Det diskuteras i artikeln här att kvinnolöner ska gå
före i löneförhandlingar.
Det
finns en arbetsmarknad där alla - oberoende av kön,
etnicitet eller andra urval - behandlas
lika och det är den ”lön” som finns inom fas 3. Här får alla - enligt lag - lika lön, oberoende av urvalskriterier som kön etc. Alla behandlas lika illa! Lönen är 0
kr.
Att sedan ersättningen från a-kassa eller
försörjningsstöd istället kommer in är ingen lön utan skamersättning för att fas
3 aren ska skämmas och segregeras som ett varnande exempel för de som har
arbete med lön så dessa inte slutar sina arbete om de känner att de inte trivs
på sina jobb. Denna ersättning är däremot mycket olika från person till person.
Men den utbelas inte för utfört arbete utan för närvaro för gratisarbete.
I artikeln som nämns ovan sägs följande:
”Lönefrågan handlar inte om enskilda kvinnor som i enskilda
situationer råkar enskilt illa ut i enskilda löneförhandlingar. Det är
strukturer vi talar om. Strukturella problem måste mötas med strukturella
reformer. Att skärpa kraven på Medlingsinstitutet är ett viktigt steg på vägen
mot jämställda löner”
Detta innebär att enskilda lönesamtal kan sluta med
höjd lön eller ingen lönehöjning alls. Jag är man, men har en gång suttit i ett
sådant samtal, vilket resulterade i nästan ingen lönehöjning alls då jag inte
visste hur jag skulle förhandla. Jag hade sedan tidigare varit van vid
kollektiva löneuppgörelser, där facket förhandlade för sina medlemmar.
Har faktiskt själv varit löneförhandlare på en
fabrik och det var inte svårt att få gehör för högre lön på den tiden. Men
enskilda löneförehandlingar kan jag inte, likt många andra, läs citatet ovan
igen.
Det
är i sådana situationer människor sorteras i de som kan
tala för sig och de ödmjuka. Här är problemet inte i de områden som Schyman
m.fl. tror.
