Korn av asteroider kan vara ursprunget till det yttre av solsystemet (ex Jupiters)

 

Bild https://news.mit.edu/ konstnärs föreställning om stoft och gas som omger ett nybildat solsystem. Krediter:Källa: NASA

Nedan beskriven forskning stöddes delvis av NASA. Studiens huvudförfattare var Elias Mansbach PhD '24, nu postdoktor vid Cambridge University. MIT-medförfattare inkluderar Eduardo Lima, Saverio Cambioni och Jodie Ream, tillsammans med Michael Sowell och Joseph Kirschvink från Caltech, Roger Fu från Harvard University, Xue-Ning Bai från Tsinghua University, Chisato Anai och Atsuko Kobayashi från Kochi Advanced Marine Core Research Institute och Hironori Hidaka från Tokyo Institute of Technology. Studien publicerades i tidskriften AGU Advances

För cirka 4,6 miljarder år sedan bildades solsystemet av ett tätt moln av interstellär gas och stoft som kollapsade till en virvlande skiva av materia. Det mesta av detta material drogs in mot mitten av skivan och bildade solen. De återstående stoft och gas  bildade en solnebulosa bestående av virvlande, joniserad gas. Forskare misstänker att växelverkan mellan den nybildade solen och den joniserade skivan genererade ett magnetfält  genom nebulosan, (nebulosa är gas och stoft) vilket drog materia inåt av gravitation och bilda planeter, asteroider och månar.

– Det här nebulosafältet försvann cirka 3 till 4 miljoner år efter att solsystemet bildades men hade stor betydelse i den tidiga planetbildningen, beskriver Mansbach.

Forskare har tidigare fastställt att det fanns ett magnetfält i hela det inre av solsystemet – ett område som sträckte sig från solen till cirka 7 astronomiska enheter (AU), ut till där Jupiter befinner sig idag. (Ett AU är avståndet mellan solen och jorden.) Intensiteten i detta inre nebulosafält (gasområde) var någonstans mellan 50 och 200 mikrotesla, och det påverkade troligen bildandet av de inre steniga planeterna. Sådana uppskattningar av det tidiga magnetfältet är baserade på meteoriter som kraschat  på jorden och tros ha sitt ursprung av nebulosan.

– Men hur långt detta magnetfält sträckte sig, och vilken roll det spelade i mer avlägsna områden, är fortfarande osäkert eftersom det inte har funnits många prover som kan berätta för oss om det yttre solsystemet, säger Mansbach.

Teamet fick möjlighet att analysera prover från det yttre solsystemet genom prov från Ryugu, en asteroid som tros ha bildats i det tidiga yttre solsystemet, bortom 7 AE och så småningom drogs in i omloppsbana nära jorden. I december 2020 skickade JAXA:s Hayabusa2-uppdrag tillbaka prover tagna på asteroiden till jorden vilket gav forskarna en första titt på en potentiell relik från det tidiga solsystemet.

Forskarna samlade in flera korn av de returnerade proverna, vart och ett ungefär en millimeter stort. De placerade partiklarna i en magnetometer – ett instrument i Weiss labb som mäter styrkan och riktningen på ett provs magnetisering. De applicerade sedan ett alternerande magnetfält för att progressivt avmagnetisera varje prov.

"Som en bandspelare spolar vi långsamt tillbaka provets magnetiska registrering", förklarar Mansbach. "Vi letar sedan efter konsekventa trender som talar om för oss om det bildats i ett magnetfält."

De kom fram till att proverna inte innehöll några tydliga tecken på ett bevarat magnetfält. Detta tyder på att det antingen inte fanns något nebulosafält i det yttre av solsystemet där asteroiden först bildades eller att fältet var så svagt att det inte registrerades i asteroidens korn. Om det senare är fallet uppskattar teamet att ett så svagt fält inte skulle ha varit mer än 15 mikrotesla i intensitet.

Forskarna har också undersökt data från tidigare studerade meteoriter. De såg specifikt på "ogrupperade kolhaltiga kondriter" - meteoriter som har egenskaper som är karakteristiska för att ha bildats i det yttre av solsystemet. Forskare hade uppskattat att proverna inte var tillräckligt gamla för att ha bildats innan solnebulosan försvann. Eventuella magnetfältsregistreringar som proverna innehåller skulle då inte återspegla nebulosafältet. Men Mansbach och hans kollegor bestämde sig för att ta en närmare titt.

"Vi analyserade åldern på dessa prover på nytt och fann att de är närmare solsystemets början än man tidigare ansett", beskriver Mansbach. – Vi tror att de här proverna bildades i de yttre av solsystemet. Och ett av dessa prover har faktiskt en positiv fältdetektion på cirka 5 mikrotesla, vilket överensstämmer med en övre gräns på 15 mikrotesla.

Detta uppdaterade prov, i kombination med de nya Ryugu-partiklarna, tyder på att det yttre solsystemet, bortom 7 AE, hade ett mycket svagt magnetfält, som ändå var tillräckligt starkt för att dra in materia från utkanterna för att så småningom bilda de yttre planetkropparna, från Jupiter till Neptunus.

"När du är längre bort från solen räcker ett svagt magnetfält långt", konstaterar Weiss. "Det förutspåddes att det inte behöver vara så starkt där ute och det är vad vi ser."

