Rymdbilen på Mars har nått en ny destination för utforskning

Uppdraget är att studera stenar som människan aldrig tidigare sett.

Den 9 augusti anlände Opportunity till en plats som heter Spirit Point och ska där studera leraktig sten i kratern Endeavour.


I Endeavour förväntar sig forskarna att hitta mycket äldre stenar och terräng än de som undersökts tidigare på Mars. Endeavour blev destination efter att NASA:s rymdsond Mars Reconnaissance Orbiter upptäckte lermineraler här som kan ha bildats i en tidig varmare och våtare period av Mars existens.


"Vi kommer snart att få möjlighet att undersöka sten av en typ vi inte tidigare undersökt ", säger Matthew Golombek, mars Exploration Rover Science teammedlem, på NASA:s Jet Propulsion Laboratory (JPL) i Pasadena, Calif.


Spännande och intressant blir det att få del av dessa resultat (min anm.)  


Bild från NASA som visar platsen Spirit point, platsen Rover Opportunity nu anlänt till på Mars och utforskar.

Saltvattensjöar på Mars

Mars hade en gång saltvattensjöar som gick igenom våta och torra faser liknande de som skett och sker på jorden enligt en studie publicerad i tidskriften Nature Geoscience. 

Detta indikerar att den röda planetens klimat "torkade ut" vilket skedde under en lång tid för flera miljarder år sedan. Enligt forskarna fanns däremot för över 3 miljarder år sedan och en lång tid framåt saltvattensjöar där.


Exempelvis finns en i dag stenrik torrlagd saltvattensjö i nuvarande Gale Crater vilken utforskats med NASA:s curriosity rymdbil 2012.


Denna sjö torkades ut då atmosfären uttunnades och vattnet avdunstade för miljarder år sedan.


Sjön existerade dock i några hundra år till kanske tiotusentals år. Ingen vet säkert tiden.

 "Det är svårt att säga exakt hur stora dessa dammar var, men sjön i Gale Crater fanns under långa tidsperioder från åtminstone hundratals år till kanske tiotusentals år," säger en av rapportskrivarna Marion Nachon from Texas A&M University.


Forskarna säger även att saltvattendammrester på mars liknar några som finns på jorden. I en region som kallas Altiplano nära Bolivia-Peru gränsen.



Nachon tillägger att Altiplano är en torr, hög platå där floder och vattendrag från bergskedjor "inte flyter till havet, utan leder till slutna bassänger, liknande vad som brukade hända på Gale Crater på mars".



Fri bild på Mars från Nasa

Det finns udda galaxer däruppe.

Minst 100-200 miljarder galaxer finns däruppe kanske fler. Det finns galaxer formade som maneter, galaxer som konsumerar andra galaxer och galaxer som verkar sakna den mörka materia som genomsyrar resten av universum. 


Här är några av de märkligaste galaxerna som hittats därute. Galaxy ESO 137-001 vilken finns i stjärnbilden södra triangeln och har likhet med en manet som simmar mitt i ett hav av stjärnor.


Under 2018 upptäckte rymdteleskopet Hubble något som aldrig tidigare skådats. En galax med nästan ingen mörk materia.  Galaxen, NGC 1052-DF2 vilken finns i riktning mot stjärnbilden valfisken 65000000 ljusår bort. Men detta resultat fick omtolkas.   Det är egentligen bara 42000000 ljusår dit rapporterade forskarna 14 mars, 2019. Jag (min anm.) undrar om det är bristen på mörk materia här som ger denna felmarginal vid mätning av avstånd?


Den massiva, diskformade Galaxen MACS 2129-1 i vattumannens stjärnbild (kallas zombiegalax). Den snurrar dubbelt så snabbt som Vintergatan men är inte alls lika aktiv. Hubbles observation av galaxen avslöjade att här har inga nya stjärnor kommit till under de senaste  10000000000 åren. 



300000000 ljusår bort ses en galax med formen av ett enormt grodyngel simmande genom rymden. Tadpolegalaxen finns i riktning mot stjärnbilden Draken och har en svans som är 500000 ljusår lång och det är 10 gånger längre än Vintergatans längd.

Galaxer interagerar med varandra klämmer sina grannar till nya former och stjäl stjärnor. Den ljusaste kända galaxen i universum är en av dessa tjuvar.


Åtta stycken till udda galaxer kan den intresserade här se och begrunda över. 

Bild från vikimedia på den galax som nämns ovan tadpolegalaxen.

De snurrande galaxerna

Vintergatan är en genomsnittligt stor spiralgalax roterande med en hastighet av 210 km/sek. Ny forskning har funnit att de mest massiva spiralgalaxerna snurrar snabbare än väntat. Dessa "Super spiralgalaxer," varav den största väger cirka 20 gånger mer än vår Vintergata snurrar med en hastighet av upp till 570 km/sek. Stora spiralgalaxer är exceptionella på nästan alla sätt. Förutom att vara mycket mer massiva än Vintergatan är de också ljusare och större fysiskt. 


Den största är 450000 ljusår i diameter jämfört med Vintergatans 100000-ljusår. Denna finns ca 212 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden påfågeln. Hittills är 100 mycket stora spiralgalaxer kända.


"Super spiraler är extrema på flera vis," säger Patrick Ogle astronom vid rymdteleskopet Science Institute i Baltimore, Maryland. "De har stora rotationshastigheter."


Ogle är huvudförfattare till en rapport som publicerades den 10 oktober 2019 i Astrophysical Journal Letters om just spiralgalaxers rotationer.


Trots dessa rotationshastigheter hindras inte en stjärnbildning inom dessa galaxer. Många av stjärnorna i dessa galaxer är ca 10 miljarder år gamla. I galaxerna omvandlas ungefär 30 gånger solens massa av gas och damm till stjärnor varje år vilket är normalt för en galax av den storleken (utifrån det damm och den gas som rör sig här). 


