Korn av asteroider kan vara ursprunget till det yttre av solsystemet (ex Jupiters)

 

Bild https://news.mit.edu/ konstnärs föreställning om stoft och gas som omger ett nybildat solsystem. Krediter:Källa: NASA

Nedan beskriven forskning stöddes delvis av NASA. Studiens huvudförfattare var Elias Mansbach PhD '24, nu postdoktor vid Cambridge University. MIT-medförfattare inkluderar Eduardo Lima, Saverio Cambioni och Jodie Ream, tillsammans med Michael Sowell och Joseph Kirschvink från Caltech, Roger Fu från Harvard University, Xue-Ning Bai från Tsinghua University, Chisato Anai och Atsuko Kobayashi från Kochi Advanced Marine Core Research Institute och Hironori Hidaka från Tokyo Institute of Technology. Studien publicerades i tidskriften AGU Advances

För cirka 4,6 miljarder år sedan bildades solsystemet av ett tätt moln av interstellär gas och stoft som kollapsade till en virvlande skiva av materia. Det mesta av detta material drogs in mot mitten av skivan och bildade solen. De återstående stoft och gas  bildade en solnebulosa bestående av virvlande, joniserad gas. Forskare misstänker att växelverkan mellan den nybildade solen och den joniserade skivan genererade ett magnetfält  genom nebulosan, (nebulosa är gas och stoft) vilket drog materia inåt av gravitation och bilda planeter, asteroider och månar.

– Det här nebulosafältet försvann cirka 3 till 4 miljoner år efter att solsystemet bildades men hade stor betydelse i den tidiga planetbildningen, beskriver Mansbach.

Forskare har tidigare fastställt att det fanns ett magnetfält i hela det inre av solsystemet – ett område som sträckte sig från solen till cirka 7 astronomiska enheter (AU), ut till där Jupiter befinner sig idag. (Ett AU är avståndet mellan solen och jorden.) Intensiteten i detta inre nebulosafält (gasområde) var någonstans mellan 50 och 200 mikrotesla, och det påverkade troligen bildandet av de inre steniga planeterna. Sådana uppskattningar av det tidiga magnetfältet är baserade på meteoriter som kraschat  på jorden och tros ha sitt ursprung av nebulosan.

– Men hur långt detta magnetfält sträckte sig, och vilken roll det spelade i mer avlägsna områden, är fortfarande osäkert eftersom det inte har funnits många prover som kan berätta för oss om det yttre solsystemet, säger Mansbach.

Teamet fick möjlighet att analysera prover från det yttre solsystemet genom prov från Ryugu, en asteroid som tros ha bildats i det tidiga yttre solsystemet, bortom 7 AE och så småningom drogs in i omloppsbana nära jorden. I december 2020 skickade JAXA:s Hayabusa2-uppdrag tillbaka prover tagna på asteroiden till jorden vilket gav forskarna en första titt på en potentiell relik från det tidiga solsystemet.

Forskarna samlade in flera korn av de returnerade proverna, vart och ett ungefär en millimeter stort. De placerade partiklarna i en magnetometer – ett instrument i Weiss labb som mäter styrkan och riktningen på ett provs magnetisering. De applicerade sedan ett alternerande magnetfält för att progressivt avmagnetisera varje prov.

"Som en bandspelare spolar vi långsamt tillbaka provets magnetiska registrering", förklarar Mansbach. "Vi letar sedan efter konsekventa trender som talar om för oss om det bildats i ett magnetfält."

De kom fram till att proverna inte innehöll några tydliga tecken på ett bevarat magnetfält. Detta tyder på att det antingen inte fanns något nebulosafält i det yttre av solsystemet där asteroiden först bildades eller att fältet var så svagt att det inte registrerades i asteroidens korn. Om det senare är fallet uppskattar teamet att ett så svagt fält inte skulle ha varit mer än 15 mikrotesla i intensitet.

Forskarna har också undersökt data från tidigare studerade meteoriter. De såg specifikt på "ogrupperade kolhaltiga kondriter" - meteoriter som har egenskaper som är karakteristiska för att ha bildats i det yttre av solsystemet. Forskare hade uppskattat att proverna inte var tillräckligt gamla för att ha bildats innan solnebulosan försvann. Eventuella magnetfältsregistreringar som proverna innehåller skulle då inte återspegla nebulosafältet. Men Mansbach och hans kollegor bestämde sig för att ta en närmare titt.

"Vi analyserade åldern på dessa prover på nytt och fann att de är närmare solsystemets början än man tidigare ansett", beskriver Mansbach. – Vi tror att de här proverna bildades i de yttre av solsystemet. Och ett av dessa prover har faktiskt en positiv fältdetektion på cirka 5 mikrotesla, vilket överensstämmer med en övre gräns på 15 mikrotesla.

Detta uppdaterade prov, i kombination med de nya Ryugu-partiklarna, tyder på att det yttre solsystemet, bortom 7 AE, hade ett mycket svagt magnetfält, som ändå var tillräckligt starkt för att dra in materia från utkanterna för att så småningom bilda de yttre planetkropparna, från Jupiter till Neptunus.

"När du är längre bort från solen räcker ett svagt magnetfält långt", konstaterar Weiss. "Det förutspåddes att det inte behöver vara så starkt där ute och det är vad vi ser."

Teamet planerar att leta efter fler bevis från det yttre av nebulosafältet med prover från en annan avlägsen asteroid, Bennu. Prover som levererades till jorden i september 2023 (och nu analyseras) av NASA:s rymdfarkost OSIRIS-REx.

"Bennu är väldigt lik Ryugu, och vi väntar ivrigt på de första resultaten från de proverna", beskriver Mansbach.

