En infångad planet kan dölja sig i Oorts kometmoln. "OBS det handlar inte om planet 9".

 

Oorts kometmoln finns bortom Neptunus bana och sveper runt hela solsystemet. Det består av rester från solsystemets bildande. Oorts kometmoln antas vara ungefär mellan några tusen och minst 50 000 astronomiska enheter (AE en AE är avståndet jorden - solen) från solen (minst 0,8 ljusår). Här finns otaliga kometer, asteroider och sten av skilda storlekar.

1906 inledde astronomen och affärsmannen Percival Lowell en sökning efter "Planet X (planet 9) Idag anses Planet 9-hypotesen till stor del vara överspelad. 

Men det har inte hindrat astronomer från att leta efter planeter långt bort i solsystemets utkanter. Och enligt en ny studie kan de finnas där ute - bara mycket längre bort än Lowell förutspådde.

Ett internationellt forskarlag simulerade nyligen den instabila himmelska mekaniken i det tidiga solsystemet. De fann då att det finns en möjlighet att en eller flera planetstora kroppar kommit till ro i Oorts-moln, molnet som är en stor samling av isiga föremål som sträcker sig mellan några hundra miljarder till flera biljoner mil från solen, enligt NASA.

I den nya artikeln som beskriver arbetet som publicerats på preprint-servern arXiv beskrivs  hur solsystemet för ungefär 4,5 miljarder år sedan var   en orolig plats. Gravitation skickade skräp från det snabbt kylande protoplanetära dammolnet runt solen ut och bort och  samlades i ytterkanten av det vi i dag kallar Oorts kometmoln. Sten och kometer av skilda slag hamnade där och kanske någon planet som åkte iväg lite långt ut.  

Forskare har observerat ensamma planeter som vandrar runt i avlägsna solsystem. Enligt forskarna finns det ungefär 0,5 % chans att en av dessa egensinniga planeter kan ha bildats i vårt eget system och hamnat i Oort-molnet då det drev bort från solen.

Men laget beräknade att det är något mer troligt att en sådan eventuell planet som antas vara lik Neptunus (vanligaste slaget av upptäckt planetslag i universum)  kommit från ett annat solsystem och fångats in av - solens gravitation och hamnat i Oorts-moln. Chanserna att så skett är cirka 7 %, och om så är fallet kan ett objekt som liknar Lowells länge eftersökta planet 9 trots allt finnas där ute även om det skulle vara för långt bort för att påverka Neptunus bana som är den yttersta planeten enligt dagens sätt att beskriva planeter. Det var genom något man ansåg påverkade Neptunus bana man började fundera på en planet 9. Men planet 9 har inget med denna teori att göra.

Forskarna tror dock att det troligaste är att Oorts-moln endast  består av en samling mycket små och isiga föremål och inte en vilsen planet. Med tanke på storleken och avståndet till Oorts-moln kanske vi aldrig säkert kan få veta allt  som finns där ute. En hypotetisk jätteplanet som kretsar runt solen bortom Neptunus är inte helt omöjligt.

Inlägget ovan har som utgångspunkt en artikel i https://www.livescience.com/ där Joanna Thompson vetenskapsjournalist baserad i New York beskriver studien.

Bild vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

I soot-line kan det uppstå planeter - där liv kan utvecklas.

 

En astronom vid University of Michigan och hans team föreslår ett nytt sätt i sökandet efter beboeliga planeters tillblivande och då  en zon som inte tidigare beaktats: utrymmet mellan stjärnan och vad som kallas  soot-line i protoplanetära skivor  (den del som finns närmst stjärnan i en sådan skiva)

Planeter bildas i en skiva av damm som roterar runt en stjärna där de ofta  får ytor rika på flyktiga kolföreningar ( i den så kallade soot-line) vilket  skiljer sig ganska mycket från jordens yta. Dessa planeter  blir rika på organiskt kol men även vattenfattiga, enligt Ted Bergin, som ledde studien tillsammans med geokemister, planetforskare, astrokemister och exoplanetexperter.

När vi söker efter jordliknande planeter är vi intresserade inte bara av planeter som ser ut som jorden utan också av om de bildas i processer som liknar jordens tillblivelse. Nuvarande modeller av steniga exoplaneter är tolkade utifrån jordliknande atmosfäriska förhållanden och sammansättning och innehåller molekyler som är väsentliga för liv bildat av kolbaserade byggstenar och vatten. Dessa modeller fokuserar på zoner inom protoplanetära skivor som kallas islinjer, regioner som är tillräckligt avlägsna den protoplanetära skivans stjärna för att vatten ska bestå på planeten eller kunna bildas i större mängd. Islinjerna  markerar var vatten och andra nyckelmolekyler övergår från gas till fast fas eller flytande som vatten.

Jordliknande världar som vår planet, bildades av fasta ämnen. Man har länge trott att jorden, som bara innehåller cirka 0,1 viktprocent vatten, måste ha bildats innanför vattenislinjen och planeter med liv måste  ha bildats i just denna zon..

Men den typen av modell kan vara för begränsad, enligt Bergin. För att utöka sökandet efter beboeliga planeter föreslår Bergin och hans forskargrupp därför en ny modell där man tar hänsyn till soot-line, en gräns som ligger närmre stjärnan än islinjen. Mellan denna gräns och stjärnan sublimerar organiska föreningar i fast form till gas. I denna region skulle det också omfatta steniga planeter som då kan få  ett större innehåll av kol än jorden har vilket väcker frågor om vad detta innebär för livets utveckling på dessa planeter.

Det lägger till en ny dimension i vårt sökande efter planeter som kan ha liv, beskriver Bergin..