 SpaceTelescope Science Institute  utökar gränserna för rymdastronomi genom att vara värd för Science Operations Center för rymdteleskopet Hubble, Science and Operations Center för James Webb Space Telescope och Science Operations Center for det framtida infraröda undersökningar av galaxerna.


Jag (min anm.) kan bara hålla med om att rörelser av stora slag finns däruppe i galaxerna. Frågan om varför är dock ej besvarad. Men jag misstänker gravitationsorsaker.

Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA). Vikipedia (även publicerad här måndag 21 oktober.

Det svarta hålet i centrum av små galaxer kan stoppa nya stjärnbildningar

Svarta hål i mitten av små dvärggalaxer kan bromsa eller till och med att förhindra bildandet av nya stjärnor i galaxen. Anledningen är de kraftfulla rörelser av gas som sker här, säger forskare från University of California. Detta förtryckande av stjärnformation kan ha en markant inverkan på utvecklingen i en dvärggalax av stjärnbildning.


Resultatet verkar som man vet i dag bekräfta den långvariga misstanken om att supermassiva svarta hål i galaxens centrum kan påverka dvärggalaxens tillväxt.

Forskningen ger ett överraskande resultat. Rörelsen vid det svarta hålet är starkare än man antaget. Detta innebär att modeller av stjärnbildningsprocesser i dvärggalaxer kan kräva en omtolkning.


"Dvärggalaxer är de minsta galaxerna där vi direkt ser vindar i form av gas som strömmar upp till 1 000 kilometer per sekund vad som orsakar dessa kraftfulla vindar vet vi inte”, säger Manzano-King och  pekar på det material som matas in mot det svarta hålet. Detta material bestående gas och damm bildar en anhopning (skiva) runt det svarta hålet. I denna skiva som gradvis matar det svarta hålet sker en våldsam friktion och enorma tidvattenkrafter som värmer materialet. Detta frigör strålningsenergi som knuffar gas ut ur galaxens centrum ut från galaxen. Då ett minskat gasutbud ger mindre materia till stjärnbildning blir det ingen eller minskad sådan i galaxen.


Bild på Lilla Magellanska molnet ett exempel på en liten galax på bilden ses även Stora Magellanska molnet båda galaxerna ses från södra stjärnhimlen till vänster i bild. Övrig stjärnhop är en del av Vintergatan.

Är det trådar av mörk materia som håller universums på plats?

Mörk materia är den mystiska substans som utgör en fjärdedel av all massa i universum. Mörk materia ska (om den finns) om den smetas ut över ett kolossalt stort område ha skapat långa och stripiga filament istället för galaxer i det tidiga universum enligt en datasimulering-


Mörk materia avger inte ljus. Men troligen binder den samman galaktiska kluster utifrån gravitationseffekten.


Många forskare tror att det mesta av den mörka materian är kall vilket betyder att den rör sig relativt långsamt. Men det finns helt olika teorier såsom att materian är liten och suddig vilket innebär att det skulle röra sig snabbt eftersom den är så lätt.
  

Lancaster är en forskare som sagt att de vanligaste spekulationerna om mörk materia tyder på att den består av svagt interaktiva massiva partiklar (Wimps) som har några tiotals eller hundratals gånger massan av en Proton. I simuleringar är denna typ av mörk materia extremt bra på att återskapa den storskaliga strukturen i universum, inklusive stora tomrum omgivna av långa spindelliknande glödtrådar av gas och damm. En formation som kallas Cosmic Web.


Men i mindre skala visar sådana modeller ett antal avvikelser från vad astronomer observerar med sina teleskop. I ovanstående teori bör mörk materia staplas upp i galaxers centrum men ingen har sett tecken på det.


Suddig mörk materia däremot skulle vara Mind-bogglingly ljus, kanske en miljarddel av en miljarddel av en miljarddels massa av en elektron enligt ett uttalande från MIT. Inom kvantmekaniken påstås att partiklar också kan ses som vågor, med våglängder omvänt proportionella mot deras massa, sade Lancaster. Våglängden av en sådan ljus partikel skulle vara tusentals ljusår lång.


Suddig mörk materia skulle därför ta en längre tid att klumpa ihop sig än kall WIMP (mörk materia). Utifrån datasimuleringar säger Lancaster och hans medförfattare att resultat visade att i en kall mörk materia i universum skulle galaxer  bildas relativt snabbt från sfäriska glorior.


Men suddig mörk materia skulle istället sammanfalla i långa stripig strängar av material, gigantiska glödtrådar, istället för klumpiga galaxer" säger Lancaster och galaxerna då bli större och bildas senare än av kall mörk materia.


Mörk materia skulle också behöva en längre tid för att koncentreras i galaxers centrum (men som sagt ovan inget visar i observationsdata att det är en koncentration av svart materia i centrum av galaxerna).
  

Bild från vikimedia på ett förslag av hur dessa mörk materia trådar kan ses. Bättre bild som jag tycker det finns i medföljande länk ovan.

Titans ringformade sanddyner orsakade av kolväteföreningar är intressanta.

Stora sanddyner fulla av föreningar som kallas polycykliska aromatiska kolväten med ringliknande strukturer har hittats på flera platser i solsystemet inklusive på Saturnus största måne Titan den enda månen med en atmosfär som består av annat än spår av gaser. Det är enda platsen i solsystemet med en helt utvecklad atmosfär och här finns en kvävehalt på 98,4 % ingen annan atmosfär har så hög halt i solsystemet förutom Jorden där kvävehalten är 78%. 


Men forskningen vi ska se på handlar om de sanddynor som nämns ovan kan förorenas av polycykliska aromatiska kolväten.  