Den lyckade asteroidjägaren GAIA och dess 3:e datainsamling

 

Tack vare sin unika förmåga att skanna av hela himlen har Gaia gjort ett stort antal viktiga asteroidupptäckter sedan uppskjutningen 2013. I senast  insamlade datan den tredje pekade Gaia exakt ut positionerna och rörelserna hos mer än 150 000 asteroider så exakt att forskarna kunde se och undersöka de asteroider som uppvisar den karakteristiska "vinglingen" som orsakas av störningen från en följeslagare i omloppsbana (samma mekanism som visas för en dubbelstjärna och i ovan fall visar att asteroiden har en måne). Gaia samlade också in data om asteroiders sammansättning och sammanställde den största samlingen någonsin av asteroiders "reflektansspektra" (ljuskurvor som avslöjar ett objekts färg och sammansättning). De mer än 150 000 omloppsbanor som bestämdes i Gaias utgåva 3 förfinades och gjordes 20 gånger mer precisa vilket var en del av det tredje insamlandets uppgift. Ännu fler omloppsbanor runt asteroider kommer att samlas in som en del av Gaias kommande 4 insamling (förväntas bli klar i mitten av 2026).

"Gaia har visat sig vara en enastående asteroidfinnare i arbetet med att avslöja kosmos hemligheter både inom och bortom solsystemet", beskriver Timo Prusti, Project Scientist för Gaia vid ESA. "Detta resultat belyser hur varje offentliggörande av Gaia-data är ett stort steg framåt i datakvalitet och visar detta nya kunskapsinhämtande som möjliggjorts av uppdraget.

" ESA kommer att utforska binära asteroider ytterligare via det kommande Hera-uppdraget vars farkost Hera ska sändas upp senare under 2024. https://www.heramission.space/

Bild https://www.esa.int Gaia upptäcker möjliga månar runt hundratals asteroider.

I Hubbles data hittades små asteroider i asteroidbältet

 

Astronomer analyserade nyligen en mängd arkiverade bilder tagna av NASA:s rymdteleskop Hubble för att visuellt hitta en i stort sett osynlig population av mindre asteroider. Analysen var på 37 000 Hubble-bilder som sträckte sig över 19 år. Man fann 1 701 asteroidspår, varav 1 031 var asteroider som inte tidigare varit katalogiserade. Omkring 400 av dessa okatalogiserade asteroider är mindre än 1 kilometer i diameter.

Frivilliga från hela världen, så kallade "medborgarforskare", bidrog i arbetet. Professionella forskare kombinerade volontärernas arbete med maskininlärningsalgoritmer för att identifiera asteroiderna. Det representerar ett nytt tillvägagångssätt för att finna asteroider i bildarkiv som sträcker sig över årtionden, vilket effektivt kan tillämpas även på andra datamängder, beskriver forskarna.

Vi börjar nu  upptäcka mindre asteroider i asteroidbältet. Vi blev förvånade över att se ett så stort antal kandidatobjekt, beskriver Pablo García Martín, huvudförfattare vid det autonoma universitetet i Madrid, Spanien. – Det fanns en antydan om att den här populationen existerade men nu bekräftas det med hjälp av populationen av bilder ur Hubble-arkivet.

Det stora, slumpmässiga urvalet ger nya insikter om hur asteroidbältet bildades och utvecklades. Att hitta många små asteroider gynnar teorin att dessa är fragment av större asteroider som har kolliderat och brutits isär. Händelser som sträcker sig över miljarder av år.

Bild vikipedia av asteroidbältet som kretsar mellan Mars och Jupiter. Här finns cirka 60000 objekt.

En hop av små vattenrika asteroider har upptäckts

 

Nya astronomiska mätningar inom det infraröda fältet har lett till upptäckten av en hittills okänd klass av asteroider. Det var en internationell forskargrupp bestående av geovetare från Heidelbergs universitet som upptäckte och karaktäriserade dessa tidigare okända små asteroider med hjälp av infraröd spektroskopi. De finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och är – i likhet med dvärgplaneten Ceres  rika på vatten. 

Enligt datasimulering rörde sig dessa asteroider genom   komplexa dynamiska processer  från de yttre regionerna i vårt solsystem (kuiperbältet bortanför Neptunus åsyftas) till asteroidbältet strax efter att  de bildats vid själva solsystemets bildning.

Med en ekvator diameter på cirka 900 kilometer är dvärgplaneten Ceres det största objektet i asteroidbältet. Många andra dvärgplaneter och asteroider finns i denna region. Man beräknar att här finns ca 60000 objekt.

- Det är resterna av material från vilka planeterna i vårt solsystem skapades för fyra och en halv miljard år sedan. I dessa asteroider och dvärgplaneter och fragment av meteoriter finns många reliker som pekar direkt på processen vid planetbildning, förklarar professor Dr Mario Trieloff från Institute of Earth Sciences vid Heidelberg University.

Den aktuella studien visar att dessa små astronomiska objekt härstammar från alla regioner i det tidiga solsystemet. Med hjälp av små kroppar från det yttre av solsystemet (kuiperbältet där isiga objekt som kometer även finns) kunde vatten ha nått den fortfarande växande jorden i form av vattenrika asteroider. Då  planeterna i det inre av solsystemet tenderade att vara torra kom vatten till en del från dessa asteroider utifrån  enligt professor Trieloff, som ledde forskargruppen inom Geologi och kosmologi. 

Men varför finns eller hade det bildats vatten i dessa asteroider är en fråga. Kan det ha med kometblocken att göra? Men det förklarar inte mängden av vatten. Väte var vanligt i universums början  och är men syre var inte lika vanligt i början men ökade efterhand i universum.

Det nya infraröda spektrat uppmätt av Dr Driss Takir vid NASA:s teleskopanläggning vid Mauna Kea-observatoriet på Hawaii (USA) säger han. "Dessa astronomiska mätningar möjliggjorde identifiering av Ceres  och liknande asteroider med en diameter så liten som ner till 100 kilometer som finns i ett begränsat område mellan Mars och Jupiter nära Ceres omloppsbana", förklarar Dr Takir, astrofysiker vid NASA Johnson Space Center och huvudförfattare till studien. Samtidigt stöder dessa infraröda spektra slutsatserna om kropparnas kemiska och mineralogiska sammansättning. Precis som Ceres finns det mineraler på ytan på de upptäckta asteroiderna som härstammar från en interaktion med flytande vatten. 

