Det handlar om Meteoriten som nyligen kraschade genom ett tak i New Yersey

 

Det var en meteorit som måndagen den 8 maj hittades på golvet efter en studs upp i innertaket i en villa i New Yersey efter att den tagit sig igenom taket första gången på huset. Det var hos familjen Suzy Kop och hennes man Dan händelsen skedde. Suzy hittade meteoriten då de kom hem på golvet i bostaden. En svart sten i en storlek av 10*15 cm, Hon anmälde händelsen till polisen. Enligt Associated Press anlände ett hazmat-team (en organiserad grupp av yrkesverksamma som är specialutbildade till att hantera farligt material eller farligt gods) för att undersöka meteoriten efter tecken på radioaktivitet och kontrollera om  familjen utsatts för strålning.

Tekniskt sett är alla meteoriter radioaktiva eftersom de innehåller klyvbara element som kalium, uran och torium i små nivåer. Studier har visat att de flesta meteoriter är  mindre radioaktiva än jordens stenar. Under tiden kontaktade polisen det närliggande College of New Jersey och fick tag på Shannon Graham, biträdande professor i fysik för att hjälp till att bestämma objektets identitet.

Graham hade hjälp av Nathan Magee från fysikavdelningen med  kollegor bekräftade meteoritens kosmiska ursprung baserat på visuell inspektion, densitetsmätning och närbildsundersökning med ett elektronmikroskop. En första analys indikerar att det sannolikt är en LL6-kondrit, en stenig meteorit med lågt järninnehåll som ofta har en cementliknande färg.

 Liksom nästan alla meteoriter är de från bildandet av solsystemet för 4, 6 miljarder år sedan. Att hålla en i handen frammanar visioner av en tid innan det  fanns planeter.

Vissa undrade om meteoriten kan ha varit relaterad till meteorregnet Eta Aquariid som är aktivt den tid på året nedslaget skedde. Dessa Meteorer härrör från damm och sten som frigjorts ur Halleys komet under dess cykliska besök i det inre av solsystemet. Men genom att notera riktningen för meteoritens inträngning kan man definitivt säga att det inte finns något samband med detta meteorregn.

Bild https://skyandtelescope.org/ Meteoriten visas bredvid den urgröpning  den gjorde i trägolvet i sovrummet på övervåningen. Stenen mäter cirka 10x15 cm och väger 984 gram. Enligt Dr Marc Fries hade eldklotet en uppskattad energi på ett ton TNT. En typisk meteorit av denna storlek träffar marken med en hastighet av 320-400 km/h. Foto  Hopewell Township polisavdelning

Asteroiden 2022 EB5 överraskade jorden den 11 mars

 

Apollo-asteroiderna kallas en kategori av jordnära asteroider. En av dessa träffade jordens atmosfär över Norska havet innan den upplöstes i här  den 11 mars 2022. Den kom oupptäckt och tidigare okänd som en överraskning från ovan. Astronomer förstod dock att den var på kollisionskurs och förutsåg exakt var och när kollisionen skulle inträffa. Men enbart två timmar innan den upptäcktes och därefter slog ner.

Detta rapporterade K. Sarneczky vid Piszkéstető-observatoriet i norra Ungern där man först observerade objektet vid Minor Planet Center – det internationellt erkända clearinghuset för positionsmätningar av små himlakroppar. Objektets bana och nedslag publicerades på Minor Planet Centers hemsida 

NASA:s "Scout" konsekvensbedömningssystem var först med dessa  tidiga mätningar och beräknade banan för 2022 EB5. Så snart Scout visat att 2022 EB5 skulle träffa jordens atmosfär, larmade systemet Center for Near Earth Object Studies (CNEOS)  och NASA: s Planetary Defense Coordination Office och flaggade därefter objektet på Scouts. Scout underhålls av CNEOS vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien och söker automatiskt igenom Minor Planet Centers databas efter asteroider på kollisionskurs med jorden. CNEOS beräknar varje känd jordnära asteroidbana för att förbättra konsekvensbedömningar till stöd för Planetary Defense Coordination Office.