Forskningen är baserad på laboratorieexperiment utifrån hur dessa kan bildas på vidsträckta dynfält på Saturnus måne Titan. Sanddyner fulla av polycykliska aromatiska kolväten som har ringliknande strukturer. På Titan innehåller dynerna kol. Då  denna måne är en plats där  astrobiologer ser möjlighet att finna liv är de intresserade av resultat härifrån. 


"Dessa sanddyner är ganska stora," säger en av rapportförfattarna Ralf Kaiser, kemist vid University of Hawaii i Manoa .


På Titan, det finns en enkel mekanism som forskarna vet sannolikt bygger polycykliska aromatiska kolväten: dessa stora molekyler bildas i månens tjocka atmosfär och faller ner till ytan. Men samma slag av föreningar har hittats på massor av världar som inte har den täta och fullt utvecklade atmosfär som på Titan. Exempelvis på dvärgplaneterna Pluto och Ceres och Makemaker.


Kaiser och hans kollegor ville räkna ut hur polycykliska aromatiska kolväten skulle kunna bildas på en värld som saknar atmosfär för att skapa dem. När forskarna tittade på Titan hittade de en ledtråd: där dynerna finns just där finns inte mycket kolväte-is som annars är ganska vanligt på Titan.


Så forskarna utformade ett experiment och använde för detta lite acetylen- is, utsatte den för en process som imiterar galaktiska kosmiska strålar för att se vad som då händer. De härmade effekten av 100 års skeende från dessa partiklar av strålar och mätte beloppen av olika föreningar som hade bildats.


Forskarna fann flera olika slag av polycykliska aromatiska kolväten. Detta resultat ansåg forskarlaget visade att samspelet mellan kolvätei-is och kosmisk strålning kunde förklara existensen av föreningarna även om ingen atmosfär finns som kan bilda dem.


"Detta är en ganska mångsidig process som kan hända var som helst," säger Kaiser. Det inkluderar därför inte bara Titan utan även andra månar och asteroider, men även korn av interstellärt stoft i universum och skeende i andra solsystem”.

En ny som jag ser det pusselbit i förståelsen vårt solsystems händelserika nutid och förflutna (enligt mig min anm.).


Bild från vikipedia som visar högupplöst blid på Titans yta taget av rymdfarkosten Cassini–Huygens. Vilken av dess passeringar i tid okänt.

Förslag till framtida turistmål på Mars

I en framtid kanske turistresor till Mars blir möjliga. Redan nu kan vi se platser där som säkert blir intressanta turistmål. Här är några stycken som klassas som intressanta.

Bergsbestigning på Olympus Mons vilken är den mest extrema vulkanen i solsystemet. Belägen i Tharsis vulkaniska region och med ungefär samma storlek som delstaten Arizona. Höjd 25 kilometer vilket är nästan tre gånger högre än Mount Everest vars höjd är 8,9 km. Olympus Mons är en gigantisk sköldvulkan.

Medan du klättrar runt Olympus Mons, är det värt att se sig om och titta på några av de andra vulkanerna i Tharsis-regionen. I regionen finns 12 gigantiska vulkaner i en zon ungefär 4000 km bred enligt NASA. Liksom Olympus Mons är de alla mycket större än vulkaner på jorden,



På Mars finns även solsystemets största kanjon. Valles Marineris vilken är ungefär 3000 km lång enligt NASA. Det är ungefär fyra gånger längre än Grand Canyon som har en längd av ca 800 km. Forskarna är inte säkra på hur Valles Marineris kom till.



Mars har två isiga regioner en vid vardera pol med något olika kompositioner. Under vintern är enligt NASA temperaturen vid både nord- och sydpolen så kylig att koldioxid kondenserar ur atmosfären och fryser till is på ytan.

Processen vänder om på sommaren, när koldioxiden avdunstar till atmosfären. Koldioxiden försvinner helt på norra halvklotet och lämnar enbart vatten kvar i istäcket. Men en del av koldioxidisen finns kvar i den södra atmosfären.



Gale Crater är en plats där omfattande bevis på tidigare vatten på Mars yta finns. Bevisen på vatten finns under kraterns yta. Organiskt material upptäcktes på insidan av 3 miljard gamla  stenar i form av metan.



Medusae Fossae är en av de konstigaste platserna på Mars. Fantasifulla människor har spekulerat i om det är en plats där ett UFO en gång kraschat. Men den mer sannolika förklaringen är att det är en enorm vulkanisk formation av en storlek som en femtedel av USA:s yta. En plats där tid och vind skulpterat stenar i vackra formationer.



På Mars finns även mystiska linjer utmed branta kratrar vilka satt fantasin i rullning hos en del människor. Hale Crater är en plats där detta kan ses. Ett slags fuktfenomen anses förklaringen vara. 2015 meddelade NASA att det borde vara hydratiserade salter och tecken  på rinnande vatten på ytan som bildat spåren. Men senare forskning säger att det inte behöver vara vatten som bildat fenomenet det kan även vara flödande sand.

Men vi kan se omfattande bevis på tidigare vatten på Mars. Exempelvis i regioner som "Ghost Dunes" där platser som  Noctis labyrinthus och Hellas Basin.


Så nog finns naturformationer av intresse även på Mars likt det finns på Jorden. Skillnaden är dock att det på Mars inte finns intressanta djur eller växter att se.


Bilden från vikipedia visar ett av de nämnda turistmålen Olympus Mons. Den största vulkanen på Mars och i solsystemet med en storlek som USA-staten Arizona.

Nu anser man sig veta vilket solsystem i rymdens djup som kometen som besöker oss just nu har kommit från.

För andra gången i historien har astronomer upptäckt ett interstellärt objekt som besöker vårt solsystem. Första interstellära besökaren upptäcktes 2017 och var ett stort avlångt objekt i sten vilket fick namnet Oumuamua.


