Alla bör, som Miljöpartiet säger, ha rätt till en arbetslöshetsförsäkring. Men det ska inte bestraffas ekonomiskt om en arbetslös inte får arbete inom 100 dagar.

Citat: Inför en allmän inkomst- och omställningsförsäkring vid arbetslöshet och höj ersättningsnivån – det så kallade taket i a-kassan. Så kan Sverige rustas för den utveckling som arbetsmarknaden genomgår. Det skriver Miljöpartiet tillsammans med arbetsgivarorganisationen Almega.

---Vi menar också att det finns skäl att höja taket i den nuvarande 

arbetslöshetsförsäkringen och öka harmoniseringen med dagens sjukförsäkring. Att stå utanför arbetsmarknaden är ett lika stort problem för individen och samhället oavsett orsak. En sådan höjning ska kompletteras med tydliga regler om avtrappning från dag 100, och krav på aktiva åtgärder från den enskilde. Slut citat

Miljöpartiet, vad är det för syn? Att arbetslöshetsersättningen ska avtrappas efter hand som en arbetssökande inte får ett arbete efter en viss tid.

Ska den arbetssökande vänjas vid en usel ekonomi efterhand som tiden går och arbetsförmedlingens misslyckande med att förmedla en kontakt för arbete, ge ekonomisk bestraffning av den arbetssökande?!

Så är det numera efter alliansens hemska människosyn, där arbetssökande bestraffas ekonomiskt när de blir arbetslösa. Och där apatin breder ut sig efterhand som arbetslöshetens längd gör det allt svårare att leva på den minskande arbetslöshetsersättningen.

Om ovanstående är Miljöpartiets mål är skillnaden minimal mot alliansens människosyn.

Efterhand som arbetslöshetens längd ökar behöver den arbetssökande inte sämre a-kasseersättning utan tvärtom! Det ska inte vara en ekonomisk bestraffning vilken ska öka utefter arbetslöshetens längd som ska vara ett självändamål.

Skäms, Miljöpartiet. Ni liksom alliansen sviker de arbetssökande!

Till slut ett par ord från ledaren i Aftonbladet vilket sätter fingret på sanningen.

Citat: Att förlora jobbet i dag innebär ett liv i total utsatthet. Det finns inga nya att få, a-kassan är nedmonterad och på botten erbjuder samhället endast fattigdom.

Vi får stå med mössan och tacka för privilegiet att få prestera skiten ur oss åt aktieägare som kräver 12, 20 eller 40 procents ren vinst.

Så vi biter ihop. Vi biter ihop tills vi dör i förtid av stressrelaterade hjärtsjukdomar med en sista salig tanke, ”jag hade ­åtminstone ett jobb”.

Slut citat.

Är detta livet i det nya årtusendet?!