Teamet planerar att leta efter fler bevis från det yttre av nebulosafältet med prover från en annan avlägsen asteroid, Bennu. Prover som levererades till jorden i september 2023 (och nu analyseras) av NASA:s rymdfarkost OSIRIS-REx.

"Bennu är väldigt lik Ryugu, och vi väntar ivrigt på de första resultaten från de proverna", beskriver Mansbach.

Solsystemet passage genom ett interstellärt moln för 2 miljoner år sedan förändrade allt.

 

För cirka två miljoner år sedan var jorden en plats där våra mänskliga förfäder levde sida vid sida med sabeltandade tigrar, mastodonter och enorma gnagare. Det var en kallare tid klimatmässigt än nu. Detta då Jorden hade fallit in i en djupfrysningsperiod, med flera istider som kom och gick något som upprepades i intervaller fram till för cirka 12 000 år sedan. Forskare har teorier om att istider uppstår av skilda anledningar, ex planeters förändrade  lutning och rotation, plattektonik, vulkanutbrott med medföljande förändrade koldioxidnivåer i atmosfären.

I en ny artikel publicerad i Nature Astronomy visar forskare under ledning från BU (Boston university) nya bevis för att solsystemet för cirka två miljoner år sedan stötte på ett interstellärt moln som var så kraftigt att det troligen störde solvinden. En händelse som visar att solvindens position i rymden kan forma jordens historia mer än vad man tidigare trott.

Hela vårt solsystem är insvept i en skyddande plasmasköld (heliosfären)som utgår från solen. Den består av ett konstant flöde av laddade partiklar (solvinden) och sträcker sig långt förbi Pluto och sveper in planeterna i vad NASA kallar en "gigantisk bubbla". Det skyddar oss från strålning som kan förändra DNA och anses vara en del av anledningen till att livet utvecklats på jorden som det gjorde.

– Den här artikeln är den första som kvantitativt visar att det fanns ett möte mellan solen och något utanför solsystemet som ska ha påverkat jordens klimat, beskriver rymdfysikern Merav Opher, expert på heliosfären och huvudförfattare till artikeln. Opher och hennes medarbetare såg i huvudsak bakåt i tiden och använde sofistikerade datormodeller för att visualisera var solen befann sig två miljoner år tillbaka i tiden – och med den heliosfären och resten av solsystemet. De kartlade också vägen för Local Ribbon of Cold Clouds-systemet, en rad stora, täta, mycket kalla moln som mestadels består av väteatomer. Deras datasimuleringar visade att ett av molnen nära slutet av denna tid med namnet Local Lynx of Cold Cloud kan ha kolliderat med heliosfären.

Om det har hänt, beskriver Opher att jorden då varit helt exponerad för det interstellära mediet, där gas och stoft blandas med de överblivna atomelementen från exploderade stjärnor, inklusive järn och plutonium. Normalt filtrerar heliosfären bort det mesta av dessa radioaktiva partiklar. Men utan skydd kan de lätt nå jorden.

Enligt artikeln stämmer detta överens med geologiska bevis som visar ökade isotoper av 60Fe (järn 60) och 244Pu (plutonium 244) i havet, snö och iskärnor i Antarktis – och även på månen – från denna tidsperiod. Tidpunkten stämmer också överens med temperaturrekord som indikerar en avkylningsperiod.

"Det är sällan som vårt kosmiska grannskap bortom solsystemet påverkar livet på jorden", beskriver Avi Loeb, chef för Harvard Universitys Institute for Theory and Computation och medförfattare till artikeln. – Det är spännande att upptäcka att jordens passage genom täta moln för några miljoner år sedan kan ha utsatt jorden för ett mycket stort flöde av kosmisk strålning och väteatomer.

- Våra resultat öppnar ett nytt fönster till förhållandet mellan livets utveckling på jorden och vårt kosmiska grannskap. Det är omöjligt att veta exakt vilken effekt det molnet hade på jorden – som ex om det kunde ha utlöst en istid. Men det finns ett par andra  moln i det interstellära mediet som solen sannolikt har stött på under de miljarder år som gått sedan solen kom till, beskriver Ofer. Jorden kommer förmodligen även att hamna i fler interstellära moln i framtiden.

Opher och hennes medarbetare arbetar nu vidare med att spåra var solen befann sig för sju miljoner år sedan och ännu längre tillbaka. Att fastställa solens position miljontals år tillbaka i tiden är möjligt med data som samlats in genom Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag, som byggt den största 3D-kartan över Vintergatan som gjorts och ger en aldrig tidigare skådad titt på stjärnornas utveckling över tid. 

"Det här molnet tillhör vårt förflutna och då vi for igenom något så massivt utsattes vi för det interstellära mediet", beskriver Ofer. Effekten av att korsa dess väg för Jorden med så mycket väte och radioaktivt material är oklar. Opher och hennes team vid BU:s NASA-finansierade SHIELD (Solar wind with Hydrogen Ion Exchange and Large-scale Dynamics) DRIVE Science Center undersöker nu genom skilda datasimuleringar vilken effekt denna strålning kan ha haft på jordens atmosfär och klimat.

Bild https://www.bu.edu  Under en kort tidsperiod för miljontals år sedan kan jorden ha varit utan solens skyddande plasmasköld, (heliosfär) som här avbildas som den mörkgrå bubblan över bakgrunden av den interstellära rymden. Enligt ny forskning kan detta ha utsatt jorden för höga strålningsnivåer av radioaktivitet och påverkat klimatet. Foto med tillstånd av Opher, et al., Nature Astronomy

Har aliens planterat ut radiosändare i vårt solsystem?

