Så kan Saturnus ringar kommit till

 

En klar natt kan man med ett  amatörteleskop se Saturnus och dess ringar från jorden.

Det finns mycket vi fortfarande inte vet om Saturnus-systemet, inklusive dess månar vilka några kan ha miljöer lämpliga för liv, beskriver Jacob Kegerreis, forskare vid NASAs Ames Research Center i Kalifornien Silicon Valley. som använt datasimuleringar för att i detalj utforska  hur ringarna och en del av månarna har utvecklats över tid.

NASAs Cassini-uppdrag hjälpte forskare att inse hur unga - astronomiskt sett - Saturnus ringar och förmodligen några av dess månar är. Den kunskapen öppnade  frågor om hur de bildats. Enligt nu ny forskning från NASA och dess partners kan Saturnus ringar ha utvecklats av skräp av två isiga månar som kolliderade och krossades för några hundra miljoner år sedan. Skräp som inte hamnade i ringarna kan också ha bidragit till bildandet av några av Saturnus nuvarande månar.

Saturnus ringar finns nära planeten, inom det som kallas Roche-gränsen det avstånd på vilket en himlakropp inte längre kan hållas ihop av sin egen gravitation p.g.a. tidvattenkrafterna från en annan himlakropp. Material som kretsar längre ut kan däremot  klumpa ihop sig och bilda månar. 

Genom datasimulering av nästan 200 olika versioner av kollisioner upptäckte teamet att ett brett spektrum av kollisionsscenarier som kunde sprida rätt materia och is i Saturnus Roche-gräns där detta  kunde bilda ringar. Den nya forskningen stämmer överens med att Saturnus ringar bildades nyligen.

Men det finns fortfarande stora öppna frågor. Om åtminstone några av Saturnus isiga månar är unga vad kan det betyda för möjligheten för liv i oceanerna under ytan av av dessa världar som ex månen Enceladus? Framtida forskning som bygger på vidare på ovan studie kan ge mer information om Saturnus och de istäckta månar som kretsar kring planeten.

Bild vikipedia på Saturnus. Bilden tagen av Cassini under dess färd över planeten den 30 dec 2000.

Många fler månar har upptäckts runt Saturnus.

 

Saturnus är en gasplanet, den sjätte planeten räknat från solen och den näst största i solsystemet.

Ett internationellt team av astronomer och forskare vid University of British Columbia, har nyligen publicerat om upptäckten av 62 nya månar som kretsar kring Saturnus vilket åter gör Saturnus till den planet som har flest månar. I dag 145 bekräftade månar men troligen finns här fler mindre oupptäckta månar kvar att upptäcka.

Av dem finns med stor sannolikhet en del som kan överraska oss genom sin sammansättning, mineraler eller form. Men säkert kan även Jupiter överraska oss med kanske än fler ännu ej pupptäckta månar i framtiden och kanske även Uranus och Neptunus.

Bild vikipedia på Saturnus avbildad i naturlig färg då den närmar sig dagjämning, fotograferad av Cassini i juli 2008, pricken i nedre vänstra hörnet är månen Titan.

Ovanliga radarsignaler från de istäckta månarna runt Jupiter och Saturnus.

 

I en studie vid Southwest Research Institute i San Antonio USA  beskriver Senior Research Scientist Dr. Jason Hofgartner de ovanliga radarsignaturerna från de ishöljda månarna som kretsar kring Jupiter och Saturnus. Deras radarsignaturer skiljer sig avsevärt från icke istäckta världar. Varför frågar sig det vetenskapliga samfundet?

"Sex olika modeller av möjliga lösningar av fenomenet har nu publicerats i ett försök att förklara radarsignaturerna från  istäckta månar. Hur dessa månars radarsignaturer ser ut är  drastiskt annorlunda än från steniga världar som Mars, vår måne och jorden liksom från asteroider och kometer." säger Hofgartner, huvudansvarig till studien som publicerades i Mars 2023 i Nature Astronomy.

Dessa  istäckta månar är  extremt ljusstarka även i spektra där de borde vara mörkare.

