Asteroiden (isbomben?) 486958 Arrokoth innehåller miljarder år gammal is.

 

Forskare vid Brown University och från SETI-institutet har upptäckt att det snögubbelika objektet (asteroiden) som officiellt kallas Kuiperbältesobjektet 486958 Arrokoth troligen innehåller uråldrig is lagrad djupt inom sig från den tid när asteroiden bildades miljarder år tillbaks i tiden. Men det är inte allt.

Med hjälp av en ny datamodell som forskarna utvecklat för att studera hur kometer utvecklas föreslår de att detta inte är unikt för asteroider som Arrokoth utan att många av de ca 70000 objekten i Kuiperbältet  (som ligger i de yttersta regionerna av solsystemet och där Pluto ingår) sedan solsystemets tidiga bildande för cirka 4,6 miljarder år sedan fortfarande troligen innehåller is av forntida slag.

– Vi har genom vårt arbete med en ganska enkel matematisk modell visat att det kan finnas forntida isar inlåsta djupt inne i det inre i asteroider under väldigt lång tid, beskriver Sam Birch, planetforskare vid Brown university och en av artikelns (se nedan) medförfattare. "De flesta forskare har ansett tills nu att dessa isar skulle varit förlorade för länge sedan men vi tror att så inte är fallet."

Studien tyder på att objekt i Kuiperbältet kan fungera som vilande "isbomber" och även bevara flyktiga gaser i sitt inre i miljarder år tills omloppsförskjutningar för dem närmare solen och värmen gör dem instabila. Denna nya idé kan hjälpa till att förklara varför dessa  objekt från Kuiperbältet får så våldsamma utbrott när de  närmar sig solen. Helt plötsligt blir den kalla gasen inuti dem tryckutsatt av värmen och asteroiden utvecklas till en komet.

"Det viktigaste i studien är att vi korrigerade ett djupt fel i den fysiska modell som människan antagit i årtionden om dessa mycket kalla och gamla objekt", beskriver Umurhan, Birchs medförfattare till artikeln. "Den här studien kan vara den första  för att omvärdera kometers inre utveckling och dess aktivitet."

Sammantaget utmanar studien befintliga förutsägelser och öppnar nya vägar för att förstå kometers natur och ursprung. Birch och Umurhan är även medforskare i NASA:s komet Astrobiology Exploration Sample Return (CAESAR) vars uppdrag blir att samla in minst 80 gram ytmaterial från kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko och skicka tillbaka det till jorden för analys. 

Birch beskriver ovan studie i en artikel i tidskriften Icarus tillsammans med  Orkan Umurhan, senior forskare vid SETI-institutet.

Jag tror de har funnit förklaringen till kometers uppkomst i arbetet.

Bild vikipedia Som ett led i planen att låta rymdsonden New Horizons passera förbi en småplanet eller asteroid efter sin förbiflygning av Pluto 2015, gjordes undersökningar av bilder tagna med Hubbleteleskopet. På detta sätt upptäcktes den 26 juni 2014 ett objekt som fick namnet 486958 Arrokoth i Kuiperbältet som var möjligt att fara förbi och därför valdes ut för att passera. Ovan foto togs därefter den 1 januari 2019 av rymdsonden New Horizons då den passerade asteroiden 486958 Arrokoth.

Asteroiden 3200 Phaethon liknar en komet med svans, men svansens innehåll förvånar

 

3200 Phaeton är en Apolloasteroid,(jordnära asteroid) vars bana tar den närmare Solen än de flesta andra asteroider. Den korsar på sin bana Mars, Jordens, Venus och Merkurius banor.

Under en tid har man vetat att  3200 Phaethon verkar som en komet. Den lyser och bildar en svans då dess bana kommer nära solen och den är källan till det årliga meteorregnet Geminiderna. 

Forskare har tills nu ansett att Phaethons kometliknande svans består av damm som utsöndras från asteroiden då den värms upp av solen. Men i en ny studie utifrån två NASA-solobservatorier visas att Phaethons svans inte består av damm utan av natriumgas.

Vår analys visade att Phaethons kometliknande svans inte kan förklaras av damm, beskrivs det från  California Institute of Technology av doktorand Qicheng Zhang, som var huvudförfattare till en artikel om analysen publicerad i Planetary Science Journal.

Asteroider består till största delen av stenigt material till skillnad mot kometer som består av till största delen is och sten. Asteroider bildar vanligtvis inte  en svans när de närmar sig solen. Kometer som består av  en blandning av is och sten bildar vanligtvis en svans när solen förångar dess is och spränger ut material från kometen vilket då lämnar ett spår längs dess bana i form av en kometsvans. När jorden passerar genom ett sådant skräpspår från en komet brinner dessa kometbitar upp i vår atmosfär och producerar en svärm av stjärnfall - ett meteorregn.