 

Forskare söker efter om vi är ensamma i universum. Ingen vet det i dag. I en ny studie rekommenderar två forskare från University of Liège och Massachusetts Institute of Technology (MIT) att vi bör leta efter radiosignaler från främmande intelligenser i vårt närområde. Studien är baserad på teorin att ETI:s finns och redan har etablerat ett kommunikationsnätverk i vår galax och kanske i vårt eget solsystem. I arbetet med detta identifierade teamet solsystemet Wolf 359 en röd dvärgstjärna vilken finns ca 7 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden lejonet som den bästa platsen för att leta efter möjlig interstellär kommunikation från en främmande sond vidare ut i rymden vid sändning från vårt solsystem eller galaxen.

 Enligt teorin bildades Vintergatan för ungefär 13,51 miljarder år sedan därefter bildades de första planeterna 500 miljoner år senare. Vårt solsystem är bildat för ca 4,5 miljarder år sedan och mänskligheten har funnits under de senaste 200000 åren. Om intelligenta arter har dykt upp för länge sedan  i andra äldre solsystem har de haft den tid som krävs för att kolonisera Vintergatan.

I den nya studien byggde teamet vidare på en studie från 2014 av Michaël Gillon där det visades hur en ETI (Extraterrestrial intelligence) kan ha fyllt vår galax med självreplikerande sonder (von Neumann-maskiner). Denna idé liknar Berserker-hypotesen (att till slut tog maskiner över och utrotade sina skapare) men nu med förbehållet att dessa sonder kanske byggdes för fredlig utforskning. Dessa sonder hävdade han kunde bilda ett  kommunikationsnätverk  över hela vintergatan med stjärnor som gravitationslinser för att maximera kommunikationseffektiviten för sonderna. "I denna hypotes bör varje solsystem  i Vintergatan vara värd för sonder av detta slag inklusive vårt. Hypotesen talar om för oss var vi ska leta efter dessa sonder: vid "solgravitationslinjen" (SGL) vilket betyder vid motsatta koordinater till närmaste stjärnor.

Det har nu gått 70 år sedan fysikern Enrico Fermi ställde sin berömda fråga: "Var är alla?" Fermis Paradox i vilken denna fråga ställs och diskuteras och framledes kommer att diskuteras tills vi får definitiva bevis på utomjordisk intelligens (ETI) eller inte. Under tiden tvingas forskare spekulera i varför vi inte har hittat några ännu och viktigare ändå vad och var vi borde leta efter dessa (detta). Genom att fokusera sökinsatser enligt ovan idé hoppas forskarna kunna avgöra om vi är ensamma i universum. 

Studien granskas nu för eventuell publicering i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden, Studien genomfördes av Michaël Gillon och Artem Burdanov. Gillion är professor i astrofysik vid University of Liege, senior research associate för Belgiska nationella fonden för vetenskaplig forskning (NSRF), och medlem av NASA:s Nexus for Exoplanet System Science (NExSS), Burdanov är postdoktor vid Institutionen för jord-, atmosfär- och planetvetenskaper (EAPS) vid MIT.

 

Ytterligare insikt och stöd i arbetet kom från Prof. Jason Wright, Penn State Center for Exoplanets and Habitable Worlds medlem och chef för Penn State Extraterrestrial Intelligence Center (PSETI). Liksom många som har föreslagit resolutioner till Fermi Paradox började Gillon och Burdanov sin studie med antagandet att utomjordiskt liv har haft ett betydande försprång på mänskligheten. Ur kosmologisk synvinkel är detta ett ganska säkert antagande.

Wolf 359 - en stjärna av M-typ (röd dvärg) med två möjliga exoplaneter och enligt teorin det bästa målet för en sådan nod för radiosändning från oss räknat. På ett avstånd av cirka 7,9 ljusår är Wolf 359 det tredje närmaste stjärnsystemet, Enligt forskning publicerad 2019 misstänks Wolf 359 vara mycket lik Proxima b det närmaste solsystemet till jorden (4,24 ljusår bort). Båda systemen består av en röd dvärgstjärna med troligen en planet i nära omloppsbana (upp till några gånger så massiv som jorden) och en mer avlägsen större planet (möjligen en gasjätte). Men till skillnad från Proxima b och c som även anses existera har planetsystem vid Wolf 359:s ännu inte bekräftats.

 

Efter att ha släppt sin studie från 2014 märkte Gillon att Wolf 359 råkar ligga i ekliptikan till jordens omloppsplan. Kort sagt, Wolf 359 ses kant-på från jorden (och vice versa), vilket innebär att observatörer i båda system skulle kunna se exoplaneter göra transiteringar mot varandras system. Detta arrangemang, säger Gillon, skulle också göra det möjligt att skicka interstellära meddelanden med regelbunden frekvens: För att testa denna hypotes konsulterade Gillon data från TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope - South (TRAPPIST-South) och Search for be habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars-South (SPECULOUS-South). Dessa teleskop finns vid European Southern Observatorys (ESO) La Silla respektive Paranal Observatory  i norra Chile. Med hjälp av dessa instrument observerade Gillion Wolf 359:s SGL för att leta efter tecken på radiosignaler.

