Utomjordingar har möjligt att sända signaler till oss med hjälp av gravitationslinsning.

 

Genom att använda  gravitationslinsning kan utomjordingar sända signaler med hjälp av solen. Men en snabb skanning efter sådana signaler har inte visat att något sådant sker.

Men frågan är ställd använder utomjordingar en egenhet av solens gravitation för att överföra information via ett interstellärt kommunikationsnätverk? Det är en fråga som nu för första gången astronomer ställer sig och undersökt. Man har skannat efter signaler som kommer från dolda icke-mänskliga sonder som kanske kretsar kring solen.

Hittills har metoden inte visat tecken på att sådana finns. Men den representerar en ny möjlighet att söka efter utomjordingar som en del i sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI). 

Den nya sökstrategin vilar på resultat från Albert Einstein vilken 1915 visade att gravitationen förvränger rymdtiden. Det innebär att massiva föremål, som stjärnor och galaxer böjer ljuset runt dem. Denna effekt, känd som gravitationslinsning, gör det möjligt för forskare att se extremt avlägsna objekt vars ljus har förvrängts av enorma förgrundsgalaxer och galaktiska kluster. Gravitationslinsning fubfer som ett förstoringsglas, Det fungerar bäst från en specifik plats som kallas kontaktpunkten, sa han.

Solens gravitationsfokus (kontaktpunkten) börjar vid ungefär 550 astronomiska enheter (AU), 550 gånger avståndet mellan jorden och solen, enligt Nicholas Tusay, doktorand vid Penn State. Ett teleskop placerat på denna plats skulle få häpnadsväckande förmågor - det kan upptäcka kontinenter och berg på en planet som kretsar kring en annan stjärna, tillägger han. Det blir en stor förstoringseffekt.

"Ljuset går åt båda hållen", sa Tusay. "Om du kan förstora ljus som kommer till dig, kan du också förstora ljus som slocknar." Blinkningar.

Detta innebär att gravitationslinsning kan användas för att effektivt skicka ljussignaler över interstellära avstånd, därför spekulerar forskare i om tekniskt kunniga utomjordingar som placerar sonder vid stjärnors kontaktpunkter som då kan effektivt få dem till ett gigantiskt punkt-till-punkt-kommunikationsnätverk.

För att testa denna idé använde Tusay och hans kollegor Green Bank Telescope i West Virginia för att genomföra sex stycken fem minuters skanningar efter radiosignaler från solens så kallade "kontaktpunkt".  Tyvärr fann man ingenting i de frekvenser som observerades (signaler av utomjordiskt ursprung).

 Resultaten av scanningen publicerades förra sommaren i The Astronomical Journal och presenterades förra veckan av Tusay vid det 241:a mötet i American Astronomical Society i Seattle.

Även om resultatet inte visade kontaktförsök sa Tusay att det är möjligt att främmande sonder placerade vid solens gravitationsfokuspunkt bara slås på då och då.

"Vi pratar alltid om nya sätt att söka inom SETI-området", säger Julia DeMarines, en astrobiolog vid University of California, Berkeley till Live Science. DeMarines var inte var inblandad i ovan arbete. Men tillägger ”När ingenting syns i en SETI-sökning kan det betyda flera saker att ingen finns där ute och kommunicerar eller att ingen kommunicerar på dessa sätt. Alla nya sökmetoder är alltid välkomna, sa DeMarines.

En spännande och bra metod i sökandet efter eventuella kontaktsökande utomjordingar anser jag (min anm.) Den bör inte heller vara så dyr i drift. Artificiell intelligens bör klara av sökmetoden när den byggs ut.

Bild vikipedia (gravitationslinsförklaring) som visar hur ljus böjs i närheten av massiva objekt. De orange linjerna visar objektets skenbara position och de vita linjerna visar ljusets väg från källans verkliga position.

I projektet Extreme Energy Events (EEE) i Italien tar man hjälp av skolelever.

 

Ett medborgarforskningsprojekt erbjuder allmänheten, eller delar av denna såsom skolelever, en möjlighet att delta i vetenskaplig forskning. Projektet Extreme Energy Events (EEE) finns i Italien och är ett samarbete mellan partikelfysiker som studerar kosmisk strålning och skolelever och deras lärare i Italien. Projektet har det dubbla syftet att intressera elever för kosmisk strålforskning och att inrätta ett landsomfattande "öppet laboratorium" av partikeldetektorer.

En av de ledande forskarna i EEE-projektkonsortiet, Silvia Pisano vid italienska Centro Fermi och Laboratori Nazionali di Frascati från INFN, Rom, Italien, har sammanfattat resultaten från cirka 20 år av detta projekt i en ny artikel publicerad  i The European Physical Journal Plus .

Kosmiska strålar är högenergipartiklar som färdas genom rymden med nästan ljusets hastighet. När de kommer i kontakt med jordens atmosfär produceras en mängd sekundära partiklar som kan detekteras när dessa når markytan. En enda primär kosmisk stråle kan producera en dusch av sådana partiklar som helt täcker en stad av storleken av till exempel Bologna. "Det finns fortfarande många öppna frågor om dessa sekundära partiklar. Ett exempel är frågan om de fullständiga detaljerna i deras energispektra", säger Pisano.

EEE-nätverket består av cirka 60 detektorer eller "EEE-teleskop" som finns spridda över hela Italien, mestadels i gymnasier. Eleverna och deras lärare är involverade i alla aspekter av projektet: installation och underhåll av utrustningen, datainsamling och analys samt spridning av resultaten. "Det speciella med ett experiment som är utformade likt detta är att det här finns möjlighet att leta efter korrelationer mellan händelser som ligger hundratals kilometer från varandra", tillägger Pisano. Hon och hennes medarbetare planerar nu att utöka nätverket till att omfatta fler skolor inklusive några skolor utanför Italien.

En bra idé då det ger impulser för vissa elever att satsa på en karriär i vetenskapens tjänst (min anm.). Något som behövs.

Bild från  https://eee.centrofermi.it/it/ som visar skolor som är involverade i projektet i Italien. Röda prickar skolor med teleskop. Blå skolor utan teleskop. Orange prickar Cern och INFN platser https://home.infn.it/en/.

För att förstå vad vi ser av exoplaneter måste vi först lära oss mer om jordsken.

 

Jorden absorberar mycket energi från solen men mycket av detta reflekteras tillbaks ut i rymden. Solljuset som reflekteras från jorden kallas Earthshine (jordsken). Vi kan se effekterna av det på den mörka delen av månen under en halvmåne.

Jordsken är en ljusreflex från en planet i detta fall jorden. Då vi ser ljuset från avlägsna exoplaneter ser vi direkt på deras exoplanet-sken utan att det reflekterats från ett annat objekt (vi ser exoplanetens mörka sida som finns i skuggan av sin sol då planeten sveper förbi sin sol). 

Om astronomer på en exoplanet såg på vårt jordsken som vi ser på exoplaneter skulle då jordskenet visas för dem, Nej inte enligt ovan beskrivning. Men med avancerade instrument skulle det kanske gå. Själva har vi inte dessa instrument.

