Kan detta vara den första bekräftade exomånen

Bild wikipedia Konstnärlig representation av CD-35 2722-systemet Källa: ESO/M. Kornmesser.

 I årtionden har astronomer letat efter månar bortom vårt solsystem. Flera exomånekandidater har föreslagits men ingen har blivit ett säkert bekräftat exempel.

I en nyligen genomförd SETI Live-intervju talade programledaren Dr. Franck Marchis med Universidad Diego Portales doktorand Kevin Hoy för att ta reda på om Hoys team faktiskt hade hittat en exomåne. Hoys svar var försiktigt. "För tillfället är vi inte säkra på att vi har hittat en exomåne," beskev han. "Jag skulle säga att vi förmodligen inte har det." Teamet är säkra på att föremålet är verkligt men vet inte vad det är. Detta objekt skiljer sig dock från tidigare exomånekandidater.

För de tidigare kandidaterna är bevisen för att objekten själva existerar osäkra. Om dessa objekt så småningom bekräftas skulle de nästan säkert beskrivas som exomånar. I det här fallet, sade Hoy, är teamet är mycket mer säkra på att de faktiskt har upptäckt ett objekt. Det de inte är säkra på är hur de ska klassificera föremålet.

En satellit är ett objekt som kretsar runt ett större objekt, utan att nödvändigtvis bestämmas som om det mindre objektet ska kallas måne i den vanliga planetära meningen.  Objektet kretsar inte runt  en konventionell planet. Den kretsar kring CD-35 2722 B, en brun dvärg (en brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning, objekt mellan gasplaneter och stjärnor). Bruna dvärgar befinner sig i massa  mellan de största planeterna och de minsta stjärnorna. Ovanför ungefär 80 Jupiter-massor kan ett objekt upprätthålla vätefusion och bli en stjärna, medan ett objekt vid cirka 13 Jupiter-massor (gången större massa)  bara kan bränna deuterium. De är mellanliggande objekt som varken är stjärnor eller planeter.

Denna bruna dvärg är bara cirka 10 procent så massiv som sin värdstjärna, med en mycket excentrisk bana. Tidigare arbete satte excentrisiteten till runt 0,9, medan nyare observationer har sänkt uppskattningen till ungefär 0,8.

Kandidatsatelliten (den ev exomånan) verkar också ha en excentrisk bana, med en excentricitet på cirka 0,4.

Hur kunde ett sådant system ha bildats? Det finns inget enkelt svar. "Vi har egentligen nästan ingen aning om hur ett sådant system blir till," säger Hoy.

En möjlighet som teamet övervägde är gravitationell instabilitet. I det scenariot kan en tillräckligt massiv skiva bli instabil under sin egen gravitation och brytas upp i separata delar. Hoy föreslår att ett stort fragment kunde ha blivit den bruna dvärgen medan mindre fragment bildades parallellt och ett fragment blev så småningom det objekt med ungefär Jupiter-massa som nu upptäckts.

De excentriska banorna gör också systemet svårt att förklara, eftersom skivbildning generellt skulle ge mer cirkulära banor. Att upptäcka ett månliknande objekt som kretsar runt en brun dvärg kräver användning av radiella hastighetsmätningar. Observationerna gjordes med CRIRES+, en högupplöst infraröd spektrograf på Very Large Telescope (VLT) Teamet tror att de har ett verkligt objekt med planetär massa som kretsar runt den bruna dvärgen CD-35 2722 B. Radialhastighetssignalen är tillräckligt övertygande för att Hoy ska sätta sitt förtroende för detekteringen till omkring 90 procent, och den framgångsrika förutsägelsen av senare observationer utgör grunden för detta förtroende.

Men frågor kvarstår om objektets natur, dess formation och till och med om den enklaste tolkningen är korrekt. För tillfället är exosatellit det säkrare ordet. För min del tycker jag storleken gör att den istället bör klassificeras som en planet.

Det kan finnas mer i just detta system än ett enda objekt. En tvåsatellittolkning passar insamlad data något bättre, även om konfigurationen verkar dynamiskt instabil i teamets simuleringar.

Se hela SETI Live-samtalet här på you tube 

Ett överraskande resultat i sökandet efter mörk materia

 

Bild https://newscenter.lbl.gov  LUX-ZEPLIN är huvuddetektorn i ett ytlaboratorium innan installation under jord. (Källa: Matthew Kapust/Sanford Underground Research Facility)

LUX-ZEPLIN (LZ) är en världsledande mörk materia-detektor och specialiserat på att söka efter WIMPs, (svagt interagerande massiva partiklar).

I en ny LZ-studie hittades en partikelinteraktion som är svår att förklara med kända bakgrundsprocesser och som potentiellt kan ha orsakats av en WIMP.

LZ fortsätter att köras för att se om ytterligare data stärker eller försvagar antydan av en mörk materia-interaktion.

 Resultatet uppfyller ännu inte den statistiska tröskel som krävs för att bevisa upptäckten men är den mest övertygande ledtråden till mörk materia som experimentet rapporterat om hittills.

LZ är ett internationellt samarbete mellan 250 forskare och ingenjörer från 39 institutioner. Detektorn hanteras av USA:s energidepartements Lawrence Berkeley National Laboratory (Berkeley Lab) och fungerar nästan en mil under jord vid Sanford Underground Research Facility (SURF) i South Dakota. I experimentet används 10 ton ultrarent flytande xenon i sökndet efter mörk materia och är optimerat för att leta efter WIMPs,  svagt interagerande massiva partiklar som kan passera genom xenon (en gas).

Resultaten presenterades i en vetenskaplig föreläsning vid TeV Particle Astrophysics-konferensen 2026 i Japan. Artikeln kommer att publiceras på det onlinebaserade arkivet arXiv och skickas in till tidskriften Physical Review Letters men kan läsas redan nu.

"Vi är mycket intresserade av denna händelse i data från den region där vi förväntar oss mörk materia och de konkurrerande bakgrunderna är mycket låga," beskriver Rick Gaitskell, professor vid Brown University och talesperson för LZ. "Med bara en händelse vill vi inte gå händelserna i förväg. Vi påstår inte att vi har sett mörk materia. Men vi har sett något intressant som vi vill dela med det vetenskapliga samfundet för att få deras synpunkter."

LZ-samarbetet studerar experimentella data i omgångar. I det nya resultatet analyserade forskarna 220 dagar av data insamlade mellan mars 2023 och april 2024. Samarbetet hade tidigare sökt i denna datamängd efter svaga signaler från de enklaste typerna av WIMP-interaktioner. Den nya analysen sökte i ett bredare spektrum av möjliga WIMP-interaktioner som kunde avsätta mer energi i detektorn. LZ är särskilt känslig för sådana signaler samtidigt som falska positiva signaler minimeras. Om den anomala händelsen orsakades av mörk materia skulle WIMP:n sannolikt ha en massa på minst 200 GeV/c2 (gigaelektronvolt), eller mer än 200 gånger massan av en proton. Det skulle också antyda en specifik typ av interaktion mellan WIMPs och vanlig materia bortom den enklaste modellen. LZ-resultaten har inte nått "5-sigma"-signifikans, den statistiska tröskel som anses vara en upptäckt inom fysiken. Den nya analysen är 2,6 sigma, vilket innebär att det finns ungefär 0,5 % chans att händelsen kan förklaras av kända bakgrunder.

Med ytterligare data kan forskare testa om upptäckten fortsätter att öka i betydelse eller om den bleknar bort.

