I alla tider har fattigdom varit det vanligaste tillståndet för mänskligheten. Först under det senaste århundradet har detta förändrats i vissa västerländska länder.
I Sverige lyckades de sämst ställda bilda regeringsdugliga partier och föreningar som tog tag i fördelningen av ekonomiska resurser.
Vi, liksom flera andra länder, bekämpade fattigdom och fattigdomsfällor.
Men ju fler som fick det betydligt bättre desto fler som började se med misstänksamhet mot de som likväl var kvar i fattigdom.
Vi fick efterhand ett hårdare samhällsklimat igen. Bäst hade vi i Sverige under 80-talet sedan började samhällets ideologi förändras i snabb takt. Många hade nu fått en förmögenhet och började skatteplanera och ville minska statens utgifter för att få mer själva genom att skatter kunde sänkas.
Det dröjde dock till mitten av 2000 talet innan det borgerliga blocket lyckades ena sig i en mycket uträknande kampanj för att knäcka nöten om hur man skulle förändra samhället och få folket med sig.
Man tog då hjälp av människans inbyggda rädsla och egoism och lyckades få de nu betydligt rikare svenskarna (än under tidigare eror) att konstruera en syn på de som inte hade arbete som arbetsskygga bidragstagare och sjuka i många fall lika arbetsskygga, och som grädde på moset sänkte man inkomstskatten för de som hade arbete.
En ny giv var kommen. Lyckas och du ska få mer, misslyckas och du får skylla dig själv och leva därefter.
Fattigdomen var återställd och i Sverige likt många andra länder i Europa gick utvecklingen tillbaks till mänsklighetens status quo. En inarbetad och nödvändig fattigdom för att skrämma till lydnad och underkastelse.
