I Hubbles data hittades små asteroider i asteroidbältet

 

Astronomer analyserade nyligen en mängd arkiverade bilder tagna av NASA:s rymdteleskop Hubble för att visuellt hitta en i stort sett osynlig population av mindre asteroider. Analysen var på 37 000 Hubble-bilder som sträckte sig över 19 år. Man fann 1 701 asteroidspår, varav 1 031 var asteroider som inte tidigare varit katalogiserade. Omkring 400 av dessa okatalogiserade asteroider är mindre än 1 kilometer i diameter.

Frivilliga från hela världen, så kallade "medborgarforskare", bidrog i arbetet. Professionella forskare kombinerade volontärernas arbete med maskininlärningsalgoritmer för att identifiera asteroiderna. Det representerar ett nytt tillvägagångssätt för att finna asteroider i bildarkiv som sträcker sig över årtionden, vilket effektivt kan tillämpas även på andra datamängder, beskriver forskarna.

Vi börjar nu  upptäcka mindre asteroider i asteroidbältet. Vi blev förvånade över att se ett så stort antal kandidatobjekt, beskriver Pablo García Martín, huvudförfattare vid det autonoma universitetet i Madrid, Spanien. – Det fanns en antydan om att den här populationen existerade men nu bekräftas det med hjälp av populationen av bilder ur Hubble-arkivet.

Det stora, slumpmässiga urvalet ger nya insikter om hur asteroidbältet bildades och utvecklades. Att hitta många små asteroider gynnar teorin att dessa är fragment av större asteroider som har kolliderat och brutits isär. Händelser som sträcker sig över miljarder av år.

Bild vikipedia av asteroidbältet som kretsar mellan Mars och Jupiter. Här finns cirka 60000 objekt.

Webbteleskopet upptäckte vattenånga på kometen Comet 238P/Read

 

238P/Read är en komet i asteroidbältet som upptäcktes den 24 oktober 2005 av astronomen Michael T. Read.

Med hjälp av Webbs NIRSpec-instrument (Near-Infrared Spectrograph) har astronomer nu bekräftat förekomsten av vattenånga -  för första gången vilket visar att vatten kan bevaras som is i en komet i asteroidbältet. Kometen är 238P/Read.

Oorts kometmoln är platsen där merparten av kometerna i svårt solsystem finns. Molnet finns  bortom Neptunus varifrån ibland nu eller historiskt någon komet av skilda anledningar plötsligt tar sig ur detta och flyger inåt i solsystemet runt solen och blir en återkommande komet. Halleys komet är ett exempel på en sådan som sveper in i vårt närområde vart 75:e år.

Upptäckten av vatten i komet 238P/Read ger ny frågeställning då denna till skillnad från andra kometer inte verkar innehålla koldioxid. Hur vatten kom till i universum är även det något av ett mysterium, beskriver Stefanie Milam, Webbteleskopets biträdande projektforskare för planetvetenskap och medförfattare till studien som rapporterar om fyndet på Comet 238P/Read.

Asteroidbältets kometklass är en ganska ny upptäckt och kometen Comet 238P/Read var en av de ursprungliga tre kometer som tillhör denna kategori. Innan dess ansågs att alla kometer hade sitt ursprung i och fanns i Kuiperbältet och Oorts moln som ligger bortom Neptunus bana där deras is kunde bevaras långt från solen.

Fruset material som förångas då kometer närmar sig solen är det som ger kometer dess släpande svans vilket skiljer dem från asteroider. Forskare har länge spekulerat i att is bestående av vatten skulle kunna bevaras även i asteroidbältet men definitiva bevis fanns inte innan Webbteleskopet upptäckte det. Tidigare har vi sett objekt i asteroidbältet med alla egenskaper som kometer har men inte klassificerat dessa objekt som kometer då vi inte varit helt säkra. Men med exakta spektraldata från Webb kan vi nu säga att det bevisat finns vattenis på dessa objekt och klassificera dem som kometer, beskriver astronomen Michael Kelley vid University of Maryland och huvudförfattare till studien.

 Med Webbs observationer av kometen Read kan vi nu visa att vattenis från det tidiga solsystemet bevarats i asteroidbältet, tillägger Kelley.

Kan inte de kometer som finns  i asteroidbältet istället fångats in på sin färd in mot solsystemet från sin utgångspunkt Ooorts kometmoln?