Det nya objektet kallas Comet 2I/Borisov och är en komet uppkallad efter Gennady Borisov, en amatörastronom som arbetade med sitt eget teleskop på Krim och då upptäckte  den först upptäckta i historien av en interstellär komet den 30 augusti 2019 (Comet 2I/Borisov). Forskarna tror nu att de vet var den kom ifrån.


Banan leder tillbaka till ett binärt rött dvärgstjärnsystem 13,15 ljusår bort känt som Kruger 60.


När du spolar tillbaka Comet Borisovs väg genom rymden finner man att kometen för 10 miljoner år sedan passerade ca 5,7 ljusår från centrum av Kruger 60 i en hastighet av 3,43 kilometer per sekund enligt  forskarna. Ye Quanzhi, en astronom vid University of Maryland säger att bevisen att Comet 2I/Borisov härör till Kruger 60 är ganska övertygande baserat på de uppgifter som hittills kommit fram.


Men rapportens författare var noga med att påpeka att dessa resultat inte bör betraktas som avgörande. Astronomer samlar ännu in data om Comet 2I/Borisovs väg genom rymden och ytterligare uppgifter kan avslöja att den ursprungliga banan var felanalyserad och att kometen kom från någon helt annan plats.


Bild från vikipedia på stjärnbilden Cepheus på södra stjärnbilden där dubbelstjärnan Kreuger 60 finns varifrån ovanstående komet kommit från enligt ovan.

Något är fel. Vissa stjärnor ligger närmre nu och tvärtom mot tidigare mätresultat.

Det kan vara något som förbigåtts. Ett litet fel i en mätningsmetod som gör att vissa stjärnor är närmare eller längre bort än de är när mätresultat analyseras. Fel som visar sig oberoende av vilken mätmetod som används men inte alltid på samma stjärnor.

 Det kan vara något stort misstag i vår syn av kosmologi eller vår förståelse av universums ursprung och evolution som gör att vi inte förstår vad vi mäter. Detta kan göra att hela vår historia av tid och rum kan vara feltolkat. 


Men oavsett är det kusliga att olika mätmetoder som är accepterade i vetenskapens tjänst ger skilda resultat. En metod mätt på ett sätt ses universum expandera i en viss takt, mätt på ett annat sätt verkar universum expandera i en annan takt. Utöver det visar en ny rapport att dessa avvikelser har blivit större under de senaste åren och det fastän mätningarna har blivit mer exakta.


De två mest kända mätningarna fungerar mycket annorlunda. Den första förlitar sig på den kosmiska bakgrundsstrålningen (CMB): mikrovågsstrålningen resterna från de första ögonblicken efter Big Bang. Kosmologer har byggt teoretiska modeller av hela universums historia på denna CMB modell. Kosmologerna är säkra på att det skulle krävas en helt ny fysik om inte denna är korrekt.


Den andra mätningen använder supernovor och blinkande stjärnor i närliggande galaxer, kända som Cepheids. Genom att mäta hur långt dessa galaxer är från vår egen galax och hur snabbt de är på väg bort från oss har astronomer fått vad de tror är en mycket exakt mätning av Hubbles konstant. Den metoden erbjuder ett annat svar. Men de som använder denna metod är lika säkra på dess riktighet.


Olika mätningsmetoder ger olika resultat och ju noggrannare instrument desto mer visar sig fel i tidigare mätningar och ingen mätning ger samma resultat om inte samma metod används och när denna blir än noggrannare visas även då fel så resultat från tidigare får omtolkas. Något är fel något i tid och rum förstås inte.


Jag (min anm.) anser att vi människor troligen inte kan förstå universum. Hur mycket frågor vi än löser om verkligheten desto fler får vi att besvara. Resultaten och tolkningarna är lika missvisande beroende på mätslag både då det gäller avstånd till galaxer som till stjärnor.


Bild från vikipedia på stjärnor i riktning mot stora megallanska molnet.

Ett mystiskt gasflöde flödar in i Vintergatan

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet upptäckt ett oförklarligt överskott av gas som flyter in utifrån i Vintergatan.


Genom data från Hubbleteleskopet under tio års tid visas att mer gas strömmar in i Vintergatan än ut från denna.


Gas sprids ut från Vintergatan när supernovor uppstår men blir även till upphov till nya stjärnor i Vintergatan. Mycket lite gas försvinner ur Vintergatan ut i universum.

Därav anses gas därute finnas i liten skala och att det kommer in en del gas utifrån och det mer än som försvinner från Vintergatan överraskar.


Mysteriet är var kommer gasen utifrån från.


Hubble skiljer mellan utströmmande och inflödande moln genom att använda sin känsliga Origins-spektrograf (COS), som detekterar den osynliga gasens rörelse. När gasen rör sig bort ses den som rödare medan gas som faller in mot Vintergatan (oss) är blåare.


Källan till gasinflödet förblir ett mysterium. Astronomer teoretisera att gasen skulle kunna komma från intergalaktiska områden och att den genom gravitation dras in mot Vintergatan.


 Jag (min anm.) är att det kan fungera så att gravitationen från Vintergatan dammsuger tomrummet (tomrum på stjärnor) emellan galaxerna på gas och att där finns mer än vi anser. 


Bilden är en illustration av Vintergatan som visar dess armar och solens placering (originalbild från NASA). Vikipedia.

En av 2019 års nobelprisvinnare i Fysik Michel Mayor säger att människan aldrig kommer att emigrera till andra planeter

Michael Mayor är  astronom och en av nobelpristagarna i fysik 2019. Han är känd för att ha funnit exoplaneter i andra solsystem. Men anser inte att vi i en avlägsen framtid kommer att bosätta oss på någon planet utanför jorden.


Kolonier eller mindre samhällen på planeter eller månar i vårt solsystem kommer däremot troligen att ske.


