Pengar styr när privata aktörer agerar. Vinstsyften blir det som kommer i första hand, effektivitet för att få hög vinst ledstjärnan. Inte att göra ett så bra arbete som möjligt för den enskilde, ex vårdtagaren, eleven etc.
Offentliga företag tjänar inte mer om de gör enligt ovanstående utan kan istället koncentrera sig på att göra ett bra arbete. Här är inte kostnaden ledstjärnan och ska inte vara det heller.
Att ha som ledstjärna att göra ett bra arbete för andra är bättre än att göra det utefter vilken betalning eller vinst man får.
Privata företag är vinstdrivande, offentliga är skattefinansierade.
Problemet är att anställa rätt personer med rätt inställning till den offentliga arbetsmarknaden. De flesta är rätt men vissa är fel. De som ser arbetet som en inkomst och inget annat har inte på den offentliga arbetsmarknaden att göra utan bör finnas på den privata, där de kan eggas av tävlingsinstinkten att genom olika bonusar och ev. ackord få en högre ersättning.
Dessa eggande ting finns ännu inte så mycket på den offentliga marknaden, om man undantar idiotin av förmånligt pensions- och avgångsvederlag som skattebetalarna fått betala för att korkade politiker låtit skattepengar gå som sand mellan fingrarna, till förmån för vissa som inte hör hemma på den offentliga arbetsmarknaden.
Stoltheten av en bra arbetsinsats bör vara ledstjärnan när man arbetar med människor, inte att få ett företag att få så stor vinst som möjligt till ägarna, då detta innebär att med alla medel, inbesparningar mm av vårdbehov, sämre skolor och mindre personal och att tjäna pengar på de svaga i samhället.
Likt utförsäkringen av sjuka och den lägre ersättningen för arbetslösa, där pengarna istället ska gå till de som har en arbetsgivare. Undantaget, de som hamnat i fas3, vilka anses som tillhörande arbetslösas klass fastän de gör ett arbete eller en ”sysselsättning” och där arbetsgivaren som har dessa är den som får en inkomst.
