Livets kosmiska betydelse

 

I en  nyligen publicerad artikel visar forskare vid den kemiska institutionen vid  University of Hawaii i Mānoa hur några av livets viktiga molekyler kan ha bildats i rymden vilket kan ha blivit början till utvecklingen av det liv som uppstod på jorden.

Molekylerna i fråga kallas kvävebärande aromatiska molekyler viktiga inom många områden inom kemi och biologi. De fungerar som byggstenar för ett brett spektrum av föreningar, inklusive läkemedel, färgämnen, plast och naturprodukter. Aromatiska molekyler finns också i viktiga biomolekyler som aminosyror, nukleinsyror (DNA och RNA) och vitaminer.

Med hjälp av molekylära strålar återskapade kemiteamet vid UH, under ledning av professor Ralf I. Kaiser, miljöerna i Oxens molekylmoln (ett tätt område av interstellär gas och stoft i stjärnbilden Oxen, där nya stjärnor aktivt bildas) och Saturnus måne Titans atmosfär (vilkens miljö liknar jordens tidiga förhållanden på grund och dess kväverika sammansättning och närvaro av metan). Titan är Saturnus största måne.

I kombination med beräkningar av elektronstrukturen i denna atmosfär av professor Alexander M. Mebel (Florida International University), tillsammans med interstellär (professor Xiaohu Li, Chinese Academy of Sciences) och atmosfärisk modellering (professor Jean-Christophe Loison, University of Bordeaux), kunde postdoktor Zhenghai Yang lokalisera grundläggande strukturella enheter av aromatiska (inte relaterade till lukt) molekyler, vilket erbjuder nya vägar för att förstå hur byggstenarna i DNA och RNA kan ha bildats i rymden. Vägar som därigenom omformat våra idéer om hur livets ingredienser uppstod i  galaxen.

"Studien tyder på att kvävebärande aromatiska molekyler som pyridin, pyridinyl och (iso)kinolin - kan ha syntetiserats i miljöer som de i atmosfären på Titan då denna atmosfär liknar den vi en gånga hade på jorden ", beskriver Kaiser. (Likheter av Titans atmosfär i dag och Jordens i dess första tid)

– Att förstå hur dessa molekyler bildas är avgörande för att lösa mysterierna kring livets uppkomst. Upptäckter som dessa kan få framtida konsekvenser, bland annat för praktiska tillämpningar inte bara inom bioteknik och syntetisk biologi, utan också inom förbrännings-vetenskap.

Bild flickr.com

Enorma magnetiska rotationsrörelser i Vintergatans halo

 

I en ny studiI en ny studie publicerad i The Astrophysical Journal den 10 maj har Dr. XU Jun och Prof. HAN Jinlin från National Astronomical Observatories of the Chinese Academy of Sciences (NAOC) avslöjat  enorma magnetiska rörelser i Vintergatans halo.  Dessa magnetiska rörelser är grundläggande för kosmisk strålningsutbredning och ger avgörande begränsningar för de fysiska processerna i det interstellära mediet och ursprunget till kosmiska magnetfält.

Prof. HAN, ledande forskare inom  forskningsområdet har undersökt dessa magnetfältsstrukturer längs med  spiralarmarna i den galaktiska skivan under ett långsiktigt projekt som bestått av att mäta polarisationen hos pulsarer och  Faraday-effekten (en beskrivning för interaktionen mellan ljus och ett magnetiskt fält inom fysiken). År 1997 fann HAN en slående antisymmetri av Faraday-effekterna i kosmiska radiokällor i skyn  på koordinaterna av vår galax Vintergatan, vilket visar att magnetfälten i Vintergatans halo har en roterande fältstruktur med omvända magnetfältsriktningar under och över det galaktiska planet. 

Att bestämma storleken på dessa rotationer eller styrkan av dessa magnetfält har dock varit en svår uppgift för astronomer i årtionden. Forskarna misstänkte att antisymmetrin i fördelningen av Faradays effekter i radiokällor enbart kunde produceras i det interstellära mediet i närheten av solen eftersom pulsarer och vissa närliggande radioemissionsobjekt, som finns ganska nära solen, uppvisar Faraday-effekter som överensstämmer med antisymmetrin. Nyckeln är att visa om magnetfälten i väldiga galaktiska halon har en sådan rotationstruktur utanför solens närhet.

I studien föreslog professor HAN på ett innovativt sätt att Faradays rotation från det interstellära mediet i närheten av solen skulle kunna beräknas genom mätningar av ett stort antal pulsarer, av vilka några nyligen hittats av Five-hundred Aperture Spherical radio Telescope (FAST) och sedan subtrahera dessa från resultaten av mätning mätningar av kosmiska bakgrundskällor. All mätdata från Faradays rotation under de senaste 30 åren har samlats in av Dr. XU. Genom dataanalys fann forskarna att antisymmetrin i Faraday effekt som orsakas av mediet i den galaktiska halon som finns i Vintergatans centrum till anticentrum, vilket innebär att rotation i magnetfält med en sådan udda symmetri har en enorm storlek och finns i en radie som sträcker sig från 6000 ljusår till 50000 ljusår från Vintergatans centrum.

Bild https://www.esa.in  Den här bilden är inte på Vintergatan utan på Sombrerogalaxen eller M104 och togs av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble. Men visar vad en galaktisk halo är.

Den galaktiska skivan visar spiralarmar som liknar Vintergatans. Ovanför och under skivan syns den galaktiska halon tydligt. Denna halo är en sfär som innehåller färre stjärnor i volym jämfört med den galaktiska skivan.

Hur fosfor uppkommer i rymden

 

Efter Big Bang bestod nästan all materia i universum av väte. Övriga grundämnen bildades senare genom kärnreaktioner inuti stjärnor eller när stjärnor exploderade som supernovor. Men det finns en mängd olika stjärnor och en mängd olika sätt stjärnor kan explodera på. Astronomer försöker fortfarande finna vilka processer som var viktiga för att skapa det överflöd av grundämnen som finns idag. Astronomer har föreslagit en ny teori för att förklara ursprunget till fosfor, ett av de grundämnen som är viktiga för livet på jorden.

I studien föreslår Kenji Bekki, vid University of Western Australia, och Takuji Tsujimoto, vid Japans nationella astronomiska observatorium, en ny modell baserad på syre-neonnovor, betecknade som "ONe-novor", för att förklara överflödet av fosfor. En ONe-nova uppstår när materia byggs upp på ytan av en syre-neon-magnesiumrik vit dvärgstjärna som värms upp tillsen explosiv skenande kärnfusion uppkommer.