 

"Små asteroider likt 2022 EB5 finns i stort antal och de träffar atmosfären ganska ofta – ungefär en gång var tionde månad", säger Paul Chodas, chef för CNEOS på JPL. "Men väldigt få av dessa asteroider har faktiskt upptäckts i rymden och observerats före nedslaget då de är små och fram till de sista timmarna innan nedslag och ett teleskop måste observera precis rätt plats av himmel vid rätt tidpunkt för att de ska upptäckas." Just denna var enbart ca 2 meter i diameter (min anm.)

En större asteroid med risk för kollisionspotential skulle upptäckas mycket tidigare och längre från jorden. NASA:s mål är att hålla reda på sådana asteroider och att beräkna deras banor för att helst få års varsel före en potentiell kollision.

2022 EB5 är den femte lilla asteroiden som upptäcks i rymden innan den nådde jordens atmosfär. Den första asteroiden som upptäcktes och spårades långt innan den träffade jorden var 2008 TC3, som gick in i atmosfären över Sudan och bröts upp i oktober 2008. Den 4 meter breda asteroiden spred hundratals små meteoriter över den nubiska öknen. När undersökningar blir mer sofistikerade och känsliga kommer fler av dessa ofarliga föremål att upptäckas innan de kommer in i atmosfären.

Bild vikipedia på Apolloasteroiden 2022 EB5  (visas grön). Solen är i centrum, med planeterna Merkurius (grå), Venus (svart), jorden (blå), och Mars (röd).

Ett Försvar mot oväntade asteroidnedslag arbetas fram.

 

Den 15 februari  2013 var det många teleskop runt om i världen som uppmärksammade asteroiden 2012 DA14, en kosmisk sten av cirka 50 meter i diameter som var på väg att komma närmre jorden än flertalet satelliter gör däruppe.

Den 15 februari 2013 exploderade asteroiden Chelyabinsk, en asteroid av cirka 19 meter i diameter över staden Tjeljabinsk i Ryssland då den gick in i jordens atmosfär i en skev vinkel. Explosionen som följde genom värmen som alstrades av dess färd genom atmosfären krossade fönster och skadade byggnader och nästan två tusen människor skadades men alla överlevde.

 

"Det visade sig senare att dessa två asteroider  helt oberoende av varandra anlände den dagen" säger Philip Lubin, fysikprofessor vid UC Santa Barbara en av de många forskare som analyserat 2012 års DA14-möte passage nära jorden.

"En av dessa asteroider 2013  den som betecknats 2012 DA14 visste vi skulle komma men missa jorden. Den andra visste vi inte ens att den existerade eller skulle komma". Den som svepte ner över Ryssland.

För Lubin och forskare som likt honom analyserar incidenter som dessa påtalar vikten av ett stabilt planetariskt försvar: avkänning, spårning, karakterisering och slutligen försvar mot potentiellt farliga asteroider och kometer något vi behöver arbeta mer med .

 Händelser som hotar oss som  den vid Tjeljabinsk är sällsynta och inträffar ungefär en gång vart 50-100 år, men de kan bli förödande.

Den senaste av  händelser som var mycket förödande var Tunguska-händelsen, en luftexplosion över östra Sibirien 1908, som jämnade hundratals kvadratkilometer skog. Hade den hamnat i en stad hade kanske miljoner människor avlidit och staden jämnats med marken.

Ett försvar och bättre koll på skyn arbetas numera fram. Men ännu kan vi inte känna oss trygga. Om nu detta någon gång blir möjligt (min anm.).

Bild piqsels.com något som ses här önskar ingen uppleva. Och den som upplever det blir det den sista upplevelsen för.

Messinger lyckades fotografera ett nedslag på Merkurius

 

Rymdfarkosten Messenger hade i första hand som huvuduppgift att samla in  fakta om Venus atmosfär och att på ett nytt sätt mäta hur länge neutroner kan existera på egen hand.

Nu visar dock en färsk studie (data tar år att gå igenom efter en rymdfärds alla insamlade uppgifter) som publicerats i Nature Communications att rymdfarkosten upptäckte även något annat som går till vetenskapens historia.