– När vi tittar upp på jordens måne ser den ut som en cirkulär skiva, trots att vi vet att den har en sfärisk form. Planeter och andra månar ser på samma sätt ut som skivor genom teleskop, säger Hofgartner. "När du gör radarobservationer är skivans mitt mycket ljus och kanterna betydligt mörkare. Men förändringen från centrum till kant är  annorlunda för de istäckta månarna än för steniga världar."

I samarbete med Dr. Kevin Hand från NASA: s Jet Propulsion Laboratory hävdar Hofgartner att de extraordinära radaregenskaperna hos dessa månar såsom deras reflexerande och polarisering (orienteringen av ljusvågor när de sprider sig genom rymden) med stor sannolikhet kan förklaras av den sammanhängande backscatter oppositionseffekten (CBOE). 

"När du är i opposition innebärande att solen är placerad direkt bakom dig på linjen mellan dig och ett objekt verkan ytan mycket ljusare än den annars skulle göra", enligt Hofgartner. – Det här kallas för oppositionseffekten. När det gäller radar står en sändare för solen och en mottagare framför dina ögon.

En isig yta, förklarade Hofgartner i studien har en ännu starkare oppositionseffekt än vad som kan anses normalt. För varje spridningsväg av ljus som studsar genom isen finns det vid opposition en väg i exakt motsatt riktning. Eftersom de två banorna har exakt samma längd kombineras de sammanhängande, vilket resulterar i ytterligare ljusförstärkning. Isen förändrar ljusbanorna genom reflexer.

På 1990-talet publicerades studier som beskrev att CBOE var förklaringen till de avvikande radarsignaturerna hos isiga satelliter. Men även andra förklaringar kan förklara dessa. Hofgartner och Hand förbättrade polarisationsbeskrivningen för CBOE-modellen och visade även att deras modifierade CBOE-modell är den enda publicerade modellen som kan förklara alla isiga satellitradaregenskaper. Egenskaper från radarsignalerna från dessa istäckta månar.

" Jag tror att det säger oss att ytorna på dessa ismånar och dess del under isen ner till flertalet meter är mycket röriga," sa Hofgartner. – De är inte särskilt enhetliga. Isiga stenar dominerar landskapet och ser kanske lite ut som den kaotiska röran efter ett jordskred. Det skulle förklara varför ljuset studsar åt så många olika håll och ger oss dessa ovanliga polarisationssignaturer." Här bör även finnas hav vilket inte nämns .

Radarobservationerna som Hofgartner och Hand använde var från Arecibo-observatoriet, som var ett av endast två teleskop som gjorde radarobservationer av isiga månar tills det skadades allvarligt av en kollaps av dess stödstruktur, antenn- och kupolmontering och därefter avvecklades. Forskarna hoppas kunna göra uppföljningsobservationer när det är möjligt och planerar att studera ytterligare arkivdata som kan kasta ännu mer ljus över isiga månar och CBOE, samt göra radarstudier av is vid polerna på Merkurius, månen och Mars.

Bild Merkurius från vikipedia. Tagen av Mariner 10 då denna kretsade över planeten under 1974.

12 nya månar hittade vid Jupiter

 

Astronomer har upptäckt 12 nya månar runt Jupiter vilket gör att det totala antalet månar nu är 92 stycken. Men det kan finnas och finns troligen fler att upptäckta. 92 stycken månar är mer än någon annan planet i vårt solsystem har. Saturnus var tills nu den som ansågs ha flest innan ovan upptäckt gjordes där finns 83 månar. Men troligen finns även här fler att upptäckta.

Jupitermånarna lades nyligen till till den lista som förs av International Astronomical Union's Minor Planet Center där månar katalogiseras, säger Scott Sheppard från Carnegie Institution, som var en av de som ingick i teamet och var en av de som deltog i upptäckterna.

Månarna upptäcktes med hjälp av teleskop på Hawaii och Chile 2021 och 2022 och månarna och dess banor har nu bekräftats  genom uppföljningsobservationer.

Månarna varierar i storlek från 1 kilometer till 3 kilometer i diameter, enligt Sheppard.

Jupiters månar är intressanta att studera flera antas ha hav under en istäckt yta. Dock ej de nu upptäckta vad man vet. 