Jorden är fattig på vatten och är också kolfattig, säger Bergin. Då räknas det som   volymen i sin helhet inte bara dess yta. Vid bildandet fick Jorden sannolikt endast 1 kolatom per 100 tillgängliga av det planetbildande materialet i den protoplanetära skivan. Astronomer tror att soot-line förklarar varför jorden har så lite kol. 

Om jordens byggstenar bildades inuti soot-line, sprängde temperaturen och solstrålningen det material som skulle bilda den unga planeten och förvandlade kolrika föreningar till gas och begränsade kol i de fasta ämnen som levereras till den bildande jorden som bildades i islinjen.

Teamets modell teoretiserar även om bildandet av planeter konstruerade mellan soot-line och vattenislinjerna.

En sådan värld (konstruerad i soot-line) verkar inte finnas i vårt solsystem, men vårt solsystem är inte representativt  planetsystem runt andra stjärnor, säger Bergin. Andra planetsystem ser helt annorlunda ut. Deras planeter finns närmare solen och är mycket större i storlek där finns superjordar till mini-Neptunus, beskriver han.

De är antingen stora stenar eller små gasjättar - detta är den vanligaste typen av planetsystem. Så kanske det i  andra solsystemen i Vintergatan finns varelser  som har innehåller mer kol i sitt inre än vi har.

I sin studie modellerar teamet vad som händer då en silikatrik värld med 0,1% till 1% kol i massa och en variabel vattenhalt bildas i sotlinjeregionen. De fann att en sådan planet skulle utveckla en metanrik atmosfär genom en process som kallas utgasning. Under denna omständighet producerar organiska föreningar i en silikatrik planet en metanrik atmosfär.

Närvaron av metan ger en bördig miljö till generering av dis genom interaktioner med fotoner. Detta är analogt med den genereringen av dis från metan som sker i Saturnus största måne Titan.

Planeter som kommer till inom soot-line. En linje som finns i alla nya stjärnors protoplanetära skivor, kommer att släppa ut mer flyktigt kol från sina mantlar, enligt Bergin. Detta kan lätt leda till en naturlig produktion av dis. Sådant dis har observerats i exoplaneters atmosfärer och har potential att förändra kalkylen för vad vi anser vara beboeliga världar.

Resultaten från den tvärvetenskapliga forskargruppen publicerades i Astrophysical Journal Letters.

 

Bild pixabay.com

En stjärna slukar en planet för att sedan kasta ut den igen.

 

Det händer att en sol slukar en planet i sitt närområde. Men det behöver inte sluta i undergång för planeten. Ett team av astrofysiker som har använt datorsimulering i forskningssyfte upptäckte att planeter inte bara kan överleva när deras sol slukar dem utan detta kan också driva på dess framtida utveckling. Se denna länk från uiversetoday.com varifrån idén till mitt inlägg kommer. 

Modeller av bildandet av planetsystem har visat att många planeter ofta hamnar i i ett läge där dess sol drar till sig den nybildade protoplaneten då den är under bildning i ackretionsskivan runt sin sol.  

Slumpmässiga interaktioner mellan nybildade planeter i den protoplanetära skivan (ackretionsskivan) som omger en ung stjärna kan skicka planeter på kaotiska banor. Banor som driver planeten ut från sin sol eller  in mot sin sol. Jorden drev en bit från sin sols ackretionsskiva en gång.

En annan risk till uppslukande sker nära slutet av en stjärnas liv när den sväller upp till en röd jätte (något som en gång sker med vår sol). Även detta påverkar systemets gravitationsdynamik och kan få planeter att hamna in i moderstjärnans atmosfär vid uppsvällandet om planeten ligger på riskabelt avstånd för händelsen. Men överraskande nog utplånas inte alltid planet när detta händer. Astronomer har hittat många udda system i vår galax som indikerar att planeter har överlevt dessa närkontakterna ovan med sin sol.

 Till exempel finns det vita dvärgsystem som kretsar mycket nära en jätteplanet, för nära, för att planeten ska ha bildats naturligt där den finns efter det att den närliggande stjärnan krympt samman till en vit dvärg.. Det finns även stjärnor med en överraskande mängd tunga metaller i sin atmosfär, ett tecken på att ett stenigt föremål har slukats av dem. Och det finns stjärnor som roterar alldeles för snabbt för aytt det ska vara normalt, deras rotationshastighet har troligast förstärkts av en infallande planet. Alla dessa system kan vara resultat av planeter som kommit in i sin sol.

Men kan en planet verkligen överleva i en stjärnas intensiva atmosfär? Ett team av astrofysiker bestämde sig för att ta itu med den frågan med hjälp av datorsimuleringar av en stjärnas inre och spåra utvecklingen och ödet för olika typer av planeter då de faller in i stjärnan. Simuleringarna innefattade planeter av olika massor och även bruna dvärgar. Resultatet stärker att vissa slag av planeter kan klara ett uppslukande.

Till exempel kan planeten i vissa fall bestå i tusentals år och virvla runt i stjärnans atmosfär. Detta kan dock resultera i att materia kastas ut från stjärnans atmosfär och tunnar ut solatmosfärens ytterkanter. Utbytet driver  upp temperaturen i stjärnatmosfären vilket gör att den ser mycket ljusare ut än den normalt skulle gjort. Men för klara uppslukandet måste planeten själv vara relativt stor åtminstone av Jupiters massa. Små planeter som jorden klarar inte ett uppslukande utan utplånas. Men om planeten är tillräckligt stor och beroende på den exakta utvecklingen kan planeten klara sin passage genom stjärnan och faktiskt påskynda stjärnans utveckling till att stjärnan slutar kollapsa snabbt och befria planeten från sin farliga omfamning.

Troligen är inte bara storleken av planeten viktigt för att den ska klara detta utan även att det är en gasplanet likt Jupiter är. Så den dagen vår sol sväller upp i sin sista tid har jorden ingen möjlighet att bestå.

