Fotot ovan av Saturnus togs av NASA:s rymdteleskop
Hubble den 22 oktober 2023 då den ringförsedda planeten befann sig cirka 850
miljoner mil från jorden. Hubblebilden visar ett fenomen som kallas ringekrar. Saturnus
ekrar är övergående funktioner som roterar tillsammans med ringarna. Deras diffusa
utseende kvarstår under två eller tre varv runt Saturnus. Under aktiva
perioder bidrar nybildade ekrar kontinuerligt till dessa diffusa mönster.
Hubble observerar Saturnus årligen då ekrarna uppstår och försvinner. Denna regelbundna cykel ses inom Hubbles (program) Outer Planets Atmospheres Legacy (OPAL).
Ekrarna sågs första gången för nästan ett decennium sedan
då den årliga övervakningen av väderförändringar på de fyra gasjättarna (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus obs
de två sist nämnda kallas i dag även isjättar) gjordes.
Hubbles regelbundet tagna bilder visar att frekvensen av
ekeruppenbarelser är säsongsdriven. 2021 sågs den i OPAL-data först på
vänstra sida av ringsystemet. Långtidsövervakning visar att både antalet och
kontrasten på ekrarna varierar med Saturnus årstider. Saturnus lutar sin axel likt
jorden och har säsonger som varar ungefär sju år (ett år på Saturnus är ca 29
år på jorden).
Vi är nu på väg mot Saturnus dagjämning då vi
förväntar oss maximal ekerbildning med högre frekvens och mörkare ekrar de närmaste åren, beskriver Amy Simon, forskare vid NASA:s
Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.
I år dyker dessa kortlivade strukturer upp på båda
sidor av planeten samtidigt när de snurrar runt planeten. Fast de ser små ut
jämfört med Saturnus kan deras längd och bredd sträcka sig längre än jordens
diameter (jordens diameter är 12742 km).
Ledande teori om fenomenet är att ekrarna är knutna
till Saturnus kraftfulla magnetfält med någon form av solinteraktion med
magnetfältet som då ger fenomenet ekrar, beskriver Simon. När det är nära
dagjämning på Saturnus är planeten och dess ringar mindre lutade bort från
solen. I denna konfiguration kan solvinden då slå hårdare mot Saturnus enorma
magnetfält vilket ökar ekerbildningen enligt nuvarande teori.
Forskare anser teoretiskt att elektrostatiska
krafter som genereras från denna växelverkan får stoft eller is att sväva
ovanför ringen och då bilda ekrarna men teorin är inte bevisad eller passar perfekt i
förståelsen av eller förutsäger säkert ekrarnas uppkomst. Fortsatta
Hubble-observationer görs.