I april 2023 skickar Europeiska rymdorganisationen iväg  rymdfarkosten JUICE  till Jupiter för att studera planeten och några av dess största istäckta månar Ganymedes, Callisto och Europa. 2024  kommer NASA att skjuta upp Europa Clipper  (numera kallad Europa Multiple-Flyby Mission)  för att utforska Jupiters måne Europa där ett hav kan finnas under ytan noggrannare än JUICE har möjlighet till.

Sheppard - upptäckte för några år sedan många månar runt Saturnus  och har deltagit i 70 månupptäckter hittills  men  förväntar sig att finna fler månar runt Saturnus och Jupiter..

Jupiter och Saturnus  många små månar tros vara fragment av större månar som kolliderat med varandra eller med kometer eller asteroider, säger Sheppard. Det samma gäller Uranus och Neptunus men dessa planeter är så avlägsna att det gör månskådning svårare.

Just nu vet vi att Uranus har 27 bekräftade månar, Neptunus 14, Mars två och jorden en. Venus och Merkurius har ingen måne.

Jupiters nu upptäckta 12 månar har ännu inte getts något namn. Sheppard säger att enbart  hälften av de nu upptäckta månarna är tillräckligt stora - minst 1,5 kilometer för att motiveras att få ett namn. De som är mindre får enbart en nummer och en bokstavsbeteckning.

Bild vikipedia på som motsvarar 10 timmar, ett helt dygn (ett varv) av Jupiter från samma plats.

Neptunus dansande månar, Naiad and Thalassa.

Astrofysiker har nu upptäckt en annan aspekt av rörelsemönster i vårt solsystem. Det handlar om två av Neptunus inre månar. Naiad och Thalassa vilka rusar runt Neptunus i vad NASA-forskare kallar en "undvikande dans".



Jämfört med Thalassa lutas Naiads bana cirka fem grader och den tillbringar hälften av sin tid ovanför Thalassa och hälften nedan Naids bana (se hur här). 



"Vi ser detta upprepande mönster som en resonans", säger fysiker Marina Brozovic , NASA Jet Propulsion Laboratory. De två små månarnas banor ligger bara cirka 1 850 kilometer från varandra men de är perfekt tidsinställda och koreograferade för att undvika kollision. 


Naiad tar sju timmar på sig att kretsa runt Neptunus medan Thalassa tar sju och en halv.



Om du var stationerad på Thalassa, skulle du se Naiad passera över och under i ett mönster som skulle upprepas sig var fjärde slinga då Naiad under denna sveper över sin granne. Forskarna säger att dessa manövrar håller banorna stabila. 


Teamet använde för denna slutsats data som samlats in mellan 1981 och 2016 från teleskop på jorden och från Voyager 2 som  under sept 1989  passerade Neptunus och även Hubbleteleskopet har varit inblandat i undersökningen av att avgöra hur Naiad och Thalassa tar sig runt Neptunus.


Dessa månar är två av Neptunus 14 månar och ingår i de sju så kallade inre månarna.

Alla banor oberoende av hur underliga de kan synas däruppe runt en planet eller sol (min anm) är stabila och balanserade enligt min uppfattning. De balanseras automatiskt utefter gravitationen där de finns om detta inte är möjligt sker genom samma gravitation kollisioner mellan kropparna eller nedstörtning mot en annan kropp.


Bilden är från vikipedia på en av de nämnda månarna här Thalassa bilden tagen av Voyager vid dess besök vid Neptunus 1989.

Tjugo tidigare okända månar hittade runt Saturnus.

Jupiter med sina 79 månar är inte längre den måntätaste planeten i solsystemet utan den titeln har nu Saturnus tagit över med 82 stycken. Men för hur länge återstår att se. Gränsen för vad som räknas som månar och hur många fler som hittas därute vet ingen. De som nu hittats är inte stora flertalet är ca 5 km i diameter.


Sammantaget kan dessa relativt små månar hjälpa astronomer att bättre förstå de många kollisioner som ägde rum i det tidiga solsystemets historia.


Scott Sheppard en astronom från Carnegie institution for Science i Washington är upptäckaren av de senast funna månarna både vid Jupiter och Saturnus.


NASA ' s Europa Clipper; NASA: s Dragonfly Mission och Europeiska rymdorganisationens (ETA)  är involverade i upptäckterna och i fortsatt undersökning av månar därute. Teleskopet som användes var Subaru teleskopet på Hawai.


