Erfarenhet har alltid i alla sammanhang genom alla tider varit bra.
Så är det inte inom politiken.
Här skjutsas nya unga politiker fram som ledare och erfarna äldre skjuts åt sidan.
Resultatet blir experimentlusta, förändringshysteri och snabba beslut.
Vi har fått ett samhälle av ”sköt dig själv och skit i andra” en iskall hänsynslöshet mot sjuka och långtidsarbetslösa. Hur kan ex en ledare förstå hur det är att vara arbetslös om denne aldrig upplevt det? Likväl ska denne besluta om hur arbetslösa ska agera och klara sig ekonomiskt.
Vi har helt enkelt amerikaniserats politiskt.
De äldre som växte upp med solidaritet som ledstjärna är snart borta och allt pekar på att om socialdemokraterna ska bli ett regeringsparti igen måste de förändra sina grundvärderingar. Skatt efter bärkraft blir till jobbskatteavdrag. Solidaritet med de svaga blir till egoism och satsning på de starka.
Hur samhället kunde förändras så snabbt och varför är en generationsfråga. Snabbare förändringar sker desto yngre politiker som får makten. De ser framåt mot nya ideologier och idéer och ser - tyvärr - inte i backspegeln.
Det finns ingen hänsyn. Vi har sextiotalister i ledningen idag, de växte upp med allt serverat. Reinfeldt och Borg kan därför inte förstå hur det är att inte få allt serverat på silverfat, därför ser de sin ideologi som helt rätt.
De tror att människor kan skaffa en egen inkomst och inte leva med sjukpenning eller arbetslöshetsunderstöd bara de vill. Denna uppfattning är det bara att fnysa åt, då den speglar gullgossars uppväxt och bortskämdhet.