Under de närmaste åren kommer däremot ett antal avancerade teleskop att börja arbeta. Tillsammans med JWST kommer de att ge oss de bilder som forskare väntat på i årtionden. Exempel på dessa kommande telekop är Giant Magellan Telescope i Chile, och det kommande rymdteleskopet LUVOIR (beräknas i drift under 2030-talet)  kommer vi in i en tidsålder av möjligheter till direktavbildade exoplaneter. Forskare måste förbereda sig för all denna nya data så att de har kunskap att rätt tolka dem.

Dessa framtida teleskop kommer att göra det möjligt för astronomer att karakterisera fler och fler jordliknande exoplaneter. Men för att tolka vad vi ser korrekt är om våra modeller vi arbetar utifrån  är korrekta. Då jorden är den enda planet vi känner till som har liv och är den enda beboeliga planeten med väl kända egenskaper, är jorden vårt enda testfall och den enda resurs astronomer har för att validera sina modeller utefter.

Det är nu jordsken kommer in. För eventuella astronomer på en exoplanet kan Venus och jorden ses finnas i vår sols beboeliga zon. Men deras planetsken är olika. Vi befinner oss i samma situation när vi i framtiden tittar på några avlägsna solsystems planetsken. Skillnaden av sken mellan Venus och Jorden kan hjälpa oss att förstå skillnaderna mellan livlösa planeter och planeter som är kan vara värdar för liv. I en ny artikel undersökte ett team av forskare hur jordsken kan användas för att bygga exakta modeller av intressanta planetsken. Detta beskrev de i en  artikeln “Polarized Signatures of a Habitable World: Comparing Models of an Exoplanet Earth with Visible and Near-infrared Earthshine Spectra.” Huvudförfattaren är Kenneth Gordon, doktorand vid Planetary Sciences Group vid University of Central Florida. Artikeln har godkänts för publicering i The Astrophysical Journal.

För mer om denna studie se här 

Bild vikipedia I nedan och nymåne reflekterar månens mörka delar indirekt solljus som kommer från jorden. Detta ger upphov till det som kallas jordsken.

Ny teori om Jupiters asteroidsvärmars tillkomst

 

Ett internationellt team av forskare inklusive NYUAD-forskaren Nikolaos Georgakarakos mfl forskare från USA, Japan och Kina under ledning av Jian Li från Nanjing University har utarbetat nya teorier som kan förklara den numeriska asymmetrin hos L4- och L5 Jupiters Trojan-svärmar, två kluster som innehåller mer än 10000 asteroider som rör sig längs med  Jupiters omloppsbana runt solen.

I årtionden har forskare vetat att det finns betydligt fler asteroider i L4-svärmen än i L5-svärmen men har inte förstått orsaken till denna asymmetri. Forskare har ansett att skillnaderna uppstod under ett tidigare skede av vårt solsystems existens. Att bestämma orsaken till dessa skillnader kan avslöja nya detaljer om bildandet och utvecklingen av solsystemet.

I artikeln, Asymmetry in the number of L4 and L5 Jupiter Trojans driven by jumping Jupiter, publicerad i tidskriften Astronomy & Astrophysics, presenterar forskarna en ny teori som kan förklara mekanismen till asymmetrin. Lösningen de föreslår är att en snabb migration av Jupiter från en tidigare närliggande bana runt solen kan ha snedvridit konfigurationen av de trojanska svärmarna vilket resulterade i mer stabila banor för asteroiderna i L4-svärmen än i L5-svärmen, säger Li. "Denna mekanism, som inducerade olika utvecklingsvägar för de två asteroidgrupperna  ger en ny och naturlig förklaring till av att L4-asteroiderna är cirka 1,6 gånger fler än asteroiderna i L5 svärmen.

Modellen visar Jupiters omloppsbana, orsakad av en planetarisk omloppsinstabilitet i det tidiga solsystemet. Något som ledde till att Jupiters migration skedde i mycket hög hastighet; En migration som forskarna antar var en möjlig orsak till förändringarna i stabiliteten hos de närliggande asteroidsvärmarna. Framtida datamodeller kan utöka förståelsen genom att inkludera ytterligare aspekter av solsystemets utveckling.  Inkluderande simulering av Jupiters snabba migration av olika hastigheter och effekterna från närliggande planeter.

Egenskaperna hos solsystemets uppbyggnad är inte helt förstått olösta frågeställningar i dess bildande och tidiga utveckling finns. Förmågan att framgångsrikt med datasimulering visa skilda händelsescenarier av ett tidigt skede av solsystemets utveckling och tillämpa dessa resultat på dagens frågor kan  vara ett viktigt verktyg när astrofysiker och andra forskare arbetar för att lära sig mer om vårt solsystems början.

Frågan (min anm.) över varför Jupiter i hög fart (om denna teori stämmer) från ett tidigare närmre läge till solen tog sig ut till sitt nuvarande läge och hur det skedde behöver även lösas.

Bild vikipedia

Jupiters trojaner       Hilda-asteroiderna

Asteroidbältet       Planetbanorna

Diagram som visar Jupitertrojanerna i grönt i förhållande till asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och Hilda-asteroiderna. Trojanerna är fördelade på två grupper, ”det grekiska lägret” L4 före och ”det trojanska lägret” L5 efter Jupiter.

Mystiska blixtrar kan komma från Neutronstjärnor.

 

Citerat fritt från vikipedia; En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan är större 1,4–3 solmassor sker en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner, och material utspridda  från supernovan i närområdet. Slut citat.

Upptäckten av de oscillerande frekvenserna från två korta gammablixtar är det bästa beviset hittills för när två massiva neutronstjärnor under ett kort ögonblick lyckas trotsa gravitationen innan de sammanslås och bildar ett svart hål.

En neutronstjärna bildas när en stor stjärna har slut på bränsle och exploderar och lämnar efter sig en supertät rest (blir en neutronstjärna) som kan innebära att den massa som en stjärna som vår sol innehåller får en storlek som en stad som Boston. 

Vanligtvis kan en neutronstjärna bara innehålla lite mer än två gånger solens massa innan den genomgår en gravitationskollaps och bildar ett svart hål. Men när två ordinära neutronstjärnor i ett binärt system smälter samman kan deras kombinerade massa överskrida denna gräns - men bara en kort stund. En ovanlig händelse och kort syn som är svår att upptäcka. OBS en stjärna i storlek som vår sol eller mindre får inte sitt slut i en supernova. Den sväller istället upp till en röd jätte för att sedan krympa ihop till en vit dvärg.

Det måste börja med att två neutronstjärnor i ett binärt system bildar en hypermassiv neutronstjärna i annat fall skulle det ske en direkt kollaps till ett svart hål, säger Cecilia Chirenti, som lett forskningen, till Space.com. Chirenti är astrofysiker vid University of Maryland, NASA: s Goddard Space Flight Center i Maryland och Center for Mathematics, Computation and Cognition vid Federal University of ABC i Brasilien.