Bild flickr.com Illustratörs koncept av exoplaneten WASP-12b. Obs inlägget ovan handlar inte om denna planet. WASP-12b är den hetast kända planeten i Vintergatan och har  den kortast kända åldern. Den dödsdömda planeten äts upp av sin moderstjärna, enligt observationer gjorda av ett instrument på NASA:s Hubbleteleskops Cosmic Origins Spectrograph (COS). Planeten kanske bara har ytterligare 10 miljoner år kvar innan den är helt slukad. WASP-12b finns så nära sin solliknande stjärna att den har en temperatur av ca 1500 C  och sträcks ut av enorma tidvattenkrafter. Atmosfären har blåsts upp till nästan tre gånger Jupiters radie och vissa delar av den försvinner in i stjärnan redan nu. WASP-12b är 40 procent massivare än Jupiter. Upphovsman till bild: NASA / ESA / G. Bacon

Att studera en planets måne kan ge ledtrådar till om planeten är beboelig.

 

Jordens måne är oerhört viktig för att jorden ska vara den planet den är. Utan månen skulle jorden vingla betydligt i sin bana och dygnet minska till 8-10 timmar långt.

Månen kontrollerar dagens längd och havsvattenrörelser vilket påverkar de biologiska cyklerna för livsformer på vår planet. Månen bidrar också till jordens klimat genom att stabilisera jordens spinnaxel och erbjuder en idealisk miljö för livet skulle utvecklas och överleva.

Eftersom månen är så viktig för livet på jorden förmodar forskare att en måne är viktigt för att en planet ska kunna vara optimalt möjligt för liv att utvecklas även i övriga universum.  De flesta planeter har månar men jordens måne är distinkt genom att den är stor ji förhållande till jordens storlek (storleken kontra planeten är viktig) Månens radie är större än en fjärdedel av jordens radie, ett mycket större förhållande än de flesta månar är till deras planeter i vårt solsystem.

Miki Nakajima, biträdande professor i jord- och miljövetenskap vid University of Rochester har funnit att denna skillnad är viktig och bör ingå i sökande efter livsvänliga planeter. Något hon beskriver i en ny studie publicerad i Nature Communications där hon beskriver hur hon tillsammans med kollegor vid Tokyo Institute of Technology och University of Arizona undersökt måne planet formationer genom datorsimuleringar och av  dettas resultat drar slutsatsen att endast vissa typer av planeter kan bilda månar som är stora nog för att balansera upp sin planet.

– Genom att förstå månstorlekar kontra planetstorlekar har vi fått en bättre begränsning av vad vi ska leta efter när vi söker efter jordliknande planeter, säger Nakajima. "Vi förväntar oss att exomooner [månar som kretsar runt planeter utanför vårt solsystem] ska finnas överallt, men hittills har vi inte säkert bekräftat några. Tecken på några möjliga finns nyligen beskrivna vilket jag tagit upp tidigare i något inlägg (min anm.).

Många forskare har ansett och anser att jordens måne uppstod vid en kollision mellan jorden i dess tidiga utveckling och en asteroid i Mars-storlek för ungefär 4,5 miljarder år krockade. Kollisionen resulterade i bildandet av en delvis förångad skiva runt jorden som så småningom bildade månen.

För att ta reda på om andra planeter kan ha bildat lika stora månar genomförde Nakajima och hennes kollegor skilda datasimuleringar med ett antal hypotetiska jordliknande steniga eller isiga planeter med varierande massor. De hoppades då upptäcka och identifiera om de simulerade effekterna av detta skulle resultera i delvis förångade diskar som den teoretiska  skiva som bildade jordens måne (och vilka storlekar som var optimala för detta).

Forskarna fann att steniga planeter som är större än sex gånger jordens och isiga planeter större än en jordmassa producerar helt - snarare än delvis - förångade skivor och dessa helt förångade skivor inte skulle kunna bilda stora månar (månar av Jordens månes storlek i förhållande till jordens storlek). Vi ska inte fundera över jättemånar vid stora planeter då dessa är av andra storleksförhållande till sin planet eller är infångade dvärgplaneter, Här handlar det om krascher där planeten och månen är inom ett visst storleksförhållande till varandra. (min anm.)

"Vi fann att om planeten är för massiv, producerar dessa effekter helt förångade diskar eftersom påverkan mellan massiva planeter i allmänhet är mer energirika än de mellan små planeter, "säger Nakajima.

Nakajima säger: "Exoplanet-sökning har vanligtvis fokuserats på planeter större än sex jordmassor. Vi föreslår att vi i stället ska titta på mindre planeter eftersom de förmodligen är bättre kandidater att vara värdar för stora månar.

Det låter bra då vårt sökande efter planeter som kan hysa liv är vårt huvudmål (min anm.). Vi vill veta om vi är ensamma eller inte.

DSCOVR-satellit (vädersatellit) som ser månen passera framför jorden. Bild vikipedia.

Var det fel att nedvärdera Plutos planetstatus?

 

Pluto upptäcktes 1930 och klassificerades då som en planet. Detta ansågs den vara tills den omtolkades till dvärgplanet 2006. Men hur man ska dra gränsen mellan dvärgplanet och planet är aldrig riktigt klarlagt och olika personer har skilda uppfattningar.

I en ny studie  publicerad i tidskriften Icarus ger forskare uppslag till att rätta till det då de ser på hur en planets definition har förändrats sedan Galileos tid fram till det kontroversiella beslutet som Internationella astronomiska unionen fattade 2006 om att skapa en ny definition och som resulterade i att  Pluto inte längre ska ses som en planet.

Forskarna säger att IAU: s nuvarande definition är rotad i folklore och astrologi och att organisationen bör återkalla den tolkning de gjorde 2006. OBS mer diskussion inom detta se denna länk. 

