Detta hände enligt Knut Kjellberg (1867-1921) när människan byggde det första altaret. Man sökte då något utanför det begränsade livet i tid och rum för att ge en meningsfull fortsättning och ett ändamål med livet.
Djur har, vad vi vet, ingen känsla för att detta liv är begränsat. Människans plåga är att vi vet.
Återfödelse har i många religioner varit en tröst man trott och tror på. Men är den inte mer skrämmande än trygg att tro på?
Om man skapats för återfödelse och haft tidigare liv då är det meningslöst att tro på något man inte har minnen av. Då är detta lika meningslöst som att ingen tro ha. Det man inte kommer ihåg är meningslöst. Då är kristendomen bättre, här ser man varje barn som en helt ny individ utan något förflutet men med en möjlighet till evigt liv i en framtida värld hos Gud.
En tanke jag har om återfödelse, vilken jag inte tror på, är följande.
Vad är tid och vart tar tid vägen?
Om man tänker efter så bör den som återföds kunna hamna var som helst. Inte tvunget i ett framtida liv utan lika gärna kan den som återföds efter ett liv i vår tid födas till ett liv i det förgångna. Den som går vidare ex 2009 kan återfödas år 1403 exempelvis.
Lite tankar att grubbla på.