När två neutronstjärnor kolliderar sker ett explosion som ses som ett ljusstarkt sken som kallas kilonova 

Innebärande en explosion bestående av gravitationsvågor och en kort gammablixt (GRB). En explosion av gammastråle som vanligtvis varar mindre än två sekunder. Arbete med datorsimuleringar förutsäger att hypermassiva neutronstjärnor kan bildas initialt innan de kollapsar till ett svart hål bevisen för dessa gravitationstrotsande kroppar hittas i de oförklarliga svängningar i en gammastrålningsfrekvens.

Chirentis team sökte i studien igenom register av mer än 700 korta GRB innan de fann två korta GRB som skilde ut sig. Dessa två GRB upptäcktes genom Burst and Transient Source Experiment (BATSE) ur NASA: s nu pensionerade Compton Gamma-Ray Observatory-satellit isom samlades in i början av 1990-talet. Händelserna kallas GRB 910711 och GRB 931101B och visade något (men inte exakt) rytmiska flimmer i frekvensen i dessa gammastrålar.

Dataimuleringar förutspår att dessa kvasi-periodiska svängningar skulle vara ett naturligt resultat av  bildandet av en massiv neutronstjärna med en massa med mellan 2,5 och 4 solmassor. En sådan hypermassiv neutronstjärna skulle inte kollapsa direkt eftersom olika delar av en neutronstjärna snurrar i olika takt vilket förhindrar en kollaps.

En hypermassiv neutronstjärna skulle dock inte vara helt stabil. Material på dess yta rör sig och stör orienteringen av stjärnans magnetiska poler vilket då avger gammastrålar kaosartat. Tidigare sökningar efter GRB-svängningar hade tills nu inte resulterat i något eftersom man då uteslutande letat efter periodiska svängningar. Chirentis team insåg att de dynamiska egenskaperna hos en hypermassiv neutronstjärna  skulle leda till kvasi-periodiska svängningar. GRB 910711 och GRB 931101B, passar in i detta påstående.

En hypermassiv neutronstjärna kan inte existera länge. Gravitationsvågor som emitteras under sammanslagningen av två neutronstjärnor berövar den då bildade hypermassiva neutronstjärnan en del av dess vinkelmoment (rotationsmoment) något som  minskar dess spinn så tyngdkraften tar över. "Enligt datasimuleringarna kommer den hypermassiva neutronstjärnan att rotera snabbt och då troligen förlora materia och oscillera innan den kollapsar till ett svart hål med en ackretionsskiva", sa Chirenti. 

En hypermassiv neutronstjärnas existens skulle bestå endast några hundra millisekunder. Detta låter som en kort tid, men tänk då på att hypermassiva neutronstjärnor skulle vara de snabbast snurrande stjärnorna i universum och slutföra ett varv på 1,5 millisekunder eller mindre. En hypermassiv neutronstjärna hinner därför snurra flera hundra gånger innan den kollapsar.

GRB kan indikera att hypermassiva neutronstjärnor troligen är sällsynta men Chirenti ser det inte så.

"Det kan finnas andra aspekter relaterade till genereringen av GRB som kan göra det svårt att upptäcka signaturen hos en hypermassiv neutronstjärna", sa hon. Frekvensmoduleringen av gravitationsvågorna "bör dock kunna detekteras lättare av nästa generation av gravitationsvågdetektorer om 10 till 15 år", säger Chirenti.

Bild vikipedia som visar en modell av uppbyggnaden av en neutronstjärna.

Hur blev asteroidmånen Dimorphos till

 

Dimorphos eller S/2003 (65803) 1 är en asteroidmåne med (en diameter av 170 meter) som kretsar runt asteroiden 65803 Didymos (som har en diameter på 750 meter) i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Asteroiden Didymos med dess måne Dimorphos skapade rubriker då de var målet för NASA: s framgångsrika Double Asteroid RedirectTest (DART) –uppdrag. Uppdraget då en raket skulle krocka med Dimorphos för att se om dess bana då förändrades. Uppdraget var en del i hur man skulle kunna ändra kurs på en meteor som riskerade en träff med jorden.

 Nya rön om systemet har nu kommit som fått astronomer att sammanställa en hypotes om hur denna dubbla asteroid blev till.

Man utgår från spinn (rotation). Varje fast kropp som snurrar tillräckligt snabbt kommer att förlora bitar av sig själv när centrifugalkraften överväldigar tyngdlagen. Detta gäller särskilt asteroider då de inte är så massiva och bara hålls löst ihop materiellt (de har låg densitet vilket man kan se på bilden ovan). Nyligen har ett team av astronomer föreslagit en trolig bildningsmekanism för Didymos och Dimorphos.

I scenariot tänker man sig att Didymos en gång roterade alldeles för snabbt för att i längden hålla samman. Det kan ha varit effekten från en kollision eller från påverkan av gravitationseffekter från närliggande asteroider. När Didymos väl börjat snabbt rotera förlorade den över tid massa. Massa som bildade en ring av damm som omgav den. Ursprungligen skulle denna ring bli i det som kallas Roche-gränsen för asteroiden. Roche-gränsen är där gravitationens tidvattenkraft från en moderkropp är starkare än förmågan för material som kretsar kring den att hålla sig samman och bestå mest av damm. Så inom Roche-gränsen kunde månen Dimorphos inte bildas .

Men genom många interaktioner av materia kunde en del av materialet migrera bort från ringen och hamna utanför Roche-gränsen där det så småningom samlades. Materialet som kom utanför Roche-gränsen skulle så småningom bli till den löst sammansatta lilla månen Dimorphos.

Astronomer uppskattar att Didymos förlorade minst 25 % av sin löst sammanfogade massa till bildandet av Dimorphos. Teorin säger även att Dimorphos kom att få en mycket oregelbunden form eftersom den byggdes upp från den långsamma ackumuleringen av många mindre materiella klumpar. Något som bekräftas av dess form.

NASA: s DART-uppdrag var en övergripande framgång och visade att vi slutgiltigt kan knuffa en asteroid ur dess bana om vi behöver detta. Men  uppdraget har gett en  sidofördel. En ny teori om hur Dimorphos bildades.

Inlägget ovan grundas på en artikel publicerad i https://www.universetoday.com/

Bild vikipedia på Dimorphos taget i september 2022, staplade av bilder tagna av DART.

Tre avlägsna grönskimrande galaxer kan lösa ett olöst mysterium

 

Astronomer har med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST) upptäckt tre små galaxer som (tillsammans med flera ännu ej upptäckta) kan ha haft betydelse för att utlösa en av de största händelserna i kosmisk historia det som kallas återjoniseringen.

Resultaten, presenterades vid ett möte med American Astronomical Society (AAS) i Seattle, Washington. Studien publicerades nyligen och i dess konklusion finns en troilg förklaring till universums återjonisering. Den period i kosmos då hård strålning slet sönder en "dimma" av väteatomer som en gång fyllde universum i universums tidigaste tid och resulterade i att stjärnor och galaxer blev synliga. Detta skedde i efterdyningarna av Big Bang när universum var bländande ljust.