 

Tyvärr indikerade varken teleskopdata eller Burdanovs riktade sökning FICDs i Wolf 359 radiosignaler av okänt ursprung. "Att tolka resultat är svårt då massor av hypoteser kan förklara det", säger Gillon. Men han förklarade också hur dessa resultat skulle kunna skapa nya möjligheter för framtida SETI-undersökningar.

Själv tycker jag allt verkar långsökt och ett chanstagande (min anm,).

Bild flickr.com

En magnetisk tunnel omsluter vårt solsystem

 

Jennifer West är astronom vid University of Toronto vars forskning tyder på att solsystemet är omgivet av en magnetisk tunnel som kan ses i radiovågsfältet.

Hon argumenterar för att två ljusa strukturer som ses på motsatta sidor av himlen vilka tidigare ansågs vara separata faktiskt är sammankopplade och består av repliknande filament av magnetism. Anslutningen bildar vad som ser ut som en tunnel runt vårt solsystem. Dataresultaten från Wests forskning har publicerats i Astrophysical Journal.

" Om vi skulle titta upp i himlen", säger West, "skulle vi se den här tunnelliknande strukturen i nästan alla riktningar vi tittade om vi hade ögon som kunde se radiostrålning."

 

Astronomer har känt till dessa två strukturer i årtionden, säger West. Men de flesta vetenskapliga förklaringar har fokuserat på dem som två separata system. West och hennes kollegor tror att de är de första astronomer som ser dem som en enhet. Strukturen består av laddade partiklar och ett magnetfält och dess form liknar långa rep och finns cirka 350 ljusår från oss  och är cirka 1 000 ljusår långa. – Magnetfält finns inte isolerat, säger hon. "De måste alla ansluta sig till varandra. Så ett nästa steg för är att bättre förstå hur detta lokala magnetfält ansluter både till det storskaliga galaktiska magnetfältet och även till de mindre magnetiska fälten i vår sol och jorden."

 

Under tiden håller West med om att den nya "tunnelmodellen" inte bara ger ny insikt till forskarsamhället, utan också är ett banbrytande koncept för andra.

 

" Jag tycker att det är bara fantastiskt att föreställa sig att dessa strukturer finns överallt när vi tittar upp i natthimlen." säger hon.

 

Frågan är varför de finns och om de funnits sedan  BigBang eller uppkom då (min anm.) Frågan är även om de måste finnas för att universum ska existera? Ingen vet men de finns i större och mindre fält och som det verkar överallt. Kan de vara universums och verklighetens kitt? I annat fall blir det besynnerligt och tanken går till om de är något slags byggsten och vad som då byggde alltet. BigBang var händelsen men vad utlöste detta och varför?

Bild piqsels.com som kan ge associationer till inlägget. Mer konkret bild och bilder finns i medföljande länk ovan.

Fragment av asteroider kan en gång ha hittat vägar från det inre till det yttre av solsystemet

Ett team av forskare har funnit bevis på att små bitar av asteroider från det inre av solsystemet verkar har passerat genom en passage från det inre ut i det yttre av solsystemet något som tidigare ansetts nästintill omöjligt.

Detta verkar ha skett ca 1 miljon år efter det att solsystemet bildades under den tid Jupiters kärna bildades. Under denna period har det funnits en lucka i den protoplanetära disken (skivan av tät gas och damm som omger solen) enligt beräkningar gjorda för att förklara ovan händelse. Detta skede kallas "Jupiter Gap ".

Denna nya forskning ger en ny teori om dynamiken i skeenden i det tidiga solsystemets historia," säger huvudförfattare Schrader i en rapport och tillägger. "Vår forskning visar att dessa två områden det yttre och inre av solsystemet inte var helt isolerade från varandra då."

Forskargruppen, som omfattar forskare från Smithsonian Institution's National Museum of Natural History, University of Hawai'i vid Mānoa, Washington University i St Louis, och Harvard University, inspirerades att genomföra denna studie på grund av prover som förts tillbaka från NASA: s Stardust. Rymdsonden som tagit kometprover däruppe.

Fynden antyder att material migrerat från det inre solsystemet till de yttre delarna där kometer bildats (Orts moln) och forskarna föreslog att migration av material kan ha varit mer utbredd i det tidiga solsystemet än man tidigare antaget vara möjligt. ”Stardust uppdrag innebar att kika som genom persienner på det tidigaste solsystemet”, säger medförfattare Timothy McCoy, ordförande och intendent för meteoritforskning vid National Museum of Natural History, Smithsonian Institution. "Vi visste att meteoriterna i våra samlingar kunde ge ny kunskap"

Med detta i åtanke bestämde de sig för att testa denna hypotes med hjälp av prover av meteoriter, särskilt chondriter, som fanns redan i det tidiga solsystemet.

Tack vare den stora samlingen av meteoriter från Center for Meteorite Studies, Smithsonian Institution och NASA, hade de tillgång till provbitar av kondriter som tros ha bildats i det inre solsystemet samt de som tros ha bildats i det yttre av solsystemet och jämfört. Med hjälp av elektronsondmikroanalys (för att få högupplösta bilder av proverna och större och mindre elementdata från enskilda mineraler) och en sekundär jonmasspektrometer (används för att analysera isotopiska sammansättning) kunde laget ge direkta bevis för en blandning av komplex material från det inre och yttre solsystemet.

