2014 upptäckte astronomer en plötslig ljuspunkt därute
i universum de förstod snart att de just observerat en supernova.
När händelser som denna av en exploderande stjärna
upptäcks börjar astronomer över hela världen följa den med teleskop. Ljuset av
händelsen förändras snabbt över tid. Genom att se hur det utvecklas genom teleskop
i optiskt ljus, röntgenstrålning, radiovågor och infrarött ljus kan forskare härleda systemets fysiska egenskaper.
Genom att göra detta ett flertal gånger har forskare grupperat de exploderande stjärnorna (supernovorna) i kategorier. 2014C, som just denna händelse kallas klssificeras som en typ Ib-supernova.
En supernova är slutstadiet av de största
stjärnorna i universum då de kollapsar. Forskare anser att 2014C förmodligen inte var
en utan två stjärnor som kretsade kring varandra varav en var större än den
andra. Den mer massiva stjärnan utvecklades snabbare, expanderade och dess
yttre lager av väte avdunstade. När bränslet så småningom tog slut kollapsade
dess kärna och utlöste en gigantisk explosion (supernovan).
Observationerna under de första 500 dagarna efter
explosionen visade att röntgenstrålningen ökade över tid vilket är ovanligt
och något sådant hade endast setts ske i ett fåtal supernovor tidigare. "Det indikerade att
chockvågen interagerade med material med en stor densitet", säger Vikram
Dwarkadas, forskningsprofessor i astronomi och astrofysik vid University of
Chicago.
Forskargruppen bestämde sig för att samla in all data om 2014C som fanns historiskt och den nya data som de erhållit samt från
studier från de senaste åtta åren av händelsen och genom detta få en
sammanhängande bild av vad som hänt med stjärnan.
Röntgenstrålningen, det infraröda ljuset och
radiovågorna visade allt ett mönster av en regelbunden ökning och minskning över tid.
Under tiden verkade det optiska ljuset mätt
av UT Austins Hobby-Eberly Telescope
hålla sig stabilt. Radiosignalerna visade att chockvågen expanderade med
mycket hög hastighet, medan det optiska ljuset visade en mycket långsammare
hastighetsökning.
Forskarna föreslog att det udda beteendet kunde bero
på ett kraftigt moln av väte som funnits runt de två stjärnorna och som ännu var
kvar och nu reagerade.
När stjärnan exploderade producerades en chockvåg
som färdades i ungefär 10800000 km/h i alla riktningar. När chockvågen nådde
detta vätemoln skulle dettas beteende påverkas utifrån molnets form.
I den enklaste modellen skulle detta moln antas vara
sfäriskt och symmetriskt. Men om molnet hade formen av en "munk"
(bakverket munk) runt de två stjärnorna - det vill säga tjockare runt mitten -
skulle den tjockare delen av ringen sakta ner chockvågen och ses i det optiska
ljuset som långsamt rörligt material. Under tiden, i de tunnare områdena,
skulle chockvågen rusa framåt, vilket ses i radiovågorna. "Tänk på vattnet
som träffar en sten i mitten av en flod", sa Dwarkadas. Med det menas som liknelse för hur det ska
tolkas (min anm.).
Frågor kvarstår, sa forskarna, men denna ojämnhet
kan förklara de olika hastigheterna i chockvågen som indikeras av de olika
våglängderna.
Studien gav värdefulla ledtrådar om utvecklingen av
dessa stjärnor och massan som förlorats från detta system och i större mening
till dessa relativt mystiska stjärnors liv och död, sa forskarna.
Bild från https://www.jpl.nasa.gov/images/pia21088-supernova-sn-2014c-optical-and-x-ray
på den ovan omtalade supernovan SN 2014 C