Den har mycket sannolikt bevittnat en stor meteoroids nedslag på Merkurius. Det är första observationen någonsin av ett nedslags påverkan på någon annan himlakropp än jorden eller månen. Det anses otroligt att MESSENGER kunde ha turen att se detta hända, säger Jamie Jasinski, rymdfysiker vid Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien och huvudförfattare till en studie om händelsen. "Dessa data spelar en riktigt viktig roll för att hjälpa oss att förstå hur en meteoroids påverkan bidrar till material till Merkurius exosfär." 

Merkurius är två femtedelar av jordens storlek och har bara ett uns av en atmosfär vilken här kallas en exosfär   med ett atmosfärtryck som är en kvadriljon av atmosfärtrycket vid havsnivån på jorden. Exosfären bildas på Merkurius solvända sida från material som ursprungligen fanns på planetens yta av natrium och ett tiotal andra molekyler. Forskare tror att meteoroiders effekter delvis är ansvariga för att ge sådant material till Merkurius exosfär.

Meteoroiderna kommer från asteroidbältet mer än 200 miljoner km bort där interaktioner mellan asteroider (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter) får gravitationen   på Jupiter eller Mars att resultera i att dessa rymdstenar i spiralformad resrutt ibland ger sig iväg och in i det inre av solsystemet. Några av dem bör då oundvikligen slå ner på Merkurius och kasta partiklar tusentals km upp i exosfären.

 

Men en sådan händelse hade aldrig registrerats tidigare utan var rent hypotetisk.

Forskare satsade på att MESSENGER som skulle kretsa runt Merkurius i fyra år skulle upptäcka något och det gjorde den. De förväntade sig att rymdfarkosten skulle se två nedslag per år under sitt uppdrag. Men det tog 2 1/2 år innan något hände. Det var den 21 december 2013 då MESSENGER gled över Merkurius solsida som ett av dennas instrument – Snabbbildsplasmaspektrometern (FIPS) upptäckte fenomenet som resulterade i att ett ovanligt stort antal natrium och kiseljoner.

Teamet planerar att utnyttja ett instrument som liknar FIPS på Europeiska rymdorganisationens (ESA)   BepiColombo-uppdrag för att samla mer information och fånga fler nedslag. BepiColombofarkosten sköts upp i riktning mot Merkurius 2018 och kommer att närma sig planeten i slutet av 2025 här ska den under ett år göra liknande observationer som Messinger gjorde men med andra och känsligare instrument och leta efter fler meteoroideffekter under det år som den kretsar kring Merkurius.

 Kanske inte så konstigt att ett meteornedslag sker på andra himlakroppar än på Jorden och på månen (min anm.). Men så länge man inte kunde bevisa att något sådant sker eller skett är allt bara teorier. Men nu har detta antagande bevisats.

Bild vikipedia en illustration på hur farkosten Messinger kretsade runt Merkurius under sitt uppdrag under åren 2004-2015.

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.

Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.

Asteroidnedslag på dvärgstjärnors planeter utplånar livsmöjligheter

Livet behöver förmodligen (enligt vår erfarenhet) vatten, kol, och tillräckligt med ljus och värme för att uppkomma och överleva. På en planet där det ska utvecklas behöver gravitationen inte vara för stor (innebärande att planeten inte är för stor) och en atmosfär är även behövlig.


Men i en ny studie föreslås även att komet och asteroidnedslag inte får vara i hur stor mångfald som helst.


När ett stort objekt slår ner på en planet kan två saker hända: materialet från objektet som slår ner trycker iväg en del av atmosfären ut i rymden enligt astronom Mark Wyatt vid University of Cambridge.


I verkligt jättelika effekter likt den som bildade jordens måne ger det än värre effekter på atmosfären. Men en viss mängd nedslag (dock ej av mycket stora format) klarar liv och atmosfär av att utvecklas under.


Om en planet är för liten klarar den mindre och är den stor har liv svårt att uppstå under en för stor gravitation. Storleksmässigt är jorden bäst och avståndet till en sol viktigt. Vår sol är en bra stjärnklass för planeter där liv kan uppstå.


Vid röda dvärgstjärnor är liv bara möjligt om planeten ligger lika nära sin sol som Merkurius gör vår sol. Vid en sådan stjärna finns mycket asteroider och kometer som kretsar runt i hög hastighet och risken för nedslag på planeten är stor. Asteroider och kometer kretsar runt omkring i mycket höga hastigheter och kraschar mer ofta då ner på en eventuell planet.