Den saknade koldioxiden var däremot en stor överraskning. Vanligtvis utgör koldioxid cirka 10 procent av det flyktiga materialet i en komet som lätt kan förångas av solens värme. Forskargruppen presenterar nu två möjliga förklaringar till bristen på koldioxid. En möjlighet är att Comet Read hade koldioxid när den bildades men har förlorat det på grund av temperaturskillnaden mellan hur kometer har det i det betydligt kallare Ooorts kometmoln och det något varmare asteroidbältet.

I asteroidbältet kan man anta att koldioxid förångas lättare än vattenis och avdunstar över årmiljarderna, enligt Kelley. Alternativt kan Comet Read ha bildats i en särskilt varm ficka av solsystemet där inget koldioxid var tillgängligt.

Nästa steg i forskningen bortom Comet Read är att se vad andra kometer i asteroidbältet består av, påtalar astronomen Heidi Hammel från Association of Universities for Research in Astronomy (AURA), ledare för Webbs Guaranteed Time Observations for Solar System-objekt och medförfattare till studien.

Troligen är det mer än tillräckligt kallt i asteroidbältet för att kometer med sin is ska behållas intakt medan Oorts kometmolns kometer inte bara är tillräckligt kallt för att fruset vatten ska bestå utan även att koldioxid ska bestå i  kometer.

Bild vikipedia Kometen 238PRead tagen av rymdteleskopet James Webb den 8 september 2022

En hop av små vattenrika asteroider har upptäckts

 

Nya astronomiska mätningar inom det infraröda fältet har lett till upptäckten av en hittills okänd klass av asteroider. Det var en internationell forskargrupp bestående av geovetare från Heidelbergs universitet som upptäckte och karaktäriserade dessa tidigare okända små asteroider med hjälp av infraröd spektroskopi. De finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och är – i likhet med dvärgplaneten Ceres  rika på vatten. 

Enligt datasimulering rörde sig dessa asteroider genom   komplexa dynamiska processer  från de yttre regionerna i vårt solsystem (kuiperbältet bortanför Neptunus åsyftas) till asteroidbältet strax efter att  de bildats vid själva solsystemets bildning.

Med en ekvator diameter på cirka 900 kilometer är dvärgplaneten Ceres det största objektet i asteroidbältet. Många andra dvärgplaneter och asteroider finns i denna region. Man beräknar att här finns ca 60000 objekt.

- Det är resterna av material från vilka planeterna i vårt solsystem skapades för fyra och en halv miljard år sedan. I dessa asteroider och dvärgplaneter och fragment av meteoriter finns många reliker som pekar direkt på processen vid planetbildning, förklarar professor Dr Mario Trieloff från Institute of Earth Sciences vid Heidelberg University.

Den aktuella studien visar att dessa små astronomiska objekt härstammar från alla regioner i det tidiga solsystemet. Med hjälp av små kroppar från det yttre av solsystemet (kuiperbältet där isiga objekt som kometer även finns) kunde vatten ha nått den fortfarande växande jorden i form av vattenrika asteroider. Då  planeterna i det inre av solsystemet tenderade att vara torra kom vatten till en del från dessa asteroider utifrån  enligt professor Trieloff, som ledde forskargruppen inom Geologi och kosmologi. 

Men varför finns eller hade det bildats vatten i dessa asteroider är en fråga. Kan det ha med kometblocken att göra? Men det förklarar inte mängden av vatten. Väte var vanligt i universums början  och är men syre var inte lika vanligt i början men ökade efterhand i universum.

Det nya infraröda spektrat uppmätt av Dr Driss Takir vid NASA:s teleskopanläggning vid Mauna Kea-observatoriet på Hawaii (USA) säger han. "Dessa astronomiska mätningar möjliggjorde identifiering av Ceres  och liknande asteroider med en diameter så liten som ner till 100 kilometer som finns i ett begränsat område mellan Mars och Jupiter nära Ceres omloppsbana", förklarar Dr Takir, astrofysiker vid NASA Johnson Space Center och huvudförfattare till studien. Samtidigt stöder dessa infraröda spektra slutsatserna om kropparnas kemiska och mineralogiska sammansättning. Precis som Ceres finns det mineraler på ytan på de upptäckta asteroiderna som härstammar från en interaktion med flytande vatten. 