Meteoritstoft visade sig innehålla magnetism

 Bild https://news.mit.edu  "Övergången från ett sfäriskt moln till en protoplanetär skiva, är en av de mest betydelsefulla händelserna i  solsystemets historia," beskriver Benjamin Weiss, the Robert R. Shrock Professor of Earth and Planetary Sciences at MIT(Massachusetts Institute of Technology)  Weiss. Källa: Hernán Cañellas

För cirka 4,6 miljarder år sedan var solsystemet mestadels bestående av en gigantisk boll av gas och damm. Under de följande miljonerna åren genomgick denna "solnebulosa" en enorm omvandling, där den plattades till en skiva av materia som sedan kondenserade och bildade  solen och planeter i omloppsbana runt denna.

Forskare har antagit att det tidiga solsystemet formades huvudsakligen av gravitation. Men en ny studie visar att magnetism sannolikt spelade en stor roll.

MIT-forskare har upptäckt spår av uråldrig magnetism i de äldsta meteoritproverna från nedslag  på jorden. Teamet analyserade mikroskopiska korn inbäddade i en meteorit som upptäcktes i Antarktis 2008. Dessa kalcium-aluminium-rika blandningar i meteoriter  (CAI:er) bildades ursprungligen under solsystemets första 200 000 år vilket gör proverna till det äldst kända materialet från solsystemet.

Resultaten tyder på att ett magnetfält existerade mycket tidigt, under  solnebulosan era. Forskarna uppskattar att detta nebulosamagnetfält var starkare än jordens magnetfält av idag och sannolikt spelade en betydande roll i att dra samman urmaterien för att bilda den tidiga solen.

"Denna övergång, från ett sfäriskt moln till en protoplanetär skiva (skivan som omgav den unga solen och i vilken planeter bildades)  är en av de mest betydelsefulla händelserna i hela solsystemets historia," beskriver Benjamin Weiss, Robert R. ShrockProfessor of Earth and Planetary Sciences at MIT. "Det har länge teoretiserats att gravitationen ensamt orsakade detta men våra mätningar visar att magnetism sannolikt också spelade en roll."

Weiss och hans kollegor rapporterar sin upptäckt i en artikel som publiceras denna vecka i Proceedings of the National Academy ofSciences. Studiens medförfattare vid MIT är huvudförfattare Cauê Borlina PhD '22, Elias Mansbach PhD '24 och Nilanjan Chatterjee, tillsammans med Xue-Ning Bai från Tsinghua University, Po-Yen Tung och Richard Harrison från Cambridge University, François Tissot från Caltech och Kevin McKeegan från University of California i Los Angeles.

Kvasaren H1821+643 ett exempel på krafter vi inte trodde kunde existera.

Bild wikipedia Chandrateleskopets  röntgenobservatoriebild av kvasar H1821+643.

Kvasarer  avger enorma mängder elektromagnetisk strålning från radiovågor till gammastrålning. En enskild kvasar kan utstråla energi motsvarande minst flera hundra vanliga galaxer där dessa inte finns. Energikällan är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Konkret ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva och liggande i centrum av en galax. Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet hettas upp i ackretionsskivan och genom jetstrålar avger energi mängder av energi.

Ett forskarteam har upptäckt att vindarna som genereras av supermassiva svarta hål är 100 gånger kraftfullare än man tidigare trodde och de sprider energi över avstånd på cirka 300 000 ljusår från källan. Upptäckten visar att dessa explosiva vindar påverkar enorma områden bortom galaxerna där de finns.

"Svarta hål är till stor del kända för att suga in materia, men de släpper också ut gas i form av kraftfulla vindar," beskriver Satoshi Yamada, biträdande professor vid Tohoku Universitys Frontier Institute for Interdisciplinary Sciences (FRIS). "Dessa vindar troddes vara inneslutna inom den galax där det sker. Men i en ny studie visades att kraften är oerhört starkare än man tidigare trott."

Yamada och hans team, bestående av kollegor från Kanazawa University och Tokyo Metropolitan University bland flera, använde röntgenastronomisatelliten XRISM för att observera aktiviteten hos kvasaren H1821+643, belägen i stjärnbilden Draken, cirka 3,4 miljarder ljusår från jorden. Kvasarer är extremt ljusstarka objekt som drivs av supermassiva svarta hål som aktivt konsumerar gas. Det snabbt växande svarta hålet finns i centrum av en galaxhop där det driver turbulens i den omgivande heta gasen och avger röntgenstrålar. Forskarna bestämde noggrant gasens rörelse genom att analysera emissionslinjerna från järnjoner.

Högprecisionsobservationer med XRISM ( röntgenastronomisatellit) visade att högtemperaturgasen runt det svarta hålet inte förblir statisk utan sprider sig våldsamt över ett stort område på grund av turbulens. Forskarna bekräftade också att gasflödet sträcker sig bortom galaxen och når avstånd av cirka 300 000 ljusår bort från källan. Mängden energi som uppmättes involverad i turbulensen var ungefär 100 gånger kraftigare än tidigare uppskattningar och motsvarade flera miljarder supernovaexplosioner. De explosioner som sker när stjärnor når slutet av sin livslängd.

"För första gången har vi visat att svarta hål påverkar den bredare kosmiska miljön genom en chockvåg av häpnadsväckande kraft," tillägger Yamada. "Svarta hål är nyckelfaktorer för gasflöden och rörelse i rymden och transporterar enorma mängder energi till olika delar av kosmos."

Studien är publicerad som ”Vigorous turbulence driven by quasar-mode feedback in a cluster core” i Nature Astronomy  och skribenter är, Satoshi Yamada, Shutaro Ueda, Hirofumi Noda, Yutaka Fujita, Misaki Mizumoto, Kentaro Nagamine, Claudio Ricci, Shoji Ogawa, Taiki Kawamuro, Shinya Yamada, Yuichi Terashima, Yoshihiro Ueda

Avlägsna solsystemsobjekt kan ge kunskap om solsystemets förflutna

 

Bild https://science.nasa.gov  En konstnärs koncept som avbildar ett transneptuniskt objekt, en liten  isig kropp som kretsar runt solen bortom Neptunus bana. Dessa objekt är så små att NASAs Hubble- och Webb-teleskop bara ser dem som små ljuspunkter. NASA, ESA, Leah Hustak (STScI)

För första gången använde forskare NASAs Hubble- och James Webb-rymdteleskop till att studera några av de mest avlägsna kropparna i vårt solsystem, Transneptunska objekt (TNOs). Några av dessa är de minsta och svagast lysande som någonsin setts direkt. Forskarna fann oväntat färre små TNO:er än de förväntat sig och att färgerna på dessa kroppar hade samma relationer som deras större familjemedlemmar. 

Objekt som vanligtvis är små, svaglysande, iskalla objekt som kretsar runt solen bortom Neptunus bana. De flesta är mer än 100 miljoner gånger mörkare än objekt som är synliga för blotta ögat. I två kompletterande artiklar publicerade på tisdagen i The Astronomical Journal analyserade teamen färg, sammansättning och storleksfördelning för 27 nyupptäckta små, svaga TNO:er (se nedan).

Dessa små objekt erbjuder den bästa inblicken i ett tidigt stadium av planetbyggande tiden då en skiva av damm och småsten i omloppsbana runt solen samlade till planeter  men var materia ännu inte hade smält samman till fullstora planeter. Bortom Neptunus inträffade aldrig detta andra stadium (sammansmältningen) utan och lämnade kvar en frusen population av materia som aldrig blev annat än små bitar.

