Mysteriet med antikythera- mekanismen

 

Artefakten med mekanismen upptäcktes 1901 av dykare som utforskade ett sjunket skeppsvrak nära ön Antikythera i Egeiska havet. Även om den skokartongsstora mekanismen brutits sönder i fragment och eroderat stod det klart att den innehöll en komplex serie invecklade kugghjul.

Årtionden av efterföljande forskning och analys har fastställt att mekanismen är från det andra århundradet f.Kr. och fungerade som en slags handmanövrerad mekanisk dator. Yttre rattar anslutna till de inre kugghjulen gjorde det möjligt för användare att förutsäga solförmörkelser och beräkna planeternas positioner vid ett givet datum med en noggrannhet som inte kan jämföras med någon annan mekanism från den tiden.

År 2020 avslöjade nya röntgenbilder av en av mekanismens ringar, den så kallade kalenderringen nya detaljer som visade hål med regelbundna mellanrum  under ringen. Eftersom ringen var trasig och ofullständig var det dock inte klart hur många hål som funnits där från början. En första analys av Antikythera-forskaren Chris Budiselic vid university of Glasgow och hans kollegor tyder på att det troligen var någonstans mellan 347 och 367.

I en ny artikel som publicerades nyligen i Horological Journal, beskriver Glasgow-forskarna hur de använde två statistiska analystekniker för att avslöja nya detaljer om kalenderringen. Analysen visar att det är mycket sannolikare att ringen hade 354 hål vilket motsvarar månkalendern, än 365 hål, som skulle ha följt den egyptiska kalendern. Analysen visar också att 354 hål är hundratals gånger mer sannolikt än en 360-hålsring, vilket tidigare forskning har föreslagit som ett möjligt antal.

Professor Graham Woan, vid University of Glasgow's School of Physics & Astronomy, en av författarna till artikeln. Beskriver: "Mot slutet av förra året pekade en kollega på data som förvärvats av YouTubern Chris Budiselic, som ville göra en kopia av kalenderringen och då undersökte sätt att avgöra hur många hål den innehöll. Professor Woan använde en teknik som kallas Bayesiansk analys där man använder sannolikhet för att kvantifiera osäkerhet baserat på ofullständiga data för att beräkna det sannolika antalet hål i mekanismen med hjälp av positionerna för de kvarvarande hålen och placeringen av ringens kvarvarande sex fragment. Hans resultat visade starka bevis för att mekanismens kalenderring innehöll antingen 354 eller 355 hål.

Samtidigt hade en av professorerna och  Woans kollegor vid universitetets institut för gravitationsforskning, dr Joseph Bayley hört talas om problemet. Han anpassade teknik som används av deras forskargrupp för att analysera signalerna som fångas upp av LIGO-gravitationsvågsdetektorerna, som mäter de små krusningarna i rumtiden, orsakade av massiva astronomiska händelser som kollisionen mellan svarta hål, när de passerar genom jorden, för att granska kalenderringen.

Markovkedjans Monte Carlo och nästlade samplingsmetoder som Woan och Bayley använde och dessa gav en omfattande uppsättning resultat, vilket återigen tyder på att ringen troligen innehöll 354 eller 355 hål i en cirkel av radiUS 77,1 mm, med en osäkerhet på ca 1/3 mm. Det avslöjar också att hålen var exakt placerade med extraordinär noggrannhet med en genomsnittlig radiell variation av bara 0,028 mm mellan varje hål.

Bayley, en av medförfattarna till artikeln, forskningsassistent vid School of Physics & Astronomy beskriver att tidigare studier har antytt att kalenderringen sannolikt har följt månkalendern och de dubbla tekniker som vi har tillämpat i det här arbetet ökar sannolikheten för att så är fallet.

"Det har gett mig en ny uppskattning för Antikythera-mekanismen och det arbete och den omsorg som grekiska hantverkare la ner på att tillverka den – precisionen i hålens positionering skulle ha krävt mycket noggrann mätteknik och en otroligt stadig hand för att stansa dem.

Ett mätinstrument för resor över haven vilket troligen slagits sönder av fiender till skeppet där det fanns ombord. Fiender som tagit instrumentet som ett onaturligt instrument gjort av krigiska gudar (misstänker jag) då gudavärlden sågs ligga bakom det man inte förstod. Om det fanns fler instrument på andra skepp så var de knappast många om ens något. De var ett avancerat och invecklat instrument som tagit lång tid att tillverka och den som gjort det kan knappast haft tid att göra ett flertal om nu inte instrumentet var det enda i sitt slag tillverkat av ett ingenjörsgeni på den tiden.

Bild vikipedia. Framsidan av en modell från 2007 av artefakten.

Mysteriet med ränderna på Mars måne Phobos kan vara löst.

På den oregelbundet formade månen Phobos ses ränder med plötsliga avbrott med fortsättning  vid  Stickney (namnet på en krater på Phobos) . Datasimuleringar visar att stenblock rullande över ytan i och vid Stickney med fortsättning runt hela månen är från vulkanutbrott en gång för länge sedan.


”Dessa spår är ett utmärkande drag på Phobos vilkas ursprung har debatterats av planetsystemsforskare i 40 år”, säger Ken Ramsley, en forskare vid Brown University i USA.