Hör Ceres och dessa asteroider på något sätt samman och har samma ursprung?

Dessa små astronomiska objekt är ganska porösa. Hög porositet är ännu en egenskap som delas med dvärgplaneten Ceres. "Strax efter bildandet av asteroiderna var temperaturen inte tillräckligt hög för att omvandla dem till en kompakt bergstruktur; de behöll den porösa och primitiva karaktären som är typisk för de yttre isplaneterna som finns långt från solen," förklarar Dr Wladimir Neumann, medlem i prof. Trieloffs team. Neumann var ansvarig för datorsimuleringen av  termisk utveckling av de småobjekten. 

Vi ska komma ihåg att alla asteroider i asteroidbältet inte är vattenrika utan detta är en ny klass av asteroider som upptäckts där.

Egenskaperna hos dessa Ceres-liknande objekt och deras närvaro i en relativt smal zon av det yttre av asteroidbältet tyder på att dessa kroppar först bildades i ett kallt område vid kanten av vårt solsystem. Gravitationsstörningar i banorna på stora planeter som Jupiter och Saturnus  så kallat "jätteplanetinstabilitet" - förändrade banan för dessa asteroider så att objekten  tog kurs mot dagens asteroidbälte och genom gravitation en från detta fastna i bana här. 

Men då alla hamnat som jag förstår i samma område bör de tagit kurs dit i en större grupp och samtidigt. 

Resultaten publicerades i tidskriften "Nature Astronomy". Forskare från Frankrike och USA bidrog till forskningen, som finansierades av den tyska forskningsstiftelsen och Klaus Tschira Foundation.

Bild vikipedia på asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Bland dessa tusentals asteroider finns ovanstående klass av asteroider.

Är det en komet som gömmer sig bland asteroiderna eller vad är det därute i asteroidbältet?

 

Det senast kända exemplet på en sällsynt typ av objekt i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter är en komet gömd bland asteroiderna. Hittad och  studerad vid Planetary Science Institute av senior Scientist Henry Hsieh vilket beskrivs i en ny artikel publicerad i "Physical Characterization of Main-Belt Comet (248370) 2005 QN173" som Hsieh presenterade vid en presskonferens nyligen vid det 53: e årsmötet för American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 Asteroiden upptäcktes vara aktiv den 7 juli 2021 med hjälp av  Asteroid Terrestrial-Impact Last Alert System (ATLAS)

Asteroid (248370) 2005 QN137 är den åttonde asteroid i asteroidbältet, av mer än en halv miljon kända asteroider där som bekräftats varit aktiv vid ett flertal  tillfällen. "Detta beteende indikerar starkt att dess aktivitet beror på sublimeringen av isigt material", säger Hsieh.  Som sådan anses den vara en så kallad asteroidbältes-komet och är en av drygt 20 likartade som för närvarande har bekräftats eller misstänks vara en komet därute.

Hsieh fann att storleken på kärnan i ovannämnda objekt det så kallade "komethuvudet" är omgivet av ett dammmoln i ca 3,2 kilometers diameters storlek och dess svanslängd var vid mättillfället i juli 2021 ca 720 000 kilometer eller tre gånger avståndet från jorden till månen medan svansens bredd enbart var 1400 kilometer.

" Denna som man kan se det extremt smala svans (1400 kilometer  i förhållande till längden) säger oss att få dammpartiklar släpps från kärnan. Det som sker gör det i extremt långsam hastighet vilket innebär att gas läcker ut mycket långsamt.  Sådan långsamhastighet skulle normalt göra det svårt för damm att komma ut från själva kärnans gravitation. Men det sker här och det tyder på att något annat reagerar här. Till exempel kan kärnan här snurra så snabbt att damm kastas ut i rymden av rörelsen och då ger ett svagt  gasflöde som kan ses som en svans.

Varför det finns kometer här är en gåta. De hör hemma i kometbältet Oorts moln bortanför Neptunus där hundratusentals kometer finns. Kanske dessa kometer i asteroidbältet fångats in på sin väg från Oorts moln in mot solsystemets centrum av asteroider i asteroidbältet. 

Bild från vikipedia på asteroidbältet mellan Mars och Jupiter där objektet finns bland ca 500000 andra objekt. Vad mer som kan gömma sig där vet ingen.