Modellen förutspår att en stor mängd fosfor kommer att frigöras i en ONe-nova och att antalet novor därute beror på stjärnornas kemiska sammansättning. Forskarna uppskattar att merparten av ONe-novor nådde sin topp för cirka 8 miljarder år sedan vilket innebär att fosfor skulle ha varit lättillgängligt när vårt solsystem började bildas för cirka 4,6 miljarder år sedan.

Modellen förutsäger att ONe-novor även  gav en klorförstärkning liknande fosforförstärkningen. Det finns dock ännu inte tillräckligt med observationsdata för klor för att bekräfta detta men det ger en testbar hypotes för att kontrollera giltigheten i detta  ONe-novamodellen.

 Framtida observationer av stjärnor i den yttre delen av Vintergatan kommer att ge den data som behövs för att se om det även förutspådda järnberoendet och klorförstärkningen stämmer överens med verkligheten, eller om man behöver tänka om.

Bild Rawpixel.com

Planeten TOI-6713.01 har en högre temperatur än många stjärnor har

 

Planeten TOI-6713.01  finns 66 ljusår bort den tar bara 2,2 jorddagar på sig att ta runda sin sol.

University of California, Riverside (UC Riverside)astrofysikern Stephen Kane hade aldrig förväntat sig att upptäcka en planet i detta avlägsna solsystem som är täckt av så många aktiva vulkaner att den på avstånd har en eldflammig glödande röd nyans.

"Det var ett av de där upptäcktsögonblicken när du tänker, 'wow, det är fantastiskt att det här faktiskt kan existera', beskriver Kane i en artikel om upptäckten som har publicerats i The Astronomical Journal.

NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite, (TESS) som sköts upp 2018 söker efter exoplaneter – planeter utanför vårt solsystem – som kretsar kring de ljusaste stjärnorna på himlen var teleskopet som först upptäckte exoplaneten därav beteckning T.

Kane studerade ett stjärnsystem som kallas HD 104067cirka 66 ljusår från vår sol i riktning mot stjärnbilden Korpen. Solsystemet var sedan tidigare känt för att hysa en jätteplanet. TESS upptäckte här signaler från en ny stenplanet. När Kane samlade in data av den upptäckta planeten hittade han oväntat ytterligare en, vilket innebär att det totala antalet kända planeter i systemet nu är tre.

Den nya TESS-upptäckta planeten är en stenplanet likt jorden är men 30 procent större. Till skillnad från jorden har den dock mer gemensamt med Jupiters steniga innersta måne Io. Io är den mest vulkaniskt aktiva kroppen i vårt solsystem. Kane beräknade att yttemperaturen på den upptäckta planeten, som fått beteckningen TOI-6713.01 är  2300C vilket är varmare än vissa stjärnor är.

Gravitationskrafter är skyldiga till den vulkaniska aktiviteten både på Io och TOI-6713.01. Io ligger mycket nära Jupiter. Kane förklarade att Jupiters andra månar tvingar Io in i en elliptisk eller "excentrisk" bana runt planeten, som i sig har en mycket stark gravitationskraft.

"Om de andra månarna inte fanns där skulle Io finnas i en cirkulär omloppsbana runt Jupiter och det skulle vara lugnt på Io:s yta. Men istället pressar Jupiters gravitation Io nu så hårt att den får vulkanutbrott hela tiden, beskriver Kane.

På samma sätt finns det två planeter i HD 104067-systemet som ligger längre bort från stjärnan än TOI-6713.01. De yttre planeterna tvingar här den inre TOI-6713.01 in i en excentrisk mycket närliggande bana runt sin sol som pressar ihop planeten när den kretsar och roterar. Framöver skulle Kane och hans kollegor vilja mäta den brinnande planetens massa och få veta dess densitet. Detta skulle tala om för dem hur mycket material som finns tillgängligt för att blåsa ut från vulkanerna.

Kane beskriver att tidvatteneffekter på planeter historiskt sett inte har varit ett stort fokus i exoplanetforskning. Kanske kommer det att ändras i och med den här upptäckten.

Bild https://news.ucr.edu/  Illustration av vulkanisk exoplanet. (Arkadiusz Warguła/iStock/Getty).

En sedan 25 år förvunnen spionsatellit har hittats

 

Satelliten S73-7 från kalla kriget, officiellt kallad Infra-Red Calibration Balloon (S73-7) är drygt 60 cm i diameter. Det var amerikanska flygvapnets rymdtestprogram som den 10 april 1974  sköt upp den tillsammans med en mycket större spionsatellit, skriver tidningen Gizmodo.

Enligt tidningen var det meningen att ballongen skulle blåsas upp efter uppskjutningen men det skedde inte. Efter haveriet tappade man ballongen ur sikte två gånger – en gång på 1970-talet och sedan en gång till och under en mycket längre tid i början på 1990-talet då markbaserade sensorer inte längre kunde upptäcka den.

Under ett kvarts sekel såg analytiker i 18th Space Defense Squadron, den grupp som ansvarar för att spåra alla människotillverkade objekt i jordens omloppsbana, ingenting av S73-7, skriver tidningen Popular Science. I experternas medvetande var ballongen nu förlorad som rymdskrot och i bana runt jorden.

Men så plötsligt, i slutet av april 2024 blev den synlig igen. En analytiker såg S73-7 dyka upp på sensordata, beskrev astrofysiker Jonathan McDowell verksam vid Harvard–Smithsonian Center. Den fanns som väntat i jordens omloppsbana och nu kunde dess bana följas igen. Att S73-7 är liten och till stor del består av icke-metallisk materia gör det svårare för radar att upptäcka den beskriver McDowell till Gizmodo. Dessutom spårar forskare varje dag över 20 000 objekt (oftast rymdskrot) som snurrar i jordens omloppsbana vilket är mycket att hålla koll på.

En återupptäckt som denna är en triumf för analytiker som försöker hålla reda på de tusentals objekt som kretsar runt vår planet. Om något försvinner är det ingen katastrof.

Men om för många försvinner ökar risken för överraskande  kollisioner eller nedfall av skräpet, enligt United Nations University.

Skräp som kan falla ner genom atmosfären och skada något eller krocka med ex rymdstationen där ute.