I den djupaste TNO-undersökningen hittills undersökte team ledda av doktorander från University of Victoria i Kanada, under ledning av National Research Council of Canada, och Northern Arizona University i Flagstaff en himmelsfläck samtidigt med Hubble, observerade TNOs i synligt ljus och Webb, som observerade i infrarött ljus. Forskarteamet mätte objektens färger, som är som ett fingeravtryck av ytans sammansättning, samt deras storlekar och bestämde deras banor.

I de samordnade observationerna studerade teamen två olika typer av TNO:er. De första, dynamiskt kallade "cold" TNO:erna, befinner sig på sina ursprungliga, relativt cirkulära banor runt solen i solsystemets plan. Den andra typen, dynamiskt "hot" TNO:er, bildades mellan de nuvarande platserna för Uranus och Neptunus men pressades ut där de är idag finns när de yttre gasjättarna migrerade tidigt i solsystemets historia. Idag befinner de sig i starkt elliptiska banor och rör sig in och ut ur planet i vårt solsystem.  Både de "hot" och "cold" populationerna verkar behålla samma färger som när de bildades, med liten förändring sedan solsystemets födelse.

Webb-data gjorde det också möjligt för forskare att mäta antalet objekt av varje storlek. De fann att de övergripande storleksfördelningarna för båda populationerna var förvånansvärt lika.

"Det är mycket intressant att processen med planetesimalbildning ger samma storleksfördelning för både cold och hot populationer, trots att de bildades i olika regioner i det tidiga solsystemet. Processen verkar vara okänslig för diskförhållanden och ger liknande planetesimalstorlekar oavsett om skivan är varm eller kall, tät eller fluffig," beskriver doktoranden Marielle Eduardo vid University of Victoria, som ledde studien om storleksfördelning.

Forskarna fann också färre av dessa mycket små kroppar än de förväntade sig baserat på vissa planetbildningsmodeller. Webb upptäckte 27 nya, anmärkningsvärt svaga TNO:er, en så svag att den motsvarar att stå på jorden och se en liten svärm eldflugor på månen. Den minsta de observerade har en diameter på cirka 5 kilometer vilket är ungefär fem gånger mindre än vad som är möjligt att upptäcka med de mest känsliga markbaserade teleskopen.

"Det är mycket intressant att processen med planetsimalbildning ger samma storleksfördelning för både kalla och heta populationer, trots att de bildades i olika regioner i det tidiga solsystemet. Processen verkar vara okänslig för diskförhållanden och ger liknande planetesimalstorlekar oavsett om skivan är varm eller kall tät, eller fluffig," beskriver doktoranden Marielle Eduardo vid University of Victoria, som ledde studien om storleksfördelning och som kan läsas här.

Här bildas ett massivt dubbelstjärnesystem.

 

Bild https://www.almaobservatory.org  Den inbäddade cirkeln visar en ALMAbildutdrag av 0,9 mm  bild av det centrala binära systemet IRAS 07299−1651 (som finns i riktning mot stjärnbilden stora hunden ca 5300 ljusår bort från oss) med de rekonstruerade banorna överlagrade. Den röd- och blåförskjutna väterekombinationslinjeemissionen följer rotationen av de joniserade cirkumstjärna skivorna runt de två bildande stjärnorna, medan pilarna visar riktningarna för de bipolära jetstrålarna. Bakgrund: Mellaninfraröd bild av regionen tagen med JWST (rött = F470N, grönt = F405N, blått = F360M). Källa: NASA, ESA, CSA, STScI, J. DePasquale (STScI), ALMA (ESO/NAOJ/NRAO), Y. Zhang.

Med hjälp av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMAteleskopet i Chile) har astronomer  fångat en av de mest detaljerade tredimensionella vyerna hittills av ett massivt dubbelstjärnsystem medan det fortfarande håller på att bildas. Genom att följa rörelserna hos två unga, massiva stjärnor under nästan åtta år fann teamet att paret följer en mycket utsträckt bana och omges av starkt lutande gasskivor både i förhållande till varandra och till stjärnornas banor. Fyndet tyder på att de två stjärnorna inte bildades tillsammans från en enda roterande skiva av material, som ofta antas, utan istället bildades oberoende och senare kom samman i en nära gravitationskonfrontation vilket visar ett nytt inte tidigare upptäckt sätt för massiva dubbelstjärnsystem att bildas. Vanligt vis bildas dubbelstjärnorr i samma ackretionsskiva.

De flesta massiva stjärnor bildas i ett massivt gasmoln och minst 90 % tros existera i binära (dubbelstjärnor)  system. Dessa massiva dubbelstjärnor formar sin omgivning dramatiskt, genom supernovaexplosioner och produktion av tunga grundämnen. Men eftersom de flesta kända massiva dubbelstjärnor bara studeras långt efter att de har bildats har astronomer haft få tillfällen att fånga tiden då de bildas.

Ett internationellt team lett av Yichen Zhang från Shanghai Jiao Tong University fick möjlighet att  studera stjärnhopen IRAS 07299−1651. Ett system som innehåller två massiva protostjärnor, (stjärnor som fortfarande växer genom att dra till sig omgivande gas och damm genom sin gravitation). Teamet hade studerat detta system redan 2019, när ALMA-observationer först gav direkta dynamiska data av  paret. Vid den tiden verkade resultaten i stort sett förenliga med den vanliga bilden: två stjärnor som bildades tillsammans genom fragmenteringen i en stor gemensam ackretionsskiva. Men en detalj stämde inte riktigt: skivorna runt de två stjärnorna såg redan märkligt feljusterade ut. "Varje teleskopundersökning avslöjade en annan bild," beskriver Rubén Fedriani, medförfattare till studien. "Kombinationen av radio- och infraröda observationer ger den mest utsökta detaljrikedomen om bildandet av detta massiva protobinära system."

Det de fann överraskade dem. Istället för en prydlig, ungefär cirkulär bana följer stjärnorna en mycket excentrisk bana. Istället för att vara i linje, som man skulle förvänta sig om stjärnorna bildades i och av samma skiva lutar deras omgivande skivor i en skarp vinkel mot varandra och mot själva banan. "Det kändes som att lösa ett tredimensionellt pussel," beskriver Yao Wang, studiens förstaförfattare. "Varje ny observation lade till en ny del och till slut förenades dess bana, skivor och jetstrålar till en enda, sammanhängande bild."

Denna kaotiska arkitektur är svår att förklara om de två stjärnorna kom till tillsammans i samma skiva  i det scenariot skulle de förväntas ha liknande rörelser. Istället pekar bevisen på en annan ursprungshistoria: de två stjärnorna började troligen bildas separat, i sina egna individuella ackretionsskivor innan en slumpmässig närkontakt förde dem till deras nuvarande konfiguration medan de fortfarande var insvepta i sitt egna moln. I representativa omloppslösningar passerade stjärnorna närmast varandra bara cirka 60 år före observationerna, praktiskt taget ett ögonblick på kosmiska tidsskalor. De kompaktdiskar som ses idag verkar ha klarat mötet och behållit väldefinierade rotationsstrukturer.

"Denna studie visar att stjärnors tidiga liv kan vara ganska kaotiskt, med ett slumpmässigt möte som  resulterat till denna gravitationsdans och sdubbelstjärnsystem," beskriver Jonathan C. Tan, medförfattare till studien.

Det är fortfarande osäkert om de två stjärnorna kommer att förbli gravitationellt bundna till varandra för gott och deras nuvarande rörelse ligger nära gränsen mellan en bunden bana och en som så småningom kan falla isär och interaktioner med den omgivande gasen kan fortfarande påverka deras öde åt ena eller andra hållet. Framtida observationer kommer att hjälpa till att fastställa hur det blir.