Asteroiden Kleopatra med dess två små månar

 

Nya observationer av asteroiden Kleopatra som är formad som ett hundben och dess två små månar har gett forskare ny kunskap om hur dessa troligast kom till.

 

Kleopatra finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och upptäcktes första gången 1880 men först under de senaste decennierna har forskare insett dess udda form och upptäckt dess två små månar.

Ett team av forskare började därmed  att studera asteroiden med hjälp av det mycket stora teleskop som finns i Chile.

 

"Kleopatra är en unik kropp i vårt solsystem", säger Franck Marchis, astronom vid SETI Institute i Kalifornien och även verksam vid Laboratoire d'Astrophysique de Marseille, Frankrike, vilken var den som ledde den nya observationen av asteroiden och fann dess två små månar AlexHelios och CleoSelene.

Det var 2008 Marchis och hans kollegor för första gången upptäckte Kleopatras två månar, AlexHelios och CleoSelene namngivna  efter den egyptiska drottningen Kleopatras två barn.

Forskarna fortsatte därefter hålla ett öga på systemet mellan 2017 till 2019 och därefter har forskarnas bild av Kleopatra finjusterats. I processen upptäckte forskarna att tidigare omloppsmodeller för dessa två små månar var felaktig. Det var en viktig upptäckt eftersom forskare använder förhållandet mellan en kropp och dess månar för att beräkna gravitationen mellan dessa vilkets resultat gör att man kan beräkna asteroidens massa.

 

"Detta skulle lösas", säger Miroslav Brož, solsystemforskare vid Charles University i Tjeckien, i uttalandet. "För om månarnas banor var felberäknade var även  Kleopatras massa felberäknad."

Med den nya datan för månarnas omloppsbana blev resultatet att Kleopatras massa cirka 35% mindre än tidigare beräkningar. Det nya värdet, plus nya modeller av asteroidens storlek tyder nu på att asteroiden inte är så tät som forskare tidigare ansett detta trots att forskare ännu anser att objektet består av metalliskt slag. Den paradoxen tyder på att Kleopatra har en struktur liknande en murhög (man kan se det som kallmurad löst sammanfogade sten utan bruk som kitt) med massor av tomhet mellan stenarna och stoffet ungefär som asteroiderna Ryugu (vilken besöktes av den japanska sonden Hayabusa 2 under 2018 ) och Bennu (som under 2018 fick besök av den amerikanska rymdsonden OSIRIS-REx ).

Många asteroider inklusive Kleopatra bildas sannolikt från skräp som sammandragits efter en enorm kollision av något i närområdet. Kanske asteroidbältet till viss del är rester efter planeter som en gång krockat och exploderat. Idén har funnits och finns kanske än bland vissa astronomer.

Den nya analysen tyder på att AlexHelios och CleoSelene är delar av Kleopatra själv. Den teorin bygger på att Kleopatra snurrar så snabbt att bitar kan ha kastats ut vid sammanslagningar av materia som byggt upp asteroiden och då gav upphov till de små månarna vilket ger idén att fler fragment kan kretsa runt Kleopatra.

Forskare har därför inte uteslutit att det kan finnas andra små månar som kretsar kring Kleopatra. Men för att bekräfta om det är så måste man vänta på kraftfullare instrument för att kunna hitta sådana kroppar. Kleopatra är ca 120 km i diameter. Ett kraftfullt instrument som snart finns däruppe är James Webb teleskopet. Men om detta teleskop får tid att söka efter månar runt Kleopatra inom de närmsta åren är mycket osäkert.

Bild från vikipedia 3D model of Kleopatra data animation.

Nu anses kunskapen finnas om varifrån asteroiden som utrotade dinosaurierna kom.

 

Chicxulubkratern är spåret efter ett mycket kraftigt meteornedslag för ca 65 miljoner år sedan (under den så kallade kritaperioden) påYucatánhalvön i Mexiko. Dess mittpunkt ligger ungefär under orten Chicxulub.

Nedslaget orsakade den gången gigantiska tsunamier åt alla håll vilka drabbade den karibiska ön Kuba hårt. Utsläppet av enorma mängder stoft och partiklar orsakade miljöförändringar över hela jorden och resulterade i att solen skymdes under lång tid. Vi fick en så kallad atomvinter; Jordens yta skymdes av ett stoftmoln i flera år av stoftmoln av kalciumsulfat och stora mängder svavel vilket hindrade solstrålarna att nå Jorden.