Bild https://www.sciencetimes.com/ Satelliten S73-7 som har varit försvunnen återupptäckt i omloppsbana oupptäckt i 25 år (Foto: Wikimedia Commons/NASA)

Oväntad vulkanism vid Chang'e-6 landningsplats på månen

 

Dr Yuqi QIAN och professorerna Joseph MICHALSKI och Guochun ZHAO vid institutionen för geovetenskaper vid University of Hong Kong (HKU) och deras internationella samarbetspartners har studerat vulkanismen i Apollokratern och dess omgivning vilket avslöjade den mystiska och upprepade vulkanismen på Chang'e-6-landningsplats. En studie som gav betydande resultat av Chang'e-6-provets analys av ursprunget till måndikotomin.

Studien har visat att Apollobäckenet haft omfattande vulkanisk aktivitet som varade från Nectarian (~4,05 miljarder år sedan) till den Eratosthenian perioden (~1,79 miljarder år sedan). Den vulkaniska aktiviteten i området påverkades signifikant av jordskorpans tjocklek. Gångar i mellantjock skorpa tenderar att stanna under kraterns botten och sprida sig i sidled för att bilda en tröskel och en marksprucken krater.

Gångar under jordskorpan som tunnades ut av Apollokratern nådde direkt upp till ytan och fick vulkanutbrott att ske och bildade utbredda lavaflöden och gångar i den kraftiga skorpan där den stannade upp innan den  nådde ytan och bildade basaltiska intrusioner. "Detta fundamentala fynd indikerar att skillnaden i jordskorpans tjocklek mellan nearside och farside kan vara den främsta orsaken till månens asymmetriska vulkanism", beskriver Dr Qian. "Detta kan nu analyseras av de returnerade Chang'e-6-proverna."

För den södra slätten i Apollobassängen, där Chang'e-6 kommer att landa (25 juni 2024) finns spår efter minst två utbrott. Det tidiga hade ett utbrott för ~3,34 miljarder år sedan med låg Ti-sammansättning (titanium) och täckte hela det topografiskt lågområdet mellan Apollo-toppens ring och kraterkanten. Det senare utbrottet inträffade för ~3,07 miljarder år sedan med hög Ti-sammansättning nära Chaffee S-kratern och dess lava flöt österut under minskande tjocklek på sin väg tills den stötte på proto-skrynkliga åsryggar.

Studieförfattarna föreslog att basalter med hög Ti i väst har de mest rikliga vetenskapliga betydelserna. Provtagning skulle ge basalter med hög Ti-halt, underliggande basalt med låg Ti-halt och exotiska nonmare-material (non-mare materials are characterized by more magnesian pyroxene compositions compared to the basalts) som transporterades genom nedslag. Professor Michalski betonade: "Olika provkällor kan ge viktiga insikter till att lösa en rad månvetenskapliga frågor i Apollokratern."

Bild vikipedia (engelsk) Chang'e-5/6 rymdfarkost fullskalig storlek.

Färden in i ett svart hål.

 

Jeremy Schnittman är astrofysiker vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland och konstruktör för visualiseringar av hur det skulle vara att åka ner i ett svart hål. Han har datasimulerat två olika scenarier; ett där en kamera som stand-in för en astronaut – precis missar händelsehorisonten och slungas ut igen och ett där denne korsar gränsen och faller in.

Visualiseringarna är tillgängliga av flera slag. Förklarande videor fungerar som sightseeingguider och belyser de bisarra effekterna av Einsteins allmänna relativitetsteori. Versioner som återges som 360 - gradersfilmer  låter tittarna se sig omkring under nedresan, medan andra versioner spelas upp som tvådimensionella kartor över rymden. Videorna finns även på youtube.

För att skapa visualiseringarna samarbetade Schnittman med Goddard-forskaren Brian Powell i användningen av superdatorn Discover vid NASA Center for Climate Simulation. Projektet genererade cirka 10 terabyte data vilket motsvarar ungefär hälften av det uppskattade textinnehållet i Library of Congress – och tog cirka 5 dagar på 0,3 % av Discovers 129 000 processorer. Samma bedrift skulle ta mer än ett decennium på en vanlig bärbar dator.

Destinationen i filmerna är ett supermassivt svart hål med en massa på 4,3 miljoner gånger solens massa vilket motsvarar det svarta hålet i mitten av Vintergatan.

Bild vikipedia Simulering av hur ett svart hål bortanför Vintergatan skulle se ut. Det svarta hålet har 10 solmassor och ses här från ett avstånd på 600 km. För att upprätthålla detta avstånd krävs en motacceleration på omkring 400 miljoner g-krafter.

Kina har publicerat världens första högupplösta geologiska atlas över månen

 

Kina släppte nyligen en geologisk atlas över månen i skala 1:2,5 miljoner, vilket är den första kompletta högupplösta geologiska atlasen i världen över månen. Kartan ger grundläggande data till framtida utforskning av månen.

Denna geologiska atlas finns tillgänglig på både kinesiska och engelska. Den geologiska atlasen över månklotet är i kartfyrkanter över månen enligt institutet för geokemi vid den kinesiska vetenskapsakademin (CAS).

– Den är av stor betydelse för att studera månens utveckling, välja plats för en framtida månforskningsstation och använda  månens mineralresurser. Den har även betydelse för att bättre förstå jorden och andra planeter i solsystemet, till exempel Mars, beskriver Ouyang Ziyuan, som är akademiker vid CAS och en välkänd månforskare.

För bilder och mer att läsa om detta intressanta projekt se denna länk från Chinese Academy of Sciences (CAS)  

Bild vikipedia (engelsk) av konstnärs skildring av månen som den kan ha sett ut på jordens himmel efter det sena tunga bombardemanget av meteoritnedslag på månen för cirka 4 miljarder år sedan. Vid den tiden kretsade månen runt jorden på halva sitt nuvarande avstånd, vilket fick den att verka 2,8 gånger större än den är idag.

I Shackletonkratern på månen kan det finnas mineral för gruvbrytning

 

Shackletonkratern är en krater på månens sydpol.

Under ledning av Dr. Darren Hartl, docent i flygteknik vid Texas A&M University har forskare samarbetat med NASA Langley Research Center för att konstruera en lösning för att med hjälp av solreflektorer att skicka solenergi till botten av månkratrar.

"Om du placerar en reflektor på kanten av en krater som tar emot solljus och  har en kollektor i kraterns mitt och riktar solljuset ner på kollektorn kan solenergin användas där", beskriver Hartl.  "Denna forskning är fortfarande i ett tidigt skede och forskare använder datormodellering för att konstruera olika konstruktioner för reflektorn som behöver böja ljuset ner mot kollektorn. Modellerna visar att en parabolisk form är optimal för att maximera mängden ljus som reflekteras i botten av kratrarna.