Mer generellt öppnar studien ett nytt sätt att undersöka hur massiva dubbelstjärnor kom samman. Genom att tillämpa samma långsiktiga övervakningsmetod på andra unga massiva binära grupper hoppas astronomer få veta hur ofta närkontakt som denna snarare än en gemensam tillblivelse i en enda ackretionsskiva bygger de massiva binära system som ses över vintergatan. Denna artikel baseras på det ursprungliga pressmeddelandet från National AstronomicalObservatory of Japan (NAOJ), en ALMA-partner på uppdrag av Östasien.

Svarta hål med hårliknande materiautkast

 

Bild https://en.nagoya-u.ac.jp.

När två svarta hål kolliderar och smälter samman ringer det nybildade svarta hålet som en klocka av gravitationsvågor med specifika frekvenser som avtar över tid. Detta korta, avtagande vågmönster kallas ringdown och kan dölja vad som finns runt svarta hål.

Enligt Einsteins grundläggande regler för den enklaste typen av svarta hål beror ringdownvågor  på två saker: ett svart håls massa och hur snabbt det snurrar. Men tänk om svarta hål har oupptäckt materia omkring  sig. Om så är skulle denna materia också  påverka egenskaperna hos ringdownvågorna.  Ringdown kan därmed innehålla information om oupptäckt materia runt det svarta hålet. Inom teoretisk fysik kallas denna eventuella extra struktur ofta för “black hole hair.”

Forskare testar ännu om Einsteins allmänna relativitetsteori rätt beskriver svarta hål och vilka avvikelser som kan finnas i teorin.

Att hitta tecken på svarta håls hår är svårt eftersom olika typer av eventuellt oupptäckt materia eller ny fysik kan förändra ringdown på olika vis. Studien (som finns att läsa i länken nedan) ger forskarna en tydligare bild av vilka mönster man ska leta efter i framtida ringdown-data.

"Hårliknande strukturer  på svarta hål kan representera materia runt det svarta hålet eller avvikelser från den enklaste typen av svarta hål som förutsägs av allmän relativitetsteori. Eftersom de så kallade håren kan ändra ringdown-signalen något, kan detektering eller uteslutning av dessa förändringar ge oss ett nytt sätt att testa gravitationen i denna extrema region," beskriver huvudförfattaren Ariadna Uxue Palomino Ylla, doktorand vid Nagoya University’s Graduate School of Science. I beaktande ska även tas att ett svart hål förvränger rumtiden och därför böjer ljusets och gravitationsvågornas bana.

Om det finns dold materia eller ny fysik som påverkar gravitationen skulle effekterna vara mest uttalade precis där gravitationen är som starkast. Detta gör svarta hål till den bästa platsen att söka på efter dold materia eller okänd fysik. För att kontrollera hårteorin förlitade sig teamet på följande. Vilket vis ljus skulle kretsa runt ett svart hål motsvarar hur dess ringdownvågor beter sig, genom detta synsätt kan forskare  räkna ut det ena från det andra. De lade till en liten mängd dold materia till standardmodeller för svarta hål och använde Einsteins ekvationer för att beräkna hur den materian ändrar ringdown frekvens och fade-out-hastighet.

Forskarna testade denna metod på tre välkända teoretiska svarta hål. De utvidgade det också till rotation av svarta hål och studerade ljus som kretsar med rotationen av svarta hål och ljus som kretsar mot det.  Rotation gör beräkningarna mer komplexa eftersom ljus som cirklar vid det svarta hålets spinn skulle bete sig annorlunda än ljus som cirklar mot det. Sådant skulle också ändra ringdowns frekvens och fade-out-hastighet olika, beroende på rotationsriktningen. Det exakta mönstret beror på vilken typ av material som är inblandat. OBS ett svart hål kan rotera runt sin egen axel i nära ljusets hastighet 300000 km/sek

Istället för att studera varje möjlig typ av hårstruktur på svarta hål från grunden, ger den nya metoden forskare ett gemensamt sätt att förutsäga hur denna eventuella materia eller ny fysik kan förändra ett svart håls ringdown. Även om resultaten är tidiga uppskattningar hjälper denna forskningsmetod forskare att veta vad de ska leta efter om de någonsin upptäcker något märkligt i ett verkligt svarta håls signal. I framtiden kan detta tillvägagångssätt hjälpa forskare att använda dessa gravitationsvågor till att lära sig om ett svart håls storlek, rotation och eventuella svarta håls hårstrukturer.

Eventuellt kan det vara mörk materia inblandat. Ingen vet ännu vad detta är. För min del tvivlar jag på existensen av mörk materia. Men de som anser den finns (och det gör majoriteten av forskareliten) kan denna materia vara lösningen på det som de kallar okända materian de söker ovan Jag anser dock att ingen okänd materia är inblandad.

Studien nedan har författats av Ariadna Uxue Palomino Ylla, Kosuke Makino, Akane Tanaka, Akihiro Ishibashi och Chul-Moon Yoo, 2026 under titeln "Ringdown waves from hairy black holes"  i  Journal of Cosmology and Astroparticle Physics.    

Den mest detaljerade tekniska analysen hittills av ett Galileo-teleskop

 

Bild wikipedia Målning av Justus Sustermans, från 1636 på Galileo Galilei som levde mellan  15 februari 1564 i Pisa i hertigdömet Florens, död 8 januari 1642.

Ett  historiskt  fynd av en forskare vid University of Limerick kan ge den mest detaljerade tekniska analysen av ett teleskop som bevisat tillverkats av den berömde astronomen och vetenskapsmannen Galileo Galilei.

Det är en tidigare okänd beskrivning från 1600-talet av ett fyrlinsigt teleskop tillskrivet Galileo som upptäckts av Dr José María Moreno Madrid, forskare vid UL:s School of History and Geography.

Dr Moreno Madrid gjorde upptäckten när han studerade ett manuskript från 1666 skrivet av en spansk dominikansk munk vid namn Ignacio Muñoz. I ett dokument med titeln De Tellescopiis Stellarum gav Muñoz beskrevs en  komponent-för-komponent beskrivning av ett fyrlinsteleskop som  'fabricatum a Galilaeo',( 'tillverkat av Galileo').

Bevarade historiska dokument placerar de första tillverkade fyrlinssteleskopen till omkring 1643–1645. Teleskopproduktionen i Europa var utbredd från 1640-talet och framåt.

I Annals of Science ger Dr Moreno Madrids forskning bevis som tyder på att inte bara experiment med det fyrlinsiga teleskopet skedde tidigare än vad man trott och dokumenterat utan att det kan tillskrivas ingen mindre än Galileo själv. 

"Om, som texten påstår i det hittade dokumentet det analyserade teleskopet verkligen tillverkades av Galileo, skulle de tidigaste kända experimenten med fyrlinsteleskop behöva skjutas tillbaka i tid till senast 1630 och tillskrivas honom. Dessutom skulle munken Muñoz dokument De Tellescopiis Stellarum bli den mest detaljerade tekniska analysen av ett teleskop som bevisligen tillverkats av Galileo och handla om ett fyrlinsteleskop snarare än den galileiska design som slutligen kom att bära hans namn," beskriver Dr Moreno Madrid. 

Enligt Muñoz manuskript överlämnades teleskopet till honom av Antonio Sebastián de Toledo Molina y Salazar, dåvarande vicekung av Nya Spanien och markis av Mancera, som en del av ett test av Muñoz vetenskapliga förmögenhet. Efter att ha blivit landsförvisad i portugisiska Indien för sin roll i ett försök att olagligt etablera en ny orden av dominikanbröder på Filippinerna dit han först rest från Spanien hade Muñoz skrivit till den spanske kungen Filip IV och lovat ett revolutionerande nautiskt förslag för att förbättra de hispaniska (spansktalade länder och folk) flottornas prestanda runt om i världen. I utbyte skulle monarken sponsra hans återkomst till sitt hemland via Manila Galleon med dess sedvanliga stopp i Nya Spanien (Mexiko och Centralamerika).