 

De rekommenderar att kravet på att en planet rensar sin egen omloppsbana tas bort och att den ska fokusera på en viktigare egenskap som gått förlorad i den nuvarande definitionen. Definitionen att en planet är eller har varit geologiskt aktiv. Att rensa sin egen bana innebär att en planet har den starkaste gravitationskraften i sin omloppsbana och inte delar eller korsar sin bana med andra kroppar i rymden.

 

Eftersom Neptunus gravitation påverkar sin grannplanet Pluto och Pluto delar sin bana med frusna gaser och föremål i Kuiperbältet innebar IAU:s krav från 2006 att Pluto miste sin status som planet.

 – När Galileo föreslog att planeter (inklusive Jorden) kretsar kring solen fick det honom fängslad och i husarrest under resten av sitt liv, säger Metzger som är den som ledde studien och som arbetar vid University of Central Floridas Florida Space Institute. "När forskare intog hans ståndpunkt blev han på sätt och vis rättfärdigad och släpptes bildligt ut ur fängelset.

Men i början av 1900-talet satte vi honom i fängelse igen (bildligt) när vi gick med på 2006 års tolkning. Så på sätt och vis återfängslade vi Galileo. Så vad "vi" nu försöker göra är att fria Galileo ut ur fängelset igen så  hans djupa insikt blir kristallklar. "För termen planet anser jag och som de flesta planetforskare att runda isiga månar är planeter", säger Detelich en av de forskare som var med om studien. "De har alla aktiva geologiska processer som drivs av en mängd olika interna processer liksom alla världar med tillräckligt med massa har för att nå sin hydrostatiska jämvikt. Som geolog är det oerhört mer användbart att katalogisera planeter efter deras inneboende egenskaper än genom deras omloppsdynamik, avslutar hon"

Själv anser jag också att Pluto ska ses som en planet men tvekar över att se månar som detta (min anm).

Bild vikipedia på Pluto. Pluto sedd från New Horizons 14 juli 2015.

Hur en nyskapad planet rör sig i en protoplanetär skiva.

 

En protoplanetär skiva är en roterande cirkumstellärskiva av tät gas som omger en mycket ung stjärna. Planeter som bildas är en möjlig förklaring till de ringar och luckor som observerats i dessa gas- och damm och gasskivor.

 

 Men teorin har svårt att förklara varför det är sällsynt att hitta planeter associerade med ringar. Nya superdatorsimuleringar visar däremot att efter att en planet har skapats (genom gravitation) i en ring flyttar sig denna in mot sin sol och lämnar ringen bakom sig. Detta stärker inte bara planetteorin för ringbildning, simuleringarna visar att en migrerande planet kan producera en mängd olika mönster som matchar det som faktiskt observerats som skivor.

En av världens mest kraftfulla radioteleskopsystem, ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) har observerat en mängd olika mönster i täta och mindre täta ringar och luckor av dessa protoplanetära skivor. Gravitationseffekt från planeter som bildas i skivan är en teori för att förklara dessa strukturer men uppföljande observationer som letar efter planeter i ringarna har till stor del misslyckats.

I ny forskning använde ett team från Ibaraki University, Kogakuin University och Tohoku University i Japan världens mest kraftfulla superdator inom astronomi, ATERUI II vid National Astronomical Observatory of Japan för att ned denna simulera hur en planet  rör sig bort från sin ursprungliga formationsplats. Resultatet av experimentet visade att i en disk med låg viskositet rör sig inte en ring som bildats från sin ursprungliga plats runt en planet när planeten migrerar inåt.

Teamet identifierade tre distinkta faser. I fas I förblir den första ringen intakt när planeten rör sig inåt (mot solen). I fas II börjar den första ringen deformeras och en andra ring börjar bildas på planetens nya plats. I fas III försvinner den ursprungliga ringen och endast den senare ringen finns kvar.

Min tolkning ur resultatet; Ringarna består av  gas och materia som bildar planeten och effekten uppstår troligast genom gravitation. När sedan planeten vandrar vidare inåt är det solen som ger denna effekt genom sin gravitation tills en balans uppstår mellan planeten och solen och då har planeten fått sin omloppsbana (min anm.).

 

Bild från vikipedia. Den protoplanetära skivan HH-30 i Oxen, omkring 450 ljusår från jorden. Skivan sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket är en vanlig företeelse från dessa fenomen.

Är asteroidbältet resterna av en eller två planeter som exploderat?

Hur bildandet av solsystemet kom till vet vi inte mer än i form av ej bevisade teorier. Men ledtrådar finns överallt i form av olika storlekar av planeter, asteroidbältet mellan Jupiter och Mars, Kuiperbältet där Pluto ingår  och Oorts kometmoln utöver det finns dvärgplaneter i Kuiperbältet och asteroidbältet och sist men inte minst om vi undantar alla stenar som flyger runt mellan planeter, månar och däremellan. 


Vi ska inte heller glömma att planeterna fram till och med Mars är stenplaneter därefter kommer fyra gasjättar för att därefter en hop stenplaneter i form av dvärgplaneter, asteroider och kometer finns.


Frågan man ställer sig är hur kom allt till och är det möjligt att någon form av katastrof som kollision mellan två jätteplaneter är förklaringen till asteroidbältet? Möjligt säger forskare i dag. I så fall kan resterna vara en del av asteroidbältet men även någon av dess dvärgplaneter som ingår i bältet eller kanske (min anm) Mars.


 Kan vi genom datorsimuleringar en dag se om rörelserna i asteroidbältet om vi kör detta bakåt genom miljarder år se dettas ursprung? Möjligt.