Efter att astronomer första gången upptäckte Phaethon 1983 insåg de att asteroidens bana matchade Geminidimeteorregnet. Detta pekade på att Phaethon är källan till det årliga meteorregnet fastän Phaethon är en asteroid och inte en komet. År 2009 upptäcktes av NASA: s Solar Terrestrial Relations Observatory (STEREO) en kort svans som sträckte sig ut från Phaethon när asteroiden nådde sin närmaste punkt till solen ("perihelium") längs sin 524-dagars omloppsbana. Vanliga teleskop hade inte upptäckt svansen tidigare eftersom den bara bildas när Phaethon finns nära solen och i det skenet kan detta bara ses från  solobservatorier. STEREO såg  Phaethons svans utvecklas vid solinflygningar 2012 och 2016. 

Svansens utseende stödde då teorin att den bestod av damm som utsöndrades från asteroidens yta när denna värmdes upp av solen.

Men 2018 avbildades en del av Geminidernas skräpspår. Observationer kom från NASA: s Parker Solar Probe och visade att spåret innehöll mycket mer material än Phaethon skulle kunna kasta från sig vid dess nära inflygningar till solen. 

Zhangs team undrade då om något annat än damm var förklaringen till Phaethons kometliknande svans. Kometer lyser ofta briljant av natriumutsläpp när de är mycket nära solen så man misstänkte att natrium hade en nyckelroll i Phaethons svans-sken.

En tidigare studie, baserad på modeller och laboratorietester, föreslog att solens intensiva värme vid Phaethons  solinflygningar kunde förånga natrium (om detta fanns) i asteroiden och bilda dess svans.

I hopp om att ta reda på vad svansen var gjord av letade Zhang efter den igen under Phaethons senaste perihelium 2022. Han använde rymdfarkosten Solar and Heliospheric Observatory (SOHO) 

Som är ett gemensamt observatoriprojekt mellan NASA och Europeiska rymdorganisationen (ESA) som har färgfilter som kan upptäcka natrium och damm och Zhangs team söktes även från arkivbilder från STEREO och SOHO och man hittade svansen under 18 av Phaethons nära solinflygningar mellan 1997 och 2022.

I SOHO: s observationer verkade asteroidens svans ljus i filtret något som visar på natrium men  inga tecken på damm. Dessutom matchade svansens form hur den ljusnade när Phaethon passerade solen något forskare förväntat sig om den bestod av natrium men inte av damm.

Detta tyder på att Phaethons svans är gjord av natriumgas.

Många av de andra klassificerade kometerna därute kanske inte heller är kometer utan istället steniga asteroider som Phaethon uppvärmda av solen ger en svans diskuterar Zhang i artikeln.

En viktig fråga är olöst. Om Phaethon inte kastar ut damm varifrån kommer då materialet till Geminidernas meteorregn som kan ses under december varje år?

Zhangs team misstänker att någon form av störande händelse för några tusen år sedan - kanske en bit av Phaethon själv då gick itu  under påfrestningarna av Phaethons rotation och då  gjorde att Phaethon splittrades i de miljarder ton material som beräknas utgöra Geminidernas meteorregn.

Fler svar kan komma från ett kommande Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) uppdrag som heter DESTINY + ( Demonstration and Experiment of Space Technology for Interplanetary voyage Phaethon fLyby och dUst Science). Då denna farkost under senare hälften under detta årtionde förväntas flyga förbi Phaethon och avbilda dess steniga yta och studera eventuellt damm som kan finnas runt asteroiden. 

Bild vikipedia Radarbild av 3200 Phaethon tagen av Arecibo, 17 december 2017

Ett stort utbrott från en vulkanisk komet sker just nu i vårt solsystem

 

Schwassmann-Wachmann 1 eller 29P/Schwassmann-Wachmann som den även kallas är en periodisk komet som upptäcktes den 15 november 1927 av Friedrich Karl Arnold Schwassmann och Arno Arthur Wachmann. Kometen har i genomsnitt 7,3 vulkanutbrott per år. Vid dessa utbrott blir kometen mycket ljusstarkare och har en magnitud +17-19 till +13 och i enstaka fall +10 (innebär skenbar magnitud som är ett mått på ökning av ljusstyrka).

Kometen är cirka 60 kilometer i diameter och tar cirka 14,9 år på sig för att varva solen. 29P tros vara den mest vulkaniskt aktiva kometen i vårt solsystem. Den är en av cirka 100 kometer, kända som "kentaurer", innebärande att de har kommit från Kuiperbältet - en ring av isiga kometer som finns bortom Neptunus och nu går i bana runt solen.

Den 22 november upptäckte en amatörastronom vid namn Patrick Wiggins att 29P hade ökat drastiskt i ljusstyrka, enligt Spaceweather.com 

Ett utbrott av denna storlek är "ganska sällsynt", Cai Stoddard-Jones doktorand vid Cardiff University i Storbritannien tog en uppföljningsbild av 29P: s utbrott, berättade han för Live Scence. 

