”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.
Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet.
Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha snidat spåren.
Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse?
Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?
Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.
Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.
Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.
Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.
Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror.
Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.
