Fermis paradox är motsättningen mellan den beräknade sannolikheten för utomjordiskt liv i universum, såsom beskrivs i Drakes ekvation och den brist på bevis för intelligent liv på andra platser än jorden som råder. Motsättningen mellan den beräknade sannolikheten av utomjordiskt liv i universum diskuteras i Drakes ekvation.
Drakes ekvation är uttänkt av radioastronom Frank Drake 1961 med syftet att uppskatta antalet
högteknologiska civilisationer i Vintergatan vid en given tidpunkt.
Några forskare en vid Carnegie Institution for
Science och en vid California Institute
of Technology, har utvecklat en möjlig lösning på Fermi Paradox. I en artikel
publicerad i Journal of the Royal Society Interface föreslår dessa Michael Wong
och Stuart Bartlett att anledningen till att inga utomjordingar från andra
planeter har besökt oss är på grund av superlinjär skalning, vilket de hävdar
leder till en singularitet.
För flera år sedan frågade fysikern Enrico Fermi en
kollega varför utomjordingar från rymden inte har besökt jorden. De
noterade att på grund av universums enorma storlek verkade det osannolikt att
jorden ensam skulle hysa intelligent liv. Så Fermi frågade "var är
de?" I denna artikel nämnd ovan har forskningsparet försökt lösa den gåtan. Jag anser dock att avståndet omöjliggör
resor och att finna eventuellt liv på andra platser är nästan omöjligt om det inte är livsformer som en gång sänt ut radiosignaler och vi av
slumpen träffar på dessa (min anm.).
I studien började de med att studera hur mänskliga
civilisationer uppstått och fallit genom
historien. Därefter studerade de stora städers historia och där märkte de också
att de flesta växte till en viss punkt för att sedan kollapsa. De utvecklade en
hypotes som föreslog att sådant stigande och fallande historiskt bör inträffa även hos främmande rymdcivilisationer vilket då borde leda till ett av
två scenarier.
I den första skulle civilisationen inse att de växte
sig för stora och sluta resa till eller kolonisera andra världar (detta alternativt kan jag inte förstå hur
det ska förstås (min anm.)). I det andra skulle de inte erkänna sin dårskap
och skulle därför kollapsa. Ur vårt perspektiv skulle båda scenarierna få samma
resultat - utomjordingarna skulle inte besöka oss eller ens visa bevis på deras
existens. Avståndet från dem till oss skulle vara för stort.
Forskarna beskriver sin hypotes som superlinjär
skalning - där en civilisation växer exponentiellt och koloniserar andra
världar tills de blev oförmögna att upprätthålla energikraven för deras
ständiga intrång (förstår inte detta finns
ingen anledning till energibrist de skulle kunna konstruera dyson- sfärer exempelvis
eller få energiupptag på de planeter de koloniserar (min anm.). Se mitt inlägg av torsdag 19 som behandlar
dyson-sfärer.
Så småningom, om de inte agerar, skulle de nå en
singularitet – en punkt utan återvändo, där de inte kunde rädda sin
civilisation från kollaps. De noterar att om det inte vore för de stora
avstånden som är inblandade skulle vi sannolikt lätt upptäcka bevis på en
främmande civilisation innan dess snara kollaps eftersom den skulle avge enorma
mängder energi. (svårt förstå
resonemanget anser jag (min anm.). Men se på oss romarriket som var mycket
avancerat slutade i dekadens och njutningslystnad vilket gjorde att dess tidigare
starka soldatmakt blev förslöad. Detta utnyttjades av andra folk och romarriket
kollapsade. Samma sak har skett många gånger. Riken bryts ofta ner av krig
eller politiska dårar som kommer till makten utifrån att medborgare låter dem
få makt genom deras löften om mer till folket av något. Människans fall är att
denna aldrig är nöjd utan alltid önskar mer.
Bild vikipedia En grafisk representation av
Arecibo-budskapet, mänsklighetens första försök att använda radiovågor för att
aktivt kommunicera sin existens till främmande civilisationer.
