Detta var ord av en av våra gamla pedagoger, Augustinus (354-430).
Att bestraffa för att fåerkännanden eller hämnd leder till att oskyldiga erkänner för att slippa tortyr. En syndabock hittas och avrättas och samhället anser sig ha fått sin hämnd.
Samhället skrämmer då den befolkning som ändå skulle låtit bli allvarliga brott att inte heller våga göra mindre förseelser. Staten får bekräftelse för att utövat sin makt. Men den grova brottslingen berörs sällan av detta.
Inte heller blir den som sätts på anstalt förbättrad så denne kan leva utanför denna vid straffets fullbordande.
Till stor sannolikhet fortsätter brotten vid frisläppandet. Ingen ger den före detta fången en chans på arbetsmarknaden. Inte den legala marknaden.
Därför har straffet inte blivit till en förbättring varken för den enskilde fången eller för samhället.
Vad kan då ändras? Jo, enbart samhällets och medmänniskornas värderingar och fördomar, en gång ond behöver inte betyda alltid ond.
En gång brottsling ses i dag som alltid brottsling hur denne än försöker ändra på sin levnad.