"Genom att titta på vilka typer av prover vi har i Center for Meteorite Studies samling, kunde vi undersöka hur material flyttats runt i den protoplanetära disken (området runt solen då den var ung) för fyra och en halv miljard år sedan," sa medförfattare Davidson. 

Ytterligare en pusselbit (min anm.) till kunskapen om vad vi lever i och hur det kom till och fungerar är lagd till kunskapen med denna upptäckt.

Bild från vikipedia på En vanlig kondrit, som visar kondruler och metallflingor som den består av.

3000 ljusår bort finns solsystemet KOI-456.04 vilket är en spegelbild av vårt solsystem.

Stjärnan Kepler-160 finns 3000 ljusår bort i riktning mot Lyrans stjärnbild. Det är en gul sol mycket lik vår sol. Här finns minst tre planeter och en av dessa är den intressanta KOI-456.04  som ligger på ett nästan likartat avstånd från sin sol som jorden till solen. Omloppstiden för KOI-456.04   är 378 dagar mot jordens 365,3 dagar. KOI-456.04   nära en halv gånger större i diameter än jorden.

Bland de i dag mer än 4000 kända exoplaneterna är KOI-456.04 något speciellt: mindre än dubbelt så stor som jorden. Den kretsar kring en solliknande stjärna på ett avstånd som gör det möjligt att vatten rinner på planeten. Det är en planet och en sol som kan ses som tvillinglik till Jorden och solen. Det lilla i storleksförhållande är inga problem för liv. Cirka en halv gång högre tyngdkraft på KOI-456.04  än på jorden vilket får en 60 kg tung person på jorden att känna sig som 90 kg tung där.

Objektet upptäcktes av ett team som leddes av Max Planck Institute for Solar System Research i Göttingen. Kepler-160, avger synligt ljus. De flesta av de solsystem med exoplaneter vi hittills hittat avger inte synligt ljus utan  infraröd strålning och är mindre och svagare än solen och tillhör därför klassen röda dvärgstjärnor.

Röda dvärgstjärnor är kända för sina extremt långa livslängder. Det gör att liv på en exoplanet i omloppsbana kring en gammal röd dvärgstjärna potentiellt kan ha dubbelt så mycket tid att utveckla livsformer än livet på jorden haft. Men strålningen från en röd dvärgstjärna är mestadels infraröd snarare än synligt ljus.

Många röda dvärgar släpper därför ut högenergivällningar som steker de planeter som finns på ett avstånd från sin sol där livet skulle kunna utvecklas. Med undantag av om de är på längre avstånd från sin sol och är dammiga. Se min blogg av den 24 juni, Planeter vid en röd dvärgstjärna måste ligga betydligt närmre sin sol än vad Jorden behöver sin lugna gula sol för att liv ska existera i annat fall och här kan de få skurar av farlig strålning..

Upptäckten av planetsystemet är högintressant (kanske det hitills mest spännande) och det gjordes med hjälp av Rymdteleskop som CoRoT, Kepler och TESS. Kepler och Tess teleskopen tror jag vi känner väl till men däremot är det troligen färre som känner till det franska CoRoT sänder därför mer information om detta på denna länk 

Bild från vikipedia där en kostnär föreställer sig hur KOI-456.04 ser ut.

En flotta av solsegel bortanför solen kan hålla koll på interstellära objekts besök.

En flotta av solsegeldrivna farkoster stationerade långt från solen i utkanten av solsystemet kan en dag låta forskare få närmare titt på interstellära besökare när de har sin väg in i vårt solsystem (objekt från andra solsystem)  som den mystiska asteroiden Oumuamua (det första objekt vi registrerat som besökare från annat solsystem) vilken vi höll på att missa. 


NASA: s innovativa avancerade koncept (NIAC)-programmet har finansierat ett team av forskare i deras arbete att studera möjligheten och genomförbarheten av att bygga och distribuera "statiter" (förkortning för "statiska satelliter") vid olika punkter längs vår yttre gräns av vårt solsystem.


Dessa rymdskepp ska utrustas med ljusstegkontroller för att  använda solstrålningstrycket - tryck från fotoner som strömmar från solen - för att "sväva" på samma plats över tid och hålla ett öga på interstellära objekt (ISO) eventuella uppdykande, zooma in dessa och sända information till oss om dess intåg.


Jag (min anm.) anser detta mycket intressant vill vi fantisera litet så kan vi då även upptäcka rymdskepps inkommande från andra världar därute och hinna bygga upp försvar. Men det var fantasi då jag inte tror på att det finns utomjordiska rymdskepp. Men däremot asteroider som kan bli en fara eller som kan vara lämpliga att landa på för att ta prover på för att lära mer om andra solsystems sammansättning.


Bild på det mest uppmärksammade objektet som kom in i vårt solsystem från okänd plats asteroiden Oumuamua. Den först registrerade besökaren vilket skedde 2017. Fri bild från flickr.com.

139 tidigare okända dvärgplaneter har upptäckts i vårt solsystem

"Det finns massor av teorier om jätteplaneter som en gång fanns i solsystemet men kraschat med varandra och gett upphov till asteroidbältet mellan Jupiter och Mars eller Kuiperbältet bortanför Neptunus säger astronom Gary Bernstein vid University of Pennsylvania i ett uttalande.  


