Citerat från vikipedia: Interstellär kommunikation är överföring av signaler mellan planetsystem. Att skicka
interstellära meddelanden är potentiellt mycket enklare än interstellära resor,
eftersom det är möjligt med teknik och utrustning som för närvarande finns
tillgänglig. Avstånden från jorden till andra potentiellt bebodda system medför
dock oöverkomliga fördröjningar, förutsatt att ljusets hastighet är begränsad.
Till och med ett omedelbart svar på radiokommunikation som skickas till
stjärnor tiotusentals ljusår bort skulle ta många generationer för människor
att komma fram. Slut citat.
Om vi skulle resa till det solsystem som ligger
närmast vårt eget, Alfa Centauri, ca 4 ljusår bort från oss under förutsättning att inte
någon avancerad sci-fi-teknologisk revolution sker skulle det ta lång tid att resa dit.
Ett måste är någon form av framdrivningsmetod som kan ta oss nära, men omäjligt överträffa, ljusets hastighet (enligt nuvarande kunskap kan inget färdas snabbare än ljuset). Men även om vi skulle uppnå detta skulle detta futuristiska transportsätt innebära alla möjliga kommunikationsutmaningar, beskriver forskare från Cornell university i en artikel som nyligen laddades upp på preprint-databasenarXiv.
Till exempel tar det några minuter för meddelanden
att anlända till Mars men timmar att nå de yttre planeterna. För
kommunikation på ännu längre avstånd som en farkost som skickas till något
stjärnsystem många ljusår bort skulle det innebära att det skulle ta flera år
för ett meddelande att nå farkosten. Men det är inte allt.
Den speciella relativitetsteorin lär oss att klockor
inte är synkroniserade över universum. Resenärer ombord på rymdfarkosten skulle
uppleva tidsdilatation, innebärande att tiden skulle gå långsammare i farkosten
än den skulle göra på jorden. På grund av tidsdilatation skulle passagerarna
inte uppleva år och årtionden i restid (om de inte reste tusentals ljusår bort). För dem, beroende på hur snabbt de åkte,
skulle det bara gå veckor eller månader medan årtionden eller århundraden går
på jorden. Om de kommer till jorden igen
skulle de inte möta sina anhöriga de skulle vara döda sedan kanske många sekler
beroende på hur snabbt rymdskeppet gått och tid de rest enligt skeppets
klockor.
Denna tidsdilatation skulle även medföra allvarliga
problem för att samordna meddelanden. Även om det är irriterande skulle det
inte vara den svåraste delen med interstellära resor. Istället är det så att
rymdfarkoster som färdas i nära ljusets hastighet skulle drabbas av
allvarliga kommunikationsavbrott. I sin artikel beskriver forskarna två
hypotetiska interstellära resescenarier.
I det första skulle resenärerna fortsätta att
accelerera sin rymdfarkost med en konstant acceleration på 1 g – samma
acceleration som naturligt sker av jordens gravitation. Detta skulle skicka
deras rymdfarkost allt närmare ljusets hastighet (men enligt fysikens lagar aldrig nå riktigt fram).
Märkligt nog skulle denna typ av konstant
acceleration introducera en händelsehorisont. Om människorna på Jorden sände
ett meddelande till rymdfarkosten skulle det meddelandet vara begränsat till
ljusets hastighet. Det skulle rusa framåt mot rymdskeppet, men under tiden
skulle skeppet också röra sig bort från signalen. Om meddelandet skickades
tillräckligt snabbt efter avresan skulle det så småningom nå skeppet efter en betydande
tidsfördröjning. Men om meddelandet väntar för länge med att sändas skulle
budskapet aldrig komma fram. Rymdfarkosten skulle alltid vara ett steg före
meddelandet och från rymdskeppets perspektiv skulle signalerna från jorden så
småningom tystna helt. Dock skulle de
komma fram till slut om skeppet landade på en exoplanet eller saktade ner hastigheten.
Det andra scenariot erbjuder en annan utmaning.
Forskarna övervägde fallet med en rymdfarkost som skickades till en avlägsen
destination. Till en början accelererade rymdfarkosten hela tiden men halvvägs
genom sin resa vände den sig om och bromsade in så att den inte bara flög förbi
sitt mål (för att landa exempelvis). Detta
scenario skulle medföra sina egna kommunikationsutmaningar.
För det första skulle rymdfarkosten sluta ta emot
meddelanden från jorden efter en viss tid likt ovan. Dessa meddelanden skulle
så småningom nå rymdfarkosten, men först efter att skeppet hade nått sin
destination och slutat röra sig eller saktat ner farten.
Å andra sidan skulle rymdskeppet hela tiden kunna
skicka signaler till jorden dessa signaler skulle alltid nå sitt mål (efter lång tid). Signaler som sändes
från destinationen (ex. en koloni som
redan etablerats på en avlägsen exoplanet) skulle alltid nå ett rymdskepp medan det färdades i riktning mot kolonin. Men signaler som skickades från
rymdfarkosten till destinationen skulle inte anlända förrän strax innan
farkosten själv var framme, då alla skickade meddelanden staplades på varandra och
tillkännagav farkostens ankomst (hastigheten
av farkost och meddelanden skulle vara likartad är förklaringen).
Dessa realiteter innebär att kommunikation med
rymdfarkoster med nära ljusets hastighet skulle vara mycket utmanande och resorna mycket ensamma.
Bild flickr.com