Bild från Vikipedia på Saturnus taget av rymdsonden Cassini.

Nya namn på fem av Jupiters månar

Carnegie institution for Science med huvudkontor i Washington, D.C. hade en tävling ute bland skolor där man kunde föreslå namn på fem av de 12 månar som man hittade under 2018 runt Jupiter. 


S/2017 J4 är nu Pandia.

S/2018 J1 är nu Ersa.
S/2003 J5 är nu Eirene.

S/2003 J3 är nu Eupheme.

S/2003 J15 är nu Philophrosyne.


Bild från NASA på Jupiter med några av dess i dag funna 79 månar.

Saturnus månar anses komna från samma källa.

Inbäddade mellan Saturnus ringar finns en  samling av mini-månar kanske hundratals men kända är 62 därav några större.  NASA: s Cassini rymdfarkoster åkte förbi Saturnus 2017 och nu har för första gången astronomer och vetenskapsmän beskrivet sina resultat om månarna i den amerikanska tidskriften Science.


Pan, Daphnis, Atlas, Pandora och Epimetheus är några minimånar i storlekar av  mellan åtta och 116 kilometer i diameter.


De är antingen rundformade eller i form av så kallade flygande tefat.


 Men viktigast av studierna är att denna stärker den dominerande teorin att Saturnus ringar och månar härrör från samma himlakropp. En himlakropp vilken  krossades till följd av något slag av kollision. Två större kroppar vilka kraschade in i varandra exempelvis.


Jag kan tänka mig att inte alla månar hör till denna kollision men kanske det enbart handlar om samma källa för alla.


Bild från vikipedia. En av de omtalade månarna Månen Atlas.

Det har nyligen upptäckts 12 nya månar runt Jupiter

Tolv nya månar har nyligen upptäckts runt den största planeten i vårt solsystem Jupiter.

Därför är nu det kända antalet månar runt Jupiter nu 79 stycken. Men det antas att det finns några hundra fler små månar i storlek ner till någon km stora att upptäcka där.

De tolv nya månarna har upptäckts genom observationer från ett flertal skilda teleskop. Redan under våren 2017 hittades de första och därefter efterhand de andra av en astronom i USA med namnet Scott Sheppard.

Upptäckterna gjordes i samband med ett helt annat arbete där man sökte efter avlägsna himlakroppar i vårt solsystem och Jupiter då låg i det sökfält man undersökte. Slumpen kan det kallas att dessa månar upptäcktes.

Nio av dessa tolv månar rör sig i motsatt riktning mot Jupiters egen rotation. De antas vara rester efter tre större månar som har kolliderat med asteroider, kometer och kanske andra mindre eller större månar.

Två av de andra månarna rör sig i samma riktning som Jupiter roterar men i en inre närmre bana mot de nio nämnda ovan. Dessa två antas vara rester av en sönderbruten måne.

 Den tolfte hittade månen är en fara. Den rör sig i samma riktning som Jupiters i en yttre bana på kollisionskurs med de nio månarna nämnda ovan och någon av dessa nio kommer den med all säkerhet att krocka med en gång i framtiden.  

Sammanlagt har nu Jupiter sjuttionio månar. De nu upptäckt är ännu ej namngivna men säkert spännande objekt att undersöka likt de övriga.

Ingen eller inget är det andra likt varken på Jorden eller i rymden. Allt kan man lära och förstå mer av till förmodad förståelse av verkligheten och vår värld.

Bilden är av Jupiter med de mest som vi vet idag högintressantaste månarna runt densamma.

Saturnus kan vara anledning till de möjligen beboeliga månarna runt Jupiter

Jupiters fyra största månar, Io med sin relativt unga yta där vulkankratrar och vulkaner sänder upp varmare lava än på Jorden bestående av järn och nickel och där lava troligen flyter på ytan.

Europa, Ganymedes och Callisto den näst största av månarna runt Jupiter och vars yta består av 40 % is och 60 % sten och järn Bild nedan Callisto

är också kända som de Galileiska månarna då de är uppkallade efter Galileo Galilei vilken upptäckte dem 1610.

Alla fyra är större än Pluto. Ganymedes är en stenig kraterfylld måne se nedanstående bild 

är även den största månen i solsystemet, större än planeten Merkurius.