Utbrottet följdes av två mindre utbrott den 27 november respektiv  29 november, enligt BAA . (British Astronomical Association).

Till skillnad från vulkaner på jorden, som matar ut skållhet magma och aska från manteln, spottar 29P ut extremt kalla gaser och is från sin kärna. Denna ovanliga typ av vulkanisk aktivitet är känd som kryovulkanism eller kall vulkanism.

Kryovulkaniska kroppar, som inkluderar en handfull  kometer och månar i solsystemet som Saturnus måne Enceladus, Jupiters måne Europa och Neptunus måne Triton, har en isig ytskorpa som omger en huvudsakligen fast isig kärna, Richard Miles en BAA-astronom som har studerat 29P berättade för Live Science att med tiden kan då strålning från solen få kometernas isiga interiörer att sublimera från fast till gas, vilket orsakar en ansamling av tryck under ytan.

När strålning från solen då försvagar skorpan, får det trycket av det yttre skalet att spricka och kryomagma att skjuta ut i rymden. Kryomagma från kometer som 29P består huvudsakligen av kolmonoxid och kvävgas, liksom några isiga fasta ämnen och flytande kolväten, ämnen som "kan ha gett några av de råvaror från vilka livet härstammar på jorden", enligt ett uttalande från NASA-representanter.

Bild vikipedia på 29P/Schwassmann-Wachmann som den kallas taget av Spitzerteleskopet NASA

Kan asteroiden Ryugu vara ett fragment av en komet.

 

62173 Ryugu är en Jordnära asteroid som upptäcktes den 10 maj 1999. Den 27 juni 2018 gick den japanska rymdsonden Hayabusa 2 in i omloppsbana runt asteroiden. I oktober 2018 släppte Hayabusa 2 ner en liten robot, Mascot på Ryugus yta med uppdraget att under 19 timmar kartlägga och fotografera Ryugu. Asteroiden visades bestå av samma typ av stenar som fanns i den solnebulosa som vårt planetsystem bildades ur för nästan 4,6 miljarder år sen. Sten i form av millimeterstora droppformade kulor vilket tyder på att bergarten inte har varit utsatt för en kraftig omvandling i rymden vilket i sin tur innebär att det är en väldigt primitiv typ av sten. Asteroiden har bergarter betydligt äldre än de som finns på jorden.

Asteroiden består av små stenföremål och stabila material som klumpats ihop av gravitationen och nu kan ses som ett enda monolitiskt stenblock. Ryugu en snurrande hög av sten förmodligen orsakat av deformation inducerad av den snabba rotationen. Ryugu kan ses bestå av anmärkningsvärt mycket naturmaterial (små stenar).

Av dessa tre påståenden är den tredje egenskapen en fråga om asteroidens ursprung. Den nuvarande vetenskapliga konsensusen är att Ryugu härstammar från de partiklar som lämnades kvar efter en kollision mellan två större asteroider. Detta verkar fel om asteroiden har överdrivet mycket naturligt innehållsmaterial (material av samma stenstorlek).

I ett aktuellt försök att svara på denna fråga föreslogs av personal som analyserade den data man har under ledning av affiliateprofessor Hitoshi Miura vid Nagoya Metropolis College, Japan, en alternativ rationalisering som backas upp av en jämförelsevis enkel teori. Enligt definitionen i deras uppsats som beskrevs i The Astrophysical Journal Letters, diskuterar forskarna om Ryugu likt jämförbara asteroider av stenspillror, i själva verket kan vara rester av utdöda kometer. Undersökningen genomfördes i samarbete med professor Eizo Nakamura och affiliateprofessor Tak Kunihiro från Okayama College, Japan.

Kometer är små och består främst av vattenis med några steniga delar (partiklar) i isen. Om en komet kommer in i det inre fotovolaiska systemet (närmande till solen)  kommer  isen att sublimera och försvinna och  steniga partiklar som komprimerats genom gravitation att finnas kvar och objektet ses som en asteroid. Detta kan man se har skett med asteroiden Leonard. Jag hade ett inlägg om asteroiden Leonard den 28 mars.

Dr. Miura förklarar, "Sublimering av is orsakar att kärnan i kometen förlorar massa och krymper vilket ökar dess rotationshastighet. På grund av denna spin-up kan kometkärnan få den rotationshastighet som krävs för bildandet av en spinnande toppform. Dessutom tros de isiga delarna av kometer innehålla naturlig materia som genereras inom det interstellära mediet. Dessa naturliga förnödenheter kan deponeras på de steniga partiklarna som lämnas kvar eftersom isen sublimerar."

Allmänt innebär denna undersökning att snurrande toppformade, spillhögobjekt med överdrivet naturligt innehållsmaterial, som liknar Ryugu och Bennus (målet för OSIRIS-Rex-uppdraget) är komet-asteroidövergångsobjekt (CAT). "CATs är små objekt som har varit kometer men har börjat sönderbrytas och då till synes blir oskiljbara från asteroider", förklarar Dr. Miura.

