Citat: Bara en av tio, noga räknat åtta procent, av deltagarna i fas 3 har fått ett jobb utan statligt stöd. Ytterligt två av tio fick jobb med någon sorts statligt stöd – som nystartsjobb, lönebidrag eller särskilt anställningsstöd. Slut citat.
Att det efter så lång arbetssökartid inte gett mer bör konsekvensanalyseras. Vem ska bära ansvar får denna uselhet? Varför ska arbetssökande i fas 3 bestraffas ekonomiskt på grund av arbetsförmedlingens och statens misslyckande att hjälpa dessa personer som inte klarar av att själv hitta ett avlönat arbete på grund av sina dåliga kontakter inom arbetslivet?
Som det ser ut idag, ingen. Istället skyller staten arbetslösheten på den enskilde själv. Ett enkelt sätt att slippa ansvara för den politik man för.
För att inte människor med arbete ska genomskåda detta sprids fördomar mot arbetssökande som svårplacerade, icke anställningsbara eller ointresserade av att arbeta.
Men vem har då gjort dessa svårplacerade om inte den dåliga hjälpen de fått under lång tid innan de blev långtidsarbetslösa?
Fördomsspridande är något som ingår i det alliansen kallar sin arbetslinje. Fördomar mot arbetssökande och en ursäkt för att inte behöva ta tag i arbetslösheten utan skylla arbetslösheten på den enskilde. Den enskilde som anses lättare få arbete om arbetsgivare upplever att de anställda får ytterligare ett jobbskatteavdrag och bidrag betalas ut för att anställa de långtidsarbetssökande!
Löjlig och svår diskussion att se verklighetsanknytning i men likväl något som alliansen rider i medvind under i snart två mandatperioder.
Att det gått beror på ointresset av politik i samhället och enbart det som kan upplevas konkret värderas av majoriteten och här finns jobbskatteavdragen, eller vad det egentligen är, skattelindring, dock enbart till de som har en arbetsgivare som betalar deras lön.