Men det kan (min anm.) även vara möjligt att gränsen mellan gasplaneter och stenplaneter är förklaringen till att det finns ett asteroidbälte mellan Jupiter och Mars. Det kan även vara anledningen till det asteroidbälte där Pluto ingår i med namnet Kuiperbältet som ligger bortom sista gasplaneten Neptunus.


Det kan vara en naturlig avslutning och början av ett solsystem där gasplaneter finns. Men det är en teori från mig personligen och jag har ingen fortsättningen på den då jag inte heller förstår hur solsystemet kom till eller för den delen universum och liv.

Fri bild från NASA ovan som bra visar hur bältet ser ut liggande mellan Mars och Jupiter.

Det finns en anledning till att åter besöka planeten Venus.

En astronom på en planet långt därute skulle se Jorden och Venus som tvillinglika planeter där liv skulle kunna finnas.


Men detta tolkande skulle vara helt galet då Venus yta har en temperatur av ca 470C.

Venus har en atmosfär mättad med koldioxid med svavelsyramoln i skyn vilket gör Venus mycket olik Jorden och nästintill omöjlig att besöka då den är som en ugn.

Något i det förflutna förändrade förhållandena på Venus vilken kunde varit en lika livsvänlig planet som Jorden och kanske en gång även var det. 

Ett troligt scenario är att den en gång hade oceaner likt på Jorden men då solen åldrades och växte fick det till följd att Venus låg i en zon där dennas värme skapade en växthuseffekt. Ytan av i dag på Venus är enligt beräkningar 700 000 000 år. Hur ytan var de miljarder år innan som planeten existerade vet vi inte men omöjligt är det inte att hav fanns och landytor dä liv kunde finnas.


 När solen växte sig varmare och ljusare (en naturlig följd av åldrande) steg temperaturen på Venus och så småningom förgasades alla eventuella hav. Med allt mer vattenånga i atmosfären kom planeten in i ett skenande växthusstadie som det inte kunde återhämta sig från. Planetens inre hjälpte till med att producera magma som vällde ut som voluminösa lavaflöden (likt det även gjorde på jorden) och växhuseffekten gjorde att Venus än snabbare blev ungstempererad. Faktum är att den genomsnittliga ytans ålder på Venus av idag  är mycket yngre än de flera miljarder år gamla ytorna på Mars, Jorden och Merkurius.


 Men i övrigt kan Venus kan knappast skilja sig så mycket i ålder mot sina övriga närliggande grannplaneter. Den tidigaste ytan innan kaoset vet vi inget om.  Vi vet mindre om Venus än vi gör om de andra planeterna i det inre solsystemet vilket gör att besök här skulle vara spännande. Men att sända mätutrustning ner i ugnsvärme är svårt då den ska fungera ett tag och även kunna komma tillbaks hel eller sända ut genom en orolig atmosfär.


Till exempel behövs radar för att genomborra de ogenomskinliga svavelsyramolnen för att kunna se ytan och även tåla svavaelsyrahalten. Det är mycket knepigare än de enkelt synliga ytorna och tillgängliga ytorna på månen eller Merkurius. Den höga yttemperaturen 470 grader Celsius innebär att konventionell elektronik inte klarar mer än ett par timmar. Det är långt ifrån hur länge elektronik kan vara igång på Mars där Roversbilarna kan verka i mer än ett decennium.


Jag tror dock att ny teknik kommer att lösa problemet snart. Men vad vi kan finna nere på Venus av intresse tvivlar jag på. Allt är hetta av ett slag som med säkerhet utplånat alla rester av en tidigare era på Venus (min anm).

Bilden föreställer hur ytan troligast ser ut under molnen.

Kan Jupiter ha kraschat med en nybildad planet?

En krasch mellan Jupiter och en planet av Jordens storlek verkar enligt nya rön ha skett för 4,5 miljarder år sedan.


Kanske inte så överraskande då asteroidbältet där säkert än mer kraschar mellan himlakroppar skett finns mellan Jupiter och Mars. Dock finns säkert inga rester därute från den kraschade planet som troligen kraschade med i Jupiter den gången.

Uppgiften om denna troliga krasch kommer från en studie av data från gravitation- avläsningar från  NASA's Junofarkoster.


Astronomer från Rice University och Sun Yat-sen University i Kina är de som kommit till detta resultat utefter de avläsningar de gjort av datan vilken visar att  Jupiters kärna är förlängd och mindre tät än väntat.  Enligt Liu en av astronomerna av arbetet bör det varit en planet av jordens storlek som gett denna mindre täthet av Jupiters kärna efter dess färd in i området.


Även om beräkningar tyder på att kollisionen inträffade ca 4,5 miljarder år sedan kommer det att ta kanske miljarder år för Jupiters kärna att återhämta sig från denna stora händelse.


Jag anser uppgiften trolig då det gäller kraschen. Jag kan mycket väl anta att fler kraschar skett. I solsystemets barndom skedde många asteroidnedslag överallt och asteroidbältet ( mellan Jupiter och Mars) som består av minst 60000 bumlingar är säkert i många fall rester av stora objekt som kunnat bli eller varit planeter.

Bild Jupiter fri bild.

Ett överraskande resultat av vilken planet som ligger närmst Jorden.

I alla konstellationer visas på bild att på ena sidan mot solen från Jorden ligger Venus på den andra från Jorden och solen Mars.


Vi har lärt oss att närmast Jorden med undantag för månen finns som planet Venus och i motsatt riktning Mars.


Men det är fel. Det är Merkurius som kommer närmst Jorden. Merkurius ligger bortanför Venus och är den planet som ligger närmst solen.


Hur nu Merkurius kan vara den planet som likväl kommer närmst Jorden kan man förstå vid läsning från denna artikel.


Bilden visar den blå Jorden med en skymt av Mars till höger och till vänster närmst Jorden den heta Venus och längst till vänster den planet som ligger närmst Jorden Merkurius.

