Förr stöttade staten hela branscher, varvsstödet
under 1970-talet är ett exempel. Det fungerade i längden inte så bra. Idag
stöttar staten med bidrag kallat stöd
lönekostnaderna så konkurrensen sätts ur spel och det i framtiden snart enbart
finns företag som får bidrag. Övriga kan inte få lönsamheten att gå ihop.
Det
finns en dold agenda i detta från alliansen, den att det i
förlängningen ska utmynna i låga lönekostnader, då konkurrensen om jobben ska
öka och låga a-kasseersättningar - om ens några - ska resultera i att människor
konkurrerar, inte bara om arbetstillfällen, utan även om lönerna.
Genom att göra produktionsföretag m.fl. beroende av
bidrag - i alliansens agenda kallade stöd - för att anställa, konstrueras en
låglönestat.
Företagen görs beroende av bidrag och anställda med
detta kan då i framtiden när just deras bidragsanställning tar slut inte räkna med fortsatt arbete, utan de
tvingas till låg ordinarie lön om de vill ha ett arbete och inte krossas helt
ekonomiskt.
Bevis på denna syn av politik ges här.
Citat: Regeringen vill inte ha någon gräns för
hur många anställda med statligt stöd till lönen som ska få finnas på en och
samma arbetsplats.
Det beskedet gav arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson i riksdagen
---
– Jag är inte övertygad om att en begränsning till ett visst antal anställda är
rätt väg att gå, svarade Elisabeth Svantesson.
I mars berättade Arbetet att
Arbetsförmedlingen gör reklam för de statliga anställningsstöden. ”Vi hjälper
dig att sänka dina lönekostnader”, var budskapet i ett utskick till
arbetsgivare. Slut citat.
Läs ovanstående resonemang och uttalandet i citatet, det behövs inte mer
för att se linjen i politiken och
bekräftelsen av framtidens arbetsmarknad.
