Google

Translate blog

onsdag 22 december 2010

Människan, det observerande däggdjuret

Vilddjuren observerar först sitt byte för att snabbt kunna bestämma sig för hur man bäst tar det. Rovdjuren observerar först innan de anfaller. 

De djur som är bytesdjur observerar inte rovdjuret utan flyr så fort de misstänker att ett sådant är i antågande.

Människan observerar både djur,  medmänniskor och ting innan ett agerande sker.
Man ser fördelar och nackdelar med olika ställningstaganden innan något sker.
Inget djur är så observerande som människan. Inget djur är så nyfiket som människan.
Inget djur har sådan kunskapstörst som människan.

Inget djur är så förändringsbenäget och otåligt som människan.
Vad kan detta bero på, om inte att människan har en hjärna som är empatisk och kan se framåt och planera utifrån skilda scenarier.

Varför har vi skapats så?

Troligast för att vi ska kunna välja och göra egna val och inte minst påverka verkligheten. Hjälpa evolutionen på än fler vägar och snabbare än om denna fick verka ensamt. Både människan och den tickande evolutionen är inbyggd i skapelsen.

Varför? Vad är målet? Finns det något sådant?
Vad är meningen med skapelsen?

Gudstanken ser jag i det som andra ser en meningslös ickemeningsskapande  Big Bang i. Ungefär som i vissa filmer, där slutet är en stor explosion där allt försvinner. En lätt lösning på en svår avslutning för producenten.

Likt BigBang, en explosion och så var det inte mer. Med det blev allt förklarat, utom varför det började så ur ingenting.
Vad var då ingenting?