Men en emigration till andra planeter utanför vårt solsystem i stor skala eller överhuvudtaget tror han inte kommer att ske. Mayor säger "Dessa planeter är alldeles för långt borta. Även i det mycket optimistiska fallet med en beboelig planet som inte är alltför långt bort, säg några dussin ljusår vilket inte är mycket, det är i grannskapet, är för långt bort”.


"Vi talar om hundratals miljoner dagar i restid med hjälp av de medel vi har tillgång till idag.  Istället måste vi ta hand om vår egen planet. Det är en mycket vacker planet och fortfarande helt beboelig. ”säger han.


Mayor önskar ta bort all tilltro till uttalanden som säger att vi kan fly till en beboelig planet därute den dag liv inte är möjligt på jorden.


"Det är helt galet", tillägger han. Människor kommer aldrig att emigrera till en planet utanför jordens solsystem eftersom det skulle ta alldeles för lång tid att komma dit. Vi letar efter planeter som kan hysa liv och som liknar jorden men vi kan aldrig resa dit men vi är nyfikna på om där finns liv. Vi vet inte! Det enda sättet att göra det är att utveckla tekniker som skulle tillåta oss att upptäcka livet på avstånd” sade han.


Min fundering är om det likväl inte en gång kan bli möjligt att resa till andra solsystem (min anm). Men det förutsätter att vår civilisation överlever och teknik upptäcks för detta. Kanske de så kallade maskhålen finns och kan tämjas för resor ut från vårt solsystem i otrolig hastighet kanske i en hastighet så snabb att den knappt kan mätas. 



Bild på Michel Mayor från vikipedia

Så anses vatten uppstå på asteroider ute i rymden

Forskarna har upptäckt hur vattenmolekyler kan uppstå på asteroider när dessa rör sig genom rymden.  Forskningen om detta ska publiceras i tidskriften Nature Astronomy. Forskningen kommer från Curtin University’s Space Science and Technology Centre i Perth Australien där en av forskarna Dr Miljkovic Dr Katarina Miljkovic  berättar att vatten kan fyllas på ytan av asteroider om både solvinden och  meteoroider möts vid mycket låga temperaturer. I detta möte sker vittring och då både elektroner och en termisk stark rörelse sker upprätthålls försörjningen av vattenmolekyler på asteroider.


"Denna komplexa process för att förnya ytan med vattenmolekyler kan också vara en möjlig mekanism för att fylla på vatten på andra objekt där atmosfär inte finns såsom på månen,", säger Miljkovic.


Projektet är ett NASA-finansierade projekt och forskarna har i undersökningen använt en bit av meteorit från Australien, Murchisonmeteoriten som föll ner i Victoria (i Australien) för 50 år sedan. Med denna bit av meteoriten i en speciellt byggd maskin där villkoren på en asteroid yta konstruerades lyckades man få vatten.


Laget skapade väderförhållanden som de bör vara på en asteroid och strömförande elektroner för att simulera solvindar och lasrar för att efterlikna då små meteoroider smäller in i en asteroid för att få det resultat av vattenbildning man fick.


Meteoroiders effekt (reaktion) simulerades när solvinden sprängde ytan och lämnade obundet syre och väteatomer fria för att skapa vatten. 


En spännande slutsats (enligt mig) vilken kan förklara mängden vatten överallt i universum. Det verkar ju enligt många upptäckter vara vatten på de flesta platser i någon form.



Bilden är en fri bild från NASA där en illustratör visar på en vattenrik asteroids färd i universum kan se ut.

Tjugo tidigare okända månar hittade runt Saturnus.

Jupiter med sina 79 månar är inte längre den måntätaste planeten i solsystemet utan den titeln har nu Saturnus tagit över med 82 stycken. Men för hur länge återstår att se. Gränsen för vad som räknas som månar och hur många fler som hittas därute vet ingen. De som nu hittats är inte stora flertalet är ca 5 km i diameter.


Sammantaget kan dessa relativt små månar hjälpa astronomer att bättre förstå de många kollisioner som ägde rum i det tidiga solsystemets historia.


Scott Sheppard en astronom från Carnegie institution for Science i Washington är upptäckaren av de senast funna månarna både vid Jupiter och Saturnus.


NASA ' s Europa Clipper; NASA: s Dragonfly Mission och Europeiska rymdorganisationens (ETA)  är involverade i upptäckterna och i fortsatt undersökning av månar därute. Teleskopet som användes var Subaru teleskopet på Hawai.


Bild från Vikipedia på Saturnus taget av rymdsonden Cassini.

För 3,5 miljoner år sedan sändes från Vintergatans centrum ut en energirik stråle rätt ut i universum. Varför och hur gick det till?

För 3,5 miljoner år sedan sköts en stark stråle ut från centrum av Vintergatan troligen genom något slag av reaktion vid det svarta hålet där. Detta var ca 62 miljoner efter det att dinosaurierna försvann från jorden.


Det var en konformad stråle som sköt ut i två motsatta riktningar och vilken hade en sådan kraft att kraften utanför galaxen påverkade dvärggalaxerna. Lilla- och stora Magellanska molnen. När dessa galaxer träffades av strålen stannade dess kretslopp av. Se medföljande länk här där det finns en film som visar hur detta skeende kan ha sett ut.


Händelseförloppets har analyserats genom forskning som bedrevs av en grupp forskare ledda av professor Joss Bland-Hawtorn från Australiens ARC Centre of Excellence.


Det antas från forskningsteamet att händelsen har utlösts av något som skett vid det svarta hålet och att det var en kraftig kärnexplosion.  "Vi har alltid tänkt på vår galax som en inaktiv galax bestående av ett svart hål i centrum. Dessa nya resultat öppnar i stället möjligheten till en fullständig omtolkning av dess evolution och natur.