En grupp astronomer har nyligen lokaliserat 139 nya transneneptunska objekt bortanför Neptunus i Kuiperbältet. Den mest kända av dessa transneptunska objekt är Pluto men även  Eris, Haumea och MakeMake tillhör dessa dvärgplaneter. Projektet där nya objekt av dvärgplanetformat hittades leddes av doktorand Pedro Bernardinelli vid University of Pennsylvania.


Här analyserades fyra år av data som samlats in av Dark Energy Survey. Dark Energy Survey är ursprungligen utformad för att sondera kosmos efter supernovor, fjärran galaxer och klumpar av mörk energi. Kameran ger skarpa bilder då den svepande riktas från Blanco 4-meters teleskopet vid Chiles Cerro Tololo Inter-American Observatory. 


Datorprogram skannade över 7 miljarder ljuspunkter i bilder tagna genom flera nätter för att hitta himmelska objekt som flyttar på sig över tid. Stationära föremål, såsom stjärnor eller supernovor togs bort när sedan analysen gjordes. Detta begränsade fältet till 22 miljoner objekt. Så småningom minskade laget ner dessa till 400 potentiella trans-neptuniska objekt som studerades under loppet av minst sex olika nätter. För de mest lovande kandidaterna återvände teamet till den ursprungliga datauppsättningen för att identifiera de intressantaste objekten som sedan studerades under minst ytterligare 25 olika nätter. 


I slutändan observerade teamet över 300 transneptuniska objekt varav 139 var helt nya upptäckter. Resultaten, publicerades den 10 mars i The Astrophysical Journal och kan leda forskare till den mystiska Planet Nine. En hypotetisk stor planet som vissa astronomer tror kretsar kring solen från de mest avlägsna delarna av solsystemet då tecken visat att något finns därute. Men vissa forskare anser istället att det inte är en planet utan ett svart hål.


Jag (min anm.) anser båda möjligheterna finns. Det som verkar helt säkert är att något vi inte vet, vad det är, finns därute enligt de data vi samlat in och som analyseras efter de instrument och den förförståelse vi har.


Bild från vikipedia på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia på en bild tagen av Rymdteleskopet Hubble. Denna planet hör inte till de nu upptäckta men finns likt de ovan upptäckta i Kuiperbältet bortanför Neptunus.

Två okända objekt är på väg bort från vårt solsystem

Astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) har analyserat banorna av två objekt på väg ut ur solsystemet för att aldrig återvända. Troligast två kometer vilka aldrig haft sin gång inom vårt solsystem utan kommit in i detta utifrån för att nu fortsätta ut i den interstellära rymden igen efter att ha passerat solen.


 Det är enkelt att beräkna vart dessa kometer är på väg men betydligt svårare att bedöma varifrån de kom. En komet kan ursprungligen ha haft en stabil bana långt från solen (och rundat denna periodvis likt Hayleys 75 åriga bana runt solen) men gravitationella rörelser kan efterhand dragit kometen ur sin bana. Kometen faller då in i det inre av solsystemet där den kan observeras innan den kastas ut i interstellära rymden genom dess förändrade kurs. I det andra scenariot har en komet en plats mycket långt borta kanske i ett annat planetsystem och har fluget genom den interstellära rymden i kanske miljarder år och av slumpen passerar den genom vårt solsystem innan den fortsätter på sin väg.


Arika Higuchi och Eiichiro Kokubo på NAOJ beräknade de typer av banor som normalt skulle förväntas i varje scenario av dessa två ovan. Teamet jämförde sedan sina beräkningar med observationer av två ovanliga utgående objekt, 1I/'Oumuamua som upptäcktes 2017 och 2I/Borisov som upptäcktes  2019. De fann att det interstellära ursprunget (beskrivning två ovan) ger bättre matchning för sökvägar för båda objekten av kometer som nu upptäckts och är på väg från oss.


Säkert (min anm.) kommer fler och fler interstellära asteroider och kometer att upptäckas då astronomer nu fått mersmak på att finna dessa spännande objekt.


Bild; av fantasislag från  Inte att förväxla med de troliga kometer som beskrivs ovan.

Det har hittats damm på Antarktis äldre än vårt solsystem

En liten bit av en meteorit hittad på Antarktis har undersökts med mikroskop. Meteoriten visade sig ha dammstora korn insprängda i materialet  äldre än vår sol. Solens ålder och med det solsystemets är 4,6 miljarder år. Universums över 13 miljarder år.


En gång måste detta damm slungats runt i området där vår sol och vårt solsystem vår plats i universum skulle uppkomma. Damm från för länge sedan novaexploderande solar som kollapsat kanske miljarder år tidigare än vi fick vår sol.

 Detta damm består av kolrikt material (rött) och syrerikt material (blått) sannolikt bildat i en stjärnexplosion resulterande i en nova.


 Arbetet med undersökning av meteoriten gjordes av Heather Roper på University of Arizona.


Detta antika damm är endast 1/25 000 tum vilket är mycket litet  men kunde berätta en sak eller två om ursprunget för vårt solsystem, säger forskarna i en rapport från den  29 April i tidskriften Natur astronomi.


Vid novabildande utbyts energi mellan en vanlig stjärna och en vit dvärg. En stjärna blir efter explosionen en vit dvärg efter att en stjärna har bränt bort det mesta av sitt kärnbränsle (vår sols slut blir däremot uppsvällande och kollaps till en vit dvärg, det finns ingen vanlig stjärna som därefter finns i vårt närområde så att en nova kan uppstå här). Vid denna explosion slungas materia ut i rymden.