En av de största tekniska utmaningarna som Hartl och hans team står inför är lastbegränsningarna för rymduppdrag. Målet är att skapa en reflektor som är tillräckligt kompakt för kunna ta till månen och tillräckligt stor för att fungera som en effektiv reflektor.

För att uppfylla båda dessa krav använder forskarna ett material som förändras av sig själv och som utvecklats av Hartl mfl ingenjörer vid Texas A&M.

– Under rymduppdrag kan astronauter behöva fälla ut en stor parabolisk reflektor från ett relativt litet och lätt landningssystem. Det är där vi kommer in i bilden", beskriver Hartl. "Vi tittar på att använda formminnesmaterial som kommer att ändra formen på reflektorn som svar på systemtemperaturförändringar."

Förutom att samarbeta med NASA Langley Research Center samarbetar Hartl och hans team med doktorander och med Texas A&M-studenter i detta projekt.

Bild vikipedia (engelska) Månens sydpol avbildad av instrumentet Diviner på NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter. Shackletonkratern är längst ner i mitten på bilden.

Fakta om Europas nya Ariane 6-raket (bärraket).

 

Ariane 6 är en raket som är en vidareutveckling av Ariane 5 och som är under utveckling av ESA och ArianeGroup. Den kommer att få samma lyftkapacitet som Ariane 5. Syftet med raketen är att halvera kostnaden per uppskjutning och dubblera antalet möjliga uppskjutningar per år, från ca 6-7 till 11. Första uppskjutningen av raketen är planerad till första halvåret 2024.

Arianeraketerna är franskbyggda bärrakter som återanvänd med vars hjälp man sänder upp satelliter.

Här nedan följer en 17 sidig  pdf fil från ESA (European Space Agency) där allt om Ariane 6 beskrivs mått, uppdrag, mm. 

https://esamultimedia.esa.int/docs/STS/ariane-6_media-kit_english.pdf

 Bild vikipedia A62 och A64

Fluidic Telescope (FLUTE) är nästa generations rymdobservatorium

 

Framtiden för rymdbaserad UV/optisk/IR-astronomi kräver allt större teleskop.  Prioriterade astrofysiska mål är jordliknande exoplaneter, första generationens stjärnor och tidiga galaxer, gemensamt för dessa mål är att de är extremt ljussvaga vilket är en utmaning för nuvarande teleskop. Något som är en utmaning i byggandet av nästa generations teleskop. Men då behövs större teleskop enligt nuvarande tekniskt kunnande i ett uttalande från NASA.

FLUTE-projektet 'r ett projekt som syftar till att övervinna begränsningarna i nuvarande observatorieteknik genom att bana väg för nya rymdobservatorier med större öppningar, osegmenterade flytande primärspeglar lämpliga för en mängd olika astronomiska tillämpningar. Speglar som dock måste konstrueras i rymden via ett nytt tillvägagångssätt baserat på fluidic formning i mikrogravitation vilket redan framgångsrikt har demonstrerats i en laboratorieneutral flytkraftsmiljö, i paraboliska mikrogravitationsflygningar och ombord på den internationella rymdstationen (ISS). Fluidic formning är användning av en vätska till att utföra analoga eller digitala operationer som liknar de som utförs med elektronik.

För att göra konceptet genomförbart att förverkliga under de kommande 15-20 åren med nuvarande teknik på kort sikt och realistisk kostnad, begränsas primärspegelns diameter till 50 meter.

I fas I-studien har det (enligt NASA): (1) utforskats val av spegelvätskor och då valts att fokusera på joniska vätskor (salter som är flytande i rumstemperatur), (2) genomfört en omfattande studie av joniska vätskor med lämpliga egenskaper, (3) arbetat med tekniker för att förbättra jonisk vätskereflektivitet (4) analyserat flera alternativa arkitekturer för huvudspegelramen, (5) genomfört modeller av effekterna av svängmanövrar och temperaturvariationer på spegelytan, (6) utvecklat ett detaljerat uppdragskoncept för ett 50-meters fluidic mirror observatory och (7) skapat en uppsättning initiala koncept för en skalenlig demonstration av små rymdfarkoster i låg omloppsbana runt jorden. (uppbyggnaden planeras troligen med en svärm kubsatelliter eller liknande satelliters hjälp).

I fas II kommer man att fortsätta att utveckla de viktigaste delarna av uppdragskonceptet. Till att börja med kommer NASA att fortsätta sin analys av lämpliga spegelramsarkitekturer och modeller av dess dynamiska egenskaper. För det andra kommer NASA att ta nästa steg i maskininlärningsbaserad modellering och experimentellt arbete för att utveckla reflektivitetsförbättrande tekniker för joniska vätskor.

För det tredje kommer NASA att ytterligare fortsätta arbetet med att modellera vätskespegeldynamik. I synnerhet kommer de att fokusera på att modellera effekterna från olika slag av externa störningar (rymdfarkosters kontrollaccelerationer, tidvattenkrafter och mikrometeoritnedslag), samt analysera och undersöka skilda slag av effekten av den termiska Marangoni-effekten (massöverföringen längs ett gränssnitt mellan två faser på grund av en gradient av ytspänningen) på nanopartikelinfunderade joniska vätskor. 

För det fjärde kommer man att skapa en modell av den optiska kedjan från vätskespegelns yta till de vetenskapliga mottagningsinstrumenten.

För det femte kommer man att vidareutveckla uppdragskonceptet för ett storskaligt observatorium med 50 m spegelöppning med fokus på de mest riskfyllda elementen vid tillverkningen. Slutligen kommer de att utveckla konceptet för ett demonstrationsuppdrag för små rymdfarkoster i låg omloppsbana runt jorden, och införliva den kunskap som erhållits i andra delar av detta arbete vid konstruktionen.

Bild https://www.nasa.gov  Konstnär Edward Balaban NASA ARC (Ames Research Center) avbildning av Fluidic Telescope (FLUT) https://www.nasa.gov/ames/

Mars antas en gång haft en jordliknande miljö

 

En forskargrupp har använt instrumentet ChemCam som finns ombord på NASA:s Curiosity-rover och upptäckt större mängder mangan än vad sten vanligtvis innehåller. Det var i sten från en gammal sjöbotten i Gale-kratern på Marsfyndet gjordes. Det tyder på att sedimenten vari fyndet gjordes bildats i en flod som flutet till sjön eller till ett delta eller till strandlinjen i den numera uttorkade sjön.

