Google

Translate blog

måndag 15 april 2024

Magnetaren XTE J1810-197 utmanar vår kunskap om snabba radioskurutbrott

 


Citerat fritt från vikipedia "En magnetar är en neutronstjärna med ett starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare fält än hos en vanlig neutronstjärna. Magnetarer har existerat i teorin sen början av 90-talet men det var först  1998 som teorierna bekräftades då en magnetar fick ett utbrott (och teorin bekräftades) som passerade genom vårt solsystem. När dessa utbrott sker utsöndras enorma mängder röntgenstrålning och gammastrålning. slut citat.

En internationell forskargrupp under ledning av Gregory Desvignes vid Max Planck-institutet för radioastronomi i Bonn i Tyskland, har använt radioteleskopen Effelsberg och Jodrell Bank för att observera magnetaren XTE J1810-197 – en starkt magnetiserad och ultratät neutronstjärna (8100 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden skytten) – strax efter dess ökade röntgenaktivitet och radiostrålningsreaktivering.

Denna ökning dämpades på en tidsskala av några månader, vilket utmanade teorier    som används för att förklara ursprunget till de ej ännu förstådda och upprepande snabba radiostrålningsblixtarna. Tillsammans med kollegor från Jodrell Bank Centre for Astrophysics och Kavli Institute for Astronomy & Astrophysics inspekterar forskare från Max Planck-institutet för radioastronomi (MPIfR) regelbundet några magnetarer. Magnetaren XTE J1810-197 kastade ut radiostrålning i december 2018, strax efter att den förstärkta röntgenstrålningen påbörjades efter ett tioårigt lugn. Det var  efter denna händelse som  forskare började att regelbundet inspektera magnetarer. 

Forskarna inledde en intensiv observationskampanj efter  händelsen 2018och lade märke till några mycket systematiska förändringar i radiostrålens egenskaper, nämligen dess polarisation, vilket avslöjade en förändring i orienteringen (riktningen) av magnetarens radiostrålutsläpp i förhållande till jorden.

 Forskarna tillskrev detta fri precession, en effekt som uppstår från en liten asymmetri i magnetarens struktur, vilket gör att den vinglar runt som en snurra. Till deras förvåning dämpades den fria precessionen snabbt under de kommande månaderna och upphörde så småningom. Att precession (en mekanisk funktion hos snurror (exempelvis jorden), där rotationsaxeln vinglar (pendlar) lite i rymden.) försvinner över tid motsäger  teorin  att radioblixtar  över tid kan förklaras av precesserande magnetarer.

"Vi förväntade oss att se vissa variationer i polarisationen av denna magnetars emission då vi kände till detta från andra magnetarer", minns Gregory Desvignes från MPIfR, huvudförfattare till studien. Men vi hade inte förväntat oss att dessa variationer skulle vara så systematiska utan att de skulle följa exakt det beteende som skulle orsakas av stjärnans vinglande.

Patrick Weltevrede från University of Manchester tillägger: "Våra upptäckter har endast varit möjliga tack vare många års  övervakning av denna magnetar med radioteleskopen i Jodrell Bank och Effelsberg. Vi var tvungna att vänta i över ett decennium innan den började producera radiostrålning, men när den väl gjorde det gjorde den ingen besviken."

– Dämpad precession av magnetarer kan kasta ljus över neutronstjärnornas inre struktur, vilket i slutändan är relaterat till vår grundläggande förståelse av fenomenet, tillägger Lijing Shao vid Pekings universitet.

Hur saker och ting visar sig och kan förklaras och förstås är viktigt för att förstå vad universum är och vad vi är och vår plats i detta.

Bild vikipedia. Magnetfältets utbredning i en magnetar.