Händelsen var så mäktig att det hade konsekvenser på omgivningen i vår galax” säger professor Joss bland-Hawtorn i rapporten vilken ska publiceras i The Astrophysical Journal.


Ja (min anm.) vi lever i en falsk trygghet vad som helst kan hända när som helst utan att vi kan skydda oss. En meteor kan överraskande dyka upp och utplåna stora områden på jorden. En stråle av oanad styrka kan plötsligt visa sig på väg mot oss och mot strålning av det slag som nämns ovan kan effekterna bli vad som helst. Strålarna den gången var inte på kollisionskurs med vårt solsystem.

Men vad som orsakade utbrottet är höjt i dunkel.


Bilden från vikipedia på Vintergatans galaktiska centrum på natthimlen ovanför Paranalobservatoriet i Chile.

En spännande stjärnbildning av två stjärnor i nebulosan Barnard 59.

De två nyblivna stjärnorna vilka ännu inte är klara storleksmässigt i sitt bildande hittades i en stjärnhop med beteckningen BHB2007 11 systemet och är de senaste stjärnorna i bildningsprocess i nebulosan Barnard 59.


Barnhard 59 är en mörk nebulosa ca 600-700 ljusår bort, se bild ovan från vikipedia eller länk här där en film från youtube visar tvillingstjärnbildningen.


 En mörk nebulosa är ett gas och dammoln där gas och damm inte belyses av en mängd stjärnor utan ses som mörka fält i en teleskop. Just Barnard 59 är en mörk nebulosa. Men i denna ses den tvillingstjärnbildningen som nämns här och då dessa stjärnor lyser ser man hur gas rör sig i banor runt dem.


Genom att studera denna rörelse kan man lära sig hur stjärnor tar stoff och gas från en nebulosa när de bildas. Det är gravitationseffekt vi ser.


Observationer av detta binära system visade den yttre strukturen av detta skeende. Detta kunde göras tack vare den höga upplösningen av ALMA (Atacama Large millimeter/submillimeter array) av ett internationellt team av astronomer ledda av forskare från Max Planck-institutet för utomjordisk fysik (MPE) i Tyskland.


"Vi ser två kompakta källor som vi tolkar som skivor runt de två unga stjärnorna", förklarar Felipe Alves från MPE som ledde studien. "Vi förväntar oss denna två-nivå anhopningsprocess för att driva dynamiken i det binära systemet under sin massanhopning i sitt bildande av stjärna", tillägger Alves. "Även om dessa observationer ser ut att stämma med teorin om hur stjärnor bildas kommer vi att behöva studera mer om unga binära system i detalj för att bättre förstå hur stjärnor formas." tillägger han.


En bra bild av hur det går till är denna upptäckt (min anm) följ länkarna ovan så förstår man processen mer.

Andromedagalaxen är på väg mot oss för att sluka Vintergatan

Andromedagalaxen är en spiralgalax i Vintergatans närområde och är svagt synlig med blotta ögat i riktning mot stjärnbilden med samma namn. Den är vår tvillinggalax då det gäller dess form. Avstånd från oss är ca 2,5 miljoner ljusår. Storleksmässigt är den dubbelt så stor som Vintergatan. 


Liksom de flesta stora galaxer, är den likt Vintergatan en galax som dragit till sig andra galaxer och likt Vintergatan har en del dvärggalaxer genom tiderna upptagits i den.

Likt Stora- och Lilla Magellanska molnen vilka är på väg att slukas av Vintergatan i framtiden har Andromediagalaxen slukat dvärggalaxer vilket man ser spåren av i dess utkant.


Vad som sker vid sammanslagningen i en framtid med Vintergatan är okänt. Men då avstånden mellan stjärnorna i båda galaxerna även i en sammanslagning blir långt händer förmodligen inte mer än att det blir en mycket stor galax i slutändan. Kanske kommer även en del solsystem att bli dubbelstjärnsystem.


Dock misstänker jag (min anm.) att det kommer att bli mycket turbulens av asteroider som får en kursändring och meterornedslagen kommer att öka i flera solsystem. Risken för jorden blir stora för meteornedslag under en begränsad tid.



Bild från Vikipedia på Andromedagalaxen.

Tidigare okända organiska föreningar har upptäckts i is på månen Enceladus.

Enceladus är en av Saturnus månar vilken besöktes av rymdskeppet Cassini under 2004.  Bilder från detta besök analyseras fortfarande. Enceladus har troligen en ocean av vatten under sin istäckta yta.


Nya resultat har nyligen kommit om att tidigare okända organiska föreningar i form av aminosyror har upptäckts i de gejsrar av iskorn som viner ut från månens inre.

 Den nya upptäckten kommer ur den pågående djupdykningen av data från NASA:s rymdskepp Cassinivilken fortfarande efter 15 år inte är klar. Kraftfulla hydrotermiska gejsrar matar ut material från Enceladus inre som blandats med vattnet från den inre oceanen tränger upp och fryses direkt och bildar iskorn. De upptäckta molekylerna i dessa iskorn (hagel) är då kondenserade på iskornen och har visat sig innehålla kväve- och syreföreningar.



På jorden är liknande föreningar en del av kemiska reaktioner som producerar aminosyror, byggstenarna i livsformer. Hydrotermiska ventiler på havsbottnen ger denna energi och reaktion på jorden. Forskarna tror Enceladus hydrotermiska ventiler kan fungera på samma sätt, leverera energi som leder till produktion av aminosyror i dess hav.


Om förutsättningarna är optimala kan dessa molekyler som kommer från djuphavet på Enceladus fungera som  här på jorden. Vi vet dock ännu inte om aminosyror behövs för att livet bortom jorden ska uppkomma men att hitta molekyler som bildar aminosyror är en viktig pusselbit, säger Nozair Khawaja, som ledde forskargruppen vid universitetet i Berlin. Hans fynd publicerades den 2 oktober i Royal Astronomical Society månadsskrift.