Vicekungen i Nya Spanien var misstänksam mot Muñoz vetenskapliga färdigheter och orolig för att han kunde lura kungen att finansiera sina resor så han beordrade honom att noggrant analysera instrumentet. Han fortsatte med att ge en detaljerad beskrivning av ett omvänt avsmalnande fyrlinsigt teleskop med ett uppställbart okular, med konvexa linser separerade med dubbla brännvidden. Avgörande är att manuskriptanteckningen även innehåller detaljerade diagram och ritningar av instrumentet.

Galileo hävdade enligt källor att han aldrig hade och aldrig skulle sälja några av sina teleskop. Och även om inget av de åtta teleskop som tillverkades under första halvan av 1600-talet och som har överlevt till idag entydigt kan hänföras honom (två teleskop finns på museet i Florens har krediterats honom, men denna källa accepteras inte allmänt), lämnade Galileo dessutom inga tekniska analyser av sina egna teleskop.

Enligt historiska källor gav Galileo ett stort och två mindre teleskop till Filip IV och hans hustru i ett försök att vinna gunst vid hovet och förbättra sina chanser att få den generösa belöning som erbjöds för att lösa det så kallade longitudproblemet som då kunde ge den som löste detta problem för sjöfarten en betydlig penningbelöning. 

Dr Moreno Madrid föreslår att det fyrlinsteleskop som beskrivs i Muñoz manuskript om det faktiskt tillverkades av Galileo, kan ha hamnat i markisen de Manceras händer som en gåva från den spanska kungafamiljen och som erkännande för hans diplomatiska och politiska framgångar för hovet i Madrid.

Då  teleskopet inte nämns ytterligare i markis de Manceras korrespondens med det spanska hovet, presenterar detta enda dokument bevis som kan förändra vår förståelse av tidiga moderna teleskops historia och då särskilt av Galileos.

Dr Moreno Madrid sade: "Jag tror att den entydiga tillskrivningen av teleskopet i manuskriptet, tillsammans med dokumentbevisen för att tre teleskop tillverkade av Galileo vars optiska konfiguration fortfarande är ospecificerad  kan ha varit tillgängliga för Mancera genom hans kontakter vid det spanska hovet åtminstone inbjuder det till övervägande av denna möjlighet."

Nu hoppas Dr Moreno Madrid att hans forskning ska utgöra grunden för vidare utforskning och upptäckt: "Det är att hoppas att nya dokumentära eller materiella bevis snart kommer att framstå för att bekräfta teleskopets attribution och ytterligare förbättra vår förståelse av det."

Nu är BepiColombo på väg till Merkurius

 

Bild BepiColombos logga.

BepiColombo kommer att bli det andra och mest komplexa uppdraget någonsin som  kretsar runt Merkurius. Planeten som är svårare att nå än Saturnus Det är en ökenvärld och den minst utforskade planeten i det inre av solsystemet. Att lära sig mer om Merkurius kommer att kasta ljus över hela solsystemets historia.

Fylld med vetenskapliga instrument kommer uppdraget innebära att försöka besvara många olösta frågor om Merkurius. Såsom: Varför finns det is i polarkratrarna på den heta planeten? Varför har Merkurius ett magnetfält? Vad är de mystiska håligheterna på ytan?

Schema;

Uppskjutning: 20 oktober 2018 med en Ariane 5-raket från Europas rymdhamn

Status nu: I drift; på väg till Merkurius

Förbiflygningar av Merkurius : 1 okt 2021, 23 juni 2022, 19 juni 2023, 4 sept 2024, 1 dec 2024, 8 jan 2025

Ankomst till Merkurius bana.  December 2026

Början av rutinmässiga vetenskapliga operationer vid Merkurius April 2027

Så matar svarta hål sig själva

 

Bild wikipedia på den elliptiska galaxen NGC 4696 maged by Legacy Surveys. 

Ett internationellt forskarteam där en astronom från University of Michigan ingick avslöjade hur ett svart hål lyckades dra åt sig materia och gas och växa samtidigt som det slungar ut materia och gas i galaxen.

"Vi har nyligen hittat detta fotografiska bevis på hur svarta hål får sitt bränsle och hur de får detta material att även växa i storlek," beskriver Hyunseop "Joseph" Choi, postdoktoral forskare vid University of Michigans institution för astronomi. Forskningen bakom upptäckten leddes från University of Montreal och möjliggjordes med hjälp av världens mest kraftfulla rymdteleskop, JWST (James Webb teleskopet). Studien var ett NASA-uppdrag utvecklat i samarbete med Canadian Space Agency och Europeiska rymdorganisationen (ESA). Upptäckten gjordes då man undersökte en galax vid namn NGC 4696 där ett supermassivt svart hål finns i centrum.

"Vi ser här för första gången hur gas faller tillbaka in i ett svart hål" beskriver Choi som började arbeta med detta projekt som postdoktoral forskare i Montreal innan han började på University of Michigan.

Nästan varje massiv galax i universum har ett supermassivt svart hål i sin kärna som är miljoner eller till och med miljarder gånger mer massiva än vår  sol. När dessa svarta hål aktivt drar in omgivande material fungerar de som kosmiska motorer. De släpper loss kraftfulla jetstrålar och energivindar utåt som kan forma hela galaxen runt dem, bromsa tillblivelsen av nya stjärnor och påverka hur galaxen växer över tid.

Astronomer kallar dessa typer av svarta hål aktiva galaxkärnor, (eller AGN). "Det JWST avslöjar är att svarta hål kan vara de ultimata kosmiska återvinnarna," beskriver Julie Hlavacek-Larrondo, professor vid University of Montreal och huvudförfattare till teamets studie publicerad i The Astrophysical Journal Letters (se nedan).

"Det svarta hålet frigör enorma mängder energi som värmer omgivningen, men samma gas kan senare kylas ner till tunna filament som faller tillbaka inåt och återigen matar det svarta hålet. Vi ser nu denna självförsörjande cykel i praktiken."

För att testa om denna förklaring håller undersökte  teamet teorin genom datorsimuleringar av systemet. Den simulerade gasen betedde sig på ett sätt som nära matchade vad JWST observerade vilket gav starkt och oberoende stöd till den föreslagna teorin och upptäckten.

"Det är spännande att JWST-observationer nu gör det möjligt för oss att direkt testa och begränsa våra datasimuleringar av svarta håls matning genom att jämföra dem med vad vi ser runt ett verkligt svart hål," beskriver Minghao Guo, doktorand vid Princeton University och medförfattare till studien och var den som ledde datasimuleringarna i studien.

En liknande struktur hade tidigare observerats i en annan galax, NGC 1275  i Perseus-hopen, med hjälp av ALMA-observatoriet i Chile. De nya resultatet i NGC 4696 tyder på att denna återvinningsmekanism kan vara vanlig i galaxerna i universum.

"Vi har bara hittat ett säkert exempel vi hoppas kunna använda JWST inom en snar framtid igen för att se om vi kan fånga den här typen av bild från andra svarta hål," beskriver Choi. "Jag ser mycket fram emot vad våra framtida JWST-program kan avslöja om hur svarta hål matar sig själva."

Studien kan läsas här i The astrophysical journal letters .