 Forskare föreslår nu att de Galileiska månarna kan ha bildats genom påverkan från Saturnus den planet som ligger bortanför Jupiter. Materialet till månarna kan ha kommit därifrån.

Forskning visar att Saturnus kärna kan ha  bildats inom denna reservoar av material i form av asteroider, sten och grus och därmed även alla månarna som finns runt denna och Jupiter. Resterna kan vi se som ringar runt Saturnus idag och som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Jupiter den största planeten i vårt solsystem med dess 

stora dragningskraft vid Saturnus bildande kan ha skapat dessa månar och genom att fånga in dem som fanns i närområdet av det material dess dragningskraften hade möjlighet till. Jupiter är den största planeten i solsystemet och som sådan har den en stor dragningskraft.

Ovanstående är en ny teori utarbetad vid Aix Marseille University i Frankrike. Kan man tro den? Jag anser att denna likt gårdagens teori om Mars jag beskrev då är en  onödigt krånglig teori.

Kan det inte likväl vara så att månarna vilka finns i stort antal både runt Saturnus (62 st) inklusive ringarna och Jupiter (69 st) är insamlade genom dragningskraften efter en krasch mellan några eller flera större objekt vid solsystemets bildande. Resterna skulle då vara det som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars och ringarna runt Saturnus.

OBS den intressantaste månen där liv kan finnas av de fyra nämnda ovan är Europa.

En istäckt värld där man misstänker att en ocean finns under isen. En av de absolut intressantaste månarna i solsystemet att söka liv på. 

Bilden ovan är på Saturnus

Mars två månars historia.

Mars två månar

Deimos

Phobos  är formmässigt mycket oregelbundna till skillnad mot Jordens måne och därför ett mysterium bildandemässigt. På grund av sin ringa storlek och oregelbundna form liknar de asteroider och teorin att de fångats in av Mars en gång har länge varit förklaringen till dess existens. Deras banor är nästan cirkulära och ekvatoriella.

 Nu har ett team av belgiska, franska och japanska forskare utarbetat en ny och som de anser mer trolig bild av hur månarna bildats.

De skulle enligt denna skapats efter en kollision mellan Mars och en asteroid med en storlek av en tredjedel av Mars, ca 100 till 800 miljoner år efter det att Mars bildades. Enligt dessa forskare fanns efter kollisionen skräp vilket lade sig i en bred skiva runt Mars bestående av ett tätt inre smält material och en mycket tunn yttre del av främst gas.

I den inre delen av denna skiva bildades en måne genom avsvalnade tusen gånger större än Phobos är idag. En måne  vilken sedan försvunnit. De gravitationella interaktioner som skapades i den yttersta skivan av detta massiva objekt fungerade som en katalysator för insamling av skräp och med det bildandet av andra mindre mer avlägsna månar.

Efter ett par tusen år var Mars omgiven av en grupp på cirka tio små månar och en enorm måne. Ett par miljoner år senare när skräpskivan hade skingras genom tidvatteneffekterna från Mars krockade de flesta av dessa satelliter ner på Mars och blev till sten och grus. Detta gällde även den stora månen

Bara de två mest avlägsna små månarna (från Mars räknat)  Phobos och Deimos, återstod och finns fortfarande där över Mars.

Jag själv tvekar till denna teori. Tror istället att det är rester av en kollision av två kroppar i närområdet vilka senare infångats av Mars. Den gamla teorin håller bättre anser jag. Varför krångla till det med en mycket mer omständlig och händelserik teori?

Kan det lite var som helst kretsa ensamma månar i universum. En del tyder på det.

Små dvärgplaneter kan fångas in av stora gasjättar och bli en måne till dessa. Månar finns runt de flesta av vårt solsystems planeter. Infångade eller som i Jordens fall troligen genom två krockande kroppars effekter i Jordens barndom.

Satelliter ses dessa kroppar som. I asteroidbältet finns liksom utanför Pluto en hel del dvärgplaneter och större asteroider.

Dessa är möjliga som månkandidater om de kom tillräckligt nära en planet och fångades in av denna.

I dag ses fritt flytande månar därute som mycket möjligt vanliga. Kanske även mellan solsystemen och stjärnorna inklusive mellan galaxerna därute.