Restvärmen var då så stor att elektroner inte kunde sammanslås med protoner och bilda atomer. Istället var universum i ett plasmatillstånd - en tät glödande gas av elektriskt laddade (eller joniserade) partiklar som spred sitt ljus ungefär som en fluorescerande glödlampa. Efter cirka 380000 år hade det expanderande universum svalnat tillräckligt så väteatomer kunde bildas. Några av dessa atomer samlades så småningom och bildade de första stjärnorna och galaxerna.

Därefter efter en längre tid bröt energirik strålning isär de intergalaktiska väteatomerna och de blev protoner och elektroner  igen en process som kallas återjoniseringen. Men att jonisera all materia mellan galaxerna innebar en stor energiåtgång och astronomer har länge argumenterat vad denna drivkraft var. Teorier finns att det var stjärnljus från de tidigaste galaxerna eller supermassiva svarta hål med en stark gravitation som drog i materia in mot dem och resulterade i värme.

"En av de stora kosmologiska frågorna är vad var orsaken till återjoniseringen var?" säger Trinh Thuan, astronom vid University of Virginia i Charlottesville.

Den 11 juli 2022  ungefär sex månader efter att JWST lanserades - tog JWST den djupaste och skarpaste bilden av det tidigaste universum som hittills gjorts. Bilden visar en galaxhop kallad SMACS 0723 som finns bland tusentals galaxer som lyser svagt därute. JWST kunde fånga ljuset i infrarött och man såg då hur  universum expanderar bland avlägsna galaxer i tid och rum.  Av de tusentals galaxerna i SMACS 0723-bilden bestämde sig forskare för att göra uppföljande spektroskopiska observationer av tre galaxer som såg ut som om de skulle befinna sig särskilt långt bort. De tre grönskimrande nämnda i rubriken.

När James Rhoads, astronom vid NASA Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och hans kollegor först såg trions spektra insåg de att galaxerna såg ut som objekt som normalt finns betydligt närmre oss. Galaxerna såg ut som gröna ärter något som först upptäcktes genom ett medborgarvetenskapligt projekt som heter Galaxy Zoo. 

Gröna ärtgalaxer namnges så på grund av sin färg och  storlek. De är bara 5 % av Vintergatans storlek och innehåller 1 % av massan. Men där  spottas ut stjärnor i en enorm takt - ungefär 100 gånger så snabbt som astronomer skulle förvänta sig med tanke på galaxernas massa. De verkar även  innehålla relativt få tunga element. Deras grönaktiga sken kommer från skenet av joniserat syre (ett relativt ljust element) uppvärmt av nya stjärnor. Tiden är då återjoniseringen skett.

Bild flickr.com NASA: s Webbteleskopet visar på universums tidiga galaxer (märkta här).

Kan utomjordingar vänta på rätt tillfälle att kontakta oss?

 

I en ny studie letade forskare efter tekniska tecken på kontaktsignaler från utomjordingar under de ögonblick då en exoplanet passerar direkt framför sina sol sett från jordens synvinkel. Dessa exakta ögonblick kan vara den perfekta chansen för en främmande värld att sända en signal till jordbor i ett försök till kontakt.

Dessa signaler är speciella eftersom de kan beräknas av både oss på jorden som mottagare och även alla potentiella tekniska arter från en specifik exoplanets intelligenser som sändare säger studieledaren Sofia Sheikh postdoktor i radioastronomi vid Search for Extraterrestrial Intelligence (SETI) Institute. Dessa transiteringar är alltså en förutsägbar och repetitiv tidsbunden sändning under vilken utomjordingar kan tänka sig att skicka meddelanden och jordbor att ta emot dem.

Som jag förstår skulle det innebära en upprepad signal (signaler) varje gång deras planet passerar sin sol. I annat fall tror jag inte det uppfattas eller kan ge antydan om kontaktförsök (min anm.).

Studien publicerades den 9 december på preprint-sajten arXiv och planeras för publicering även i The Astronomical Journal. Studien visar även att inga bevis för att så skett har upptäckts. I studien söktes det vid ett dussintal avlägsna exoplaneter. I framtiden planeras det att många fler ska undersökas med hjälp av radioteleskop.

Vi kunde även själva sända ut mot en avlägsen exoplanet på samma premisser. Men vilken? Så länge vi inte har någon antydan om vilken vi ska välja blir det som att leta efter en nål i en höstack.

Nej jag tror att vi ska avvakta till något kontaktar oss eller något sker som vi tolkar som ett kontaktförsök (min anm.)Vi ska inte visa var vi finns för hela universum. Finns det utomjordingar finns ingen garanti för att de är vänligt sinnade och att de på grund av avståndet inte kan besöka oss.

Studien beskrivs av Stephanie Pappas is a Live Science Contributor  writer for Space.com Mer om detta kan läsas här. 

Bild flickr.com

Vad planeras komma efter James Webbteleskopet?

 

Briley Lewis är en frilansande vetenskapsförfattare och doktorand/NSF-stipendiat vid University of California, Los Angeles där hon studerar astronomi och astrofysik. Nedanstående är en sammanfattning och min egen fundering över det hon beskrev i ett inlägg i  www.space.com av vad som kommer ayy byggas eller är byggt efter JWT (James Webbteleskopet).  

20000 ingenjörer och hundratals forskare arbetade med att konstruera James Webb teleskopet. Klart nu och uppe i skyn och det ger oss redan nya rön och upplevelser av universum. Nu stundar nya utmaningar för många av dessa ingenjörer.

Astronom John Mather som fick Nobelpriset i Fysik 2006 för sin forskning inom kosmisk bakgrundstrålning var en ledande kraft bakom James Webb Space Teleskopet utveckling. Under den sista dagen av det 241: e mötet i American Astronomical Society den 12 januari 2023 som hölls i Seattle berättade han om sina visioner om vad alla dessa ingenjörer och forskare nu kan ta itu med. 

Mathers engagemang i astronomi går tillbaka till innan ens Hubble-rymdteleskopet sköts upp 1990 då fanns redan de första idéerna utarbetade  under 1980-talet för nästa generations rymdteleskop som resulterade i Webbteleskopet.

Nästa stora astronomiska mål kommer att kräva liknande engagemang och kreativitet, sa Mather. Webbteleskopet "visar att vi kan konstruera svåra ting", sa han i sitt tal på konventet.

Det finns ett antal nya observatorier som kommer i drift de kommande månaderna och åren exempelvis det europeiska  Euclid och NASA:s Nancy Grace Roman Space som båda kommer att söka efter ledtrådar om mörk materia och mörk energi.

Vera Rubin-observatoriet är ett annat jätteprojekt som för närvarande är under uppbyggnad i Chiles öken. Detta kommer att kartlägga universum och söka efter små förändringar, så kallade transienter över tid. Astronomer hoppas att observatoriet kommer att upptäcka miljontals intressanta platser varje natt - så många att det blir en utmaning att sålla bland dem alla. enligt Mather.