Hör Ceres och dessa asteroider på något sätt samman och har samma ursprung?

Dessa små astronomiska objekt är ganska porösa. Hög porositet är ännu en egenskap som delas med dvärgplaneten Ceres. "Strax efter bildandet av asteroiderna var temperaturen inte tillräckligt hög för att omvandla dem till en kompakt bergstruktur; de behöll den porösa och primitiva karaktären som är typisk för de yttre isplaneterna som finns långt från solen," förklarar Dr Wladimir Neumann, medlem i prof. Trieloffs team. Neumann var ansvarig för datorsimuleringen av  termisk utveckling av de småobjekten. 

Vi ska komma ihåg att alla asteroider i asteroidbältet inte är vattenrika utan detta är en ny klass av asteroider som upptäckts där.

Egenskaperna hos dessa Ceres-liknande objekt och deras närvaro i en relativt smal zon av det yttre av asteroidbältet tyder på att dessa kroppar först bildades i ett kallt område vid kanten av vårt solsystem. Gravitationsstörningar i banorna på stora planeter som Jupiter och Saturnus  så kallat "jätteplanetinstabilitet" - förändrade banan för dessa asteroider så att objekten  tog kurs mot dagens asteroidbälte och genom gravitation en från detta fastna i bana här. 

Men då alla hamnat som jag förstår i samma område bör de tagit kurs dit i en större grupp och samtidigt. 

Resultaten publicerades i tidskriften "Nature Astronomy". Forskare från Frankrike och USA bidrog till forskningen, som finansierades av den tyska forskningsstiftelsen och Klaus Tschira Foundation.

Bild vikipedia på asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Bland dessa tusentals asteroider finns ovanstående klass av asteroider.

Det finns asteroider i mörkret därute som vi bör veta mer om

 

2016 exploderade ett eldklot över Tjeljabinsk i Ryssland. Det var en ovanlig form av meteorit. Det ovanliga med denna och andra likartade är dess uppbyggnad av mörk materia som gör dem svårupptäckta innan de sveper in. De är skapade ur en process som kallas chockförmörkelse. Planetforskare har inte kunnat hitta en närliggande asteroidkälla för den här typen av meteoriter förrän nu.

I en ny artikel publicerad i Planetary Science Journal identifierade forskare vid University of Arizona en asteroid som fått beteckningen1998 OR2 som en som kan ses som en sådan chockmörknad meteorit. Den jordnära asteroiden är cirka 1 1/2 mil bred och närmade sig jorden under april 2020.

"Chockförmörkelse är en förändringsprocess som orsakas när något påverkar en asteroid tillräckligt mycket för att temperaturen helt eller delvis smälter dess mineral och förändrar asteroidens utseende både för det mänskliga ögat och i data", säger huvudstudieförfattaren Adam Battle,  UArizona - doktorand som studerar planetvetenskap. "Denna process har setts ha hänt i flera meteoriter men bara setts på asteroider i ett eller två fall långt ut i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter."

Battles rådgivare och studieförfattare Vishnu Reddy, professor i planetvetenskap, upptäckte att chockförmörkelse hänt  på asteroider i asteroidbältet 2013 och 2014. – Nedslag är mycket vanliga på alla  asteroider och alla fasta kroppar i solsystemet då  vi ser nedslagskratrar på dessa objekt från många bilder (men få ger en chockförmörkelse). Slagsmältning och chockförmörkande effekter på meteoriter som härrör från dessa nedslag på asteroider är sällsynta. Att hitta en jordnära asteroid som domineras av denna process har konsekvenser för konsekvensbedömning, säger Reddy. Adams arbete har visat att vanliga kondrit - asteroider kan framstå som kolhaltiga i våra klassificeringsverktyg om de påverkats av chockförmörkelse.

För denna studie använde Battle, Reddy och deras team RAPTORS-systemet, ett teleskop som finns ovanpå Kuiper Space Sciences-byggnaden på campus för att samla in data om 1998 OR2: s ytkomposition och bestämde att den såg ut som en vanlig kondrit asteroid. Kondrite-asteroider innehåller mineralerna olivin och pyroxen.

När teamet körde data genom ett klassificeringsverktyg visades det att asteroiden istället var en kolhaltig asteroid, en typ av asteroid som är karakteristiskt mörk och relativt funktionslös. "Missmatchningen var en av de tidiga sakerna som fick projektet att undersöka potentiella orsaker till avvikelsen", sa Battle. "Asteroiden är inte en blandning av vanliga kondrit- och kolhaltiga asteroider utan snarare är det en vanlig kondrit, baserad på dess minerologi som  ändrats - sannolikt genom en chockförmörkelseprocess - för att nu se ut som en kolhaltig asteroid i klassificeringsverktyget. "

Chockförmörkelse antogs finnas först i slutet av 1980-talet men man fick inte bevis för fenomenet  för att studera det förrän 2013 när eldklotet över Ryssland producerade meteoriter med chockmörkade egenskaper.

Forskare, inklusive Reddy började då bli mer intresserade av chockförmörkelse, och Reddy upptäckte snart chockmörkade asteroider i asteroidbältet. På jorden har 2 %, eller ungefär 1400 av cirka 60000 vanliga kondritmeteoriter genomgått en viss grad av chockförmörkelse eller nedslagsprocess, sade Battle.

Forskare kunde utesluta många andra potentiella orsaker till  att 1998 OR2 verkade vara en kolhaltig asteroid snarare än en vanlig kondrit. En möjlig orsak till avvikelsen kan vara vittring där exponering för rymdmiljön orsakar förändringar på asteroidens yta. Men om så vore fallet borde asteroiden vara något rödare i färgen än den är.