Det är svårt för manganoxid att bildas på Mars yta, så vi förväntade oss inte att hitta det i så höga koncentrationer i en strandavlagring", beskriver Patrick Gasda, vid Los Alamos National Laboratory's Space Science and Applications group huvudförfattare till studien. På jorden däremot sker avlagringar av detta slag hela tiden på grund av den höga syrenivån i atmosfären som produceras av fotosyntetiskt liv och mikrober som   katalyserar dessa manganoxidationsreaktioner.

På Mars har vi inga bevis för att liv finns eller funnits och mekanismen för att producera syre i Mars tunna uråldriga atmosfär är okänd, så hur manganoxiden bildats och koncentrerades här är ett mysterium. Mer analysarbete behövs för att förstå oxidationen på Mars.

De sedimentära bergarterna som rovern utforskar består av en blandning av sand, slam och lera. Sandklipporna är  porösa och grundvattnet kan lättare passera genom dessa sandstenar jämfört med lera som de flesta av stenarna på sjöbottnen av Gale-kratern innehåller (lersten). Forskargruppen funderade på hur mangan kan ha anrikats i  sanden – exempel på lösning är genom infiltration från grundvatten från sanden vid stranden av den uttorkade sjön eller dess mynning och delta varifrån då  oxidation kan vara förklaringen till utfällningen av mangan i bergarterna.

På jorden anrikas mangan på grund av syre i atmosfären en process som vanligtvis påskyndas av mikrober. Mikrober på jorden kan använda mangans många oxidationstillstånd som energi till sin ämnesomsättning. Om det fanns liv på Mars skulle de ökade mängderna mangan i dess sten längs sjöstranden ha varit en nyttig energikälla för eventuellt liv i det förgångna.

"Gale-sjöns miljö, som avslöjas i dessa uråldriga stenar ger oss ett fönster in i en tidigare mars-miljö som är förvånansvärt lik platser på jorden av idag", beskriver Nina Lanza, huvudforskaren i studien som använt ChemCam-instrumentet tillägger. "Manganmineraler är vanliga i de grunda, oxidrika vatten som finns vid sjöstränder på jorden men det är förvånande att hitta sådana igenkännbara egenskaper på Mars."

Men vi bör vara öppna för i första hand andra förklaringar till manganfynden än att dess ursprung har med nuvarande eller forntida liv på Mars (anser jag).

Studien publiceras i dagarna i Journal of Geophysical Research: Planets.

Bild https://www.pickpik.com/ solpaneler på Marslandaren.

Webbteleskopet har kartlagt vädret på exoplanet WASP-43 b

 

WASP-43b, är en planet (260 ljusår bort) i omloppsbana runt den unga, aktiva och med låg massa stjärnan WASP-43 i stjärnbilden Sextanten.

Ett internationellt forskarlag har nyligen använt NASA:s James Webb Space Telescope för att kartlägga vädret på  WASP-43 b.

Exakta mätningar av ljusstyrka över ett brett spektrum av mellaninfrarött ljus, i kombination med 3D-klimatmodeller och tidigare observationer från andra teleskop tyder på att här finns tjocka, höga moln som täcker nattsidan medan dagsidan är molnfri och ekvatorialvindar på upp till 8000 Km/h blandar atmosfären.

Undersökningen är den senaste demonstrationen av exoplanetforskning som nu är möjlig med Webbs förmåga att ex mäta temperaturvariationer och upptäcka sammansättning av atmosfärer biljoner mil bort. Mätningarna visar att dagsidan på WASP-43 b har en medeltemperatur på nästan 1 250 grader Celsius – tillräckligt varmt för att smida järn. Samtidigt är nattsidan betydligt svalare 600 grader Celsius.

"Det faktum att vi kan kartlägga temperaturen är ett  bevis på Webbs känslighet och stabilitet", beskriver Michael Roman, (medförfattare till studien) från University of Leicester i Storbritannien.

Spektra visar även tydliga tecken på vattenånga på både natt- och dagsidan av planeten vilket ger ytterligare information om molnens tjocklek och hur högt de sträcker sig upp  i atmosfären.

Överraskande nog visade  insamlad data en tydlig brist på metan i atmosfären. Även om dagsidan är för varm för att metan ska kunna existera (det mesta av kolet bör vara i form av kolmonoxid), bör metan vara stabilt och detekterbart på den svalare nattsidan.

"Det faktum att vi inte ser metan säger oss att WASP-43 b måste ha vindhastigheter som når ungefär 8000 Km/h", beskriver Barstow. "Om vindarna flyttar runt gas från dagsidan till nattsidan och tillbaka igen tillräckligt snabbt, finns det inte tillräckligt med tid för de förväntade kemiska reaktioner som behövs för att producera detekterbara mängder metan på nattsidan."

Teamet tror att på grund av denna vinddrivna blandning är atmosfärens innehåll densamma runt hela planeten vilket inte var uppenbart från tidigare insamlad data från Hubble och Spitzerteleskopet.

Bild vikipedia (engelska) Illustration av Exoplaneten WASP-43b.

Den interplanetära rymden vid asteroiden Ryugu

 

162173 Ryugu eller (1999 JU3)är en Jordnära asteroid (trojan) som upptäcktes den 10 maj 1999 av LINEAR i Socorro County, New Mexico. Ryugu befinner sig i omloppsbana kring solen i det inre av solsystemet. Den har en diameter på 900 meter och innehåller stora mängder kol, som gör den till en av solsystemets allra mörkaste asteroider.

Den japanska sonden Hayabusa2 nådde asteroiden Ryugu den 27 juni 2018, samlade in prover under två lyckade landningar och sände sedan tillbaka  proverna till jorden i december 2020. Rymdfarkosten själv fortsätter nu sin resa genom rymden och planeras besöka  två andra asteroider 2029 och 2031.

Analyser av proverna som hämtats från asteroiden Ryugu av den japanska rymdorganisationen ESA:s rymdsond Hayabusa2 har avslöjat nya rön om den magnetiska och fysiska miljön i den interplanetära rymden runt asteroiden. Resultaten av studien, som genomförts av professor Yuki Kimura vid Hokkaido University och medarbetare vid 13 andra institutioner i Japan har publicerats i tidskriften Nature Communications.

I undersökningarna användes elektronvågor som penetrerade proverna för att avslöja detaljer om deras struktur och dess magnetiska och elektriska egenskaper en teknik som kallas elektronholografi.

