Livslångt lärande har blivit ett begrepp i tiden. Man ska lära nytt och omställa sig för att passa in på arbetsmarknaden livet igenom. Den som inte vill eller kan blir utesluten från arbetslivet. Historiskt sett ses äldre som svårare att omskola och ratas därför regelbundet bland anställare.
Visst finns en del sanning i detta att äldre har svårt för att förstå varför de ska lära om när de redan kan sin uppgift. Historiskt lärde man för livet och lärde ut sin kunskap till de efterkommande i bondesamhället.
Fadern lärde pojkarna, modern flickorna i det traditionella samhället. Förflyttningarna i yrkeshänseende i förhållande till föräldragenerationen var mycket försumbar. Den fanns men var ovanlig. Tänk på uttrycket skomakare bliv vid din läst. Vilket betyder gör det du lärt dig inget annat.
Genom vårt snabbt föränderliga samhälle har otryggheten kommit i arbetslivet och likaså osäkerheten om vad framtiden ska innehålla. Planering är meningslös för en längre period då samhället och politiken förändras snabbt och ofta vilket ger ett stressigt och egoistiskt samhälle där de flesta inte bryr sig om andra än sig själva. I många fall inte ens om den egna familjen.
Har samhället blivit bättre än förr? Ja materiellt och även när det gäller sjukvård. Annars är det mycket sämre, man bryr sig inte om sin medmänniska utan kämpar enbart för att själv skaffa sig materiella framgångar, snabba klipp och sexuella utmaningar.
Många äldre känner sig vilsna i dagens samhälle och undrar vad de gjorde för fel i skapande av det morgonsamhälle de var med och formade. En annan fråga är hur samhället ser ut om ytterligare 30-40 år. Kommer dagens unga då att känna sig lika oförstående för den värld som då finns som många äldre gör i dag för dagens värld? Jag tror det.
