En sedan 25 år förvunnen spionsatellit har hittats

 

Satelliten S73-7 från kalla kriget, officiellt kallad Infra-Red Calibration Balloon (S73-7) är drygt 60 cm i diameter. Det var amerikanska flygvapnets rymdtestprogram som den 10 april 1974  sköt upp den tillsammans med en mycket större spionsatellit, skriver tidningen Gizmodo.

Enligt tidningen var det meningen att ballongen skulle blåsas upp efter uppskjutningen men det skedde inte. Efter haveriet tappade man ballongen ur sikte två gånger – en gång på 1970-talet och sedan en gång till och under en mycket längre tid i början på 1990-talet då markbaserade sensorer inte längre kunde upptäcka den.

Under ett kvarts sekel såg analytiker i 18th Space Defense Squadron, den grupp som ansvarar för att spåra alla människotillverkade objekt i jordens omloppsbana, ingenting av S73-7, skriver tidningen Popular Science. I experternas medvetande var ballongen nu förlorad som rymdskrot och i bana runt jorden.

Men så plötsligt, i slutet av april 2024 blev den synlig igen. En analytiker såg S73-7 dyka upp på sensordata, beskrev astrofysiker Jonathan McDowell verksam vid Harvard–Smithsonian Center. Den fanns som väntat i jordens omloppsbana och nu kunde dess bana följas igen. Att S73-7 är liten och till stor del består av icke-metallisk materia gör det svårare för radar att upptäcka den beskriver McDowell till Gizmodo. Dessutom spårar forskare varje dag över 20 000 objekt (oftast rymdskrot) som snurrar i jordens omloppsbana vilket är mycket att hålla koll på.

En återupptäckt som denna är en triumf för analytiker som försöker hålla reda på de tusentals objekt som kretsar runt vår planet. Om något försvinner är det ingen katastrof.

Men om för många försvinner ökar risken för överraskande  kollisioner eller nedfall av skräpet, enligt United Nations University.

Skräp som kan falla ner genom atmosfären och skada något eller krocka med ex rymdstationen där ute.

Bild https://www.sciencetimes.com/ Satelliten S73-7 som har varit försvunnen återupptäckt i omloppsbana oupptäckt i 25 år (Foto: Wikimedia Commons/NASA)

Nu har signaler från Voyager 2 hittats igen.

 

Voyager 2 är en obemannad rymdsond i som skickades upp i rymden av Nasa 20 augusti 1977. Sonden beräknas fortsätta sända data till jorden fram till 2020-talet då  batterierna beräknas ta slut eller signalerna blir alltför svaga för att kunna spåras. Fördröjningen för en signal att nå oss ökar med cirka 30 minuter för varje år som går. Både Voyager 2 och Voyager 1 är nu  långt utanför vårt solsystem har med sig varsin  guldskiva med en hälsning till en eventuell upphittare av någon av farkosterna. Skivan innehåller ljud av skilda slag, bilder och musik.

Aktuellt just nu efter flera dagar av tystnad från Voyager 2 har NASA nu åter kontakt med Voyager 2  igen där den svävar i den interstellära rymden miljarder mil bort.

Flygledare skickade av misstag ett felaktigt kommando för nästan två veckor sedan som lutade rymdfarkostens antenn bort från jorden och avbröt kontakten. Oron steg att man nu för alltid mist kontakten. Men så var det inte utan det var ett mänskligt misstag som låg bakom. Ett misstag som nu har upptäckts och rättats till.

Bild https://www.rymdstyrelsen.se/ på guldskivan nämnd ovan. Jag har lyssnat på lite ljud från denna och anser att vi skulle lagt in mer av människoröster inte ljud som tåg, jordbävningar chimpanser mm.  Jag undrar hur en främmande intelligens ska tolka ljud som dessa se denna fil där ljud från guldskivan finns.