Signaturerna för rymdvittring upptäcktes direkt vilket kommer att ge oss en bättre förståelse för några av de fenomen som förekommer i solsystemet, beskriver Kimura. Han förklarar att magnetfältets styrka i det tidiga solsystemet minskade när planeter bildades och att mätningar av restmagnetiseringen på asteroider kan ge information om magnetfältet i solsystemets allra tidigaste skeden.

Kimura tillägger: "I framtida arbete kan våra resultat också bidra till att avslöja den relativa åldern av ytor på atmosfärfria objekt och hjälpa till med den exakta tolkningen av fjärranalysdata som erhålls från dessa objekt."

Ett särskilt intressant fynd var att små mineralkorn som kallas framboids som består av magnetit, en form av järnoxid  helt hade förlorat sina normala magnetiska egenskaper. Forskarna föreslår att detta berodde på kollisioner mellan mikrometeoroider på mellan 2 och 20 mikrometer i diameter i hög hastighet . Framboider omgivna av tusentals metalliska järnnanopartiklar. Framtida studier av dessa nanopartiklar kommer förhoppningsvis att ge insikter om det magnetfältsförändringar som asteroiden har varit med om under eonerna

– Även om vår studie i första hand är för grundläggande vetenskapligt intresse och förståelse, kan den också hjälpa till att uppskatta graden av nedbrytning som sannolikt orsakat det rymddamm som träffar robotar eller bemannade rymdfarkoster med hög hastighet, beskriver Kimura.

Bild vikipedia på asteroiden Ryugu.

Skillnad av uppbyggnad i stjärnor i ett dubbelstjärnsystem

 

En dubbelstjärna eller binärt stjärnsystem är ett stjärnsystem som består av två stjärnor i stället för en enda som i vårt eget solsystem. Dubbelstjärnorna kretsar kring samma tyngdpunkt.

85 % av stjärnorna därute ingår i dubbelstjärnsystem (eller tre-fyrstjärnsystem) enligt nuvarande uppskattningar. Stjärnpar utvecklas tillsammans ur samma molekylmoln av de material som finns i detta. Astronomer förväntar sig därför att systemen(stjärnorna) har nästan identiska sammansättningar och så även deras planetsystem. Men i många system är det inte så. Föreslagna förklaringar till dessa olikheter är händelser som inträffade efter att stjärnorna utvecklats. Men nu har ett team av astronomer för första gången bekräftat att de faktiskt kan härstamma från tiden innan stjärnorna ens började bildas.

Teamet leddes av Carlos Saffe vid Institute of Astronomical, Earth and Space Sciences (ICATE-CONICET) i Argentina där teleskopet Gemini South i Chile användes och ena halvan av International Gemini Observatory, delvis finansierat av U.S. National Science Foundation som drivsav NSF NOIRLab. Med den nya, exakta Gemini High Resolution Optical SpecTrograph (GHOST) studerade teamet olika våglängder av ljus, (spektra) som avgavs från ett par jättestjärnor (binära) vilket avslöjade signifikanta skillnader i deras kemiska sammansättning.

Tidigare studier har föreslagit tre möjliga förklaringar till kemiska skillnader mellan stjärnor i ett dubbelstjärnsystem. Två förklaringar involverar processer som skulle inträffat långt senare i stjärnornas utveckling: atomic diffusion eller sedimentering av kemiska grundämnen i gradientskikt (förändringar i skiktet) beroende på varje stjärnas temperatur och ytgravitation; eller uppslukandet av en liten, stenig planet, vilket skulle introducera kemiska variationer i en stjärnas sammansättning.

Den tredje möjliga förklaringen går tillbaka till själva stjärnbildningen vilket tyder på att skillnaderna härstammar från ursprungliga områden med olikhet i molekylmolnet vari de bildades. Enkelt uttryckt, om molekylmolnet har en ojämn fördelning av kemiska grundämnen, kommer stjärnor som bildas i det molnet att ha olika sammansättningar beroende på vilka grundämnen som fanns tillgängliga på den plats där var och en av stjärnorna bildades. Hittills har studier kommit fram till att alla tre förklaringarna är troliga.

Nuvarande studie som med hjälp av de precisionsmätningar från ex GHOST-instrumentet samlar nu Gemini South nu in vilket innebär observationer av stjärnor i slutet av sin existens för att avslöja den miljö de kom till i, beskriver Martin Still, NSF:s programchef för International Gemini Observatory.  Detta ger oss möjlighet att utforska hur de förhållanden under vilka stjärnor bildas kan påverka hela deras fortsatta existens under miljoner eller miljarder år, tillägger han.

Tre konsekvenser av denna studie är av särskild betydelse. För det första ger dessa resultat en förklaring till varför astronomer ser dubbelstjärnor med så olika planetsystem. "Olika planetsystem kan betyda mycket olika planeter – steniga, jordliknande, isjättar, gasjättar – som kretsar kring sina stjärnor på olika avstånd och där potentialen att stödja liv kan vara mycket olika", beskriver Saffe.

För det andra utgör dessa resultat en avgörande utmaning för konceptet kemiskt innehåll – att använda kemisk sammansättning för att identifiera stjärnor som kommit från samma miljö eller stjärnmiljö – genom att visa att stjärnor med olika kemisk sammansättning kan ha samma ursprung (men inte behöver ha det).

Slutligen kommer observerade skillnader som tidigare tillskrivits nedslag av planeter på en stjärnas yta att behöva granskas eftersom de nu kan ses som att skillnaden har funnits där från stjärnans bildande.

Då det gäller att stjärnor kan bildades i gasmoln men ändå vara olikt uppbyggda är det inte konstigt, se på nebulosor dessa är inte kemiskt välblandade (påstår jag).

Bild vikipedia. Animation av ett binärt stjärnsystem som visar överföring av massa mellan stjärnorna.

Mysteriet med sönderfallande planetbanor

 

I en ny studie som publicerades den 29 april 2024 i The Astrophysical Journal Letters och är ett resultat av ett internationellt samarbete mellan University of Leeds, Northwestern University, USA, och Durham University varifrån studien leddes. har visats en mekanism som kan lösa ett långvarigt mysterium om sönderfallande planetbanor runt stjärnor som vår sol. I studien föreslås att stjärnors magnetfält spelar en avgörande roll för gravitationstidvatteneffekt vilket är ansvarigt för omloppsförfallet hos "heta Jupiter"-(exoplaneter).

Heta Jupitrar är massiva, gasformiga planeter som liknar vår Jupiter men som kretsar mycket nära sina solar och vilka bara tar några dagar för att fullborda ett varv runt sin sol.

