Det som vid giftermål var ett måste fram emot 1960-talet är i dag något få vet vad det är. Likt lysningen innan giftermål är det borta i nästan alla fall.
Man byggde en ställning runt ingången till hemmet där de nygifta skulle bo, se bild från medföljande länk. Denna ställning stod sedan från bröllopsdagen tills den vissnade. Ställningen var klädd med löv, kvistar o blommor.
Var bröllopsfesten på en bygdegård byggdes den upp av grannar till det nygifta paret innan festen gick av stapeln.
Under själva bröllopsmiddagen på kvällen kom så de grannar eller bekanta som inte var bjudna till gården där festen hölls. Inte för att medverka utan för att utanför på gårdsplanen stå och ropa: ”Vi vill se brudparet”.
Brudparet gick då ut på trappan och folket på gårdsplanen kastade då risgryn och applåderade. Sedan gick de hem.
Under färden från kyrkan, eller till sitt hem från festlokalen om den nu inte var där brudparet skulle bo, hade det bundits plåtburkar i snören efter bilen de åkte i. Så det skramlade ofantligt när de kom åkande. Detta är minnen jag har från 1960-talet.
När sedan skilsmässor blev vardagsmat på 1970-talet försvann mycket av bröllopsbestyr och traditioner. Då började man se äktenskap som relativa och tillfälliga, inte som livslånga, och de äldre som uppehöll traditioner tröttnade på dessa traditioner, då människor inte kunde hålla sina löften och bli i sina äktenskap i nöd och lust som de lovat både gud och församling.