Svalde Jorden en gång en annan planet???

En teori om hur månen bildades är att den uppkom ur en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp.


Detta ska ha skett för över 4,4 miljarder år sedan då en planet av ungefär samma storlek som Mars slog ner på en primitiv jord och resultatet blir ett utslag vilket resulterar i vår  måne i en permanent bana runt vår planet.


Men en ny studie finner att denna händelse kunde ha haft en mycket större inverkan än man tidigare trott. Den planet som krockade med Jorden  kunde också ha haft med sig kol, kväve och svavel vilket är ingredienser till liv. Denna teori beskrevs av forskare i en rapport den 23 januari 2019 i journalen Science Advances.


Jorden kan ha kolliderat med många olika typer av planeter”, berättade Grewal Live Science. Kan en av dessa planeter ha gett upphov till den blandning av silikat till Jorden i korrekta proportioner och element för livets början?


Om någon  kollision av detta slag skett skulle de två planetariska kärnornas mantlar slagits ihop.


Denna teori om krocken och som gett Jorden ingredienser till liv kan vara sann. Men jag förstå inte varför det i de flesta teorier om hur livets ingredienser uppstått på Jorden anses ha kommit till Jorden utifrån här i form en krock med en planet, eller i många andra teorier från kometer eller asteroider utifrån.


Varför ses det inte som troligt att det är Jorden som är den plats som från början haft dessa ingredienser och inte som i nästan alla teorier utom religiösa planterats med ingredienser utifrån och att krockarna av andra objekt utifrån inte haft någon betydelse alls för livets uppkomst? Kanske till och med krockar av asteroider, kometer eller planeter med Jorden försenat livet på Jorden.

 Vi ser ju att massutrotningar i senare skede av Jordens historia skett ex den kända katastrofen av ett nedslag i Mexiko för ca 65 miljoner år sedan vilket blev slutet på dinosauriernas tid på Jorden.

För andra gången har det hittats en planet därute med atmosfär av enbart helium.

Astronomer har upptäckt en avlägsen planet vilken fått namnet HAT-P-11b i bana runt sin sol HAT-P-11, 124 ljusår från oss i Svanens stjärnbild.


Denna planet ser uppsvälld ut vilket har sin förklaring.


Det är den andra exoplanet som upptäckts med en atmosfär av helium. Helium är det näst vanligaste grundämnet i universum (en gas) vanligast är väte.


Ett internationellt team av forskare, däribland Jessica Spake och Dr David Sing från Universitetet i Exeter har upptäckt att gasen (atmosfären)  är på väg att försvinna från denna planet. Kanske av samma anledning som Mars förlorade sin. Heliumflykten från exoplaneten just nu ser uppsvälld ut.


 Exoplaneten HAT-P-11b motsvarar i storlek Neptunus i vårt solsystem men efterhand som atmosfären försvinner kommer HAT-P-11b storlek att ses minska. 


Forskarna beskriver i en ny rapport att denna upptäckt kan  öppna upp för ny kunskap om de extrema atmosfäriska förhållanden som finns runt de hetaste exoplaneterna.


Jessica Spake på Exeteravdelningen för fysik och astronomi säger: ”Detta är en riktigt spännande upptäckt särskilt som helium upptäcktes i en exoplanets atmosfär för första gången tidigare i år.


Observationerna visar att helium sprängs bort från planeten av strålning från sin värdstjärna (sol). Förhoppningsvis kan vi använda denna nya studie att lära oss vilka typer av planeter som har stort innehåll av väte och helium och hur länge de kan hålla gaserna kvar i sin atmosfär ”.


Kanske som jag ser det även ge kunskap om ex Mars försvunna atmosfär. Då i hur länge den fanns eller hur lång tid det tog innan den förtunnades till den låga nivå den har idag.

Dock består Mars atmosfär nästan enbart idag av koldioxid (95,32 %) och 0% helium. Men vad säger att inte det en gång fanns helium även här men att just denna gas försvunnet. Se annars här på förteckning av vilka gaser som finns i Mars atmosfär.
Bild Mars tunna atmosfär syns som en ljus rand.

Bild ovan HAT-P-11 till höger och Neptunus som jämförelse till vänster.

Första fyndet av en plats där just nu en ny planet bildas.

Det var med hjälp av instrumentet SPHERE på ESO:s Very Large Telescope i Chile som det nu gjorts möjligt fånga den första bekräftade bilden av en planet som håller på att bildas i den dammiga skiva som omger unga stjärnor.

Den i detta fall unga planeten rör sig i en skiva av gas, stoft och damm som omger den mycket unga dvärgstjärnan PDS 70.

De nu avslutade mätningarna tyder på att planeten har en molnig atmosfär.  På bilden vilken kan ses genom den här medföljande länken syns den som en ljus punkt till höger om stjärnan i mitten (här täckt av en svart cirkel).

Planeten ligger på ett avstånd av ca tre miljarder kilometer från den centrala stjärnan vilket innebär ungefär lika långt som avståndet mellan Uranus och solen i vårt solsystem. Stjärnan PDS 70b (planeten) är en gasjätte och är några gånger större än Jupiter. Temperaturen på planetens yta är cirka 1000 °C vilket innebär att den är mycket varmare än någon planet i vårt solsystem.

Skivor av detta slag som omger unga stjärnor är platser där nya planeter bildas. Så skedde en gång även i vårt solsystem.

Tills nu och detta bevis på en planet i en skiva har bara ett fåtal observationer visat tecken på babyplaneter inuti en skiva. Men det har aldrig kunnat bevisas att det varit en planet som hittats utan har lika gärna kunnat vara detaljer i själva skivan. Men nu med det förbättrade verktyget SPEHRE och ovanstående upptäckt vilken är bekräftad  kommer säkert fler planeter att hittas i andra skivor därute.

