Vem blir angivare och vem blir det inte?
Oftast finns ett belöningssystem med som lockar till angiveri. En fördel i form av kapital som betalas ut till den som anger en brottsling i närkretsen.
Det fodras mod för att göra detta om det handlar om grov brottslighet där hämnd på angivaren kan komma nu eller i en framtid där den åtalade släpps fri. Ofta kan den som angivits förstå vem som såg vad, vem som pratat med vem osv.
Sedan finns angiveri som hämnd. Hämnd för något och då självfallet alltid när någon mördat då önskar självfallet offrets anhöriga se den de misstänker bakom lås och bom, här görs angiveriet öppet i de flesta fall. Undantag, angiveri i gängkonstellationer.
Angiveri har alltid funnits, utan detta skulle ingen som brutit mot samhällets lagar hamnat inför rättvisan.
I dag är dock fler än tidigare rädda för att angiva eller ställa upp som vittnen. Beror det då på att dagens människor är fegare än våra förfäder?
Kanske inte fegare men de har i vårt samhälle lärt sig att inte lägga sig i genom individualismens agenda i vår tid. Vi ser detta i alla sammanhang. Vuxna som inte vågar säga till om de ser barn som gör något dumt om det inte är deras egna barn, inte ens i många fall om barnet riskerar att skada sig själv. Skolor som inte kan hålla ordning i sina skolsalar utan önskar föräldrar dit, vilket varken behövdes förr eller ens kunde komma på tal. Ingen vågar ta ansvar och föredrar att blunda för att inte riskera kritik.
Vi lever i ett undergångssamhälle vilkets agenda går mot stambildning av ett slag vi inte sett sedan människans gryning då alla fick klara sig bäst de kunde i sin stam (familj). Och det i ett individualismens samhälle där familj är relativ.