Detta händer i rymden under september 2026

 

Bild En himmelskarta med utsikt sydväst efter solnedgången den 20 september 2026. NASA/JPL-Caltech

Från 14 till 20 september, ungefär en timme efter solnedgången, se söderut för att lokalisera månen på kvällshimlen. Natt efter natt skiftar månen position mot bakgrundsstjärnorna och passerar nära Antares. Denna ljusa, rödaktiga stjärna markerar stjärnbilden Skorpionens hjärta. Utöver det ser du Tekannan, en grupp ljusstarka stjärnor i Skyttens stjärnbild som liknar en tekanna, komplett med handtag, lock och pip. Om du är under en särskilt mörk himmel kan du se dimmig ånga stiga från tekannans pip. Följ ångan till dess tjockaste del, och du kommer att se mot centrum av Vintergatan.

Titta västerut den 18 september när Venus når sin topp i strålglans och lyser som starkast denna kväll..

Du behöver inte leta länge för att hitta den. Strax efter solnedgången kommer Venus att framträda som en lysande ljuspunkt lågt ovanför den västra horisonten, som överglänser alla stjärnor runt omkring. En klar vy över horisonten ger dig bäst chans att hinna ifatt den innan den går ner.

 Den 26 september står augustimånen (förr ofta benämnd skördemånen) i centrum och stiger upp i öster strax efter solnedgången.

Den kommer inte att vara ensam. Saturnus dyker upp i närheten med svagt lysande Neptunus som fullbordar en vid triangel på himlen.

Saturnus är den som lättast ses med bara ögonen. Neptunus är lite mer utmanande. Vid ungefär magnitud 8 är den för svagt lysande för att ses med blotta ögat. Då behöver man kikare eller teleskop för att upptäcka dent. Mörkare himmel och goda observationsförhållanden kan hjälpa till att få den i sikte.

En atmosfärisk våg med form som en dekagon omger Saturnus sydpol

 

Bildhttps://geometriskafigurer.se/  En dekagon är en tiohörning som den på bilden.

Nya observationer med NASAs Hubble-rymdteleskop har avslöjat en gigantisk, utvecklande, tiosidig atmosfärisk våg som omger Saturnus sydpol med formen som en dekagon. Denna upptäckt markerar första gången ett stort, regelbundet atmosfäriskt mönster har observerats på planetens södra halvklot. Formationen liknar anmärkningsvärt Saturnus berömda hexagon (sexhörning) vid dess norra pol, men är tydligt annorlunda vilket tyder på att forskare  bevittnar ett nytt atmosfäriskt fenomen under utveckling på gasjätten.

"Vi har aldrig sett något liknande på Saturnus södra halvklot," beskriver Amy Simon, studiens medförfattare och OPAL:s huvudforskare vid NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Den norra hexagonen har funnits där under mer än 40 år. Den södra är annorlunda den verkar stärkas vilket ger oss den sällsynta möjligheten att se ett gigantiskt atmosfäriskt mönster utvecklas."

Upptäckten var möjlig eftersom Saturnus årstider gradvis gjorde att  planetens sydpolkom i sikte från jorden där astronomer som gemensamt analyserar bilder av Saturnus från markbaserade observatorier först identifierade den. Ett Saturnusår är cirka 29,4 jordår. Varje årstid på Saturnus varar i nästan sju jordår.

Agustín Sánchez-Lavega, huvudförfattare till den nya studien (se nedan) är forskare vid Baskiens universitet i Spanien. På universitetet drivs en webbplats, kallad Planetary Virtual Observatory Laboratory som tar emot markbaserade bilder av solsystemets planeter som tillhandahållits av observatörer från hela världen. Astromerna Trevor Barry och Jean-Paul Oger var de som först lade märke till ett subtilt böljande band längs den södra polen på Saturnus. Ytterligare bilder från 2025 tagna från marken antydde ännu starkare dekagonstrukturen.

Det är då Hubble-observationerna kom in i bilden. Hubbles vy från rymden erbjuder oöverträffad bildskärpa och rumslig upplösning över Saturnus fulla rotationer.

"Med tanke på Saturnus symmetri i dess nord-sydliga jetströmssystem har vi sedan 1990 letat efter en motsvarighet till Saturnus norra hexagon på sydpolen i Hubble-bilder," beskriver Sánchez-Lavega.

 "Bilder från NASAs Cassini-farkost, som kretsade kring Saturnus mellan 2004 och 2017 visade inga tecken på en långlivad formation. Hubble-data bekräftade funktionens närvaro tillbaka till 2023." Vågen sitter inom en av Saturnus kraftfulla jetströmmar och sträcker sig genom flera lager av atmosfären vilket indikerar att det inte bara är en molnnivåstruktur utan en vertikalt utsträckt atmosfärisk struktur. Dekagonens uppenbara position förskjuts något, eftersom Hubble fångar bilder i olika våglängder.

"Det mest fascinerande för mig är att den verkar ha bildats nyligen," beskriver Simon. "Frågan är, varför de bildats nu?"

Författarna säger att ytterligare studier behövs med  Hubbleteleskopet och NASAs James Webb Space Telescope, samt analys av datormodeller för att förstå hur dekagonen bildades, hur länge den kan finnas kvar och hur den kan jämföras med den långlivade hexagonen i norr.

Resultaten publicerades på onsdagen i tidskriften Science Advances och kan läsas här. 

En centaur som blev en komet och nu färdas in mot solen

Bild Wikipedia Fördelningen av asteroider i det yttre av solsystemet. De orange prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i Kuiperbältet.

En centaur är en klass av isiga asteroider eller småplaneter som roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus.

Mer än 5 miljarder kilometer från jorden har nu ett uråldrigt isigt objekt börjat långsamt röra på sig.

Den är på väg in i solsystemet och är känd som Centaur 450P/LONEOS. Nu  har den  börjat släppa från sig gas och damm något som förknippas med kometer men inte med centaurer. Planetforskare under ledning från UCF:s (University of central Florida) inklusive docent Charles Schambeau säger att de bevittnar de tidiga stadierna av en centaur som omvandlas till en komet.

Med observationer gjorda med hjälp av  NASAs James Webb Space Telescope och Gemini North-teleskopet på Hawaii upptäckte forskarna koldioxidgas, is, damm och tecken på nyligen termisk aktivitet kring 450P/LONEOS.

"Centaurer är  viktiga för vetenskapen eftersom de anses vara övergångsobjekt som härstammar från områden långt ut i solsystemet och långsamt utvecklas till att bli kometer genom solens uppvärmning under dess färd in mot solsystemets inre.

Forskare tror att 450P/LONEOS började "vakna" efter en nära gravitationskonfrontation med Saturnus 1992 som resulterade i att dess bana förändrades. Endast en relativt liten andel av kända centaurer visar synlig aktivitet vilket gör objekt som 450P/LONEOS särskilt värdefulla att studera för att förstå hur primitiva isiga objekt utvecklas över tid.

Analys tyder på att objektets senaste aktivitet kan vara kopplad till en uppvärmning under dess yta. När amorf is, en oregelbunden form av is som fångar gaser i sin porösa struktur värms upp och omvandlas till kristallin is släpper den ut koldioxidgas i rymden och tar med sig damm vilket skapar ett koma (skenet man ser runt en komet då den närmar sig solen). "Vi tror att denna process kan förklara hur 450P blev aktiv efter att dess bana ändrades och den började få mer solljus," beskriver Schambeau. "Den frigjorda gasen kan läcka ut genom den porösa kärnan och lyfta dammkorn in i den omgivande koman (i betydelsen moln av gas och stoft som omger en komets kärna när den närmar sig solen)."