Bild på PDS 70.  Vilken finns i Kentaurens stjärnbild ca 370 ljusår bort. 

Man var säker på det fanns men först nu har första planeten upptäckts där teorin stämmer.

Upptäckterna går fort numera i sökandet efter planeter därute och vad de kan innehålla.

Hubbleteleskopet finner lite av varje hela tiden på den bit av skyn den avsöker.

Nu har ytterligare ett fynd gjorts som aldrig tidigare hittats.

En planet där det finns helium i atmosfären. Det ansågs redan år 2000 att just helium skulle vara den lättaste gasen att upptäcka i en exoplanets (utomjordisk planet) atmosfär.

Men så blev det inte, först nu har den första hittats. Det är atmosfären på Wasp-107b som vi nu vet innehåller helium.

Planeten hör till den röda stjärnan Wasp 107 vilken finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild ca 200 ljusår från oss.

Helium  kommer på andra plats i det periodiska systemet och ligger på nr  2 även som det vanligaste grundämnet i universum efter väte. Det är även en av de huvudsakliga beståndsdelarna i gasplaneterna Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus. 

Det är därför lite förvånande att vi först nu hittat en planet därute med konstaterat helium. Troligen beror det på att avstånd får våra mätinstrument att inte upptäcka det. De har inte varit tillräckligt noggranna för att kunna upptäcka det på exoplaneter.

Den nu starka signalen från helium som mätts visar att en ny teknik behövs för att studera övre skikten av exoplaneters  atmosfärer  ger ett bredare utbud av planeter att finna mer noggranna resultat på. Nuvarande metoder, som använder ultraviolett ljus gör att fynd enbart kan ske på de närmaste exoplaneterna från oss.

Vi vet det finns helium i Jordens övre atmosfär och ny teknik kan hjälpa oss att upptäcka atmosfär runt medelstora exoplaneter  vilket är mycket svårt med dagens teknik.  WASP-107b är har den lägsta densiteten bland kända exoplaneter. Den har ungefär samma storlek som Jupiter men bara 12 procent av Jupiter massa. Den tar mindre än sex dagar på sig att kretsa kring sin sol.

Wasp39b är en planet därute med en vattenrik atmosfär.

WASP eller Wide Angle Search for Planets är ett projekt där sex svenska universitet inklusive ytterligare en grupp universitet över välden samarbetar. De samarbetar om att hitta exoplaneter (planeter vid stjärnor därute). Observatoriet för detta arbete ligger i Sydafrika.

 En planet av de planeter de upptäckt är Wasp39b med bana runt sin sol Wasp39.  Ett solsystem 700 ljusår härifrån i riktning mot Jungfruns stjärnbild.

Wasp39b är en het gasplanet av ungefär samma storlek som Saturnus. Densiteten är däremot lägre än Saturnus. Så låg att ingen hittills känd exoplanet hittats med samma låga densitet.

Densitet är som säkert de flesta vet ett mått av ett ämnes täthet eller massa per volymenhet. Ju högre densitet ett ämne har desto större är mängden massa per volymenhet; densiteten påverkar härmed ämnets vikt.

Wasp39b gör ett varv runt sin sol på fyra dagar. Planeten  har stora mängder vattenånga i sin atmosfär. Då vi nämnde storlekslikheten med Saturnus ovan ska vi även nämna att även Saturnus övre skikt innehåller vattenånga. Men enbart till en tredjedel i mängd av den som finns på Wasp 39b.

Nu är förhoppningen att WASP-projektet ska få tillgång till det nya teleskopet James Webb Space Telescope vilket ska sändas upp i rymden nästa år  för att med dess hjälp spektroskopiskt undersöka och bättre förstå sammansättningen av Wasp39b och kanske även hur denna planet bildats med sin stora mängd vattenånga.

Exempelvis information om planetens atmosfäriska kol vilket absorberar ljus på längre infraröda våglängder än Hubble kan se. Genom att förstå mängden kol och syre i atmosfären kan då forskare lära sig ännu mer om var och hur denna planet bildats.

Detta ska ge mer information än tidigare teleskop kunnat ge inom detta område vilka varit involverade som Hubbleteleskopet   och Spitzer teleskopet vilket nu av ålder förbrukat sitt helium och inte längre kan fotografera de långa våglängderna på grund av sin sämre nedkylning av sitt teleskop.  

Bilden är från  SuperWASP kamerors plats vid Observatoriet Roque de los Muchachos observatorium South African Astronomical Observatory.

Ny idé till byggnadsmaterial vilken kan användas på månar och planeter vid kolonisering för att bespara tunga transporter från Jorden.

Vi har länge nu murat upp hus med cement och byggnader av betong är allt vanligare i våra dagar. Men att transportera upp så tungt material för att tillverka dessa byggmaterial i rymden vid kolonisering är både dyrt och energikrävande.

Därför har idén att byta ut kalkstenen med en viss del mycket finfördelad vulkaniskt material på plats både där och på Jorden av besparingsskäl och för bättre hållfasthet tänkts som en metod som ger hållfastare cement och betong. Ca 30 % av blandningen kan bestå av denna blandning av vulkaniskt material.

Det är därför inte bara för att få användning  av dessa mineral utan en byggnad blir även hållfastare när de används.

Inte bara jordiska byggnader kan få användning av detta utan även vid kolonisering av månar och planeter därute kan vulkaniskt material användas till hållbara och billigare byggnadsmaterial

Kalksten finns inte överallt därute för inblandning till cement eller betong utan måste om det ska användas komma med farkoster från jorden. Att då kunna byta ut detta till 30 % med på platsen redan befintligt vulkanavfall får transporter att minska från Jorden.