Om man tittar lite längre fram i tiden är nästa enormt ambitiösa projekt det så kallade "Habitable Worlds Observatory" en mega-efterträdare till Hubble och JWSTteleskopen, rekommenderad att byggas av en kommitté som kallas Astro2020 Decadal Survey.

Mather anser att detta projekt är inom räckhåll och till och med kan vara lättare att slutföra än JWST, som notoriskt hade problem med att uppfylla budgetar och tidsfrister. Eftersom tekniken ständigt förbättras och blir billigare föreslog han att det till och med kan vara möjligt att montera Habitable Worlds Observatory och även andra nästa generations teleskop i rymden istället för på marken.

Det handlar inte bara om rymdteleskop. Mather sa att han även ser fram emot hur gigantiska teleskop runt 30 meter i diameter revolutionerar astronomin som teleskop placerade på jorden också.

Kanske kommer dessa markbaserade teleskop en dag att kopplas samman med rymdobservatorier i vad Mather kallar "hybrid space-ground" -inställningar.

Vart sådana ambitioner kan ta astronomi vet vi inte men hittills har varje gång teknik förbättrats lärt oss mer om universum och ofta hittat något tidigare okänt. Mather avslutade sitt föredrag med att retoriskt fråga sig vad vi får se med all ny teknik. "Jag vet inte", sa han, "men mycket mer detaljer och mycket längre bort än vi kan nu.

Ja säkert kommer upptäckter som vi inte förväntat oss eller kunnat föreställa oss (min anm.).

Bild från vikipedia på det  avancerade framtida observatorim HabitableExoplanet Observatory (HabEx) som ska få astronomin att ta än större steg för förståelse av universum och exoplaneter.

 

James Webbteleskopet har upptäckt sin första exoplanet

 

NASA: s James Webb Space Telescope har nu för första gången upptäckt en tidigare okänd exoplanet. Den har fått beteckningen LHS 475b är nästan exakt lika stor som jorden. Den är enbart 1 % mindre än jorden. Forskargruppen som konstaterat detta leds av Kevin Stevenson och Jacob Lustig-Yaeger, båda vid Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory i Laurel, Maryland.

Teamet valde att observera detta mål med Webb efter att noggrant ha granskat intressanta objekt i data från NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), data från TESS antydde planetens existens. Webbs near-infrared spectrograph (NIRSpec) fångade planeten enkelt och tydligt med endast två transitobservationer.

– Det är ingen tvekan om att planeten finns där. Webbs data validerar det, säger Lustig-Yaeger. "Det faktum att det är en liten, stenig planet kunde också bekräftas av Webbteleskopet", tillade Stevenson.

"Dessa första observationsresultat av en stenig planet i jordstorlek öppnar dörren för framtida möjligheter att studera steniga planetatmosfärer med Webb", enligt Mark Clampin, chef för astrofysikavdelningen vid NASA: s huvudkontor i Washington.

Bland alla operativa teleskop är det bara Webb som kan undersöka atmosfärer hos jordstora exoplaneter. Teamet försökte bedöma planetens atmosfärs innehåll genom att analysera dess spektrum. Även om data visar att detta är en jordstor stenplanet vet man ännu inte om den har en atmosfär.

"Observationens data är vacker", säger Erin May, från Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory. "Teleskopet är så känsligt att det lätt kan upptäcka en rad molekyler, men vi kan ännu inte dra några definitiva slutsatser om LHS 475 b atmosfär."

Även om man ännu inte kan dra slutsatser om vad atmosfären innehåller (om den finns) kan man likväl definitivt säga vad som inte finns i den. "Det finns några atmosfärer av markbunden typ som vi kan utesluta", förklarade Lustig-Yaeger. "Den kan inte ha en tjock metandominerad atmosfär, liknande den hos Saturnus måne Titan."

Däremot kan det finnas en 100 % koldioxidatmosfär, Dessa atmosfärer är mycket mer kompakta men mycket svårare att lyckas konstatera", säger Lustig-Yaeger. Ännu mer exakta mätningar krävs för att teamet ska kunna skilja en ren koldioxidatmosfär från ingen atmosfär alls. Forskarna planerar att få ytterligare spektra med kommande observationer i sommar. Vi ska komma ihåg att många forskningsprojekt ligger inbokade i Webbteleskopet så att få tid att använda det är inget som går fort (min anm.,).

Webbteleskopet avslöjade även att planeten är några hundra grader varmare än jorden så om moln upptäcks kan det leda till att forskarna drar slutsatsen att planeten är mer lik Venus vilken har en koldioxidatmosfär och ständigt är höljd i tjocka moln. "Vi ligger i framkant när det gäller att studera små, steniga exoplaneter", sa Lustig-Yaeger. "Vi har knappt börjat skrapa på ytan av hur deras atmosfärer kan se ut."

Forskarna bekräftade också att planeten slutför en bana på enbart två dagar runt sin sol. Denna information kunde nästan omedelbart avslöjas av Webbs instrument. Även om LHS 475 b ligger närmare sin sol än någon planet i vårt solsystem gör är dess röda dvärgstjärna (sol) mindre än hälften så het som vår sol så forskarna beräknar att LHS 475 b  likväl kan ha en atmosfär.

LHS 475 b finns enbart 41 ljusår bort, i stjärnbilden Oktanten synlig på södra stjärnhimlen.

Teamets resultat presenterades vid en presskonferens för American Astronomical Society (AAS) onsdagen den 11 januari 2023.

Bild https://www.esa.int/ESA på en illustration av exoplaneten LHS 475 b.

En ovanlig supernova

 

I en studie ledd från Åbo universitet upptäcktes en supernovaexplosion som nu ger ny förståelse för de senare stadierna hos massiva stjärnor innan de exploderar.

Supernovaexplosioner sker då massiva stjärnor har slut på sitt bränsle och de processer som då sker  resulterar i en supernovaexplosion. Elementen som ses i en supernovas sken återspeglar sammansättningen av stjärnan precis innan den exploderar.

Stjärnor är glödande klot av gas mestadels bestående av väte. Stjärnor lyser genom att atomkärnor smälts samman. En process som skapar tyngre grundämnen och ger energi, säger Finland Akademins forskare Hanindyo Kuncarayakti vid institutionen för fysik och astronomi vid Åbo universitet.

Massiva stjärnor som har cirka 8 gånger mer massa (eller mer) än vår sol har en  struktur som kan liknas med en lök med med lager av olika element. När vi går djupare in i en stjärna stöter vi på lager av tyngre grundämnen än väte, såsom helium, kol, syre och så vidare.