En tills nu dold mystisk dvärggalax har upptäckts av Hubbleteleskopet

 

Astronomer har med Hubbleteleskopets hjälp lyckats se bakom det bländande skenet från en stjärna och då upptäckt det mest extraordinära exemplet hittills på en närliggande galax med egenskaper som har mer  likhet med de galaxer som först bildades än dagens. Galaxen är 1200 ljusår tvärs över och befinner sig 22 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Hydra.  Dess beteckning är HIPASS J1131–31 och har fått smeknamnet "Peekaboo" (ordets förklaring) på grund av dess uppdykande under de senaste 50-100 åren bakom den snabbrörliga stjärnan som skymde astronomernas förmåga att upptäcka den tills då (någon gång de senaste 50- 100 åren har den blivit möjlig att se).

Upptäckten är en kombinerad insats av teleskop på marken och  rymden, inklusive den nyligen bekräftelsen av NASA: s rymdteleskop Hubble. Tillsammans visar upptäckten spännande bevis för att Peekaboogalaxen är den till oss närmaste galaxen som är under bildning. Vanligast skedde dessa processer inte långt efter bigbang, för 13,8 miljarder år sedan. Men här ser vi det ske betydligt senare.

"Avslöjandet av Peekaboo-galaxen är som att upptäcka ett direkt fönster in i det förflutna och vi kan studera dess extrema miljö och stjärnor på en detaljnivå som är otillgänglig i det avlägsna, tidiga universum", säger astronomen Gagandeep Anand vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland, medförfattare till den nya studien om Peekapoo.

Astronomer beskriver galaxer som Peekaboo som "extremt metallfattiga". I astronomin avser "metaller" alla element som är tyngre än väte och helium. Det mycket tidiga universum bestod nästan helt av ursprungligt väte och helium, uppkomna vid big bang. Tyngre element uppstod senare vid supernovor etc från exploderande stjärnor under dess sista tid. Under den kosmiska historiens gång har det i dag allmänt metallrika universum som vi i idag befinner oss i skapats. Livet som vi känner det består av tyngre element "byggstenar" som kol, syre, järn och kalcium.

Peekaboo upptäcktes först som en region med kallt väte för mer än 20 år sedan av det australiensiska Australian Parkes radio telescope Murriyang, in the HI Parkes All Sky Survey  av professor Bärbel Koribalski, astronom vid Australiens nationella vetenskapsbyrå CSIRO och medförfattare till den senaste forskningsstudien om Peekapoos metallbrist. Observationer i det ultravioletta fältet av NASA: s rymdbaserade Galaxy Evolution Explorer (GALEX) visade att det var en kompakt blåskimrande dvärggalax.

"Först insåg vi inte hur speciell den här dvärggalaxen är", sa Koribalski . "Men genom att kombinera data från Hubble Space Telescope, Southern African Large Telescope (SALT) med flera teleskop vet vi nu att Peekaboo Galaxy är en av de mest metallfattiga galaxerna som någonsin upptäckts."

 Peekabuos stjärnor indikerar att galaxen är en av de yngsta och minst kemiskt berikade galaxerna som någonsin upptäckts i lokaluniversumet. Det är mycket ovanligt då lokaluniversumet har haft cirka 13 miljarder år av kosmisk historia att utvecklas. Då borde det inte finnas metallbrist  här.

"På grund av Peekaboos närhet till oss kan vi göra detaljerade observationer och få möjligheter att se en miljö som liknar den i det tidiga universum i oöverträffad detalj", sa Anand.

Forskningens och upptäcktens resultat hittills har accepterats för publicering i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society

Då galaxen är blåskimrande bör stjärnorna här vara mycket heta och som sådana kortlivade (min anm.). Något man kan förundras över då det visar att galaxen i sig inte är gammal. Utöver det är metallfattigheten ett mysterium. Här behövs mer forskning. Något är mystiskt med denna galax. Tanken slår mig att något optiskt fenomen får den att berka mycket närmre oss än den egentligen är.

Bild https://hubblesite.org https://hubblesite.org på galaxen HIPASS J1131–31 (Peekaboo galaxen).

För första gången har en kolrik asteroid upptäckts.