 Chockförmörkelse är en process som kan undertrycka utseendet på olivin och pyroxen samtidigt som asteroidens yta blir mörkare så att den ser ut som en kolhaltig asteroid.

Bild Wikimedia på okänd asteroid. Men de finns många därute och deras kurser vet vi oftast inte.

Det fanns många oupptäckta asteroider i Hubbleteleskopets historiska data.

 

Med en  kombination av mänsklig och artificiell intelligens har nu astronomer upptäckt 1701 (många tidigare okända) spår av asteroider i arkivdata från Hubbleteleskopets sedan mer än 20 år tillbaks insamlade data. Ungefär en tredjedel kunde identifieras och tillskrivas kända asteroider. Men mer än 1000 spår var från tidigare okända asteroider. Dessa oidentifierade asteroider har gett svaga spår och är sannolikt mindre än de asteroider som upptäckts och kan upptäckas av markbaserade teleskop. Upptäckterna gav astronomerna värdefulla ledtrådar om förhållandena i det tidiga solsystemet, när planeterna bildades då asteroider fanns i stort antal därute.

Det var den 30  juni 2019, på den internationella asteroiddagen projektet lanserades av en internationell grupp astronomer av Hubble Asteroid Hunter, ett medborgarforskningsprojekt på Zooniverse-plattformen. Innebärande att amatörastronomer hjälper till att tolka bilder.

Deras mål var att visuellt identifiera asteroider i arkivdata från  rymdteleskopet Hubble. Tre av författarna till en rapport om projektet Sander Kruk, Pablo Garcia Martin från det autonoma universitetet i Madrid och Marcel Popescu från Astronomical Institute of the Romanian Academy, inspekterade dessa insamlade upptäckter av spår av asteroider,  kosmiska strålar och andra föremål i datan vilket ledde till ett slutligt resultat av 1701 spår varav 1316 var tidigare okända objekt.  Det var därmed ungefär en tredjedel som kunde identifieras som kända asteroider i Minor Planet Center. 

Ett intressant projekt som visar på hur mycket som rör sig därute (min anm.).

Bild vikipedia på 2004 FH en jordnära asteroid, pricken i mitten som följs i fotografisekvensen objektet som flyger förbi mot slutet är en satellit.

Lucy ska besöka åtta asteroider under en 12 årig färd i skyn.

 

Ovanstående rubrik får mig att tänka på titeln till Beatles låt ”Lucy in the sky with diamonds” 

Men Lucy i detta fall är namnet på farkosten till ovan uppdrag en farkost som sändes upp den 16 oktober 2021. De asteroider som ska besökas kan läsas om på Lucys hemsida på NASA se här.

Här finns mycket intressant att ta till sig om uppdraget som nu börjat.

Bilden ovan är på emblemet loggan på Lucy

Ett Försvar mot oväntade asteroidnedslag arbetas fram.

 

Den 15 februari  2013 var det många teleskop runt om i världen som uppmärksammade asteroiden 2012 DA14, en kosmisk sten av cirka 50 meter i diameter som var på väg att komma närmre jorden än flertalet satelliter gör däruppe.

Den 15 februari 2013 exploderade asteroiden Chelyabinsk, en asteroid av cirka 19 meter i diameter över staden Tjeljabinsk i Ryssland då den gick in i jordens atmosfär i en skev vinkel. Explosionen som följde genom värmen som alstrades av dess färd genom atmosfären krossade fönster och skadade byggnader och nästan två tusen människor skadades men alla överlevde.

 

"Det visade sig senare att dessa två asteroider  helt oberoende av varandra anlände den dagen" säger Philip Lubin, fysikprofessor vid UC Santa Barbara en av de många forskare som analyserat 2012 års DA14-möte passage nära jorden.

"En av dessa asteroider 2013  den som betecknats 2012 DA14 visste vi skulle komma men missa jorden. Den andra visste vi inte ens att den existerade eller skulle komma". Den som svepte ner över Ryssland.

För Lubin och forskare som likt honom analyserar incidenter som dessa påtalar vikten av ett stabilt planetariskt försvar: avkänning, spårning, karakterisering och slutligen försvar mot potentiellt farliga asteroider och kometer något vi behöver arbeta mer med .

 Händelser som hotar oss som  den vid Tjeljabinsk är sällsynta och inträffar ungefär en gång vart 50-100 år, men de kan bli förödande.

Den senaste av  händelser som var mycket förödande var Tunguska-händelsen, en luftexplosion över östra Sibirien 1908, som jämnade hundratals kvadratkilometer skog. Hade den hamnat i en stad hade kanske miljoner människor avlidit och staden jämnats med marken.

Ett försvar och bättre koll på skyn arbetas numera fram. Men ännu kan vi inte känna oss trygga. Om nu detta någon gång blir möjligt (min anm.).

Bild piqsels.com något som ses här önskar ingen uppleva. Och den som upplever det blir det den sista upplevelsen för.

Metallrika och jordnära asteroider kan bli framtidens gruvnäring

 

Metallrika jordnära asteroider är sällsynta. Men deras närvaro ger den spännande möjligheten att ex järn, nickel och kobolt en dag kan brytas därute för användning på jorden eller i rymden. Gruvor på asteroider skapar inte miljöskador på Jorden.

I ny forskning, publicerad i Planetary Science Journal, undersöktes två metallrika asteroider i vårt närområde av solsystemet för att lära sig mer om deras ursprung, kompositioner och relationer med meteoriter som hittats på jorden.

Dessa metallrika asteroider ansågs ha skapats när kärnorna för utveckling av planeter förstördes katastrofalt av någon anledning tidigt i solsystemets historia. Ett team av studenter som leddes från  University of Arizona och docent Vishnu Reddy studerade asteroiderna 1986 DA och 2016 ED85 och upptäckte att deras spektralsignaturer är ganska likt  asteroid 16 Psyche som finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och som ses som en metallklump.