Det globala halvmörkret ledde till att fotosyntesen under en tid upphörde vilket  resulterade till massdöd bland växter och plankton och utan växtsäsong svalt djuren som levde på detta och dog. Något som då även drabbade köttätarna genom växtätarnas död. Svält rådde och värst drabbades dinosaurierna av djurriket. De dog ut.

 

 Enligt beräkningar dog ca 75 % av alla arter på jorden ut, som nämnts bland dem dinosaurierna men även havens predatorer, svanhalsödlorna och mosasaurierna. Resultat från ett arbete utfört i krita-paleogengränslagret på Nya Zeeland visar att även stora delar av  växtligheten försvann globalt under några år och teorin om att dinosaurierna dog av svält bekräftas.

Enligt ny forskning orsakades nedslaget av en gigantisk mörk  asteroid (bitar av denna har hittats i kratern) som tog sin tur hit från centrum av asteroidbältet vilket ligger mellan Mars och Jupiter. Denna region är hem för många mörka asteroider - rymdstenar med en kemisk sammansättning som gör att de ser mörka ut (de reflekterar mycket lite ljus) jämfört med andra typer av asteroider.

Säkert en mycket trolig slutsats(min anm.). Om detta skeende inte stämmer skulle gåtan om dinosauriernas utplåning vara en olöst gåta enligt mig. Det enda då vore att det var två  asteroider eller fler mindre som under kort tid träffade jorden på skilda platser.

 Varför ovan denna meteor plötsligt tog kurs mot jorden är dock inte löst. Men kanske är lösningen att meteoren i några miljarder år haft sin bana genom de inre av solsystemet men efterhand närmat sig jorden vid varje varv och till slut träffat jorden.

En animering från  vikpedia som visar nedslaget och efterföljande kraterbildning (University of Arizona, Space Imagery Center)

Asteroiden Pallas har en våldsam historisk bakgrund.

Man anser att denna asteroid, Pallas, innehåller 7 % av all massa i asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Med en diameter på cirka 530–565 km, ungefär samma eller något större än Vesta men är 20 % mindre massiv hamnar den på tredje plats bland asteroiderna därute.


Pallas anses ha haft en våldsam bakgrund vilket resulterat i dess ovanliga omloppsbana enligt slutsatserna i en ny studie. Mycket förblir okänt om denna aldrig besökta asteroid. För att försöka bättre förstå hur Pallas yta ser ut använde forskare sig av Spectro-Polarimetric High-jämförelse Exoplanet Research (SPHERE) på Very Large Telescope i Atacama Öknen i norra Chile för att försöka undersöka asteroidens form och yta. 


Baserat på 11 bilder av Pallas yta fann forskarna att asteroiden har många kratrar som varierar i storlek från 30 till 120 kilometer i diameter. Genom datorsimuleringar blev resultatet vid jämförelser med den största asteroiden Ceres och den andra i storlek i asteroidbältet Vesta att Pallas har tre gånger fler kratrar än Vesta och två gånger fler än Ceres.


Det finns två stora kratrar på Pallas en som är 60 km i diameter på södra halvan. En på 90 km i diameter nära Pallas ekvator. Pallas (min anm.) kan därmed anses ha haft en våldsam historia med mycket krockar med andra stenbumlingar.


Asteroidbältet har inte brist på stenbumlingar av skilda storlekar. Här finns minst 60000 asteroider att krascha med för den som har otur att vara i vägen för någon av dessa.


Bild från vikipedia på Pallas. Skarpa bilder finns inte på denna asteroid vilken aldrig haft något besök. Bilden tagen med Hubbletelekopet 2007.

Är asteroidbältet resterna av en eller två planeter som exploderat?

Hur bildandet av solsystemet kom till vet vi inte mer än i form av ej bevisade teorier. Men ledtrådar finns överallt i form av olika storlekar av planeter, asteroidbältet mellan Jupiter och Mars, Kuiperbältet där Pluto ingår  och Oorts kometmoln utöver det finns dvärgplaneter i Kuiperbältet och asteroidbältet och sist men inte minst om vi undantar alla stenar som flyger runt mellan planeter, månar och däremellan. 