Astronomer har med hjälp av ESO (astronomiska sydobservatoriet)  undersökt en sällsynt rest  från vårt solsystems tillblivelse. De upptäckte att  i Kuiperbältet vari Pluto ingår finns en asteroid vilken fått namnet 2004 EW95 är en kolrik sådan. Det är den första av sitt slag som bekräftats i Kuiperbältet.

Troligen bildad i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter i solsystemets barndom och därifrån kastad ut härifrån av någon anledning miljarder kilometer bort från  Kuiperbältet och infångats av detta.

Enligt teoretiska modeller gick gasjättarna (Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus)  bärsärkagång genom solsystemet kort efter att de bildats. Det resulterade i att mindre objekt och även småplaneter då kastades från solsystemets inre delar till banor långt bort från solen.  Enligt denna modell borde då Kuiperbältet bortom Neptunus bana innehålla en andel steniga himlakroppar från det inre solsystemet och bland dessa exempelvis många kolrika asteroider. Men först på senare tid har bekräftad kolrik sådan hittats.

I den nya forskningen presenteras nu bevis för detta genom den upptäckt av den kolrika asteroiden 2004 EW95.

Detta är nämligen den första kolrika asteroid som hittats i Kuiperbältet (obs själva asteroiden sågs dock första gången 2004) . Om den är unik får framtida forskning visa.

Bild på asteroidens bana.

En tills nu dold gäckande neutronstjärna har hittats därute.

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut i en stjärnas existens. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande  innehåll imploderar.

Om stjärnan är av en storlek att den kvarvarande massan motsvarar 1,4-3 solmassor kommer den att bli en supernova. Återstoden efter denna explosion är en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material i utspridda rester av supernovan. 

En vanlig neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 - 3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan då har en densitet av ca 1 miljard ton per kubikcentimeter.

Gravitationsfältet vid stjärnans yta är då hela tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket ger en flykthastighet på ungefär 100 000 km/s blir ungefär 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål skulle då uppnå 6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall.

Nu till vad detta ska handla om idag.

ESO:s Very Large Telescope i Chile och en hop andra teleskop i världen har avslöjat ett rikt landskap av stjärnor och glödande gasmoln i en av de  närmsta granngalaxerna. Det lilla Magellanska molnet en dvärggalax i närheten av vår Vintergata.

Med hjälp av nytagna bilder har astronomer kunnat identifiera en svårfångad neutronstjärna bland ett trådlikt område av gas som är resterna av en 2000-årig supernovaexplosion där neutronstjärnan är resternas kärna.

Instrumentet MUSE har använts för att hitta det gäckande objektets gömställe. Tidigare mätningar från Chandra X-ray Observatory har bekräftat dess identitet som en isolerad neutronstjärna. Nya bilder som skapats från data från både mark- och rymdbaserade teleskop har nu bevisat detta svårfångade objekt dolt i en komplicerad härva av gasfilament inuti det Lilla magellanska molnet omkring 200 000 ljusår från jorden. Det var ingen överraskning då data visat att det borde finnas men inte tills nu kunnat hittas.

Forskarlaget upptäckte att gasringen var centrerad runt en röntgenkälla som upptäckts tidigare och som betecknats p1. Men röntgenkällans ursprung var länge ett mysterium. I synnerhet var det inte klart om p1 faktiskt låg inuti supernovaresten eller bakom den.

Det var när gasringen vilken innehåller neon och syre observerades med MUSE av forskarlaget som man upptäckte att gasringen var perfekt centrerad runt p1 (röntgenkällan).

Det var ett alltför stort sammanträffande och de insåg då att p1 måste befinna sig inuti supernovaresten. Så snart man kände till p1:s position använde forskarlaget befintliga observationer av röntgenstrålning från Chandra X-ray Observatory för att fastslå att det måste vara en isolerad neutronstjärna med ett svagt magnetfält som var röntgenkällan.

Man tror att det finns rikligt med isolerade neutronstjärnor med svaga magnetfält spridda över hela universum men de är väldigt svåra att upptäcka eftersom de bara ses i röntgenstrålning. Just därför är det extra spännande att p1 kunde bekräftas som en isolerad neutronstjärna med hjälp av observationer i synligt ljus.