Bild vikipedia på kometen.

Varför kometers huvud är grönt men aldrig deras svans.

 

Lite då och då kastas kometer ut från Kuiperbältet och Oort kometmoln (se medföljande länkar för att förstå skillnaden mellan Kuiperbältet och Oorts kometmoln). Kometer består av is, damm och sten och är 4,6 miljarder år gamla rester från bildandet av solsystemet. Kometer skiftar i färg då de kommer närmre oss i det inre av solsystemet de får ett grönt huvud först för att sedan bli allt ljusare och mindre grönt när kometen närmar sig solen än mer. Det finns cirka 3700 kända kometer i solsystemet. Men man tror att det kan finnas flera miljarder därute. I genomsnitt är en komets kärna ca 10 kilometer i diameter medan dess sken (med svans) är upp till 1000 gånger längre. Ljusstarka kometer kan ge spektakulära ljusshower.

Mystiskt nog försvinner den gröna nyans från dess kropps sken innan färgen når svansen (eller som de ibland har två svansarna)  bakom kometen. Astronomer och kemister har förbryllats över detta i nästan ett sekel På 1930-talet teoretiserade fysikern Gerhard Herzberg påstod  att fenomenet berodde på att solljuset förstörde diatomiskt kol (även känt som dicarbon eller C2) en kemikalie skapad av interaktionen mellan solljus och organiskt material vilket snart utplånas ju närmre det inre av solsystemet kometen kommer då dicarbon är instabilt. En teori som tills nu varit svår att testa. 

Men i en ny UNSW Sydney-ledd studie,   publicerad i dagarna i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) visas ett sätt att testa denna kemiska reaktion i  laboratorium och nu då detta gjorts visade det sig att denna 90-åriga teori är korrekt.

– Vi har bevisat  mekanismen genom vilken kolväten bryts ner av solljus, säger Timothy Schmidt, kemiprofessor vid UNSW Science och senior, författare till studien.

"Detta förklarar varför det gröna skenet– det luddiga lagret av gas och damm som omger kärnan – krymper då kometen närmare sig solen och även varför kometens svans inte är grön. "Dicarbon existerar inte på kometer förrän de kommer närmare det inre solsystemet och solen. Men än närmre och solens  värme av kometen avdunstar det organiska material som finns på den isiga kärnan. Solljuset bryter  upp dessa större organiska molekyler, vilket skapar dicarbon vilket i sig upplöses vid än närmre kontakt till solen och resulterar i att det gröna skenet försvinner.

 

Det UNSW-ledda teamet har nu visat att när kometen kommer ännu närmare solen bryter den extrema UV-strålningen sönder de dikarbonmolekyler som den nyligen skapades i en process som kallas "fotodissociation". Denna process förstör hela tiden kolvätet innan det når kometens svans. Därför finns inga kometer med gröna svansar.

Bild wikimedia på Lovejoy en komet som upptäcktes den 17 augusti 2014 av amatörastronom Terry Lovejoy.

Är det en komet som gömmer sig bland asteroiderna eller vad är det därute i asteroidbältet?

 

Det senast kända exemplet på en sällsynt typ av objekt i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter är en komet gömd bland asteroiderna. Hittad och  studerad vid Planetary Science Institute av senior Scientist Henry Hsieh vilket beskrivs i en ny artikel publicerad i "Physical Characterization of Main-Belt Comet (248370) 2005 QN173" som Hsieh presenterade vid en presskonferens nyligen vid det 53: e årsmötet för American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 Asteroiden upptäcktes vara aktiv den 7 juli 2021 med hjälp av  Asteroid Terrestrial-Impact Last Alert System (ATLAS)

Asteroid (248370) 2005 QN137 är den åttonde asteroid i asteroidbältet, av mer än en halv miljon kända asteroider där som bekräftats varit aktiv vid ett flertal  tillfällen. "Detta beteende indikerar starkt att dess aktivitet beror på sublimeringen av isigt material", säger Hsieh.  Som sådan anses den vara en så kallad asteroidbältes-komet och är en av drygt 20 likartade som för närvarande har bekräftats eller misstänks vara en komet därute.

Hsieh fann att storleken på kärnan i ovannämnda objekt det så kallade "komethuvudet" är omgivet av ett dammmoln i ca 3,2 kilometers diameters storlek och dess svanslängd var vid mättillfället i juli 2021 ca 720 000 kilometer eller tre gånger avståndet från jorden till månen medan svansens bredd enbart var 1400 kilometer.

