Bild wikipedia. Resterna av Keplers supernova, SN
1604 som är resterna efter en stjärna som exploderat. Det var en supernova
av typ Ia, som från jorden sågs flamma upp den 9 oktober 1604. Under de
första dagarna tilltog den något i ljusstyrka. Den var under en period
synlig även dagtid innan den långsamt falnade bort och i början av 1606 blev helt
osynlig för blotta ögat. Supernovan är
inte den som beskrivs i texten nedan vilken jag inte fann en bild på.
Astronomer har för första gången fångat radiovågor från
en sällsynt klass av exploderande stjärnor. Upptäckten har gett en aldrig
tidigare skådad inblick i de sista åren av en massiv stjärnas existens innan
dess utplåning som supernova.
Med hjälp av National Science Foundations Very Large
Array-radioteleskop i New Mexico följde forskarna de svaga radiosignaler från
explosionen under ungefär 18 månader. Radiovågorna avslöjade tydliga tecken på
gas som stjärnan slängde ut bara år innan den exploderade. Det är information
som inte kan fångas med optiska teleskop.
Raphael Baer-Way, tredjeårsdoktorand i astronomi vid
University of Virginia och huvudförfattare till studien nedan, beskriver: "Vi
kunde använda radiotelekopobservationer för att se det sista decenniet av stjärnans
liv före explosionen. Det är som en tidsmaskin av stjärnans sista tid, särskilt de
sista fem när stjärnan förlorade mycket massa (innan explosionen)."
Baer-Way beskriver i studien (se nedan) att stjärnor som slutar som supernovor i andra
då de exploderar, men om en stjärna avger mycket massa innan sin undergång kan
gasen fungera som en "spegel" som avslöjar stjärnans sista stadier
när explosionens tryckvåg slår in i denna. En interaktion som skapar starka
radiovågor.
Baer-Way beskriver att hans team fann bevis för att
stjärnan sannolikt befann sig i ett dubbelstjärnsystem och att
interaktionen med den andra stjärnan kan ha drivit fram den dramatiska
massförlusten precis före explosionen.
"Att förlora den mängd massa vi såg under dess sista tid innan explosionen kräver nästan säkert två stjärnor som genom gravitation är bundna till varandra," fbeskriver Baer-Way.
Hittills har forskare mestadels förlitat sig på
optiska teleskop för att dra sådana slutsatser. Radioteleskopobservationer tillför ett
kraftfullt verktyg till de resurser som finns tillgängliga för forskarna
som studerar dessa fenomen.
Enligt Baer-Way är nästa steg att utöka detta arbete
genom att studera ett större urval av supernovor för att undersöka hur ofta dessa
intensiva massförlustsepisoder inträffar och vad det avslöjar om hur stjärnor
utvecklas.
"Raphaels artikel har öppnat ett nytt fönster
mot universum för att studera dessa sällsynta, men intressanta supernovor genom
att visa att vi måste rikta våra radioteleskop mycket tidigare än tidigare
antagits för att fånga deras flyktiga radiosignaler," beskriver Maryam
Modjaz, professor i astronomi vid UVA och expert på massiv stjärndöd och
supernovor.
"Baer-Ways snabba och rigorösa analys av insamlad data har resulterat i en publicerad artikel tillsammans med ett pressmeddelande som fått uppmärksamhet i flera medier vilket, understryker den enastående kvaliteten på forskarstuderande som lockas till UVA:s astronomiavdelning. Det är inte förvånande att Raphael Baer-Way nyligen tilldelades det mycket prestigefyllda NSF Graduate Research Fellowship."
Studien är publicerad i The AstrophysicalJournal Letters, och fokuserar på en stjärnexplosion kallad en typ Ibn-supernova. (en sällsynt klass av kärnkollapssupernovor kännetecknade av spektra med dominanta, smala heliumlinjer (He) och lite eller inget väte. De uppstår när massiva, vätefattiga stjärnor exploderar och interagerar med ett tätt, heliumrikt hölje. Dessa explosioner är ofta blå, ljusstarka och snabbutvecklande)