Vulkaner som sprutar (eller sprutat ut materia) finns på många platser ex på vår måne och månen Titan vilkens vulkaner även sprutar vatten. Men kalksten är mer ovanligt däruppe jag kan inte säga någon plats där det finns. Vatten däremot är vanligt och finns på många platser.

Bilden är på Mars största vulkan Olympus Mons

2004 troddes det ha hittats en planet i jätteformat bestående av diamant rakt igenom.

En exoplanet upptäcktes 2004 och fick namnet  Cancri 55c. Den finns 40 ljusår från Jorden i Kräftans stjärnbild där den har sin bana runt sin sol 55Cancri. Planeten överraskade vetenskapen med att enligt mätningar härifrån ge sken av att vara en enda stor diamant rakt igenom.

Men idag, med bättre mätresultat vet vi att det inte var en jättediamants sken vi såg utan skenet av en atmosfär med en sammansättning lik Jordens. Syre finns i denna liksom kväve och väte.

På planeten finns även enligt nya rön flytande lavasjöar. Temperaturen på planetens yta är dock inte något för levande organismer då den ligger på 1300-1440C och det på dess nattsida. Samma sida vänds alltid mot solen och tvärtom likt vår månes gör vilken även den alltid vänder samma sida mot oss. Detta får dagsidan på Cancri55c att ha en temperatur på över 4000C. Mätresultat visar även att temperaturen inte är konstant vilket ger en förmodan om periodiska lavaströmmar.

En sak det undras över är varför planeten med denna extrema temperatur inte har förlorat sin atmosfär. Kanske något jag inte tycker är så förundrande då Venus även har en hög temperatur och likväl en atmosfär. Dock inte lika hög som på Cancri 55c. Venus yttemperatur är 400-500C.

Kanske min förvåning ändå borde existera det är ju avsevärd temperaturskillnad mellan Cancri55c och Venus yttemperatur.

Cancri 55c ligger närma sin sol och rundar densamma på under ett dygn ca 17 jordiska timmar. Detta förklarar dess höga värme.

Men glöm i alla fall det som en gång för inte så länge sedan upptog världspressen att en diamantplanet upptäckts. Ännu är ej detta gjort och kommer knappast aldrig att göras.

Bilden föreställer en riktig diamant och har inget med ovanstående planets utseende.

En exoplanet svart som asfalt funnen i stjärnbilden Kusken

Svart som asfalt ligger den där som en planet runt sin sol Wasp 12.

 Wasp 12b finns 1400 ljusår från oss med sin sol i stjärnbilden Kusken. Planeten är dubbelt så stor som vår största planet i vårt solsystem Jupiter.  94% av ljuset från Wasp 12b stannar kvar på den vilket gör att den ser ut som svart asfalt.

Planeten ligger mycket nära sin sol vilket i detta fall låst den så att alltid samma sida är vänd mot solen och då vi härifrån ser den mörka sidan vilken aldrig får solljus blir resultatet en svart planet.

Upptäckten gjordes av det berömda Hubbleteleskopet.

Planeten i sig är en gasplanet vilket gör den ovanlig som svart planet 

Bilden visar storleksförhållandet mellan vår vårt solsystems största planet Jupiter och den upptäckta svarta planeten Wasp 12b

Solsystemets planeter, månar och asteroider mm är rester av solens förflutna.

Vi måste veta att religion är att tro på en verklighetsbild. Vetenskap att tro på en vetenskaplig förklaring med olösta frågor.

En gång fanns gas och stoff med en omkrets av ljusårs storlek. Efterhand lyckades dessa få kontakt genom virvlar och gravitationskraften.

Allt blev tätare och snart var solen bildad. Men vid denna process där mycket energi var inblandat blev en del materia över. Materia vilken fortsatte dras samman och kollidera med annan materia och med gravitationens krafter blev till satelliter runt denna.

Resterna blev därför i många fall planeter mm och en av dessa blev Jorden och här lever vi en liten stund släkte efter släkte. Kan det finnas en högre mening med detta? Ingen vet men många tror detta. En kamp mellan ondska och godhet pågår här anser många och har alltid gjorts. Kan det likväl finnas en djävul och en Gud i ständig kamp vilket många anser? Ser vi oss omkring i nutid, historia och hoppfullhet kan det vara så.

Verkligheten är inte så enkel som vi kanske försöker få den med den kunskap vi hela tiden försöker finna och få kontroll över. Kunskap vilken hela tiden nu och historiskt har fått omtolkas och ger nya frågor vi ännu inte kan besvara varken naturvetenskapligt eller religiöst. 

Vi kan bara tro vi har svar. Vi människor behöver en grund för att kunna kommunicera med varandra. Därför är så många idag rädda för religionens svar då dessa inte ger människan egen kontroll över verkligheten utan måste se en högre makt som styr. Ingen är bekväm med att bli detta om man inte har sökt denna slag av förklaring. 

Vi måste veta att religion är att tro på en verklighetsbild. Vetenskap att tro på en vetenskaplig förklaring med olösta frågor.

Blinka lilla stjärna där. Men varför blinkar inte Venus?

Kanske någon undrar varför. Det är inte så svårt att förklara. Vår närmsta stjärna, vår sol blinkar inte heller.

Det handlar om avstånd. Alla stjärnor vi ser förutom solen är på ljusårs avstånd och då de  därför ser så små ut ses de blinka då vår atmosfär och ljusbrytningen får dem att se ut att blinka. En rymdfarare däruppe ser ingen blinkning utan små fasta sken.

Likt solen är de planeter vi kan se från Jorden betydligt närmre än stjärnorna och dess sken starkare vilket får deras sken att ses fast härifrån.

Detta är förklaringen till "blinka lilla  stjärna där hur jag undrar var du är.