" Denna som man kan se det extremt smala svans (1400 kilometer  i förhållande till längden) säger oss att få dammpartiklar släpps från kärnan. Det som sker gör det i extremt långsam hastighet vilket innebär att gas läcker ut mycket långsamt.  Sådan långsamhastighet skulle normalt göra det svårt för damm att komma ut från själva kärnans gravitation. Men det sker här och det tyder på att något annat reagerar här. Till exempel kan kärnan här snurra så snabbt att damm kastas ut i rymden av rörelsen och då ger ett svagt  gasflöde som kan ses som en svans.

Varför det finns kometer här är en gåta. De hör hemma i kometbältet Oorts moln bortanför Neptunus där hundratusentals kometer finns. Kanske dessa kometer i asteroidbältet fångats in på sin väg från Oorts moln in mot solsystemets centrum av asteroider i asteroidbältet. 

Bild från vikipedia på asteroidbältet mellan Mars och Jupiter där objektet finns bland ca 500000 andra objekt. Vad mer som kan gömma sig där vet ingen.

Nedslag på Jupiter

 

1994 slog en komet som fick namnet Comet Shoemaker-Levy 9 ner på Jupiter och bröts itu av Jupiters gravitation.

Händelsen blev mycket uppmärksammad då det var den första direkta observationen av en utomjordisk kollision på en annan kropp därute. Nedslaget var så kraftfullt att det lämnade spår i månader i Jupiters stora röda fläck.

Sedan dess har astronomer observerat flera objekt som påverkat Jupiter vid nedslag och det förväntas att sådana nedslag sker hela tiden (även om de inte observeras). Senast uppmärksammade nedslag skedde den 13 september 2021 och observerades av flera astronomer runt om i världen. Bilder av nedslaget togs av medlemmar av Société Lorraine d'Astronomie (SLA) i Frankrike. Utöver där rapporterades även nedslaget bland annat av den brasilianske amatörastronomen Jose Luis Pereira och bekräftades en dag senare av Harald Paleske från Langendorf, Tyskland. Kollisionen observerades även oberoende av varandra av två team av franska amatörastronomer med SLA. Enligt ett uttalande från SLA.

Troligen är nedslag inget ovanligt däruppe bara man har koll på månar och planeter ser vi säkert fler (min anm.). Även på Jorden sker ju då och då nedslag och ljusfenomen ses.

Bild vikipedia Jupiter.

Centaurer med ljussvans

 

I en ny studie ledd av PSI-forskare Eva Lilly är det inaktiva Centaurs som står i centrum att utforska för att förstå varför andra Centaurs kan vara så flashiga. Centaurer är isiga objekt mellan Neptunus och Jupiters banor som i vissa fall har kometliknande svansar och stråleffekter. Detta fast det enligt vår nuvarande kunskap är för kallt för att denna typ av aktivitet i det området för att det ska kunna ske då värmen från solen är för svag här. Som alternativ förklaring föreslås effekten ske av annat än uppvärmning av is vilket är det vanliga fenomenet bland kometer som närmar sig solen och då får en kometsvans.

Rapporten publicerades i Planetary Science Journal och utöver Lilly samarbetade även PSI-forskarna Henry Hsieh och Jordan Steckloff i arbetet.

När Lilly och hennes team arbetade med denna forskning letade de inte efter inaktiva Centaurs. Istället hämtades objekt från en lista över 29 Centaurs som nyligen upptäckts i Pan-STARRS1-undersökningen genom observationer med Gemini North-teleskopet på Hawaii. Aktiva centaurer är grupperade inom ett avstånd av cirka 14 astronomiska enheter från solen vilket är något bortom Saturnus bana.

Före detta arbete ansåg många forskare att utsläpp av gaser där vatten kristalliserar var en exoterm process som s frigör den energi som krävs för att göra Centaurs aktiva (med ljussken). Det nya arbetet bekräftar alternativa förklaringar då kristalliseringsprocessen så värme släpps ut inte fungerar på grund av kylan därute.

I stället säger Lilly: "Den flyende gasen från is av vatten kan ske vid högst -143°C medan genomsnittstemperaturen vid ytan här ligger runt -223°C. Vid sådana låga temperaturer tenderar vatten snarare att ta formen av så kallad “amorf is” (en typ av is som uppstår då vatten kyls av så snabbt att molekylerna inte hinner bilda ordnade kristallstrukturer, alternativt vid höga tryckförhållanden) och då istället ger ett  tryck vilket i sin tur kan öppna slukhål eller orsaka jordskred på objektet som då exponerar annan is under ytan vilket sublimerar och skapar ett synligt koma (kometsvans eller stråle).

Detta tryck kan vara så högt att det kan skjuta ut stenblock från Centauren.  Baserat på analysen av Centaurs omloppsbaneutveckling föreslår Lilly och hennes team att plötsliga förändringar i omloppsbanan orsakade av närkontakter med jätteplaneter även det kan starta aktiviteter som de på Centaurs. Även en inåtgående förskjutning på 0,5 AU kan orsaka tillräckligt med en termisk våg för att utlösa ytterligare kristallisering och slutligen kan en explosiv gasuppbyggnad i en komets inre ge effekten. Därför är omloppsutvecklingen en viktig pusselbit i att bygga en bild av en Centaurs livscykel.