Ensamma och osynliga därute sedan tidernas begynnelse likt en mängd isolerade och snabbt framskjutande asteroider bland tomheten därute.

Bilden är på vår egen måne.

Haumea en av flera dvärgplaneter i vårt solsystem. Äggformad och snabbroterande. Läs dess historia som vi tolkat det.

Idag har som de flesta vet vårt solsystem enbart åtta planeter mot tidigare nio. Pluto har klassificerats om till en dvärgplanet. Men som sådan är Pluto inte ensam. Fem stycken finns inklusive Pluto. Se lista och info om dem här.

Men nu var det dvärgplaneten Haumea det skulle handla om. Denna finns i Kuiperbältet bortom Pluto och har en massa av en tredjedels av Plutos. Namnet kommer från den Hawaiianska mytologins förlossningsgudinna och bestämdes av dess upptäckare på Palomar observatoriet Mike Brown 2004. Två månar finns runt Haumea vilka namngavs efter gudinnans döttrar Hi´iaka och Namaka.´

Haumea vilkens omloppstid runt solen är 285 jord-år är känd för sin snabba rotation runt sin axel vilken tar 4 timmar. Jordens i jämförelse tar 24 timmar.

Dess steniga yta är täckt av ett tunt skal av is och på ytan finns även en röd fläck. Men till skillnad mot den hjärtformade röda fläcken på Pluto har denna ingen form som ger associationer till något.

De två månarna är enbart ca 1% så stora som Haumea. Hi´iakahar en omloppsbana runt Haumea på 49 dagar och Namakas omlopp tar 18 dagar.

I dag anses Haumea en gång ha varit sammansatt på likande sätt som Pluto, hälften sten och hälften vatten Men för några miljarder år sedan smällde en större asteroid in i Haumea och det mesta av isen försvann plus att Haumea blev deformerad (oval ses den som eller äggformad) och försattes i spinn. Detta ses som förklaring till dess snabba rotation och form. Det finns en hel del isigt skräp i närområdet vilket visar att teorin kan bekräftas.

Min fundering är om dess månar kan vara rester av denna kollision?

Bilden är på dvärgplaneten Haumea med dennes två månar Hi´iaka och Namaka.

Uranus 27 månar har 8 en annorlunda tillkomst än de övriga 19 månarna

En planets månar är ibland stenbumlingar vilka fångats in av den större planeten. Jordens anses dock vara effekterna av en kollision mellan två himlakroppar när dessa var i flytande form och från denna kollision bildades månen och Jorden.

Troligen kan Uranus 19 månar antas ha en liknande bakgrund. Men sedan finns 8 månar här vilka inte så fint följer en bana runt Uranus utan  har oregelbundna banor och oregelbundna former.

Idag anses dessa månar vara rester av en kollision mellan två större stenar eller asteroider (inte heta flytande objekt som ovan). De fragment vilka då uppkom har då fått sina oregelbundna former och banor.

Månar vilka är rundformade antas likt vår måne runt Jorden ha formats vid kollisioner med sin planet när båda var heta och flytande kroppar vilka sedan svalnat. Även gasplaneter vilka inte svalnat till stenplaneter utan i en del fall kan ses som misslyckade stjärnbildningar (ex bruna dvärgar) gav samma effekt vid kollisioner med objekt vilka hade större densitet och sedan svalande till stenmånar.

Bilden är på en av de oregelformade månarna runt den blå Uranus, månen Perdita.

Varför förlorade (ar) vissa planeter sin atmosfär? Ex Mars.

Frågan har funnits länge och ett närliggande exempel är Mars vilken en gång hade en betydligt tätare atmosfär än idag enligt den kunskap vi har.

Flera av vårt solsystems månar antas även ha haft en tätare atmosfär än de har idag. Men sedan har vi Venus vilken knappast kan ha haft en tätare atmosfär än den har i vår tid.

Jordens har varit relativt skonsam från att förlora sin atmosfär också.

NASA ska nu bedriva ett forskningsprojekt med syftet att förstå hur atmosfär kan försvinna från planeter.