"Under sin aktiva tid kan en stjärna förlora en del av sin massa eller till och med det mesta av den. Det vanligaste sättet att bli av med den är genom att det matas ut strömmar av partiklar. En process som kallas stjärnvind (eller soleruption) något som också förekommer från vår sol. Vissa stjärnor förlorar sin massa mycket snart och kan bli helt av med sitt väte. Som ett resultat blir då de inre skikten utsatta. Den massa som stjärnan förlorar kan finnas kvar i stjärnans närhet och skapa cirkumstellär materia ( ett stofthölje runt stjärnan), säger Kuncarayakti.

Astronomer har tidigare identifierat supernovor med cirkumstellär materia rik på väte och även de som är rika på helium. 2021 upptäckte forskare supernovor med kol-syre cirkumstellär materia. Dessa olika typer av objekt representerar en sekvens av strippning (utsöndring) av stjärnhöljen och ackumulering av avskalad materia runt stjärnan från det lättaste och yttersta liggande grundämnet som är väte.

Ett team under ledning från Academy Research Fellow Kuncarayakti har upptäckt en supernova som kan utöka vår förståelse när massiva stjärnor förlorar sin massa lagervis. Supernova (SN) 2021ocs observerades vid en kartläggning av 8,2 m Europeiska sydobservatoriets (ESO) Very Large Telescope (VLT) i Chile.

– Spektrumet därifrån liknade ingenting vi sett tidigare. Det hade starka drag av syre och magnesium och var ovanligt långt och blått, beskriver Kuncarayakti.

Denna observation tyder på att den syremagnesiumrika expanderande gasen från supernovan SN 2021ocs kraschade in i cirkumstellär materia som fanns runt stjärnan som var förstadiet till supernovan. Cirkumstellär materia som kunde ha bildats då stjärnan via massförlust av materia  cirka 1000 dagar före supernovaexplosionen. Observationerna kan ses som en tidsmaskin och ger information om den döende stjärnans aktiviteter strax före explosionen.

"Genom att observera olika typer av supernovor får vi värdefull information om de senare stadierna i massiva stjärnors existens. Det ger nya utmaningar för våra teorier om stjärnors evolution, säger professor i astronomi Seppo Mattila vid Åbo universitet som deltog i studien.

Förutom Kuncarayakti och Mattila bidrog forskarna Takashi Nagao, Claudia Gutierrez och Rubina Kotak från Åbo universitet till studien.

Studien är publicerad i Astrophysical JournalLetters. 

Bild flickr.com på en bild tagen av Hubbleteleskopet som visar i nära infrarött ljus en bild av en tre ljusår lång pelare av gas och damm som försvinner i ljusskenet från närliggande stjärnor i Carinanebulosan där stor stjärnbildning sker. Carinanebulosan ligger 7500 ljusår bort på södra stjärnhimlen. Bilden avslöjar en uppsjö av stjärnor bakom den gasformiga slöjan i nebulosan som består av väte och damm. Förgrundspelaren blir halvtransparent eftersom infrarött ljus från bakgrundsstjärnor tränger igenom mycket av dess stoff. Några stjärnor inuti pelaren är också synliga. De falska färgerna tilldelas tre olika infraröda våglängder.

Hubbles Wide Field Camera 3 observerade pelaren i februari och mars 2010. Objektnamn: HH 901, HH 902

Hobby-Eberly Dark Energy Experiment (HETDEX)

 

Under fem år kommer Hobby-Eberly Dark Energy Experiment (HETDEX) katalogisera över en miljon galaxer som ligger 9 miljarder till 11 miljarder ljusår bort vilket kommer att ge den största kartan över universum som någonsin producerats. Kartan gör det möjligt för HETDEX-astronomer att mäta hur snabbt universum expanderade vid olika tidpunkter i sin historia.

 Förändringar i expansionshastigheten kommer att visa den roll som mörk energi haft under olika epoker. Olika förklaringar till mörk energi förutsäger olika förändringar i expansionshastigheten, så genom att tillhandahålla exakta mätningar av expansionen av universum kommer HETDEX-kartan att eliminera några av de konkurrerande teorierna.

 HETDEX kommer att producera kartan med hjälp av en uppsättning av 150 spektrografer monterade på Hobby-Eberly Telescope (HET), ett 10 meter teleskop beläget vid McDonald Observatory i västra Texas. Här konstrueras nu VIRUS - Visible Integral-Field Replicable Unit Spectrographs, varje enhet i denna kommer att vara identisk med alla andra, vilket gör det möjligt att bygga dem snabbare och kosta mindre  än om en enda mycket stor spektrograf med samma kapacitet byggts.

En spektrograf samlar spektrallinjer. En spektrallinje är en linje i ett spektrum, som härrör från emission eller absorption av ljus i små våglängdsområden. Spektrallinjer används ofta för att identifiera atomer och molekyler. Dessa "fingeravtryck" kan jämföras med tidigare insamlade "fingeravtryck" av atomer och molekyler och används  för att identifiera atom- och molekylkomponenter i stjärnor och planeter (vilka grundämnen som finns). En förskjutning av positionerna av spektrallinjen (erna) i data berättar avståndet till galaxen så att man kan skapa en 3D-karta över natthimlen.

För närvarande är instrumentet till 95 % klart och har aktivt samlat in data sedan 2016. VIRUS samlar in data nästan varje "stjärnklar" natt (när månen inte är synlig och stör) för undersökningen. HETDEX-teamet rensar, samlar in och katalogiserar insamlad data. Varje natt upptäcks tusentals potentiella avlägsna galaxer. Den svåraste uppgiften är att bestämma åldern på galaxer som kommer från vår epok och de som fanns redan för 10-11 miljarder år sedan vid och vilka som finns i vår närhet.

Teamet behöver frivilliga till hjälp för att identifiera de signaler som kommer från avlägsna galaxer. Dessa galaxer, kända som Lyman Alpha Emitters (LAEs), är kända för att starkt emittera vid ett distinkt våglängdsområde. De dyker upp som relativt svaga blippar eller prickar på en CCD-bild. De är inte lika vackra som närliggande galaxer, men dessa blippar innehåller information om en galax position, avstånd och ljusstyrka och hjälper HETDEX att kartlägga galaxkluster och ta reda på hur mörk energi påverkade materiens tillväxt i det tidiga universum. Läs mer om hur du anmäler dig här och vad arbetet innebär. 

Forskarna behöver hjälp för att identifiera och utesluta falska eller dåliga bilder från  teleskopet. Genom att göra detta kommer det att hjälpa till att identifiera de riktiga galaxerna från de falska galaxerna (ljus som inte kommer från en galax) vilket gör det möjligt för  att bedriva den mörka energiundersökningen. Sedan kan  dessa klassificeringar användas som en träningsuppsättning för maskininlärning. Gå vidare till resultatsidan för att lära dig mer om hur man använder insamlat resultat! 

