Att glömma är att förlåta sägs det. Men är det inte istället ett sätt för psyket att trycka ner känslor så att de inte plågar längre?
Självklart är det så det var ju Freud som påtalade detta i sin psykoanalys med Detet, jaget och överjaget varav jag ser överjaget som det mest skrämmande. Det undermedvetna är sopstationen där allt plågsamt trycks ner. Men då det blir för mycket och trycket blir för stort kommer vissa känslor upp till ytan i vissa situationer ändå och ger olika slag av störningar i livet. Fobier, värdelöshetskänslor apati och kanske självmordsbehov.
Att glömma är därför inte annat än att lära sig trycka ner obehagliga minnen för att slippa bearbeta dem. Det är en flykt för att orka leva men också ett feghetstecken eller kanske rättare sagt ett svagt psykes flykt från en verklighet det inte klarar av eller har lärt sig att bemästra.
