Ju mer som en person ser som privat desto mer begränsar denne sitt liv och sina möjligheter.
Privat kan vara bra ibland men kan bli till en förbannelse i andra sammanhang.
Gränsen kan bara den enskilde dra men gränsen för vad som är vad skiljer sig mellan människor beroende på miljö vid uppväxt och hur arvsanlagen ser ut.
Vi har alla sett de ensamma olyckliga människor som drar på stan, det lyser ur dem hur ensamma de är, men samtidigt är de så frustrerade att de inte önskar social samvaro.
De bryts sakta ner och ingen bryr sig om dem. De har inga anhöriga eller så har de brutit med dem.
Många går på droger eller psykofarmaka och det tragiska slut som väntar dem lyser ur deras kroppshållning och döda blickar.
Varför blev det så?
I många fall genom att de överdrivit vad de såg som privat och därigenom slutade ta kontakt med medmänniskor eller lät ev vänskap ebba ut genom att inte visa initiativ till att behålla den.
Det är människor i skuggans värld. Udda personligheter som skrämmer andra ju längre ner i navelskådande de sjunker.
Livet kan bli tragiskt. En del skapar sitt eget inferno och kommer aldrig att kunna bryta detta onda som i första hand drabbar den enskilde själv.
De har hamnat i sitt eget konstruerade helvete här på jorden.