Bild från https://www.zooniverse.org   med följande information [Upphovsman: NASA / WMAP Science Team]

Här finns de avlägsnaste stjärnorna i Vintergatan

 

RR Lyraestjärnor är en kategori av pulserande stjärnor som tillhör population II och är relativt gamla stjärnor. Alla RR Lyrae-stjärnor har ungefär samma absoluta magnitud och är därför viktiga som standardljus för att bestämma avstånd inom Vintergatan och dess närhet. Värdet på den absoluta magnituden är fortfarande under debatt. Värden på +0,1 till +0,9 har föreslagits. Värdet tros variera med stjärnornas metallinnehåll på så sätt att stjärnor med låg metallhalt är ljusstarkare. Mest accepterat är ett värde på +0,6±0,2 beroende på metallhalt.

Astronomer har hittills upptäckt mer än 200 avlägsna variabla stjärnor som kallade RR Lyrae-stjärnor i Vintergatans stjärngloria. Den mest avlägsna av dessa stjärnor är mer än en miljon ljusår från jorden. Det är nästan halvvägs till vår granngalax Andromeda som finns cirka 2, 5 miljoner ljusår bort från oss.

De karakteristiska pulserna och ljusstyrkan hos RR Lyrae-stjärnor gör dem till utmärkta "standardljus" för att mäta galaktiska avstånd som nämnts ovan. De nya observationerna gjorde det möjligt för forskarna att spåra de yttre gränserna för Vintergatans gloria.

Studien omdefinierar vad som utgör den yttre gränsen  av Vintergatan, säger Raja GuhaThakurta, professor och ordförande för astronomi och astrofysik vid UC Santa Cruz. "Vår galax och Andromeda är båda så stora att det knappt finns något tomt utrymme mellan de två galaxerna."

GuhaThakurta säger att stjärnhalon i vår galax är mycket större än skivan som är cirka 100000 ljusår tvärs över. Vårt solsystem finns i en av galaxskivans spiralarmar. I mitten av skivan finns en central utbuktning och runt den ett halosken som innehåller de äldsta stjärnorna i galaxen och som sträcker sig hundratusentals ljusår i alla riktningar.

"Glorian är den svåraste delen att studera eftersom dess yttre gränser är så långt bort", sa GuhaThakurta. "Stjärnorna finns glest här jämfört med i skivans och utbuktningen där det är stjärntäthet. Men Glorian anses domineras av mörk materia och innehåller  det mesta av galaxens massa."

Yuting Feng är doktorand och arbetar tillsammans med GuhaThakurta vid UCSC var den som ledde den nya studien och som presenterade sina resultat i två föredrag vid American Astronomical Society-mötet i Seattle den 9 och 11 januari.

Enligt Feng hade det i  tidigare datamodelleringsstudier beräknats att stjärnglorian skulle sträcka sig ut till cirka 300 kiloparsek eller 1 miljon ljusår från det galaxens centrum. (Astronomer mäter galaktiska avstånd i kiloparsek; en kiloparsek är lika med 3260 ljusår.) De 208 RR Lyrae-stjärnor som Feng och hans kollegor upptäckte varierade i avstånd från centrum med cirka 20 till 320 kiloparsek.

"Vi kunde använda dessa variabla stjärnor som pålitliga spårämnen för att fastställa avstånden", sa Feng. "Våra observationer bekräftar de teoretiska uppskattningarna av halons storlek."

Resultaten är baserade på data från Next Generation Virgo Cluster Survey (NGVS). Ett forskningsprogram som använder Canada-France-Hawaii Telescope (CFHT) för att studera en galaxhop långt bortom Vintergatan. Undersökningen var inte utformad för att upptäcka RRLyrae-stjärnor så när så likväl verkade ske letade forskarna   upp dem ur teleskopets tidigare insamlade data.

Galaxhopen som var det egentliga målet att studera var Jungfruhopen  en stor galaxhop som inkluderar den gigantiska elliptiska galaxen M87.

"För att få en djup exponering av M87 och galaxerna runt den fångade teleskopet också förgrundsstjärnorna i detta fält så de data vi fick av RRLyrae-stjärnor är en slags biprodukt av den undersökningen", förklarade Feng.

Himlen är full av stjärnor, vissa ljusstarkare än andra. En stjärna kan se ljusstark ut eftersom den är stor och innehåller mycket energi eller finns nära oss. Det kan vara svårt att se skillnaden. Astronomer kan däremot identifiera en RR Lyrae-stjärna från dess karakteristiska upprepande pulser och sedan använda dess  ljusstyrka för att beräkna hur långt bort den är. Förfarandena är dock inte enkla. Mer avlägsna objekt, som kvasarer, kan misstolkas som RR Lyrae-stjärnor.

Studien var baserad på observationer som erhållits med MegaPrime / MegaCam, ett gemensamt projekt av CFHT och CEA / IRFU, vid Canada-France-Hawaii Telescope (CFHT), som drivs av National Research Council (NRC) i Kanada, Institut National des Sciences de l'Univers vid Centre National de la Recherche Scientifique (CNRS) i Frankrike och University of Hawaii.

Bild vikipedia RR Lyrae-variablerna återfinns i ett särskilt område av Hertzsprung–Russell diagrammet.

Kometen C/2022 E3 på återbesök efter 50000 år

 

C/2022 E3 (ZTF) är en komet med en mycket lång bana som upptäcktes genom Zwicky Transient Facility (en astronomisk kartläggning av himlen med ett brett fält med hjälp av en ny kamera fäst vid Samuel Oschin-teleskopet vid Palomarobservatoriet i Kalifornien, USA.) den 2 mars 2022. Kometen kommer att nå sitt perihelium (finnas som närmst solen)  den 12 januari 2023 på ett avstånd av 1,11 AU (166 miljoner km) och kommer som närmst jorden den 1 februari 2023 på ett avstånd av 0,28 AU (42 miljoner km). Kometen väntas bli ljusare än den skenbara magnituden 6 och blir därmed synlig med blotta ögat.

Kometen består av is och damm och avger en grönaktig aura och beräknas ha en diameter på cirka en kilometer, säger Nicolas Biver, astrofysiker vid Parisobservatoriet.

Det gör att den är betydligt mindre än NEOWISE, den senaste kometen som syntes med blotta ögonen och som passerade jorden i mars 2020 och tidigare Hale–Bopp, som svepte förbi 1997. Hale–Bopp hade en storlek av 60 km i diameter men kom ej så nära jorden som  C/2022 E3 kommer att göra.

Då C/2022 E3 kommer närmare jorden än ovan kometer gör att den kan ses utan teleskop enligt Biver.

För norra halvklotet föreslår Biver för intresserade att se  den under sista veckan i januari mellan konstellationerna Ursa Minor (Lilla Björn för min del kallar jag den Lilla Karlavagnen) och Ursa Major (Stora Björn för min del kallar jag den Stora Karlavagnen).

Thomas Prince, fysikprofessor vid California Institute of Technology som arbetar vid Zwicky Transient Facility, säger att ytterligare ett tillfälle att lokalisera kometen i skyn  den 10 februari, då den passerar nära Mars.

Kometen har tillbringat större delen av sin existens minst 2500 gånger mer avlägset från solen än vad Jorden har, sade Prince.