"Högre hastighet och nedslag ger stora negativa effekter på en planets atmosfär," säger Wyatt.


Det är dåliga nyheter för livet i planetsystem vid röda stjärnor. 


Vid dessa solar dras kometer och asteroider inte lika lätt in i solen eller skickas i omloppsbana därifrån utan här kan de stanna eller öka hastigheten. Området i närområdet blir då riskabelt för planeter här och för att liv ska finnas i dessa solsystem måste det utvecklas på planeter som ligger mycket nära sin sol. Av den anledningen kanske vi inte ska koncentrera oss på livssökning i dessa solsystem i första hand.


Bild från  vikipedia med illustration av vad en dvärgstjärna är.

En meteorits nedslagseffekt på månen den 21 jan. 2019.

21 januari 2019, fullmånen hade gått helt in i jordens skugga enbart sekunder senare efter den totala skuggfasen av månförmörkelsen slog en meteorit ner på månens yta.


Den orsakade en kort men ljus blixt och de som såg detta var amatörastronomer över norra halvklotet. Professionella astronomer uppmärksammade det inte förrän de månader senare började studera bilder tagna av en hop av åtta teleskop i södra Spanien.

Det team av forskare vilka sedan studerat bilderna tror sig nu veta hur hårt månen fick ta emot smällen. Meteoriten bör enligt beräkningar ha haft storleken av  30 till 60 centimeter och kraschat ner på månen i en hastighet 61 000 km/h.


Effekten resulterade i en krater på ca 15 meter i diameter. Genom att studera blixten av denna krasch i flera olika våglängder av ljus beräknas dess temperatur vid nedslaget ha varit ca 5 400C och dess vikt ca 45 kg. Energin som frisläpptes beräknas till ca 1500 kg.


Att upptäcka en så ovanlig händelse som ett nedslag på månen under en total månförmörkelse är unikt. Kanske vi aldrig upptäckt denna om inte amatörforskare slagit larm om vad de sett och därmed uppmärksammat astronomer om händelsen och fått dessa att agera.


 Men samtidigt är det en varningssignal för de bemannade månbesättningar som ska landa på månen i framtiden. Skydd måste finnas och spårning efter kommande objekt uppifrån annars kan fruktansvärda olyckor ske.


Det finns ingen skyddande atmosfär över månen som Jorden har. På Jorden brinner mindre objekt upp på sin nedfärd i atmosfären och träffar inte ytan.


På månen är det fritt fall i hög hastighet även av små objekt uppifrån.

Amatörastronom filmade överraskande meteoritkrasch på Jupiter för ett tag sedan. Se film på nedslaget.

Meteoriter träffar ofta våra grannplaneter liksom oss själva. Oftast är det små objekt vilka brinner upp i atmosfären.

Men ibland hamnar större objekt på Jorden och skador uppstår.

Jupiter vilken är en betydligt större planet än Jorden och därmed en större uppfångare av närkommande meteoriter  hamnade i skottgluggen  i mars i år. En amatörastronom lyckades fånga effekten av nedslaget i Jupiters atmosfär.

Ännu har vi inget säkert uppspårningsystem för meteoritbesök varken för Jorden eller våra grannplaneter.  Ett system vi bör försöka få att fungera och inte bara hoppas på att inget sker. Idag bör vi kunna försvara oss och då kan nyttan bli att vi kan förhindra skador och ond bråd död. Kom ihåg att det bara var några år sedan (2013) meteoritnedslaget  i Ryssland  vilket och orsakade skador på människor och byggnader.

Tidigare när inga skydd kunde finnas var säkert okunskap bäst om farorna. Det var bättre att ett nedslag kom överraskande än en förvarning vilken skulle  skapat panik och kanske än värre skador än själva nedslaget skulle gjort.

I dag finns vissa teorier om skydd (att skjuta på dem med en raket så banan ändras, atombomber at spränga dem mm) men ännu inget som säkert spårar upp var alla finns.

Se nedslagsfilm av asteroiden på Jupiter taget av en amatörastronom  på medföljande länk här.