Bild https://www.esa.in Sydatlantisk anomali 2025
jämfört med 2014
Genom 11 års mätningar av jordens magnetfält från den
europeiska rymdorganisationen ESA:s satellitkonstellation Swarm har forskare
upptäckt att det svaga området i jordens magnetfält över södra Atlanten. Den så
kallade sydatlantiska anomalin har
expanderat med en yta som är nära hälften av det kontinentala Europa till yta sedan 2014. Jordens magnetfält är livsviktigt för livet på jorden. Det är
en komplex och dynamisk kraft som skyddar oss från kosmisk strålning och
laddade partiklar från solen.
Det genereras till stor del av ett globalt hav av
smält, virvlande flytande järn som utgör den yttre kärnan cirka 3000 km under oss.
Detta virvlande är som en snurrande ledare i en cykeldynamo och skapar elektriska
strömmar som i sin tur genererar vårt ständigt föränderliga elektromagnetiska
fält. Processerna är komplexa.
Swarm är ett Earth Explorer-uppdrag som utvecklats inom ramen för ESA:s Earth Observation FutureEO-program och består av en konstellation av tre identiska satelliter som exakt mäter de magnetiska signaler som kommer från jordens kärna, mantel, skorpa och hav, jonosfären och magnetosfären.
Tack vare Swarm uppdraget får forskare kunskap om de olika källorna till magnetism vilket hjälper till att förstå hur och varför
magnetfältet försvagas på vissa platser och förstärks på andra. Idag är den
sydatlantiska anomalin av särskilt intresse för rymdsäkerheten eftersom
satelliter som passerar över regionen utsätts för högre doser av inkommande
strålning. Något som kan leda till funktionsfel eller skador på kritisk hårdvara
och strömavbrott.
De senaste resultaten från Swarm-uppdraget publicerades nyligen i Physics of the Earth and Planetary Interiors. Här visas att medan den sydatlantiska anomalin expanderade stadigt mellan 2014 och 2025 har ett område i Atlanten sydväst om Afrika upplevt en snabb försvagning av jordens magnetfält sedan 2020.
"Den sydatlantiska anomalin är inte bara ett
enda block", beskriver huvudförfattaren till studien Chris Finlay,
professor i geomagnetism vid Danmarks tekniska universitet. – Det förändras på
ett annat sätt i Afrika än i Sydamerika. Det är något speciellt som händer i
den här regionen som gör att fältet försvagas.
Detta beteende är kopplat till märkliga mönster i
magnetfältet vid gränsen mellan jordens flytande yttre kärna och dess steniga
mantel, så kallade omvända flödesfläckar.
Professor Finlay beskriver: "Normalt skulle vi
förvänta oss att se magnetfältslinjer komma ut från kärnan på södra halvklotet.
Men under den sydatlantiska anomalin ser vi oväntade områden där magnetfältet istället för att komma ut ur kärnan, går tillbaka in i kärnan. Tack vare Swarm-data
kan vi se att ett av dessa områden rör sig västerut över Afrika vilket bidrar
till försvagningen av den sydatlantiska anomalin i denna region.
De senaste Swarm-resultaten belyser den dynamiska
karaktären hos jordens magnetism. På södra halvklotet finns det till exempel en
punkt där magnetfältet är särskilt starkt och på norra halvklotet finns två. En runt Kanada och en runt Sibirien.
– När man försöker förstå jordens magnetfält är det
viktigt att komma ihåg att detta inte är en enkel dipol som en stavmagnet.
Det är bara genom att ha satelliter som Swarm som vi kan kartlägga den här
strukturen fullt ut och se hur den förändras, beskriver professor Finlay.