"Vår analys visar att båda asteroiderna har ytor av 85% metall som järn och nickel och 15% silikatmaterial vilket i princip är sten", säger huvudförfattaren Juan Sanchez, som är baserad vid Planetary Science Institute. "

En gång i framtiden kan vi kanske bryta malm däruppe vilket skulle förhindra miljöskador på vår planet. Det är transport och brytningskostnaden plus tekniken för detta som först måste lösas sedan kan vi börja.

Bild från https://www.piqsels.com

Nytt säkerhetssystem i gång i sökande efter farliga asteroider.

 

ESA:s andra Test-Bed Telescope finns nu i bruk finns vid European Southern Observatorys (ESO)La Silla Observatory i Chile. Detta ska snart vara en del av ett större nätverk i sökandet efter för oss farliga asteroider.

För närvarande känner vi till mer än 900000 asteroider i vårt solsystem varav cirka 25000 är jordnära objekt vars omloppsbana tar dem nära jorden. Ca 1000 av dessa finns på ESA:s risklista katalogiserade som potentiellt farliga innebärande att vi måste hålla ett öga på dem.

Större objekt är lättare att upptäcka och banorna för kända stora asteroider har vi koll på. Små och medelstora föremål är dock mycket vanligare i solsystemet och kan fortfarande bli farliga och oupptäckta. Av dessa har vi inte full koll och okända objekt kan  upp.

 För att jaga efter hotfulla objekt i dag använder astronomer traditionella teleskop vilka avsöker i ett smalt synfält i taget. Det är en långsam process.

Som en del av en global satsning för att påskynda och förbättra sökningen utvecklar ESA Flyeye-teleskop. Dess insektsinspirerade design ger ett mycket bredare synfält, så att de kan täcka stora delar av himlen mycket snabbare än traditionella teleskop.

Varje natt kommer ett framtida nätverk av dessa Flyeye-teleskop att skanna himlen efter objekt och automatiskt flagga alla som utgör ett hot mot jorden. Det första Flyeye-telekopet   är under uppbyggnad och är planerat att installeras på en bergstopp på Sicilien, 2022.

Nätverket kommer att vara helt automatiserat. Programvara kommer att samordna schemaläggning och utförande av observationer och kommer att rapportera eventuella hotande upptäckter.

Insamlade data kommer sedan att skickas till Minor Planet Center (dit alla rapporter sänds) där uppföljande observationer görs för att bättre förstå omloppsbanorna för dessa jordnära objekt och eventuella hot.

Bild från https://www.esa.int/ESA_Multimedia/Images/2021/04/ESA_s_Test-Bed_Telescope_2_on_site_at_La_Silla på anläggningen i den chilenska Atacamaöknen där det nya ESA: s Test-Bed Telescope 2 finns.

Asteroider större än 100 km undgår kollisioner, varför?

 

Många asteroider kan grupperas i familjer utefter deras kemiska sammansättning. Man tror att de mindre asteroiderna bildades när en större asteroid kolliderade med en annan stor asteroid. Utefter detta kan man göra ett släktträd av asteroider skapat av troliga kollisioner i det tidiga solsystemet. Detta var vad som tills nu varit antagandet.

Men när forskare vid Cornwell university  kartlade släktträdet 2017 hittade de 17 asteroider som inte hörde hemma någonstans i släktträdet. Asteroider som aldrig hade upplevt en stor kollision (min anm. Kan kanske även ses som slumpen).

Dessa asteroider är intressanta eftersom det betyder att de fortfarande är i det ursprungliga tillstånd de var efter sitt bildande. Något som utmärker dem är att de är av likartad storlek. Alla har en diameter av ca 100 km.

 Ursprungliga asteroider är mycket mer benägna att vara av denna storlek snarare än mindre eller större (kanske Ceres kan ses som en av dessa då den har en diameter av 939 km) . Om asteroider växte gradvis i det tidiga solsystemet, skulle man förvänta sig att hitta en mängd olika storlekar.

Svaret på varför det inte är så verkar vara turbulens. Turbulens är den kaotiska luftrörelsen som kan göra en flygresa otrevlig. Men turbulens är också rökvirveln från ett ljus eller vattnets krusningar när det strömmar över stenar. I det tidiga solsystemet skulle dessa turbulenta virvlar troligast fånga damm, småsten och gas i en liten region vilket gav materialet tid att kollapsa genom gravitation. Teamets forskning visar att turbulent formation snarare än enkla kollisioner, kan förklara den konsekventa storleken på ursprungliga asteroider. Således bildades  asteroider snabbt och satte scenen för bildandet av större planetkroppar.

 

Om denna modell är korrekt kan det hjälpa till att förklara varför vissa asteroider är mer som klumpar av grus än en fast kropp. Det kan också förklara varför tidiga kollisioner mellan asteroider var så vanliga. Klumpar av grus är exempelvis den nyligen besökta asteroiden Bunnu. För mer om Bunnu se svt.play vetenskapens värd från den 12 april. 

 

Bilder  från vikipedia. Bild 1 överst  Ceres som är 939 km i diameter  (nere till vänster), Månen och Jorden, visad i skala. Bild 2 nedan som visar Bunnu dock som mest ca 500 meter i diameter.

Fler ska hålla koll på jordnära asteroider.

 

David Dunham arbetar vid International Occultation Timing Association (IOTA). En organisation som huvudsakligen består av hängivna amatörastronomer.  Marc Buie, Southwest Research Institute, är den samordnande organisationen som  tar emot insatserna från mängder av astronomer och ansvarar över  att  mer än 60 teleskop med kameror kommer in med uppgifter för bearbetning i det snävaste "område" som någonsin inrättats för att observera en ockultation (förmörkelse) av en ljusstark stjärna orsakad av den mystiska lilla aktiva asteroiden (3200) Phaethon  som finns i vårt solsystem.