"Att studera objekt som 450P hjälper oss att koppla samman olika stadier av små objekts utveckling," beskriver Schambeau. "Centaurer är sannolikt besläktade med transneptuniska objekt och några av dessa kommer så småningom att bli kortperiodiska kometer. Genom att studera deras aktivitet, ytegenskaper och flyktiga sammansättning kan vi lära oss om hur kometkärnor förändras när de rör sig inåt genom solsystemet, hur länge de bevarar primitiva isar och vilka fysiska processer som förvandlar ett annars lugnt isobjekt till en aktiv komet."

Resultaten av upptäckten och studien har godkänts för publicering i Planetary Science Journal och kan ge nya insikter i hur avlägsna isobjekt utvecklas till aktiva kometer när de migrerar inåt genom solsystemet. 

Forskningen stöddes av NASAs Solar System Observations Program under ansökarnummer 80NSSC23K0678, Space Telescope Science Institute genom JWST-GO-02416 och Florida Space Research Initiative.

Nya rön om Isjätteplaneter och diamantregn

 

Bild wikipedia Neptunus sedd från Voyager 2. En av två isjätteplaneter i vårt solsystem den andra är Uranus.

"Vi kunde ta små diamantprover och chockkomprimera dem till temperaturer varmare än solens yta och till tryck högre än i centrum av Neptunus och Uranus och ändå mäta atomstruktur, temperatur, densitet och optisk reflektivitet," beskriver studieförfattaren och LLNL (Lawrence Livermore National Laboratory) forskaren Marius Millot i en ny studie (se nedan).

På LLNL har man studerat diamanters extrema beteende i årtionden. Labbforskaren Jon Eggert och kollegor var banbrytande inom högtryckssmältningsexperiment för cirka 20 år sedan och laborerade då öcer om diamanters densitet ökade vid smältning under mycket hög temperatur.

"Även om detta är ganska ovanligt bland de flesta material vi alla känner vi till ett sådant beteende," beskriver LLNL-forskaren Marius Millot. "Flytande vatten det är tätare än is, vilket får isbitar att flyta. Jons upptäckt innebär att diamant skulle kunna flyta i flytande kol vid högt tryck."

Även om det arbetet var en milstolpe inom området ledde det till fler frågor. En särskild förbryllade forskarsamhället. Frågan om det fanns ungefär 20 % skillnad mellan de observerade och förutsagda smälttemperaturerna för diamanter.

"Oavsett vad teoretikerna gjorde även med de mest avancerade datorsimuleringsteknikerna kunde man inte återupprepa experimenten," beskriver Millot.

Vid Sandia National Laboratories avslöjade användningen av dess Z-maskins extrema magnetfält   genom att chockkomprimera små diamantprover ytterligare ett mysterium. Sandia-forskarna upptäckte att  något fick diamanter att ta ett extra steg på vägen mot smältning genom att omvandlas från diamant till en annan kristallin struktur innan den slutligen blev en vätska. Datasimuleringar visade att det troligt var riktigt men ingen kunde direkt mäta atomstrukturen för att bekräfta det.

För att frågorna genomförde LLNL-teamet laserdrivna dynamiska kompressionsexperiment vid University of Rochesters laboratorium för laserenergiteknik (LLE). Med hjälp av Omega Laser Facility förångade forskarna det yttre lagret av en diamant vilket skickade en pressande chockvåg genom  diamantens inre.

Att göra detaljerade, entydiga och precisa mätningar under kompression var och är en komplicerad process. De höga kompressionerna varade bara i en miljarddels sekund. Teamet tvingades därmed att samla in all avgörande information, inklusive röntgendiffraktionsdata som belyser atomstrukturen, under ovan korta tidsram.

"Detta var första gången som chockkomprimerad diamant undersöktes med röntgendiffraktion ända fram till smältning," beskriver Millot. "Dessa mätningar är extremt svåra eftersom kol är en liten och lätt atom. Den sprider väldigt få röntgenstrålar så signalen vi behövde mäta var ganska svag."

LLE-teamet spelade en avgörande roll i att utveckla och underhålla de förbättrade diagnostiska verktygen. Det  ledde till en ny mätning av smälttemperatur som nästan helt stämde överens med datasimuleringarna och därmed stängde resultatet från 20 år tidigare (se ovan).

"Även om det var frustrerande att upptäcka att våra ursprungliga temperaturmätningar var mer än 1 000 grader fel är det spännande att se en så dramatisk förbättring av datakvaliteten med vår nya diagnostik," beskriver Eggert.

I kontrast till den nya överenskomna smälttemperaturen visade arbetet en annan historia än fasövergången som indikerats vid Sandia. Kolet låg kvar i en diamantstruktur hela vägen tills det smälte och hoppade över alla mellanliggande faser.

"Vi tror att det beror på att provet inte hinner förändras när det bara får en enda stöt. Den är fortfarande kvar i diamantstrukturen," beskriver Millot.

Den skillnaden kan vara avgörande för framtida experiment och simuleringar med hög energitäthet. Det antyder att materialets respons beror på exakt hur stöten appliceras och inte bara på tryck och temperatur.

Den nyfunna överensstämmelsen mellan teori och experiment har direkta konsekvenser för forskning inom fusionsenergi (omvända energin till den som används i kärnkraftverk)

I experiment med tröghetsinneslutning genererar kraftfulla lasrar chockvågor som driver en liten diamantkapsel inåt. Den resulterande implosionen komprimerar fusionsbränslet inuti kapseln till de extrema tryck och temperaturer som krävs för fusion.

Att smälta diamanten till en enhetlig slät vätska under den initiala stöten är avgörande för att minimera implosionsbrister, vilket kan orsaka att en fusionsreaktion försvinner. För att säkerställa att den första stöten smälter diamantkapseln använde forskarna vid National Ignition Facility (NIF) vid LLNL vanligtvis en relativt stark första stöt.

"Vårt arbete visar att vi kan använda något långsammare initiala stötar och ändå uppnå full smältning av diamanten i våra NIF-implosioner," beskriver Millot. "Det här är spännande eftersom en långsammare stöt skulle göra fusionsbränslet mer komprimerbart. Det ökar i sin tur det maximala energiutbytet vi kan uppnå med samma laserenergi."

Prognoser tyder på att dessa långsammare stötar kan tredubbla energiökningen förutsatt att andra nedbrytningsmekanismer kan kontrolleras.

Resultaten ger också planetforskare ett nytt fotfäste. Insidan av isjättar som Neptunus och Uranus är i princip otillgänglig så forskarna förlitar sig på laboratorieexperiment och datamodeller för att gissa vad som händer under ytan. Vissa studier antyder att isjättar kan kristallisera kol djupt inne i sitt inre, där det skulle falla och bilda "diamantregn." Eftersom experimenten undersökte diamanters beteende vid tryck som överstiger det inne i isjättar ger senaste smältdata en stark grund för mer realistiska förutsägelser om planetbildning och utveckling.

Studien är  publicerad i  Nature Physics och kan läsas där

Här dokumenterar forskare vid Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) hur diamant smälter under tryck tre gånger högre än förhållandena i jordens kärna.

Det löser två långvariga skillnader inom området och matchar slutligen experimentella resultat med simuleringar baserade på kvantmekanik. Att tillämpa resultaten på tröghetsinneslutningsfusion kan tredubbla energivinsten och den nya förståelsen av diamants högtrycksfaser kan omforma modeller av planetariska inre.