Jag anser även att i detta bör finnas frågan varför den inte försvinner från alla planeter. Jag tänker på Jorden och Venus. Två likvärdiga planeter i storlek och grannar med varandra. Kan avstånd till solen och storlek på en planet ha betydelse när det gäller om en planet eller måne förlorat sin atmosfär?

En annan fråga är varför får, och hur får, planeter och månar först en atmosfär? Är det universellt vid skapandet av desamma? Den frågan är betydligt intressantare än ovanstående vilken jag anser bör kunna förstås genom gravitation, rörelse och tyngdlag.

Jag frågar mig även om de överhuvudtaget förlorat atmosfär. Kan det inte vara så att ex Mars aldrig haft en tätare atmosfär än den har idag?

Bilden visar Venus naturliga färg från ovan.

De två intressantaste havsvärldarna i vårt solsystem ska nu undersökas noggrannare

Det är månarna Europa helt istäckt med all säkerhet med ett stort hav under ytan vid Jupiter och Enceladus (se bild ovan) med sina vattensprutande gejsrar (se gårdagens blogginlägg) vid Saturnus  som nu ska undersökas närmre av James Webb rymdteleskop.  Dessa månar är vattenvärldar i så motto att de har stora hav av vatten.

Under ytan kan livsformer finnas och det är detta som nu ska undersökas med teleskopet och då med hjälp av högupplösta bilder med målet att i dessa finna varma områden vid lavanärhet mm under ytan.

Därefter kan infrarött ljus i olika våglängder användas för att söka sammansättningar under ytan.

Här kan finnas liv eller organiskt material och framtiden får utvisa vad som hittas. Tyvärr kan människan ännu inte på plats undersöka detta.

Möjligheter och problem vid en kolonisering av månar i vårt solsystem

Kolonisering av månar runt våra gasplaneter är kanske möjlig i framtiden. Gasplaneterna däremot är omöjliga att kolonisera.

Mars och vår måne kan ske med avancerad teknik. Pluto troligen också och asteroiderna eller småplaneterna bortom Plutos bana troligen också.

Men det finns ett antal månar runt gasplaneterna Neptunus, Uranus, Jupiter och Saturnus vilka även de är möjliga.

Se medföljande länk här på vilka som är intressantast och vilka problem som då måste lösas för en kolonisering.

En av de intressantaste eller kanske lättaste att kolonisera av dessa månar är Saturnus måne Titan. Här finns utgångsmaterial för livsmöjligheter på plats. Låg ingående strålning och vatten etc.

Saturnus månar verkar yngre än man tidigare trodde visar data från Cassini.

Jättegasplaneten Saturnus med sina ringar är inte bara gas av flytande väte och helium. Den har även en stenkärna i dess centrum med en storlek 18 gånger större än Jorden.

Gashöljet  rör sig likt jordens hav utefter tidvattenskrafter. På Jorden efter vår månes dragningskraft. På Saturnus utefter de stora månar som kretsar runt planeten.

En undersökning Cassaini gjorde där uppe var de mindre månarnas banor. Tethys, Telesto, Calypso och Dione. Dessa data plus några månars till visade att om månarna runt Saturnus bildats i sin helhet för 4,5 miljarder år sedan likt övriga borde de legat längre ut från planeten än de är.

Månar drar sig ut från sin moderplanet med ett viss antal meter per år likt vår måne gör från jorden.

Nu anses istället att de mindre månarna i de inre bältet vid Saturnus inte bildats för 4,5 miljarder år sedan utan bildats senare av material från Saturnus ringar vilka genom gravitation bildat dessa månar.

Ännu upptäcks nya månar i vårt solsystem

Forskare har upptäckt ytterligare två månar runt den blå Uranus. Därmed läggs ytterligare två till de 27 som redan är kända. De upptäckta ligger relativt nära Uranus och är små månar.

Dessa Månar är enligt beräkningar enbart mellan 4 km- 14 km i diameter.

Upptäckten är ännu ej bekräftad utan nästa steg är att Hubbleteleskopet riktas mot platsen där de beräknas finnas för bekräftelse. Men Hubble har många uppdrag så forskarna får ställa sig i kö för tid med Hubble.

En lista på vårt solsystems månar.

Här finns en lista med vårt solsystems månar. Varje måne kan slås upp separat för mer information av var den finns och vad vi vet om den. Nog är de många.