Bild vikipedia som visar: fördelningen av asteroider i det yttre solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet.

Fakta om den nu passerade kometen Neowise.

NEOWISE har säkert många lyckats se nu under juli då den utan teleskop kunnat ses på natthimlen. Tyvärr hör jag inte till dem då det varit moln och eller dis varje natt här och mycket träd som skymmer skyn plus hus och gatljus.

Kometens officiella namn är C/2020 F3, Comet.  NEOWISE  har den fått som namn då den upptäcktes den 27 mars 2020, av NEOWISE  mission, Forskningsprojektet vars uppgift är att söka av skyn efter asteroider och kometer. Kometer kretsar runt solen och när de glider närmare solen värms de flesta kometer upp och det är då man kan se en svans. I NEOWISE fall två stycken. En av damm, is  och gas och en "jon svans"  av elektriskt laddade gasmolekyler, eller joner i detta fall av natrium.

Cirka 13 miljoner olympiska simbassänger rymmer denna komet (en sådan bassäng rymmer 250 000 liter) av vatten," säger Emily Kramer  vetenskapskvinna och team co-utredare hos NASA: s NEOWISE vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory under en presskonferens 15 juli 2020.

 NEOWISE rör sig i en hastighet av 231000 km / h. Dess diameter är ca 5 km och porös. Om ca 6800 år kommer den åter att runda solen och bli synlig från jorden. Vem eller vilka varelser som då kan se den från jorden kan vi bara filosofera över. Det är inte en interstellär komet utan den hör till vårt solsystem.

Bild från vikipedia på C/2020 F3 (NEOWISE) fotograferad från Frankrike den 13 juli 2020

Nytt interstellärt objekt på väg. Den här gången en komet.

Vem minns inte asteroiden Oumuamua?

NU är nästa interstellära objekt på väg. Denna gång en komet från någonstans utanför vårt solsystem. Kanske en komet från ett helt annat solsystem.


Kan vi bli lika fundersamma över detta objekt som över Oumuamua vilkens cigarrform och hastiga besök i vårt solsystem gjorde att en undersökning av detta objekt nästan omöjliggjordes. Dess överraskande uppdykande fick många att anse att det var en kamouflerad utomjordisk farkost. Vad det var vet ingen säkert ännu idag.


Kan detta vara en komet som har ett samband med Oumuamuas besök? Ingen vet. Kanske de kommer från samma område därute och kanske fler är på väg och många oupptäckta redan passerat oss. Objekt vilka kommer från en plats där något en gång hänt. Objekt kanske med främmande liv ombord på flykt. Allt är egentligen möjligt. Men troligen är det bara en komet av ordinärt slag som sveper igenom vårt solsystem likt Oumuamua troligen var en helt banlig asteroid med en ovanlig form.


Men ännu är objektet som nu kommer för långt bort för att vi ska se dess form.

Det är den första interstellära kometen vi hittat och dess namn har blivit Comet C/2019 Q4.


Bild från wikimedia som visar dess bana i vårt solsystem 

46P/Wirtanen den just nu ljusaste kometen däruppe.

46P/Wirtanen är en komet som har en omloppstid runt solen på 5,4 år. Den upptäcktes av den amerikanske astronomen Carl Alvar Wirtanen den 17 januari 1948. 


Kometen var det ursprungliga tänkta målet för rymdsonden Rosetta 2014 men krångel med startraketen ledde till att målet missades och istället utsågs kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som mål.

Därför vet vi inte vilka eventuella hemligheter 46P/Wirtanen bär på. Varför just denna komet ursprungligen valdes ut vet jag inte men troligast låg den bäst till tidsmässigt och banmässigt för Rosetta.


I år kommer kometen nära oss på sin bana då den närmar sig det inre solsystemet och passerar som närmast vår sol och Jorden i december 2018. Kometen är nu den ljusaste kometen på natthimlen men för att sen den just nu behövs ett teleskop.


Först i december 2018 kan kometen Wirtanen vara synlig för blotta ögat på en mörk natthimmel.  Närmast Jorden kommer den att vara mellan den 12 - 16 december 2018.


Bilden längst upp är på Kometen Wirtanens i sin bana.

Ännu förvånar Oumuamua forskare på NASA

Det enligt mig mest spännande som skedde i rymden i fjol var besöket av den interstellära asteroiden Oumuamua. Den kom från något annat solsystem helt oväntat och gick tvärsigenom vårt solsystem utan att stanna eller fångas in. Dess utseende var även unikt se bild nedan.

Många spekulerade över om det var en kamouflerad stjärnfarkost. Men inget pekar på det.

Observationer från NASAs Hubble rymdteleskop och markbaserade observatorier av ett internationellt team av forskare har följt Oumuamuas resa genom  solsystemet. 