 

Phaethons långsiktiga omloppsbana visar att den just nu inte utgör någon fara för jorden. Men det finns andra jordnära objekt (NEOs) som klassas som potentiellt mycket farliga i framtiden då dess banor kommer närmre oss.

Olika slag av teknik används nu mot och demonstreras mot Phaethon ockultation för att lära mer om hur övervakning av asteroider ska gå till mer effekt och att hitta dem. Det handlar om att lära mer om risker.

Något (min anm.) jag anser kan vara akut då ingen vet om en för oss ännu oupptäckt större asteroid är på kollisionskurs med jorden just nu.

Bild från vikimedia på ett mycket intressant diagram över aktiva rymduppdrag från 2018-2022 på rymduppdrag.

Fragment av asteroider kan en gång ha hittat vägar från det inre till det yttre av solsystemet

Ett team av forskare har funnit bevis på att små bitar av asteroider från det inre av solsystemet verkar har passerat genom en passage från det inre ut i det yttre av solsystemet något som tidigare ansetts nästintill omöjligt.

Detta verkar ha skett ca 1 miljon år efter det att solsystemet bildades under den tid Jupiters kärna bildades. Under denna period har det funnits en lucka i den protoplanetära disken (skivan av tät gas och damm som omger solen) enligt beräkningar gjorda för att förklara ovan händelse. Detta skede kallas "Jupiter Gap ".

Denna nya forskning ger en ny teori om dynamiken i skeenden i det tidiga solsystemets historia," säger huvudförfattare Schrader i en rapport och tillägger. "Vår forskning visar att dessa två områden det yttre och inre av solsystemet inte var helt isolerade från varandra då."

Forskargruppen, som omfattar forskare från Smithsonian Institution's National Museum of Natural History, University of Hawai'i vid Mānoa, Washington University i St Louis, och Harvard University, inspirerades att genomföra denna studie på grund av prover som förts tillbaka från NASA: s Stardust. Rymdsonden som tagit kometprover däruppe.

Fynden antyder att material migrerat från det inre solsystemet till de yttre delarna där kometer bildats (Orts moln) och forskarna föreslog att migration av material kan ha varit mer utbredd i det tidiga solsystemet än man tidigare antaget vara möjligt. ”Stardust uppdrag innebar att kika som genom persienner på det tidigaste solsystemet”, säger medförfattare Timothy McCoy, ordförande och intendent för meteoritforskning vid National Museum of Natural History, Smithsonian Institution. "Vi visste att meteoriterna i våra samlingar kunde ge ny kunskap"

Med detta i åtanke bestämde de sig för att testa denna hypotes med hjälp av prover av meteoriter, särskilt chondriter, som fanns redan i det tidiga solsystemet.

Tack vare den stora samlingen av meteoriter från Center for Meteorite Studies, Smithsonian Institution och NASA, hade de tillgång till provbitar av kondriter som tros ha bildats i det inre solsystemet samt de som tros ha bildats i det yttre av solsystemet och jämfört. Med hjälp av elektronsondmikroanalys (för att få högupplösta bilder av proverna och större och mindre elementdata från enskilda mineraler) och en sekundär jonmasspektrometer (används för att analysera isotopiska sammansättning) kunde laget ge direkta bevis för en blandning av komplex material från det inre och yttre solsystemet.

"Genom att titta på vilka typer av prover vi har i Center for Meteorite Studies samling, kunde vi undersöka hur material flyttats runt i den protoplanetära disken (området runt solen då den var ung) för fyra och en halv miljard år sedan," sa medförfattare Davidson. 

Ytterligare en pusselbit (min anm.) till kunskapen om vad vi lever i och hur det kom till och fungerar är lagd till kunskapen med denna upptäckt.

Bild från vikipedia på En vanlig kondrit, som visar kondruler och metallflingor som den består av.

Asteroidnedslag på dvärgstjärnors planeter utplånar livsmöjligheter

Livet behöver förmodligen (enligt vår erfarenhet) vatten, kol, och tillräckligt med ljus och värme för att uppkomma och överleva. På en planet där det ska utvecklas behöver gravitationen inte vara för stor (innebärande att planeten inte är för stor) och en atmosfär är även behövlig.


Men i en ny studie föreslås även att komet och asteroidnedslag inte får vara i hur stor mångfald som helst.


När ett stort objekt slår ner på en planet kan två saker hända: materialet från objektet som slår ner trycker iväg en del av atmosfären ut i rymden enligt astronom Mark Wyatt vid University of Cambridge.


I verkligt jättelika effekter likt den som bildade jordens måne ger det än värre effekter på atmosfären. Men en viss mängd nedslag (dock ej av mycket stora format) klarar liv och atmosfär av att utvecklas under.


Om en planet är för liten klarar den mindre och är den stor har liv svårt att uppstå under en för stor gravitation. Storleksmässigt är jorden bäst och avståndet till en sol viktigt. Vår sol är en bra stjärnklass för planeter där liv kan uppstå.


Vid röda dvärgstjärnor är liv bara möjligt om planeten ligger lika nära sin sol som Merkurius gör vår sol. Vid en sådan stjärna finns mycket asteroider och kometer som kretsar runt i hög hastighet och risken för nedslag på planeten är stor. Asteroider och kometer kretsar runt omkring i mycket höga hastigheter och kraschar mer ofta då ner på en eventuell planet.


"Högre hastighet och nedslag ger stora negativa effekter på en planets atmosfär," säger Wyatt.


Det är dåliga nyheter för livet i planetsystem vid röda stjärnor. 


Vid dessa solar dras kometer och asteroider inte lika lätt in i solen eller skickas i omloppsbana därifrån utan här kan de stanna eller öka hastigheten. Området i närområdet blir då riskabelt för planeter här och för att liv ska finnas i dessa solsystem måste det utvecklas på planeter som ligger mycket nära sin sol. Av den anledningen kanske vi inte ska koncentrera oss på livssökning i dessa solsystem i första hand.