Denna närhet utsätter både planeten och stjärnan för kraftfulla gravitationsvågor som påverkar planetbanan och ger tidvattenvågor  av gravitation vilket gör att planeterna långsamt rör sig in mot sin sol under miljontals till miljarder år tills planeten slutligen faller in i sin sol.

Nuvarande tidvattenteorier kan dock  inte helt förklara observationen av omloppsbanans sönderfall i  för WASP-12b , en het Jupiterliknande planet vars sönderfallande bana kommer att skicka den in i sin sol om några miljoner år.

En av författarna till studien, professor Adrian Barker, professor i tillämpad matematik vid School of Mathematics i Leeds, beskriver: "Observationen av att denna "heta Jupiter" är på väg in i sin sol och uppslukas inom några miljoner år, är en av de mest fascinerande upptäckterna inom exoplanetforskningen.

Nils de Vries, doktorand vid Leeds School of Mathematics och studiens andra författare, beskriver: "Det som verkligen är intressant med den här mekanismen är att den börjar först efter att stjärnan har nått en viss ålder.

– För närvarande är WASP-12b den enda planet som vi med säkerhet vet är på väg in i sin sol ---- Vår studie ger ett nytt sätt att visa att magnetfält djupt inne i stjärnan och gravitationstidvatteneffekten verkar i exoplanetsystem vilket kan förklara WASP-12b:s sönderfallande omloppsbana beskriver Nils de Vries och tillägger i studien att:

Med denna nya insikt kan vi förutsäga när vissa planeter kommer att starta denna process och våra upptäckter kommer att hjälpa till att vägleda astronomer som vill bevittna sönderfall av en omloppsbana, beskriver han.

Som jag förstår måste det (min teori) vara en gasplanet (jupiterliknande) och denna ska då  ligga på ett visst avstånd från sin sol för att gravitationtidvatteneffekt ska kunna uppkomma och planeten i en framtid hamna i solen. Utöver det är det som jag förstår förändringar av stjärnans magnetfält  över tid som ger effekten troligen i form av förändrad banhastighet för planeten som till slut ger effekten att denna far in i sin sol.

Bild vikipedia Skalenlig avbildning av solsystemets planeters omloppsbanor (medurs med start ovan till vänster).

En studie av kollisioner mellan neutronstjärnor och svarta hål

 

Ett svart hål är enligt den allmänna relativitetsteorin en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljus, kan övervinna massans gravitation.

När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner, och övrigt material, utspridda rester från supernovan.

Forskare vid University of Minnesota Twin Cities College of Science and Engineering ledde nyligen en studie med ett internationellt team som resulterade möjligheten till att förbättra upptäckten avgravitationsvågor.

Forskningen syftade till att skicka varningar till astronomer och astrofysiker inom 30 sekunder efter en upptäckt av en sådan vilket kan bidra till att förbättra förståelsen av neutronstjärnor och svarta hål och hur tunga grundämnen, inklusive guld och uran, bildas ( i tid och rum). Forskningen är en del av LIGO-Virgo-KAGRA (LVK) Collaboration, ett nätverk av gravitationsvågsinterferometrar över hela världen.

 Detta är den fjärde observationsomgången med Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory (LIGO) och den kommer att vara igång till och med februari 2025. Under de tre senaste observationsperioderna har forskare förbättrat detektionen från signaler av detta slag. Efter att denna fjärde observationskörning är klar kommer forskarna att fortsätta att se på insamlad data och göra ytterligare förbättringar av programvaran med målet att än snabbare skicka ut information då händelser av ovan slag sker .

Resultatet från ovan studie publicerades nyligen i Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America (PNAS), en referentgranskad, open access, vetenskaplig tidskrift. I den multiinstitutionella artikeln ingick förutom Toivonen även Michael Coughlin, biträdande professor vid School of Physics and Astronomy vid University of Minnesota.

LIGO finansieras av National Science Foundation och drivs av Caltech och MIT. Mer än 1 200 forskare och cirka 100 institutioner från hela världen deltar i arbetet genom LIGO Scientific Collaboration.

Bild vikipedia modell av en neutronstjärna.

ASA:s Deep Space Optical Communications-experiment och sonden Psyche

 

Medarbetade i NASA:s Deep Space Optical Communications-experimentet samverkade första gången nyligen med rymdfarkosten Psyches  kommunikationssystem  och lyckades överföra teknisk data till jorden.

NASA:s rymdfarkost Psyche sändes upp 13 oktober 2023 med syftet att undersöka den metallrika asteroiden Psyche som finns i asteroidbältet. Byråns demonstration av Deep Space Optical Communications-tekniken blev lyckad. Även om  farkosten inte förlitar sig enbart på detta slag av kommunikation som innebär optisk kommunikation för att skicka data har den nya tekniken nu visat att den klarar uppgiften. Efter att ha samverkat med Psyches radiofrekvenssändare visade laserkommunikationsdemonstrationen lyckat resultat då en kopia av teknisk data från mer än 226 miljoner kilometer bort från Jorden vilket är 11/2 gånger avståndet mellan jorden och solen blev en succé.

För mer och utförlig information om detta tekniska instrument för framtida datakommunikation se denna länk från NASA. 

I länken ovan ges en inblick i hur rymdfarkoster skulle kunna använda optiskkommunikation i framtiden, vilket möjliggör kommunikation med högre datahastighet av komplex vetenskaplig information samt högupplösta bilder och video till stöd för mänsklighetens nästa stora projekt att sända människor till Mars.

Bild vikipedia (engelska). Illustration av asteroiden Psyche gjord av NASA.

Galaxer utvecklades snabbare än man tidigare ansett.

 

Under ledning av Forskare vid Durham University för Extragalactic Astronomy har ett internationellt forskarlag hittat bevis på att stjärnor i stavformation  bildades i galaxer när universum endast var några miljarder år gammalt. Vi lever själva i en en sådan stavformation i vår Vintergatan.

Stavar är långsträckta remsor av stjärnor som finns i skiv- eller spiralgalaxer som vår Vintergata.

När stjärnstaplar utvecklas reglerar de stjärnbildningen i en galax och trycker in gas i galaxens centrala region. Deras närvaro visar forskarna att galaxerna har gått in i en stadgad, mogen lugnare fas.

Forskargruppen använde i studien James Webb Space Telescope (JWST) för sin upptäckt.