Plötsligt upptäckte de att denna fick en oväntad fartökning och förskjutning i banan när den passerade genom det inre av solsystemet.

Denna fartökning av Oumuamua är sannolikt orsakad av strålar av gasformigt material som dunstar bort från dess yta sade Farnocchia en av forskarna  som studerat färden. Samma slag av avdunstning som påverkar kometer som närmar sig solen är vad som setts. Kometer sprider vanligtvis stora mängder damm och gas när de värms av solen.

Men enligt en av de andra forskarna  Olivier Hainaut från European Southern Observatory (ESA) fanns inga synliga tecken på utdunstning  från Oumuamua, så detta beteende förväntades inte.  Ju mer vi studerar" Oumuamua, desto mer spännande blir den säger en tredje forskare med namnet Meech. "Jag är förvånad över hur mycket vi har lärt oss av en kort och intensiv observationskampanj. Jag kan knappt vänta på nästa interstellära objekt!"

Idag finns Oumuamua  vilkens storlek av ca 250 meter * 35 meter längre bort från vår sol än Jupiter och färdas med hastighet av ca 112264 km/h ut från solsystemet. Om  fyra år kommer den att passera Neptunus bana på väg tillbaks till interstellära rymden.

Frågan är varför en asteroid uppför sig som en komet om den inte är detta? Det finns obesvarade frågor om detta objekt. Varför fartökningen? Frågan kvarstår vad var eller är Oumuamua?

Besvikelse över att freon 40 (klormetan) hittats vid en ung stjärna och en komet.

Almateleskopet och ESAsonden Rosetta har funnit det man hoppades inte fanns på de platser detta nu hittats. Molekylen freon 40 (klormetan).

Det har hittats 400 ljusår bort i ett ungt stjärnsystem med namnet IRAS 16293-2422  och på den kända kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken Rosetta sände många bilder från vid sin undersökning där 2014.

Klormetan vilket jag föredrar att kalla det är en organisk molekyl vilken ansetts enbart finnas där organiskt liv eller material finns.

Att det nu hittats på platser där detta är omöjligt visar att molekylen kan finnas på platser där inget organiskt liv existerar.

Det är en besvikelse då detta gör att denna molekyl inte är något man ska leta efter på planeter därute för att bekräfta möjligt liv. Det ger även en fundering över vilka fler molekyler av organisk typ som vi kallar dem som finns därute vilka även dessa inte på minsta vis ger bevis eller säkra antagen på liv därute.

Därav besvikelsen i dagens forskarvärld under sökningen av liv på exoplaneter och i förlängningen misstanken av att fler molekyler blir värdelösa som indikator för liv.

I utkanten av vårt solsystem är en ovanlig komet på väg mot solen under sin miljontals år långa resa hit.

Hubbleteleskopet rapporterar nya rön relativt ofta. Ett av de nyaste upptäckterna är kometen vilken den fått uppdrag att undersöka efter upptäckten av objektet från observatorier på Hawaii.

Långt ute i utkanten av vårt solsystem i Orts moln finns miljontals objekt av skilda slag. Småplaneter, asteroider och kanske planet 9.

Härifrån har en damm och istäckt liten asteroid sedan miljontals år varit på väg mot solen. Den upptäcktes av observatorier på Hawaii i maj i år då den befann sig mellan Saturnus och Uranus.

Hubbleteleskopet har nu koll på den och gör mätningar på den. Den är unik och förvånande. Det har redan därute bildats kometsvans och förångning av is. En mycket förvånande upptäckt att så redan skett då avståndet till solen är mycket långt ännu och det är ljuset och värmen från solen som får kometer att uppstå med sin karakteristiska svans.

Det är lite för tidigt att så ska ha kunnat ske i kylan därute. Men likväl har det skett. Därav intresset som gör att Hubble det mycket upptagna teleskopet nu även fått detta uppdrag att göra undersökningar på en liten underligt uppförande komet.

Min fundering är om någon reaktion från gasplaneterna Uranus och Saturnus tillsammans fått effekten av kometsvans redan? Kometen är ju i närheten och emellan deras banor. Bara en fundering men kanske kan det vara så. Kanske den tillfälligt slocknar igen när den passerat dessas banor. Vem vet.

Bilden visar de fyra gasplaneterna. Den blå närmast Saturnus med sina ringar är Uranus och det är mellan dessa kometen först upptäcktes och sågs med sin svans.

Phoencid meteorregn sågs och namngavs 1956 men har inte setts sedan dess. Vart tog det vägen?

Meteorsvärmen sågs av den första japanska antarktisexpeditionen den 5 december 1956 i Indiska oceanen. Men svärmen har aldrig setts sedan dess till forskares överraskning.

Japanska forskare tror idag att gåtan är löst och har samband med kometen Blanpain upptäckt 1819. Den sågs sedan aldrig förrän ovanstående forskare upptäckte en liten kropp 2003 på samma bana som denna komet hade 1819.