Bilden säger inte mycket men är på det lilla magellanska molnet de suddiga stjärnorna tillhör molnet

Sökandet efter en saknad partikel för att förklara universum har hittats i den upplaga den måste finnas

Sedan tidigare vet de flesta att det saknas 95% av materian och energin i universum.  Det handlar om den mörka materian och energin vilken ska finnas men ännu inte hittats. Sökandet pågår för fullt.

Men detta är inte allt för att förklara universum och effekterna av detta och på oss. Även Baryoner saknas. Exempel på baryoner är neutroner och protoner. 

Partiklar bestående av kvarkar. Svårt? Javisst vi får helt enkelt som lekmän enbart förlita oss på forskares påståenden att det saknas baryoner i vår värld.

Nu har de dock hittats och då på platser man antaget att de kunnat döljas. Mellan galaxerna har de 50% antagits finnas och nu funnits vilka med all säkerhet visat sig i form av svaga strängar mellan galaxerna. De är så svaga att de tills nu  varit svåra att upptäcka.

Men nu har det skett läs mer om upptäckten och numera upphittandet av det saknade.

Jag kan inte låta bli att fundera över strängteorin när jag läser hur dessa fibrer eller strängar tunt sveper mellan galaxerna. Men det är kanske långsökt.
Bilden försöker illustrera strängteorin med dess alla dimensioner.

Besvikelse över att freon 40 (klormetan) hittats vid en ung stjärna och en komet.

Almateleskopet och ESAsonden Rosetta har funnit det man hoppades inte fanns på de platser detta nu hittats. Molekylen freon 40 (klormetan).

Det har hittats 400 ljusår bort i ett ungt stjärnsystem med namnet IRAS 16293-2422  och på den kända kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken Rosetta sände många bilder från vid sin undersökning där 2014.

Klormetan vilket jag föredrar att kalla det är en organisk molekyl vilken ansetts enbart finnas där organiskt liv eller material finns.

Att det nu hittats på platser där detta är omöjligt visar att molekylen kan finnas på platser där inget organiskt liv existerar.

Det är en besvikelse då detta gör att denna molekyl inte är något man ska leta efter på planeter därute för att bekräfta möjligt liv. Det ger även en fundering över vilka fler molekyler av organisk typ som vi kallar dem som finns därute vilka även dessa inte på minsta vis ger bevis eller säkra antagen på liv därute.

Därav besvikelsen i dagens forskarvärld under sökningen av liv på exoplaneter och i förlängningen misstanken av att fler molekyler blir värdelösa som indikator för liv.

Marslandaren som var försvunnen i 12 år visade sig.

Citat: Forskarna lyckades aldrig få radiokontakt med Beagle2 och tog för givet att den hade kraschat och förstörts vid landningen. Men nu, efter 12 år av mörker och tystnad, visar det sig att landaren inte alls kraschade.

Nasa har publicerat bilder som visar Beagle2 på Mars yta, till synes intakt.

– Vi kan bara spekulera om varför vi inte fick kontakt med den. Slut citat.

Här har ytterligare en mystisk händelse dykt upp. Hade den aldrig hittats igen eller till slut hittats kraschad hade knappast mer sagts. En förklaring hade accepterats.

Nu kommer troligen fantastiska berättelser om Ufo mm att florera. Detta då den hittats intakt. Vad stoppade den för att kommunicera ridigare? Varför tog det så lång tid att hitta den och var det slump att den hittades överhuvudtaget?

Det troliga är att något träffade den på vägen ner eller i samband med landningen vilket förstördes elektroniken. Troligen var elektroniken inte kontrollerad ordentligt innan farkosten lämnade Jorden. Slarv från konstruktörerna är den troliga anledningen. Den var aldrig användbar eller så ömtålig att den inte klarade en landning.

Men jag tror ryktesspridning kommer om att den stoppades fungera mm av något på Mars.