Detta är ursprunget till LAP-149 som dammet benämns. Var explosionen skett kan vi inte veta då det kommer från någonstans från (okänd riktning) i den interstellära rymden.

Bilden är på Antaktis där meteoriten hittats på isen. (från vikipedia)

En teori utgående från Murchisonmeteoriten påstår att liv kan ha kommit till vårt solsystem innan Jorden existerade.

Bitar av planetbildningsmaterial fanns i stort antal innan Jorden och övriga planeter blev till i vårt solsystems barndom.


 Lindy Elkins-Tanton, vetenskapsman vid Arizona State University (ASU) har forskat om livets ursprung och har  en teori om att liv kan ha uppstått i solsystemet innan jorden kom till.


Livet som vi känner det behöver tre huvudingredienser för att uppkomma: flytande vatten, organiska molekyler och en energikälla.


Tecken på att det kan ha bildats liv för ca 3,8 miljarder år sedan på den då unga Jorden har hittats. Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal.


Detta då forskare har presenterat bevis på att mikrober redan hade ett fotfäste här redan för 4,1 miljarder år sedan. Biokemist Steven Benner ingående i  stiftelsen för Applied Molecular Evolution i Florida hävdar dock  att livet faktiskt existerade på Jorden för redan 4.36 miljarder år sedan. Redan då skulle jordens atmosfär redan varit rätt för att de första organismerna, RNA-baserade mikrober, att utvecklas, Benner säger som exempel att mer än 35 olika aminosyror identifierats i Murchisonmeteoriten. En uråldrig meteorit som föll till jorden i södra Australien 1969.


Men jag undrar likväl vad som säger att denna meteorit haft aminosyror under en längre tid inom sig. Dessa har väl knappast bildats i denna samtidigt som den bildades vilket skulle vara förutsättningen om vi ska se den som tecken på att den svävat runt i vårt närområde (tillsammans med sina likar) med livets byggstenar hundratals miljoner år innan Jorden kom till.


Bild: Fragment av Murchisonmeteoriten vilken enligt beräkningar är ca 4,95 miljarder år.

Våra förfäder såg Scholz's stjärna när den svepte genom vårt solsystem en gång för länge sedan i mänsklighetens barndom på Jorden.

En gång var våra förfäder med om en unik händelse vilken tidigare eller senare generationer av människosläktet aldrig varit med om varken då eller senare av just detta slag.

Tiden var för 70 000 år sedan och troligen uppmärksammades det då människan ofta i forntiden såg ut mot rymden istället för som idag ner i en smartphone.

Det var den röda dvärgstjärnan Scholts star som svepte igenom Oorts moln. Molnet vilket innehåller rester från när vårt solsystem bildades. Här finns sten, grus, damm småplaneter och kanske den gäckande planet 9. Molnet finns i utkanten av vårt solsystem och dess yttersta gräns ligger nära ett ljusår från solen. Pluto ingår i molnet.

Säkert kunde människosläktet eller neandertalarna se denna röda sol om de lyfte blicken mot skyn.

Den svepte förbi i sin bana tillsammans med sin bruna dvärg. En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning. En kropp som kan ses som Jupiterlik men varmare och nästan med en kärnstrålning vilken är på gränsen för att starta processer för att bli en sol. Men vilken misslyckats med detta på grund av för låg temperatur.

Bilden är på Scholts star. Läs mer om var den finns idag här.

Den 7 mars kan vi se asteroid 2017 VR12 svepa förbi bortanför månens bana

För den intresserade är det möjligt med ett mindre amatörteleskop att se besöket i närområdet av asteroid 2017 VR12. Det var enbart för några månader denna asteroid första gången upptäcktes och att den var på väg mot vårt närområde.

Passagen kommer däremot att ske ca tre gånger längre ut från oss än månen ligger. Storleken är ca 250 m i diameter men det är tillräckligt för att kunna se den i mindre teleskop.

För information om hur den kan hittas, se koordinater i medföljande länk här.

Det är alltid intressant att hålla sig informerad om vad som sker ovan oss.

Vårt solsystem är udda uppbyggt mot flertalet (kanske alla?) andra solsystem vi hittills upptäckt därute.

Solsystem är inte ovanliga. Troligen har nästan alla stjärnor däruppe ett planetsystem i banor om sig.

Men få om ens något likt det vi ingår med vår Jorden i, vårt solsystem och plats i universum.

Det som verkar vara det vanliga solsystemet vilket vårt inte ingår i är att det ska ha bildats likartade storlekar av planeter i ett specifikt system. Exoplaneter vi sett runt andra solsystem är alla i ungefär samma storlekar runt sin sol. Utöver det är avstånden mellan planeterna regelbundna. Det visar att de bildats samtidigt eller mycket nära tidsmässigt.

Så inte i vårt. Här finns stenplaneter i olika storlekar stora gasplaneter ingen lik i storlek som den andra. Närmst solen finns stenplaneten Merkurius en liten planet sedan kommer visserligen två jämnstora planeter Venus och Jorden men sedan kommer en liten planet igen, Mars.

Utanför denna finns kaos eller ett asteroidbälte bortom det en jättegasplanet och sedan ytterligare tre sådana i olika storlek därefter en liten dvärgplanet och utanför detta asteroider igen och kanske planet 9.