Gas och stoff bestod den lilla kometen av egentligen borde den ses som en   asteroid och nu antas det att det är sönderdelning av denna som 1819 sågs som ovanstående komet innan dess större nedbrytning i småsten skedde.

Meteorsvärmen vilken sågs 1956 bör därför vara rester av den sönderfallande kometen Blanpain. För varje passage blir den därför allt mindre och svårare att upptäcka då dess sönderfall fortsatt och 1956 var det mest rester som sågs i det meteorregn vilket då sågs. 

Idag och sedan 1956 är resterna av småsten så litet att skuren inte längre existerar enbart en liten och krympande (kropp kanske) består. Något kallat meteorregn av 1956 års syn existerar inte. Ev kan enstaka småsten fortfarande komma från detta men knappast mer.

Detta bör vara förklaringen till det förlorade meteorregnet från ovan som aldrig mer sågs 1956 därute i Indiska oceanen.

3200 Phaethon troddes först vara en komet med svans

Mindre eller större kometer finns det gott om däruppe och även asteroider av skilda storlekar. En del kommer att bli eller är redan farliga då de närmar sig Jorden. Ett nedslag kan bli katastrofalt.

3200 Phaethon är inget stort objekt men för delen inte ofarligt på sin bana runt solen. Länge ansågs detta objekt vara en komet då det har den karaktäristiska svansen efter sig. Kometers svansar består av is från kometen.

Men i detta fall var det inte is utan små fragment av sten o grus. Kometen omtolkades 2010 till en asteroid.

En asteroid vilken i ultrarapid sakta sönderdelas genom att den vid varje varv runt solen påfrestas i sin massa av icke hård sten vilken upplöses i mindre bitar av solen dragningskraft och farten runt denna.

Det är dessa söndriga partiklar vi kan se som en svans följande sin moderkropp därute. Asteroiden 3200 Phaethon.

Carl Sagan hade en udda idé om vart vi skulle kunna bo om Jorden blev obeboelig.

Han hade även lite udda idéer om vart vi skulle söka skydd och kunna leva förutom på Jorden.

En plats var kometer. Vi vet att de flesta kometer är mindre isklumpar medan andra har ett större innehåll av sten.

Sagans idé var att vi skulle kunna leva inne i en framrusande komet. Själv är jag mycket tveksam till denna möjlighet och förstår än mindre meningen med detta projekt. 

Vi har stora mängder månar och småplaneter i vårt solsystem vilka skulle vara betydligt enklare att kolonisera än en framrusande komet av mestadels lös 

sammansättning av is och materia av låg densitet.

För första gången har en svanslös komet upptäckts.

Manx har den namngivits efter en svanslös kattras.

Kometen har efter sin färd från kanten av vårt solsystem nu återvänt i sin bana in mot vår sol.

Den har säkert funnits sedan solsystemet uppkom men först nu har Jordens astronomer upptäckt den. Många av kometerna har sitt ursprung från Oorts moln där många isiga stenar finns vilka som kometer rundar vår sol.

Den nu funna kometen är dock en stenkomet och säkert är det därför att den saknar is som den inte släpper ifrån sig partiklar vilka kan ses som en lysande kometsvans. Det är ispartiklar som ses som svans efter en komet.

Tron är nu att det kan finnas fler svanslösa kometer i Oorts moln och att de är en rest eller blivit över när ex Jorden bildades.

En grön komet kan ses denna vecka.

Kometen med namnet 252P/LINEAR kan ses bäst från USA men genom sitt gröna sken kommer den att skapa nyfikenhet av många från hela Jorden några timmat före gryningen är bäst tillfälle att söka den. Den ska kunna ses med teleskop.

Någon kometsvans har den inte utan det är ett diffust grönt sken som ska sökas i storlek minst som månens. Sök mot söder om du befinner dig under norra  stjärnhimlen.

Skenet av grönt beror på fluorescerande i solljuset av tvåatomigt kol. 

Glöm ej se kometen Catalina vilken just nu besöker Jordens närområde.

KometenCatalina ses nu i december  i öster. Närmast Jorden  kommer blir  den 7 januari 2016.

Men redan nu kan man skymta Catalina. Närmast solen var kometen  den 15 november. Vi kan  kometen som julen 2015 års komet.

En riktning man kan se den lättast mot  är Karlavagnen den 17 januari 2016.

Först 31 oktober 2013 upptäcktes den för första gången och fick sitt namn. Catalina kom då från Oorts kometmoln vilket är ett moln av sten och grus omslutande hela vårt solsystem. Ej att misstolka som Kuiperbältet dit New Horizon just nu är på väg efter sitt besök över Pluto.

Kuiperbältet  är bältet bortanför Neptunus bana dit Pluto som nu kallas småplanet ingår här ska New Horizon besöka någon småplanet för vidare fotografering.