Bild från  vikipedia med illustration av vad en dvärgstjärna är.

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

Att förgöra hotande asteroider kan vara svårare än vi antaget tidigare

Förslag har ofta varit att om det kommer en asteroid på livsfarlig kurs mot  Jorden kan vi som sista åtgärd spränga den innan den når Jorden.


 Men inkommande asteroider kan vara svårare att bryta itu än forskare tidigare trott konstateras i en Johns Hopkins-studie utifrån en studie med datorsimulering bestående av fakta om stenars strukturer simulerade kollisioner med asteroider kontra sprängmedel.


Vi brukar tro att ju större ett föremål är desto lättare kan det brytas då dessa bör ha större brister (sprickbildning) än mindre föremål. Men fann att asteroider är starkare än vi tänkte oss och kräver mer energi för att fullständigt krossas än vi ansåg tidigare ”, säger Charles El Mir, en Ph.D  på Johns Hopkins universitetets Institution för maskinteknik och studiens huvudförfattare.


Vår fråga var hur mycket energi det går åt för att förstöra en asteroid och bryta den i bitar? säger El Mir.


Resultatet av datorsimuleringen blev att i den första fasen då asteroiden träffas bildas miljontals sprickor och denna då krusas över hela asteroiden, delar av asteroiden flödar lik sand och en krater skapas.


I denna fas undersöktes enskilda sprickor och visade då på övergripande mönster för hur dessa sprickor sprids. Det visade sig att hela asteroiden inte bryts ner av effekterna vilket man tidigare trott. Istället hade påverkandet resulterat i att asteroiden fick en stor skadad kärna som sedan utövade en stark dragningskraft på fragmenten som i övrigt fanns kvar. Dessa drogs in mot kärnan.


Forskarna fann att slutresultatet av denna inverkan inte var att fragment låg löst kringspridda i omgivningen och asteroiden krossats utan istället drogs in mot kärnan och istället fick  asteroiden att få en betydande styrka eftersom den inte hade knäckts. Detta indikerar att mer energi behövs för att förstöra asteroider än man tidigare ansett. Samtidigt var skadade fragment nu omfördelade över den stora kärnan.


Själv tror jag det behövs minst en kärnsprängning för att klara av en asteroid något som kanske inte är helt bra då avfallet från strålningsskadat material sedan kan sväva därute eller falla in mot eller ner på Jorden i mindre fragment. Men miljövänligare laddningar av den styrka som behövs den gången det kommer att behövas finns inte med dagens teknik.

Små objekt upptäckta bortom Pluto i Kuiperbältet

För första gången har astronomer upptäckt en 1.3 km i radie stor kropp i utkanten av solsystemet. Upptäckten finns i Kuiperbältet och misstanken att objekt av denna storlek skulle finnas där var mycket stor.


De har antagits finnas därute sedan mer än 70 år. Dessa objekt agerade som ett viktigt steg i planetbildandeprocessen då solsystemet var nytt. Det är objekt av sten,  damm, och gas slogs samman och växte till sig.


Kuiperbältet är en samling av små himlakroppar som ligger bortom Neptunus omloppsbana. Här beräknas finnas ca 70000 objekt av skilda storlekar i form av asteroider, kometer och dvärgplaneter. Ska vi räkna in antalet små objekt av det nu hittade kan säkert antalet ökas stort.


Världsledande teleskop, som Subaru teleskopet kan inte observera objekt av denna lilla storlek direkt. Däremot har en forskargrupp ledd av Ko Arimatsu vid nationella astronomiska observatoriet i Japan använt en teknik som kallas ockultation vilket innebär övervakning av ett stort antal stjärnor för att leta efter  skuggan av ett objekt som passerar framför en av dem. 

The Organized Autotelescopes for Serendipitous Event Survey (OASES) team placerade två små 28 cm teleskop på taket av Miyako open-air skolan på Miyakojima-shi, Okinawa Prefecture, Miyako Island i Japan, och övervakade cirka 2000 stjärnor i totalt 60 timmar.


Vid analyseringen av de data som blev resultatet fann teamet en händelse vilken överensstämmer med att ett litet objekt rörelse en stjärnas ljus. Mätningar visade att ett objekt med storleken av 1.3 km hittats i Kupierbältet. Upptäckten stöder teorin att det troligen finns stora mängder av dessa mindre stenbumlingar och att det var objekt av denna storlek som slöts samman vid sammanstötningar och var början till skapandet av planeter. 

Troligen var de hetare då och av den anledningen kunde de slutas samman. Idag skulle krockar mellan två sådana iskalla objekt sönderdelas.


Arimatsu säger, ”Detta är en verklig seger för vårt lilla projekt. Vårt team hade mindre än 0,3 procent av budgeten för vad stora internationella projekt arbetar med. Vi hade ännu inte tillräckligt med pengar för att bygga en andra kupol för att skydda våra andra teleskop! Men vi lyckades ändå göra en upptäckt som inte gjorts av de stora projektens avancerade teleskop. Nu när vi vet att våra system fungerar kommer vi att undersöka Kuiperbältet mer i detalj. ”Vi har också siktet inställt på att finna objekt som ännu är oupptäckta i Oorts moln”.


Oorts moln är objekt av samma slag som i Kuiperbältet men vilket finns i det moln av objekt av skilda storlekar som finns från solen och ut mot Neptunus bana. I detta moln finns miljarder kometer enligt vad man bedömer i dag.

Bild Oorts moln och Kuiperbältet.

Ny forskning visar vissa små oregelbundna dvärgplaneter o asteroider har ringar

Chariklo eller 10199 Chariklo även känd som 1997 CU26 är en så kallad centaur (asteroider med namnet centaur är de vilkas omloppsbana ligger mellan Saturnus och Uranus). 


