Ozon, O3 är en gas bestående av tre syreatomer per
molekyl. Ozonlagret finns i jordens stratosfär och är viktigt för livet på
jorden eftersom ozon oskadliggör den farliga UV-strålningen (ultraviolett strålning) från solen.
Högenergistrålning i detta fall ovannämnda UV-strålning kan däremot katalysera syre och
skala bort jordens skyddande ozonskikt. Utan ozonskiktet skulle livet på Jorden
drabbas av den fulla kraften av ultraviolett strålning från solen vilket kunde leda
till en kanske total utrotning av organiskt liv på Jorden.
Högenergistrålningen sker under de första sekunderna
av en supernova. Men ett ännu större hot kommer senare. Kosmiska strålar innebärande
subatomära partiklar accelererade till nära ljusets hastighet utsöndras ur strålströmmen i hundratals eller tusentals år. Dessa strålar bär med sig en bråkdel av den
totala supernovaenergin men kan likväl förstöra ozonskiktet på en planet som
ligger i dess riktning.
Sådana händelser kan ha hänt tidigare i vårt närområde. Analys av
månregolit (månjord) och djuphavskärnprov avslöjar betydande mängder järn-60,
en radioaktiv isotop av järn som endast produceras av supernovor. Närvaron av
järn-60 tyder på att jorden drabbats av supernovautkast så sent som för några
miljoner år sedan.
Baserat på hoten från gammastrålning och kosmisk strålning har astronomer likväl dragit slutsatsen att vi är relativt säkra
för närvarande. Detta då det inte finns närliggande supernovakandidater som kan utgöra
ett hot mot Jordens liv eller ozonlager i nutid.
Men astronomer har dock hittat en ny potentiell fara som de beskriver i en artikel som publicerades i preprintdatabasen arXiv i oktober: En viss klass av supernova kan släppa ifrån sig en form av dödlig strålning som rör sig mycket längre från källan än den strålning som vanligast kommer från en supernova.
Denna speciella klass av supernova uppstår när en stjärna som närmar sig slutet av sitt liv är omgiven av en tjock skiva av materia. Efter den första supernovaexplosionen bildas då en chockvåg som smäller in i skivan. Chockvågen värmer skivan till höga temperaturer vilket gör att skivan avger stora mängder röntgenstrålning. Få stjärnor har en sådan skiva men de som har detta är av potentiellt farligare slag om de exploderar som en supernova.
Den
tjocka skivan kan ses som en protoplanetär skiva runt en stjärna. Något som
unga stjärnor har och varifrån planeter bildas (min anm.). Frågan som inte
ställs ovan eller av forskarna här är varför en gammal stjärna har en sådan skiva?
Denna röntgenstrålning innehåller stora mängder energi
och färdas extremt långa sträckor. I den senaste studien fann astronomerna att
dessa röntgensupernovor kan överväldiga en planets ozonskikt och tömma ozonskiktet
med så mycket som 50 %, vilket är mer än tillräckligt för att utlösa en massutrotning
av liv. Detta kan ske Jorden med om detta slags supernova sker upp till 150 ljusår från oss.
Tack och lov förblir jorden säker, eftersom vi inte
känner till någon kandidat för röntgensupernova i närheten eller supernova i vårt närområde. Men den nya studien
sätter ytterligare gränser för den galaktiska beboeliga zonen i rymdens
innebärande den region i varje galax som kan stödja liv.
I de yttersta delarna av en galax är
stjärnbildningen för låg för att bygga upp de nödvändiga ingredienserna för
steniga planeter (här blir det gasplaneter). Men de täta galaxkärnorna, där
stjärnor skapas och dör i en frenetisk takt är också dödliga supernovor
vanligare, eftersom frekventa supernovor översvämmar sin omgivning med
strålning.
Den nya studien visar att den inre kanten av den
galaktiska beboeliga zonen förmodligen är längre bort från galaxens kärna än vi
tidigare antagit. Trots att jorden drabbas då och då är den dock i ett av de
säkraste områdena i hela galaxen (vi finns i en spiralarm).
Inlägget ovan utgår från en artikel av Paul M.
Sutter är astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute i New York
City publicerad i https://www.space.com
Bild vikipedia på Ozon-syre-kretsloppet i
ozonskiktet.