  

Spåren på Phobos som syns över större delen av månens yta upptäcktes först av NASA's Mariner och Vikingfarkoster på 1970-talet. 


Det antogs redan då att spåren borde ha samband Stickney. I slutet av 1970 ansåg bl.a. forskare som Lionel Wilson och Jim Head som studerade fenomenet för NASA att utslungade, studsande, glidande och rullande stenblock från Stickney bör ha  snidat spåren. 


Månen Phobos i sig är 27 kilometer rakt över på det bredaste stället medan Stickney är en enorm krater på 9 kilometers diameter. Den inverkan vulkanen som bildat kratern  utgjort är att den blåst ut massor av stora stenar som rullat över månen. "En helt rimlig idé säger Ramsley professor på Brown university i USA. Men tillägger även att det finns vissa problem med teorin. Mysteriet  att det finns spår skapade vid två olika tidpunkter från en enda händelse? 


Utöver det att några spår kör över Stickney själv vilket tyder på att kratern redan måste ha funnits där när de spåren bildades. Det finns också platser där spåren plötsligt upphör för att sedan fortsätta en bit bort igen. Frågan är då varför alla dessa rullande stenblock bara hoppat över ett särskilt område?


Datasimuleringar visar dock att på grund av Phobos lilla storlek och relativt svaga gravitation stannar inte en rullande sten efter en bit utan fortsätter under en begränsad tid runt hela månen troligen i flera varv. Detta förklarar varför vissa spår inte är radiella till kratern.


Stenblock som börjar rulla över östra halvklotet av Phobos ger spår som verkar vara feljusterade från kratern när de når den västra hemisfären på grund av låg gravitation och oregelbundenheten av Phobos.


Det förklarar även hur vissa spår finns ovanpå andra (det är varv två som inte lägger sig helt parallellt med första varvet). Modellerna visar att vissa spår korsades senare av stenblock som gått ett varv runt månen och vissa stenblock rullade tillbaks till sin startpunkt innan de stannade. Allt detta förklarar hur kratern själv kan ha spår.


Det finns som nämnts ovan döda platser där det inte finns spår alls (avbrott i rullandet). Förklaringen till detta bör vara att området visar sig vara ett område med låg terräng omgiven av högre terräng.


Här visar då datasimuleringarna att stenblocken genom den låga gravitationen fluget över den lägre terrängen (tagit ett språng) och en spårlös plats uppkommit. Det har uppkommit en hoppbacke”, säger Ramsley. ”Stenblocken har plötsligt i sitt rullande ingen mark under sig och flyger i farten över ett område innan rullandet längre fram vid markkontakt fortsätter rullandet.
  

Det var lite nya rön från Mars måne Phobos. Nog hade det varit en syn att se den gången dessa stenblock rullade och flög över Phobos oregelbundna yta. Jag kunde ur texten som detta inlägg grundas på dock ej hittat något om de stenblock som antas ha varit upphovet tillspåren hittats på ytan. Om så borde det vara lättare att räkna ut hur banorna formats. Men antar att de finns men att det behövs forskning på ytan för att säkert få besked på hur en viss sten gjort en fåra. Hur många stenar som eventuellt finns och hur många fåror kan vara mycket olika i antal då en sten kan ha gett upphov till ett flertal fåror. 


Bild1: Kratern i närbild med sina ränder. Bild 2: Phobos och kratern Stickney. Montage av tre separata bilder tagna av Viking 1 den 19 oktober 1978.

Vad är Rätt tro eller Orätt ett av tillvarons mysterier.

Många filosofer har diskuterat vad som är rätt eller orätt. Moral, etik och om människan är ond eller god. Jag har under den tid jag här tog upp en filosof om dagen beskrivit många av dessa tänkares tankar, från de gamla grekerna till vår tid.

Några som fördömdes av påven under 1600-talet för sin uppfattning i ämnet var jesuiterna.
De ansåg att rätt, universell rätt, fanns inbyggt i människans psyke så att människan kunde förstå och känna vad som är rätt. Ingen Gud behövdes för detta sa de. Detta sa de fastän det var en romersk katolsk orden. Så undra på att påven opponerade sig.

Diskussioner av detta slag går ändå tillbaks till Sokrates o Platon om inte längre: Kunskap som kunde förlösas genom en god dialog var det Sokrates ansåg var det rätta och riktiga och själv var hans uppgift att förlösa denna kunskap.

Platon ansåg att i idéernas värld fanns det perfekta tinget eller känslan av allt. Och människan hade speglingar av dessa i sig och kunde använda dessa, dock inte det perfekta, men speglingar som hade mer eller mindre likheter av detta det perfekta av alla ting mm som fanns i idéernas värld varifrån allt uppkommit..

Frågan vad en människa är har ställts sedan tidernas begynnelse och ännu kan ingen besvara den med säkerhet. Teorier finns av alla slag. Man kan se på henne som enbart en maskin eller som en ande eller både ock. Men det säger inte mycket, någon absolut kunskap finns inte och kommer troligen aldrig att komma. Nya svar ställer nya frågor.

Här är en intressant sida där man kan läsa o fundera på tillvarons mysterier.