Det är den största kända centauren. Chariklo upptäcktes av James V. Scotti vid Spacewatch-projektet den 15 februari, 1997. Asteroiden är uppkallad efter Chariklo i den grekiska mytologin. Chariklo var en nymf, kentauren Keirons hustru och dotter till Apollo. Storleken på denna oregelbundna asteroid är 260*10 km.


Dvärgplaneten Haumea är dvärgplanet djupt in i vårt solsystem. Haumea var först känd som 2003 EL61 med smeknamnet "Santa", är en dvärgplanet i Kuiperbältet dit även dvärgplaneten Pluto räknas in men med enbart en tredjedel av Plutos massa. Haumea upptäcktes av J. L. Ortiz et al vid Instituto de Astrofísica de Andalucía vid Sierra Nevada Observatory i Spanien och av Mike Brown's team vid Caltech i USA. 

Haumea namn är från den Hawaianska mytologin där Haumea är fruktbarhetsgudinna och  namnet valdes särskilt med tanke på att gudinnan förknippas med elementet sten.

 Storleken på Haumea är ca1150*100 km. Den har likt ovanstående Chariklo och likt planeterna Saturnus, Jupiter, Neptunus och Uranus egna ringar runt sig. Något som förvånat då man ofta ansett att ringar bör finnas enbart runt runda kroppar där gravitationen är likartad runt om. Vilket ovanstående objekt inte är.


Chariklo och Haumea var de första små föremål som upptäcktes med ringar vilket nu får oss att anse att ringar är vanligare än vi trott ”, säger Maryame El Moutamid forskarassistent vid Cornell centrum för astrofysik och planetarisk vetenskap och en av författarna till en ny rapport.


”När det gäller små som kroppar Chariklo och Haumea är ringarna begränsade av gravitationen på grund av objektens form ”. 


Chariklo är en liten, stenig asteroid mellan Saturnus och Uranus vilken tar 63 år på sig för att kretsa ett varv kring solen. Det är det största objektet i en asteroidklass som kallas kentaurer.


Haumeaen dvärgplanet i Kuiperbältet (korsar Neptunus omloppsbana) ungefär en tredjedel så lika stor som Pluto med form som en rugbyboll. Den finns i Kuiperbältet en region bortom Neptunus omloppsbana. Haumea tar ca 285 år på sig för att kretsa ett varv kring solen.


Det var lite nytt från vårt solsystem.


Bilden är en illustration av Haumea innan ringen upptäcktes som den antas se ut med sina två små månar utan ring.

Minimånarna runt Jorden ska undersökas

Minimånar kallas de. Asteroiderna vilka fångas in av Jordens dragningskraft och under en begränsad tid kretsar runt Jorden innan de försvinner från oss igen eller sönderdelas om de faller in i Jordens atmosfär och bränns upp.

De har tills nu varit svåra att upptäcka då de enbart ofta bara är några meter i diameter.

Snabbt kommer de in i Jordens närhet och här stannar de enbart oftast en kort tid för att lika snabbt försvinna bort. Deras ursprung är oftast från asteroidbältet mellan Mars o Jupiter.

Nu har ett nytt teleskop tillkommit Large Synoptic Survey Telescope (LSST).   Detta teleskop i Chile  kommer lättare än tidigare teleskop att upptäcka de små minimånarna (asteroiderna).  Det kommer då att bli lättare att verifiera deras existens och spåra dess vägar runt Jorden.

För närvarande förstår vi inte helt vad asteroider är gjorda av," säger doktor Mikael Granvik, medförfattare till en ny rapport. Granvik är ansluten till både Luleå tekniska universitet i Sverige och Helsingfors universitet i Finland.

Granvik säger följande "När vi börjar hitta mini-moons i högre grad kommer de att vara perfekta mål för satellittuppdrag. Vi kan starta korta och därför billigare uppdrag, använda dem som testbäddar för större rymduppdrag och ge en möjlighet till den framväxande asteroidutvinningen för industrin att testa sin teknik. "

"Vi vet inte om små asteroider är monolitiska stenblock eller bräckliga sandhögar eller något däremellan", säger Granvik. "Mini-moons som spenderar betydande tid i omlopp runt jorden tillåter oss att studera densiteten hos dessa kroppar och de krafter som verkar inom dem, och därmed kan vi lösa dessas mysterium."

Säkert finns nya möjligheter när vi nu kan använda och kanske förstå dessa minimånar och kanske även förutsäga om några av dessa kan bli till fara för Jorden (min anm).

Bild av Nasa på Asteroid 2008 TC3 en ca 2 meter stor sten.

USA:s metod för att skydda sig mot asteroidnedslag

Skulle Trumps förslag om en space force vinna terräng bör den användas även i fredstid. Övningar bör inte kunna vara svåra att finna.

Vi har sett hur asteroider utan upptäckt kunnat komma nära Jorden och i vissa fall hamnat här innan förvarning. De har slagit ner och skadat egendom och människor.

Ex på det är Tjeljabinsk2013 

Kan en space force i fredstid användas för att spåra jordnära hotfulla asteroider och även öva på dessa gör de en nytta när väl den stora asteroiden dyker upp en gång och måste bekämpas.

Metoder de kan testa och som finns föreslagna när väl en stor hotfull asteroid dyker upp är ex att   fästa en rymdfarkost på asteroiden för att med denna bogsera den till kursändring. Ett annat förslag är att spränga asteroider med atomvapen.

Detta är bara vad som uttänkts just nu som möjliga hjälpmedel för att få hotfulla asteroider att bli neutrala för oss. Säkert kan mer metoder finnas. Så nog skulle en space force kunna få arbete redan i dag. Det hittas ofta asteroider i närområdet vilka kan bli hotfulla men ofta ses de inte förrän de överraskande dyker upp.

Detta bör vara ett av en space force styrkas uppdrag att finna bättre metoder att finna och bekämpa dessa.  En skyddsstyrka för Jorden.

Bild på mindre asteroid 234 Ida tagit av  NASA