Svaret är enkelt. De i fas 3 ses som parias av arbetsgivarna och har övergivits
av arbetsförmedlingen. De är nu i slutförvar hos någon anordnare. Men även anordnare är det snart brist på.
Många drar sig för att ta emot en fas 3:are då de inte får göra ordinarie jobb och inte ses som speciellt arbetsvilliga, vilket även en arbetsgivare förstår anledningen till. Vem vill arbeta utan lön?
Istället ska en anordnare sätta dem i sysselsättning där de kan sysselsättas i den takt och vilja de har. För detta får arbetsgivaren en viss summa per månad,
5000 kr skattefritt. Men för att inte ordinarie arbetskraft ska mobba ut densamme, bör ett visst antal finnas på arbetsplatsen och helst åtskilda från ordinarie arbetskraft. Just för detta behövs plats och någon handledare, därför är det mindre lönande att ha några få fas 3:are och istället har vissa företag fas 3 platser som affärsidé.
En idé som fler och fler tar till sig efterhand som fas 3 anslutna ökar i antal. Oberoende av om arbetslösheten minskar blir de utstötta fler och man kan se ett samhälle med full sysselsättning i framtiden, där enbart de i fas 3 är de som är arbetslösa. Funktionshindrade, ungdomar m.fl. alla är möjliga för att få arbete, men inte fas 3 anslutna.
Jag hörde en gång en arbetsförmedlare säga att allt är bättre än att hamna i
fas 3. Hur rätt var det inte sagt! Vi har facit nu.
Visst, en och annan får arbete även i fas 3, men då handlar det om kontakter, vänskap och hjälp från dessa. Att samla fas 3 are bland andra fas 3 are ger dock inga nya kontakter för arbete. Fas 3 are är vanliga människorsom är utan arbete av brist på kontakter och kan därför inte hjälpa varandra till arbete utan enbart bekräfta för varandra omöjligheten av att få ett arbete och kanske dagdrömma om det egna företaget som aldrig blir av eller högsta vinsten på lotto som aldrig kommer.
