Jupiters måne Europas isiga skorpa döljer ett hav av
saltvatten. Botten i detta är stenigt enligt vad vi antar. Sammantaget gör det
Europas hav till en spännande plats att söka liv i.
Havets
potential att stödja liv är dock starkt beroende av dess sammansättning och
kemikalieenergibudget som fortfarande i stort sett är okänt. För närvarande är
vårt bästa undersökningsfält att försöka förstå Europas geologiskt unga och
aktiva yta. Nuvarande tolkning från spektra från Galileo Near-Infrared Mapping
Spectrometer (NIMS) visar en yta dominerad av tre kemiska slag fruset vatten,
svavelsyrehydrat, och ett ytterligare icke-is material, som sedan tiden efter
Galileos överflygning har tolkats som endogena sulfatsalter från havet under
ytan.
Men medan den
sannolika förekomsten av svavelsyrehydrat förutspåtts som ett resultat från
radiolytisk kemi som förekommer på kraftigt bestrålade och svavel-bombarderade
ytor har sammansättningen av icke-is material begränsats av
NIMS data i så motto att det inte säkert kunnat analyserats.
Men spektra som erhållits med rymdteleskopet Hubble genom detektion ur en 450 nm absorption tyder på bestrålad natriumklorid på ytan. Spektret
från Hubble visar att detta korrelerar med geologiskt störd kaos-terräng.
Laboratorieexperiment har visat att färgcentra bildas från natriumklorid
(NaCl) och NaCl saltlake under Europa-liknande ytförhållanden (månen Europa
menas här). Färgspektret i laboratorieprovsexperiment verkar visuellt likna dem
som tagits av Galileo bilder av Europas yta.
Att det finns natriumklorid (vanligt koksalt) på
månen Europas yta är en positiv upptäckt då det bekräftar havets troliga
salthet och ger än mer trolighet för att liv kan ha uppstått i detta.
Alternativt (min anm.) kan det vid eventuellt behov
om inget liv finns i detta betyda möjlighet för framtida generationer att odla jordiska fisk
eller växtarter i detta hav.
Bild från vikipedia på månen Europa.
