Denna serie bilder från NASAs Hubble-rymdteleskop av
den fragmenterande kometen C/2025 K1 (ATLAS) togs under tre på varandra
följande dagar: 8, 9 och 10 november 2025. Detta är första gången Hubble
bevittnar en komet så tidigt i processen att brytas upp. Bild: NASA, ESA,
Dennis Bodewits (AU); Bildbehandling: Joseph DePasquale (STScI)
NASAs Hubble-rymdteleskop har nyligen upptäckt en komet
som håller på att brytas isär. Chansen att det händer medan Hubble ser det oerhört liten. Upptäckten publicerades på nyligen i tidskriften Icarus.
Kometen K1, vars fullständiga namn är C/2025 K1
(ATLAS)—ej att förväxla med interstellära kometen 3I/ATLAS var inte det
ursprungliga målet för Hubble-studien.
"Ibland sker den bästa vetenskapen av en
slump," beskriver forskaren John Noonan, forskarprofessor vid
fysikinstitutionen på Auburn University i Alabama. "Denna komet
observerades eftersom vår ursprungliga komet inte kunde ses på grund av nya
tekniska begränsningar. Vi var tvungna att hitta
ett nytt mål och precis när vi såg denna komet, råkade den splittras vilket är väldigt slumpartat."
Hubble
fångade K1 som fragmenterades i minst fyra delar, var och en med en distinkt
koma om sig (det suddiga höljet av gas och damm som omger en komets isiga kärna).
Hubble kunde se fragmenten men för markbaserade teleskop framstod de då bara
som knappt urskiljbara, ljusa klumpar.
Hubbles bilder togs bara en månad efter K1:s närmaste
avstånd med solen, kallad perihelion. Kometens perihelion låg inom Merkurius bana,
ungefär en tredjedel av jordens avstånd från solen. Under perihelion upplever
en komet sin mest intensiva uppvärmning och maximal stress. Strax förbi
perihelion tenderar vissa långperiodiska kometer som K1 att falla isär. Innan
K1 fragmenterades var K1 troligen något större än en genomsnittlig komet,
ca 8 kilometer i diameter. Teamet uppskattar att kometen började
sönderfalla åtta dagar innan Hubble såg den. Hubble tog tre 20-sekundersbilder,
en varje dag från 8 till 10 november 2025. När den såg på kometen bröts också
en av K1:s mindre bitar upp.
Eftersom Hubbles skarpa syn kan urskilja extremt
fina detaljer kunde teamet spåra fragmentens historia tillbaka till när de var
ett i stycke. Det gjorde att de kunde rekonstruera tidslinjen. Men genom att göra
det avslöjade de ett mysterium: Varför fanns det en fördröjning mellan när
kometen bröts upp och när starka utbrott sågs från marken? När kometen
fragmenterades och blottade färsk is, varför blev den inte ljusare nästan
omedelbart?
Teamet har några teorier. Det mesta av en komets ljusstyrka är solljus som reflekteras från dammkorn. Men när en komet spricker upp avslöjas ren is. Kanske behöver ett lager torrt damm bildas över den rena isen och sedan blåsa bort. Eller så behöver värme komma under ytan, bygga upp tryck och sedan släppa ut ett expanderande skal av damm.
Forskarteamet ser fram
emot att slutföra analysen av gaserna som kommer från kometen. Redan nu visar
markbaserad analys att K1 är kemiskt mycket märklig. Den är utarmat
på kol jämfört med andra kometer. Spektroskopisk analys från Hubbles STIS
(Space Telescope Imaging Spectrograph) och COS (Cosmic Origins Spectrograph)
instrument kommer sannolikt att avslöja än mer om K1:s sammansättning och
själva ursprunget till vårt solsystem, eftersom NASAs rymdteleskop fortsätter
att bidra till vår förståelse av planetvetenskap.