De nya fynden kompletterar forskarlagets upptäckt förra året av stora olösliga komplexa organiska molekyler som tros flyta på ytan av Enceladus hav. På grund av denna upptäckt gick forskarteamet djupare i analyshänseende för att hitta ingredienserna vilka upplösta i havet som behövs för de hydrotermiska processer som misstänks ske för bildande av aminosyra på Enceladus och fann ovanstående.


Jag ser det (min anm) som spännande upptäckter på en del av månarna därute. Kan livets byggstenar ha skapat någon form av livsformer i havet på Enceladus? Jag är pessimistisk om det men har full förståelse om andra är optimistiska. Forskarna däremot ska absolut gå vidare och lösa och besvara frågan. Men då behövs någon form av farkost ner i havet på Enceladus.

Bilden är en fri bild från NASA på uppbyggnaden av Enceladus

Ett kluster av galaxer därute ses sammankopplade av glödande gastrådar.

En vidsträckt mystisk struktur av gastrådar ses koppla samman galaxer därute har för första gången observerats. 


Observationerna avslöjar att ett galaxklustret vilket finns ca 12 miljarder ljusår bort i rikting mot stjärnbilden Vattumannen ses sammankopplade genom ett nätverk av svagt lysande gastrådar. Förekomsten av detta är centralt i teorier om hur galaxer först bildades efter Big Bang men först nu har dessa trådliknande mönster setts.


Den direkta upptäckten av nätet kom efter intensiva observationer utformade för att ta upp de svagaste kända strukturerna. Professor  Michele Fumagalli astrofysiker vid Durham University och medförfattare till studien om upptäckten säger: ”Det är mycket spännande att för första gången se flera och utökande filament i det tidiga universum. Vi har äntligen ett sätt att kartlägga dessa strukturer direkt och förstå i detalj deras roll för att reglera bildandet av supermassiva svarta hål och galaxer. ”


Observationerna gjordes med hjälp av European Southern Observatory: s Very Large Telescope med syftet att kartlägga ljuset som släpps ut av väte bestrålat av galaxerna i ett avlägset galaktiskt klustersom kallas SSA22. Klustret av galaxer som trådmönstret hittades i.


Teamet kunde upptäcka enskilda trådar av intergalaktisk gas mellan galaxerna i detta unga galaxkluster. Vi ska komma ihåg att vi ser hur det såg ut för 12 miljarder ljusår sedan.


Observationerna stärker den så kallade kalla mörka materiateorin i förhållande till galaxbildning. Det antyder att den vätgas som skapades vid Big Bang strålade iväg ut över rymden. På platser där gastrådarna korsas eller är sammanslagna bildades galaxer och vätetrådarna fortsätter hela tiden under universums barndom att driva på tillväxten av galaxer genom att mata dem en stadig ström av gas och troligen damm för stjärnbildning i stora mängder vilket resulterade i galaxer. 


I linje med denna teori avslöjar de senaste observationerna skärningspunkter mellan enorma gastrådar vilka kan ses som aktiva galaktiska centra  (centrum i en galax) och där bör ett svart hål befinna sig och även att de galaxer där mycket gas finns har en snabb stjärnbildningstakt.


Det visar enligt mig (min anm) även vikten av att en galax för att bildas och stjärnor i denna behövs ett svart hål i ett centrum. Skärningspunkten av dessa vätestrålar vilka vi kan se ljusa av galaxers ljus är där ett centrum finns och ett svart hål utanför detta bildas stjärnor. Däremot vet vi ännu inte varför allt hänger ihop och varför.


Bild från vikipedia  på SA-22-regionen; uppe till höger i en skala där detta område jämförs med storleken på Andromeda Galaxen.

Det går att låna energi där inget (ingen) finns.

Kan det vara möjligt att utvinna energi från tomma rymden? Ett team av forskare från Institute for Theoretical Physics at the TU Wien, Université Libre de Bruxelles i Belgien, och IIT Kanpur i Indien ser detta som möjligt. 


Enligt deras studie (vilken kortfattat redovisas här) visar det sig att det är möjligt att låna energi från tomrum men då under förutsättningen att den snarast lämnas tillbaks.  Energin kan då lånas ungefär som pengar från en bank, men likt pengalån måste det återlämnas men betydligt snabbare än ett pengalån. Amorteringstid finns inte. 

I den allmänna relativitetsteorin antas att "energin är större än noll, hela tiden överallt i universum", säger professor Daniel Grumiller från Institutet för teoretisk fysik i Wien (Wien). 


Om vi följer teorin den allmänna relativitetsteorin, innebär det att negativ energi innebär negativ massa. Positiva massor lockar varandra i form av att gravitationen drar dem samman. Men om en negativ massa uppstår uppför sig gravitationen som en kraft där massan trycks från varann. Enligt mig (min anm) kan det liknas av magnetism. En pluspol dras mot en minuspol och tvärtom. Med pluspol mot pluspol och minuspol mot minuspol trycker från varandra och aldrig mötas de två.

Enligt kvantteorin kan negativ energi finnas. 



Grumiller säger, "enligt kvantfysikens, är det möjligt att låna energi från ett vakuum på en viss plats. Genom att knyta samman den allmänna relativitetsteorin och kvantfysik, konstateras att energi som är lägre än noll är möjlig men bara i ett visst område och för en viss kort tidsgräns.


Mängden energi som kan lånas från ett vakuum innan den träffar sin "kreditgräns" beror på enligt kvantmekanik på dess fysiska kvantitet, även känd som entanglement entropi (en matematisk formel jag inte kan bedöma, se mer om den här. 