Avstånden mellan planeterna har inget samband utan skiljs åt. Så vårt solsystem är unikt och bör ha bildats annorlunda mot de vi hittills bland andra solar hittat.

Varför det är så? Ingen vet men allt kan inte ha bildats samtidigt i vårt solsystem vilket vi anser det gjort i andra solars system vad vi vet eller tror oss veta idag från de upptäckter vi hittills har klassificerat.

Första gången det upptäcks. Asteroid på väg hit från en plats utanför vårt solsystem.

Vad man vet har det inte i vår tid inträffat tidigare. Asteroider kommer normalt från ytterkanten av vårt solsystem. De har sina banor, rundar solen o fortsätter sina mer eller mindre ovala och i längd olika banor inom vårt solsystem.

Men den ca 400 meter i diameter stora asteroid som nu upptäckts vara på väg in i vårt solsystem kommer utifrån.

Den har getts namnet A/2017U1. Den sägs ha den mest extrema bana en asteroid haft i vårt solsystem sedan vi för första gången upptäckte asteroiders färder däruppe. Se en kort filmsnutt på banan här.

Asteroiden (ja vi vet inte säkert om det är en asteroid eller komet) kommer bortifrån riktningen från stjärnbilden Lyran.

Vill man tänka utifrån vanliga tankebanor kan en fantasi vara att det är en kamouflerad spaningsfarkost från en främmande plats och intelligens utanför vårt solsystem. Men det är knappast annat än en fantasi. Dock kommer den överraskande från en okänd plats bortanför vårt solsystem och hur länge den varit på väg är svårt att uttolka om ens möjligt. 

Bilden är en illustration där vårt solsystem ses i mitten och den gula banan är den som ovanstående asteroid har.

Nu har för första gången en måne utanför vårt solsystem upptäckts

Exoplaneter har upptäckts i hundratals utanför vårt solsystem. Planeter runt andra solar.

Men nu har den första månen upptäckts utanför vårt solsystem. En måne (kallas exomoon)  runt en exoplanet vilken i sig kretsar runt en stjärna med namnet Kepler-1625. Namngiven efter det teleskop vilket fann den, Keplerteleskopet.

Systemet finns ca 4000 ljusår från oss i Svanens stjärnbild synligt på Norra stjärnhimlen och har bekräftats genom att även det kända Hubbleteleskopet har gett samma resultat.

För mer information av teknisk natur i rapporten se här.

Ganymedes jättemånen i vårt solsystem vilken är större än planeten Merkurius och småplaneten Pluto

Ganymedes är solsystemets största måne vilken har sin bana bland 67 andra månar runt Jupiter. Ganymedes är större än planeten Merkurius men har en mindre massa än Merkurius.

Månen består av sten och is. från Wikipedia citat.

"Ganymedes är den enda månen i solsystemet känd för att ha en magnetosfär. Den magra magnetosfären är begravd i Jupiters mycket större magnetfält. Månen har en tunn atmosfär av syre som innehåller O,O₂ och eventuellt O₃ (ozon)". 

NASA presskonferens idag 2.00 pm om utforskningen av hav i vårt solsystems himlakroppar. Direktlänk nedan.

Idag ska NASA ge information om hur långt planerna kommit på utforskning av haven på våra himlakroppar i solsystemet. Vi vet ex att det finns hav på exempelvis Jupiters måne Europa och Saturnus måne Titan.

Kan det finnas liv där? Nya rön om forskningen och vart den kan leda ska NASA ge besked på idag.

Länken här går direkt till sändningen live.

Medföljande bild är på månen Europa.

Planet 9 ensamvargen som fångades in av vårt solsystem

Planet 9 är planeten vilken anses vara ca 10 gånger större än Jorden och finnas långt utanför Plutos bana.

Nu har teorier kommit som säger att den inte alltid funnits där eller bildats här likt de planeter och småplaneter vilka existerar i vårt solsystem.

Den verkar istället likt en del asteroider ha varit en planet kretsande i tomrummet utanför solsystemet och i tomrummet mellan solsystemen därute. En mörk värld i tomheten och hemlösheten därute vilken fångats in av vårt solsystem.

Infångandet är något mycket ovanligt då teorier säger att objekt av denna storlek inte fångas in så lätt utan går sin egen väg kanske med månar som följeslagare.

Men slumpar det sig så att allt stämmer med plats, tidpunkt och gravitation kan de fångas in. Detta tros ha hänt med planet 9. En planet som antas finnas därute på grund av störningar i närområdet men vilken aldrig ännu setts eller visat sig så den bevisligen kan sägas visas exakt var den finns.

Möjligheter och problem vid en kolonisering av månar i vårt solsystem

Kolonisering av månar runt våra gasplaneter är kanske möjlig i framtiden. Gasplaneterna däremot är omöjliga att kolonisera.

Mars och vår måne kan ske med avancerad teknik. Pluto troligen också och asteroiderna eller småplaneterna bortom Plutos bana troligen också.

Men det finns ett antal månar runt gasplaneterna Neptunus, Uranus, Jupiter och Saturnus vilka även de är möjliga.

Se medföljande länk här på vilka som är intressantast och vilka problem som då måste lösas för en kolonisering.

En av de intressantaste eller kanske lättaste att kolonisera av dessa månar är Saturnus måne Titan. Här finns utgångsmaterial för livsmöjligheter på plats. Låg ingående strålning och vatten etc.