Vi ska inte heller glömma att planeterna fram till och med Mars är stenplaneter därefter kommer fyra gasjättar för att därefter en hop stenplaneter i form av dvärgplaneter, asteroider och kometer finns.


Frågan man ställer sig är hur kom allt till och är det möjligt att någon form av katastrof som kollision mellan två jätteplaneter är förklaringen till asteroidbältet? Möjligt säger forskare i dag. I så fall kan resterna vara en del av asteroidbältet men även någon av dess dvärgplaneter som ingår i bältet eller kanske (min anm) Mars.


 Kan vi genom datorsimuleringar en dag se om rörelserna i asteroidbältet om vi kör detta bakåt genom miljarder år se dettas ursprung? Möjligt.


Men det kan (min anm.) även vara möjligt att gränsen mellan gasplaneter och stenplaneter är förklaringen till att det finns ett asteroidbälte mellan Jupiter och Mars. Det kan även vara anledningen till det asteroidbälte där Pluto ingår i med namnet Kuiperbältet som ligger bortom sista gasplaneten Neptunus.


Det kan vara en naturlig avslutning och början av ett solsystem där gasplaneter finns. Men det är en teori från mig personligen och jag har ingen fortsättningen på den då jag inte heller förstår hur solsystemet kom till eller för den delen universum och liv.

Fri bild från NASA ovan som bra visar hur bältet ser ut liggande mellan Mars och Jupiter.

Kan järnasteroiden Psyche vara kärnan av en splittrad planet

I Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns asteroiden Psyche med en massa av 22 miljarder kilo vilket gör 0,03%  massa jämfört med månens. Dess storlek är 280×230×190 km. Det är den elfte mest massiva kända asteroiden i solsystemet. De största i asteroidbältet är Ceres och Vesta vilka består av sten och is. Psyche är däremot det i särklass största kända objektet av nästan ren metall.
  

Asteroidbältet kan vara resterna av en eller flera planeter som kolliderat med varandra och splittrats. Den metalliska kärna som finns i planeter och vilken Psyche består av kan vara bevis på att denna asteroid är resterna av eller är en krossad planets kärna.


Rymdorganisationen Nasa planerar att det den 31 jan 2026 ska anlända en farkost till Psyche och de då ska undersöka denna asteroid. Kanske vi då kan få svaret på om det är en planets kärnrester vi har här. Kanske vi även sedan då kan få svar på när det isåfall skedde och om två planeter krockade bör det finnas även en kärna från denna.
Bilden ovan är på Psyche.

Skillnaden mellan asteroidbältet och Kuiperbältet

Asteroidbältet finns i form av en ring runt solen mellan planeterna Mars och Jupiter. Bältet innehåller ca 60000 asteroider med relativt väl kända banor. Största asteroiderna är Ceres, Pallas, Juno och Vesta upptäckta mellan 1801 och 1807 och vilka räknas som småplaneter. 


Asteroider från bältet kommer ibland in  i jordens bana. En större asteroid kan ställa till med katastrof för mänskligheten om den kolliderar med oss. Sannolikheten för detta är dock väldigt liten men den existerar.


Kuiperbältet finns bortom Neptunus bana och här ingår bland annat Pluto bland ca 70000 transneptunska objekt av i första hand asteroider men även dvärgplaneter.


Kuiperbältet är helt annorlunda än asteroidbältet säger Kelsi Singer vilken arbetar på Southwest Research Institute (SwRI) in Boulder, Colorado där man studerar foton tagna av NASA's New Horizons rymdskepp då detta flög förbi Pluto i juli 2015.


Det är inte lika oroligt med störningar resulterande i banbyten etc eller har varit lika oroligt i detta bälte som i asteroidbältet. Detta utifrån analys av Pluto och dess största måne Charons yta vilka inte har så många kratrar som månens yta eller Jorden under sitt lager av växter o mull ex.


Men vi behöver komma till Kuiperbältet med fler farkoster för att förstå det mer och dess rörelser säger Singer.


New Horizon vilken nyligen flög förbi asteroiden  Ultima Thule efter sitt Plutobesök  kan nog besöka fler asteroider därute och ge än mer kunskap om fler objekt därute då farkosten är i fullt trim ännu säger Singer.