"I en viss bemärkelse är entanglement entropi ett mått på hur starkt beteendet är hos ett system styrd av kvantfysik", säger Grumiller." "Om Quantum entanglement spelar en avgörande roll vid någon punkt i rymden, till exempel nära kanten av ett svart hål kan negativt energiflöde inträffa under en viss tid i den regionen."

Grumiller säger även: "i en viss bemärkelse är entanglement entropi ett mått på hur starkt beteendet hos ett system styrs genom kvantfysik." 


Kanske (min anm) ska man tänka som kvantteoretikern för att försöka förstå. Enligt kvantteorin kan en kvark finnas på två platser samtidigt och avståndet mellan dessa två kan vara obegränsat. Om något händer den ena kvarken händer det samtidigt den andra kvarken oberoende av avståndet mellan dem.


Kan energi vara något liknande i kvarkmekaniken? Om man lånar energi i ett tomrum hämtas denna direkt i ett icketomrum men för att balans ska råda måste den mycket snart lämnas tillbaks. Då tomrummets negativa energi har ett samband med det lånade som är positiv energi och inte kan förflyttas för balansens skull i universum. Motsatsen att låna positiv energi vanligt känt slag av energi ger inte denna effekt av att det snabbt måste återställas då den negativa energin som hör samman med denna i tomrummet inte förändras den är fortsatt negativ ) ickeexisterandehär). 



Mina tankar i en verklighet vi kanske inte kan förstå men likväl måste acceptera om vi inte ska bli helt snurriga.



Bild tomhet 

I vissa delar av Vintergatan sjuder det av stjärnbildning. Varför?

Nya bilder tagna av rymdteleskopet Spitzer visar att det på en del platser i Vintergatan bubblar över som en kastrull med kokande vatten. Men inte av vatten utan av stjärnbildning.


Var och en av de massiva nyfödda stjärnor som finns i det avbildade interstellära molnet (se här) finns i en tät region av gas och stoft där rörelse och strålning visar att en stor stjärnbildning sker. Astronomer uppskattar att bubblorna av gas där detta sker är mellan 10 och 30 ljusår tvärs över. Den nyligen publicerade Spitzer-bilden innehåller minst 30 bubblor där nya stjärnor bildas i snabb takt.


"Denna aktiva region av stjärnbildning ligger inne i Vintergatan i stjärnbilden Örnen. "Svarta vener som rör sig i hela molnet är regioner med särskilt tätt kallt damm och gas där ännu fler nya stjärnor sannolikt kommer att bildas." Detta enligt ett utlåtande från de som studerat bilderna från teleskopet.


Jag (min anm.) ser inget konstigt i denna stjärnbildningstakt här. Den beror helt enkelt på ett stort överskott av damm och gas i denna region. Varför detta finns just här är dock svårt att svara på. Jag beskrev även för ett tag sedan i denna blogg att det hittats galaxer därute långt bort där all stjärnbildning upphört. Där ingen materia och gas längre finns i den koncentration som behövs för stjärnbildning ska vara möjlig. Inget mystiskt med det heller.


Bild från vikipedia.  Stjärnbilden Örnen (Aquila) som den ses med blotta ögat. Det är här stjärnbildningen pågår för fullt.

En komet från de interstellära djupen är på genomresa med gasmolekyler från ett okänt solsystem.

Ett internationellt team av astronomer har gjort en historisk upptäckt med hjälp av William Herschel Telescope (WHT. Upptäckten är  gasmolekyler i en komet som har kommit in i vårt solsystem från ett annat stjärnsystem. Det är första gången som astronomer har kunnat upptäcka denna typ av material i ett interstellärt föremål.


Upptäckten markerar ett viktigt steg framåt för vetenskapen eftersom det nu ger forskarna möjlighet att dechiffrera vad en komet från ett främmande solsystem bär med sig.


Komet Borisov är namnet på kometen efter namngivningen den 24 september efter upptäckaren amatörastronomen Gennadiy Borisov från Krimhalvön vilken gjorde upptäckten i augusti 2019. Observationer under de följande 12 dagarna visade att kometen inte likt tidigare upptäckta kometer hade en bana runt solen i vårt solsystem utan enbart passerade igenom vårt solsystem likt asteroiden Oumuamua gjorde (se gårdagens inlägg). Borislov har likartad bana som Oumuamua varifrån den kommer se bild ovan och en animerad film en bit ner i denna länk från vikipedia.


Gas som upptäcktes från kometen är Cyanogen (på svenska dicyan) 

 vilket är en produkt från en kolatom och en kväveatoms bindning. Det är en giftig men relativt vanlig i kometer även i vårt solsystems kometer.


Teamet drog slutsatsen att det mest anmärkningsvärda med kometen är att det verkar vara likartade kometer innehållsmässigt oberoende av om de kommer från vårt solsystem eller från andra solsystem. Åldersmässigt verkar kometen lika gammal som vårt solsystem 4,6 miljarder år.


Jag (min anm) ser två faror med att beskriva kometen som den gjorts. Ett vad säger att det är vanligt med likartade kometinnehåll efter att bara ha undersökt en komet som anses komma från ett annat solsystem än vårt?


Två åldersmässigt är kometen av samma ålder som de kometer och andra objekt som finns i vårt solsystem. Jag tvivlar på att det är ett interstellärt objekt. Jag tror utan bevis att det är en mycket långväga komet som har en bana långt utanför vårt närområde men likväl besöker oss med mycket långa tidepoker emellan eller har fått en stöt av ngot objekt därute som den nu försvinner från oss. Med det vill jag säga att jag anser att den en komet från vårt egen solsystem.


Bild kometen 2I/Borisovs bana genom vårt solsystem gul markering i jämförelse med röd markering som visar Oumuamuas. Båda anses som komna från universums djup.