Biver säger att kometen tros ha kommit från Oorts moln, en stor sfär som omger solsystemet och är platsen för isiga kometer och asteroider.

Senast kometen passerade i jordens närområde var under Senpaleolitikum en tid då neandertalare fortfarande strövade runt jorden. 50000 år tillbaks i tiden.

Nästa besök i det inre solsystemet av kometen väntas ske om ytterligare 50 000 år.

Men Biver tillägger att det finns en möjlighet att kometen efter nuvarande besök kommer att "permanent kastas ut från solsystemet".

Bland de teleskop som kommer att se på kometen är James Webb Space Telescope. Teleskopet kommer inte att ta bilder utan studera kometens sammansättning med sina instrument för detta (troligen menas för spektralanalys (min anm.)), säger Biver.

Bild vikipedia Negativbild på kometen från 22. December 2022.

BlueWalker 3, är en enorm och ljusstark kommunikationssatellit som kan störa många.

 

BlueWalker-3 är så stor att den liksom James Webb Space Telescope fälldes upp  från nyttolastkåpan efter uppskjutningen. Den reflekterande antennen sträcker sig över 8 x 8 meter. Nästa generations BlueBird-satelliter förväntas bli ännu större.

En mörk natt utanför städers ljus man se stjärnorna på samma sätt som våra förfäder gjorde för århundraden sedan. Men natthimlen förorenas numera i snabb takt även utanför städernas ljus. Sedan Sputnik 1 1957 har tusentals satelliter och bitar av rymdskrot från dessa rört sig i  omloppsbana runt Jorden. I början gav det många UFO-rapporter men numera vet folk att det troligen är reliker av satelliter eller aktiva satelliter som rör sig då man ser en ljuspunkt i rörelse  däruppe,

Satelliter som korsar  natthimlen är spännande att se på då de som ljuspunkter rör sig över  natthimlen. Men med tillkomsten av satellitkonstellationer - som innehåller hundratals eller tusentals satelliter kan det bli för mycket och kan ses som föroreningar av nattskyn.

BlueWalker 3, en prototyp för en satellitkonstellation den innehåller ljusstarka satelliter som förorenar vår natthimmel med stort ljussken. BlueWalker 3 är den nu största kommersiella kommunikationssatelliten i låg omloppsbana runt jorden och mycket ljusstark.

En klar natt särskilt nära skymningen, kan du se satelliter som sveper över natthimlen. Dessa satelliter ligger i låg omloppsbana runt jorden några hundra kilometer ovanför jorden och färdas i en hastighet av  nästan 8 kilometer per sekund.

Med appar och webbplatser kan man identifiera eller förutsäga ankomsten av när vissa satelliters synlighet på en bestämd plats bäst kan ses. Och det är intressant att se den internationella rymdstationen svepa förbi däruppe och inse att  ljusfläcken är en farkost med en besättning av astronauter.

Under de senaste åren har takten i satellituppskjutningar accelererat.

Ungefär 50 Starlink-satelliter skjuts upp i omloppsbana med varje Falcon 9-raket och ger initialt ett lika ljust tåg av nya satelliter. 

När Starlink-satelliterna sprider sig och flyttar till sina operativa banor är de nära gränsen för vad som kan ses med det blotta ögat. Sådana satelliter är dock tillräckligt ljusstarka för att ge spår i bilder tagna med teleskop. Dessa spår kan göra att vi missar  fenomen, såsom ex ett kort sken av en gammablixt.

Den nyligen lanserade BlueBird-prototypen, BlueWalker 3, har skapat äkta oro bland astronomer. Oron att detta objekt kommer att störa markteleskopen än mer.

Det kan ge stor negativ inverkan för astronomin. Ljusstarka satelliter gör mer skada på astronomiska bilder än svaglysande satelliter.

Dessutom sänder många av dessa satelliter på radiofrekvenser som kan störa radioastronomin.

Kanske man i framtiden kan sortera bort dessa signaler som är komna ur jordiska instrument (min anm.).

Bild från https://www.universetoday.com på hur en illustratör föreställer sig satellitkonstellationen.

Just nu finns en stor solfläck som kan innebära fara för oss här på Jorden

 

Nyligen skedde en massiv explosion på andra sidan av solen från oss sett som resulterade i en potentiell X-klassflare innebärande i detta fall en av de mest kraftfulla solfläckar solen kan producera. Solstormen som kastades ut kommer med nöd och näppe att missa jorden medan solfläcken varifrån solstormen kom kan ändras över tid och åter sända ut en laddning och då riktad mot jorden. Det nu stora utbrottet upptäcktes den 3 januari av Solar and Heliospheric Observatory (SOHO)  , en rymdfarkost i omloppsbana runt jorden som är en gemensamt ägd farkost av NASA och European Space Agency (ESA). SOHO upptäckte en ljus ström av plasma  en koronamassutkastning (CME), från solens sydöstra del enligt Spaceweather.

CME kom sannolikt från en från oss dold flare på andra sidan av solen och registrerades som en C-klasshändelse innebärande den tredje högsta klassen av solfläckar. (Solflareklasser inkluderar A, B, C, M och X, där varje klass är minst 10 gånger kraftfullare än den föregående.)

De mest kraftfulla X-klassfacklorna kan bryta ut från solen med en kraft av cirka en miljard vätebomber, enligt NASA. I ovan fall var det en X-flare men misstänktes först som en möjlig X-flare. Om en X- flares träffar jorden kan det utlösa utbredda radio- och elavbrott på den sida av planeten som vetter mot solen och orsaka skador på satelliter i omloppsbana runt jorden. De resulterande norrskenen skulle vara så starka att de till och med kunde ge närliggande flygpassagerare små doser ohälsosam strålning, enligt NASA.

Forskare från National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) gjorde en datamodellerering av solstormen som om den varit en X-klassflare och fann att den  med nöd och näppe skulle missa jorden, enligt Spaceweather.com. Men det betyder inte att vi kommer att klara oss för X-flares i framtiden. När det senaste blosset utbröt förutspåddes AR3163 (namnet på just denna solfläcks utkast)  ske igen inom två dagar baserat på akustiska bilder, så kallade helioseismiska ekon, ekon som kan upptäcka avvikelser på solens yta. 

Den 5 januari började den närmaste kanten av AR3163 dyka upp vid solhorisonten som förväntat. Den kom då snart att riktas direkt mot jorden och hade kapacitet att spotta ut flera X-klassfacklor, men risken för en direkt träff med jorden bedömdes och bedöms relativt låg. Jorden är dock för närvarande vid perihelium innebärande på sin närmaste punkt till solen.

Solaktiviteten kommer att fortsätta att öka när vi närmar oss toppen av solens 11-åriga solcykel som kommer att inträffa under 2025. Under december 2022 fanns det 24 aktiva solfläckar på solen vilket är det högsta antalet på över sju år, enligt Spaceweather.com 

Bild vikipedia på en närbild på en solfläck från 2006. Solfläckens storlek är ungefär 20 000 km från högerkant till vänsterkant.