Hittills har hon och hennes kollegor hittat förvånansvärt få kratrar mindre än 13 kilometer i diameter på Pluto vilket tyder på en uttalad brist kratrar av mindre format på Pluto och dess månar. 


Av någon anledning har det varit lugnare i detta bälte än i asteroidbältet vid solsystemets bildande.


Själv misstänker jag det beror på avståndet till solen vilken kan ha haft betydelse för oroligheterna i asteroidbältet (min anm).


Bilden är från Wikipedia och visar den som jag tycker spännande månen Charon.

Asteroider har en våldsam historia

Asteroider faller in mot Jorden då och då. De finns i otaliga mängder överallt däruppe. 

Mellan Mars och Jupiter finns asteroidbältet där mängder av objekt kretsar i en bana runt solen. 

Vid Pluto finns Kuiperbältet i vilket denna igår med minst lika mycket objekt som i asteroidbältet. Däremellan finns även asteroider och utöver det kometer vilka har sina banor av skilda slag genom solsystemet.

I fjol fick vi ett snabbt besök av en interstellär asteroid eller som man nu eventuellt kan tolka den en komet.

De finns överallt och är ibland faromoment för Jorden. Deras ursprung är kollisioner av större objekt eller rester av materia vilka aldrig blev planeter.

Misslyckade planetbildningar kanske mindre planeter vilka krockat och förintats i små objekt. Många ser asteroidbältet som en exploderad planets rester.

Det är inget tomrum ovanför oss. Låt oss komma ihåg det.

Bilden är en illustration av asteroidbältet

Bernardbowen heter en småplanet i asteroidbältet mellan Jupiter o Mars

Planeten namngavs av internationella radiocentret för radioastronomi ICRAR och namnet är en hyllning till centret grundare Bernard Bowen.

Det var den 28 oktober 1991 den upptäcktes och sedan dess har den enbart till nu haft en beteckning (6196) 1991 UO4.

Ytterligare 17 småplaneter fick sina namn i dagarna. En förteckning av namn på småplaneter o kometer i närområdet och dess utgångsidé för namnet kan ses här

Den mystiska Ceres enda småplaneten utanför Kuiperbältet vari Pluto ingår. Mycket mystik och få lösta.

Ceres den mystiska småplaneten och den enda som inte finns utanför Neptunus bana och klassificerats som en av de småplaneter som ingår i Kuiperbältet.

Istället ligger denna småplanet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Det var inte länge sedan vi upptäckte dennas hemlighet med starkt och mystiskt lysande ljuspunkter på ytan.  Ännu är dessas mystiska ljus inte lösta. Teorierna flödar men många tror på is av något slag.

Jag gör dock inte det vilket jag många gånger skrivit om här.

Nu ser jag ytterligare ett skäl för att inte tro på issken.  Ceres är i viss mån en isvärld. Men det finns två till i en inte närhet men i vårt solsystem där inte isen ger sken av samma slag men likheterna med Ceres likväl är mycket stora.

Isplaneterna  eller månarna utanför Saturnus är Dione och Thetys båda av ungefär samma storlek som Ceres och även dessa isvärldar.

Men mellan Ceres och  Saturnus månar finns planeten av jätteformat Jupiter. Dennes yta är två och halv gånger större än alla andra planeters tillsammans i vårt solsystem.

Även Jupiter har månar men inga som kan ses som likställda med ovan eller Ceres.

Varför Ceres ligger i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars är en gåta. Kan Ceres vara en tidigare måne runt Saturnus som slitit sig eller slitit sig från Jupiter. Kanske. Men troligast är att övriga månar runt Jupiter och Saturnus fångats upp av dessa planeter från asteroidbältet för länge sedan under solsystemets uppkomst men att då Ceres kommit undan av någon anledning och hamnat kvar bland asteroiderna eller asteroidbältet.

Att spekulera kostar inget men nog är det troligt.  Kanske alla månar från början kretsat runt i det som nu är asteroidbältet förutom de som nu kallas småplaneter och finns längre ut i Kuiperbältet där Pluto ingår som småplanet. Två bälten med småplaneter fanns troligen en gång där det innersta bältet nu kallat asteroidbältets småplaneterna här,  alla utom Ceres fångades in av större planeters gravitation.