Tidigare studier som gjorts med det mindre kraftfulla rymdteleskopet Hubble har kunnat upptäcka stavbildande galaxer i en ålder av åtta - nio miljarder år (efter BigBang) medan Webbteleskopet kan se betydligt längre ut (och bak i tiden mer än 10 miljarder ljusår  bort till tiden då universum var endast några miljarder år gammalt. Universums ålder beräknas till ca 14 miljarder år.)  i rymden och därmed äldre galaxer. 

Av 357 observerade skivgalaxer såg forskarna att 20 procent av dessa hade stavformationer bestående av stjärnor – tre till fyra gånger fler hittades än vad Hubble observerat. Forskarna beskriver att det faktum att galaxer i det unga universum mognade mycket snabbare (blev till större galaxer) än man trott överraskar.

I det skedet skulle man kunna förvänta sig att universum skulle vara mycket turbulent med många kollisioner mellan galaxer och mycket gas som ännu inte omvandlats till stjärnor, men den senaste forskning tyder på att så inte var fallet.

Detta innebär att forskare kan behöva ompröva sina teorier om galaxernas utveckling i de tidiga stadierna av universums bildande.

Bild https://www.rawpixel.com/ Utsikt över Vintergatan över Cathedral Rock, sett från Cathedral Rock Trailhead på Back O' Beyond Road, Coconino National Park, Sedona, Arizona, 30 april 2017.

En molekyl som inte tidigare hittats i rymden

 

Ny forskning av MIT-professorn Brett McGuires grupp har avslöjat förekomsten av en ej tidigare känd molekyl i rymden.

Zachary T.P. Fried, doktorand i McGuire-gruppen huvudförfattare till en ny publikation (se nedan) arbetade med att lägga pussel bestående av bitar som samlats in från  världen, som bortom MIT (Massachusetts Institute of Technology, i USA) till Frankrike, Florida, Virginia och Köpenhamn, för att uppnå denna nya upptäckt.

– Vår grupp försöker förstå vilka molekyler som finns i områden i rymden där stjärnor och solsystem så småningom kommer att ta form. ---Vi gör detta genom att titta på molekylernas rotationsspektra, de unika ljusmönster som avges när de tumlar runt i rymden beskriver Fried.

För att upptäcka nya molekyler i rymden måste man först ha en idé om vilken molekyl man ska leta efter och sedan spela in dennas spektrum i labbet här på jorden och därefter leta efter detta spektrum i rymden med hjälp av teleskop. För att göra detta har McGuire-gruppen nyligen börjat använda maskininlärning för att få förslag på bra målmolekyler att söka efter.

År 2023 föreslog en av dessa maskininlärningsmodeller att forskarna borde rikta in sig på en molekyl som kallas 2-metoxietanol. 

För att kunna detektera denna molekyl med hjälp av observationer med radioteleskop behövde gruppen först mäta och analysera dess rotationsspektrum på jorden. Forskarna kombinerade experiment från University of Lille i Frankrike, New College of Florida (Sarasota, Florida) och McGuire-laboratoriet vid MIT för att söka detta spektrum över ett bredbandsområde av frekvenser som sträcker sig från mikrovågor till submillimetervågfrekvenser  (cirka 8 till 500 gigahertz).

De data som samlades in i dessa mätningar gjorde det möjligt att söka efter molekylen med hjälp av ALMA-observationer (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array i Chile) mot två separata stjärnbildningsområden: NGC 6334I och IRAS 16293-2422B. Medlemmar i McGuire-gruppen analyserade dessa teleskopobservationer tillsammans med forskare vid National Radio Astronomy Observatory (Charlottesville, Virginia) och Köpenhamns universitet, Danmark.

"I slutändan observerade vi 25 rotationslinjer av 2-metoxietanol som stämde överens med den molekylära signalen som observerades från NGC 6334I (ett område i Cat’s Paw Nebula) matchade här vilket resulterade i en säker detektion av 2-metoxietanol från denna källa", beskriver Fried. Än mer om detta projekts resultat kan man läsa om här från Massachusetts Institute of Technology.

Forskarlagets artikel heter "Rotational Spectrum and First Interstellar Detection of 2-Methoxyethanol Using ALMA Observations of NGC 6334I" publiceras den 12 april i tidskriften The Astrophysical Journal Letters.

Bild vikipedia av uppbyggnaden av 2-Metoxietanol.

Galaktiska föroreningar från en explosion

 

En grupp av internationella forskare har studerat galaxen NGC 4383 (som finns i riktning mot stjärnbilden Jungfrun 74 miljoner ljusår bort) i den närliggande Virgohopen och avslöjat ett gasutflöde som är så stort att det skulle ta 20 000 år för ljuset att färdas från den ena sidan till den andra.

Detta gasutflöde är resultatet av extremt kraftiga stjärnexplosioner (supernovor) i galaxens centrala delar som kastat ut enorma mängder väte och tyngre grundämnen. Massan av utslungad gas motsvarar över 50 miljoner solar beräknat på  vår sols massa. Studiens huvudförfattare Dr Adam Watts, från University of Western Australia-noden vid International Centre for Radio Astronomy Research (ICRAR), beskriver att mycket lite är känt om utflödenas fysik och egenskaper eftersom utflöden var mycket svåra att upptäcka och därmed är svåra att analysera.

– Den utkastade gasen är ganska rik på tunga grundämnen vilket ger oss en unik bild av den komplexa processen av en blandning av väte och metaller i den utströmmande gasen. I det här fallet kan vi hittills detektera syre, kväve, svavel mfl kemiska grundämnen.

Gasutflöden är avgörande för att reglera hur snabbt och hur länge det i galaxer kan bildas stjärnor. Gasen som kastas ur dessa explosioner (supernovor) förorenar utrymmet mellan stjärnorna i en galax och även mellan galaxer och kan sväva i det intergalaktiska mediet för evigt. ICRAR-forskarna (International Centre for Radio Astronomy Research) professorerna Barbara Catinella och Luca Cortese, medförfattare till studien och en av ledarna för MAUVE-instrumenet, beskriver: "Vi designade MAUVE för att undersöka hur fysiska processer som gasutflöden kan stoppa stjärnbildningen i galaxer."

 ICRAR är ett samarbete mellan Curtin University och University of Western Australia, med finansieringsstöd från delstatsregeringen i Western Australia. Centrets huvudkontor lfinns vid UWA och har forskningsnoder vid både UWA och Curtin University.

Upptäckten av gasflödet ovan publiceras i dagarna i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Bild https://www.icrar.org/outflows/ Gas (i rött, upptill och nedtill) kastas ut från den närbelägna galaxen NGC 4383. Upphovsman: Watts et al, 2024