Övriga LLNL-författare som deltog i studien inkluderar Federica Coppari, Amy Lazicki, Yong-Jae Kim, Otto Landen, Vladimir Smalyuk och Peter Celliers. LLNL:s target fabrication specialist Renee Posadas och Eric Folsom vid HED Science Center Technology Facility bidrog också till arbetet. Studien stöddes av LLNL:s program för laboratoriestyrd forskning och utveckling.

Vägen till komplexa aromatiska molekyler i rymden

 

Komplexa aromatiska molekyler så kallade PAH-molekyler (polycykliska aromatiska kolväten), utgör en stor del av allt kol i universum och fungerar som viktiga byggstenar i rymdens kemi. De består av sammankopplade ringar av kolatomer omringade av väteatomer.

Bild https://se.pinterest.com/

Ett forskarteam under ledning från University of Hawaiʻi at Mānoa institution för kemi har upptäckt ett snabbare sätt för stora kolbaserade molekyler att bildas i rymden vilket hjälper till att lösa ett långvarigt mysterium om hur vissa av universums byggstenar växer.

Forskare har länge vetat att dessa molekyler är rikligt förekommande i rymden. Men befintliga teorier kan inte förklara hur de bildades tillräckligt snabbt för att matcha vad teleskop observerar eller de materiella provs resultaten från kolhaltiga asteroider som det exempelvis Hayabusa 2  hämtade på asteroiden  Ryugu 2019 .

Teamet demonstrerade processen i laboratorieexperiment där man återskapade de extremt höga temperaturer som finns runt åldrande stjärnor och andra energirika miljöer i rymden. Reaktionerna gav flera stora PAH:er (polycyclic aromatic hydrocarbon) som hade förutspåtts, men som var svåra att förklara med nuvarande teorier.

Upptäckten kan förbättra förståelsen för hur kol utvecklas i universum och hur allt mer komplexa molekyler skapas. Dessa molekyler tros spela en viktig roll i stjärnor, planeter och det material som så småningom bildar solsystem.

"Denna upptäckt förändrar hur vi tror att dessa stora kolmolekyler byggs upp," beskriver professor Ralf I. Kaiser. "I åratal visste vi att de fanns i enorma mängder i rymden, men vi kunde inte förklara hur naturen konstruerade dem så effektivt. Vi har nu identifierat en mycket snabbare väg som hjälper till att koppla samman de minsta kolmolekylerna med de komplexa strukturer som finns i universum."

Forskningen visar att en nyligen identifierad kemisk reaktion kan bygga dessa komplexa molekyler mycket snabbare än man tidigare trott. Istället för att tillsätta kolatomer en i taget tillåter processen flera nya kemiska bindningar att bildas i ett enda steg, vilket påskyndar tillväxten av större molekyler.

Studien heter Aryl radical addition–dehydrocyclization drives rapid polycyclic aromatic hydrocarbon growth och är publicerad i (och kan läsas här i sin helhet) i  Nature Communications i augusti 2026 och huvudförfattare är kemistudenten Shane Goettl  i studien beskrivs en ny kemisk process som kan förklara den snabba bildningen av polycykliska aromatiska kolväten (PAH) stora molekyler bestående av kol och väte som finns över hela universum, från avslocknade stjärnor till gasmolnen mellan stjärnorna. 

Forskningen leddes från UH Mānoa i samarbete med forskare i Taiwan (Agnes Chang) och synkrotronanläggningen SOLEIL i Frankrike (Laurent Nahon).

Stora magmasystem finns under Mars yta

 

Bild En illustration av NASAs InSight-rymdfarkost med sina instrument utplacerade på Mars yta. Crediter: NASA/JPL-Caltech.

Mars har till skillnad från jorden inte en yta uppdelad i rörliga tektoniska plattor. Eftersom plattektonik driver vulkanism, återvinning av materia och kontinentbyggande på jorden antog många forskare att Mars saknade de förutsättningar som krävdes för att få en liknande komplex ytskorpa. Den nya studien utmanar  detta synsätt och föreslår att det på Mars kan ha uppstått en ytskorpa genom intensiv intern återvinning.

Studien baserades på data som NASAs InSight-uppdrag där seismiska vågor från meteoroidnedslag och marsskalv insamlats. Forskare från Oxford’s Departments of Earth Sciences and Statistics använde insamlingarna av dessa data  för att undersöka en mystisk zon cirka 24 kilometer under Mars yta. Tidigare studier hade identifierat denna, men ingen visste vad den representerade. För att testa idén att gränsen markerade en övergång mellan två olika bergarter jämförde Oxford-teamet hundratals möjliga bergartssammansättningar med seismiska data med hjälp av termodynamisk datamodellering och statistiska metoder.

Skillnaden de fann var att 'ultramafiska' (rika på järn och magnesium, men låga på kisel) bergarter konsekvent matchade de fysiska egenskaperna under 24 km-gränsen medan egenskaperna ovanför denna gräns bättre matchade 'mafiska' (innehållande en högre andel kisel) bergarter.

Forskarna tror att detta begravda lager sannolikt bildades då smält sten samlades djupt under marken och gradvis separerades till olika material. Detta skulle då lämnat efter sig ett tjockt restmaterial av täta kristaller vid botten av skorpan medan lättare, mer utvecklade smältor steg uppåt. På jorden sker liknande processer under vulkaniska bågar och är kopplade till bildandet av kontinenter.

Studien leddes av forskare från Oxford University’s Department of Earth Sciences in collaboration with the University of Bristol and the University of Oxford’s Department of Statistics. Bland annat ingick Professor Mike Kendall, Dr Tobermory Mackay-Champion och professor Jon WadeEn artikel som beskriver studien med titeln  'Seismic evidence for a melt-depleted lower crust and transcrustal magmatism on Mars' har publicerats i och kan läsas här i Nature Astronomy. 

Människors mikrober kan ha fått fäste på månens sydpol

 

Bild https://www.flickr.com/ på månens sydpol.

Några av jordens mikrober kommer sannolikt att följa med mänskliga upptäcktsresande ut i rymden och kan överleva i de skuggiga vrårna på månens sydpolsregion, beskriver NASA-forskare.

"För vissa forskare, mig själv inkluderad, kan den verkligheten vara oroande. Men det skapar också en möjlighet att undersöka detta för  ett användbart experiment." beskriver Prabal Saxena, en planetforskare som ledde studien från NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland

Att få med sig mikrober är oundvikligt vid en rymdfärd. Människor har i genomsnitt 1 miljon bakterier på varje hudfläck i storlek som ett ordinärt suddgummi. Dessa bakterier ventilerar ut från rymddräkter och habitat. Även om artikelns författare oroar sig för att kontaminering ska störa sökandet efter kemiska ledtrådar till forntida geologi eller biologi på en himlakropp menar de också att månen bör användas som ett naturligt laboratorium. I skuggade områden runt Sydpolen skulle forskare noggrant kunna testa de verkliga gränserna för mikrobiell överlevnad i en miljö som inte kan återskapas på jorden.

 Även med strikta steriliseringsprocedurer är vissa organismer envist motståndskraftiga. Ett bra exempel är Aspergillus niger, en svamp som trivs i varma fuktiga miljöer som badrum samt värme-, ventilations- och luftkonditioneringssystem. Astronauter har tagit prov på den inne i den internationella rymdstationen, och experiment visar att svampen kan överleva utanför stationen. Aspergillus niger var en av fem mikrober inklusive bakterier och svampar som valdes ut i studien på grund av dess kända tålighet i rymdmiljöer. 

Att mikrober överlevde på rymdstationens utsida förvånade forskarna. Dessa arter betraktas vanligtvis inte som "extremofiler" som kan tåla hårda förhållanden såsom rymdens vakuum, enligt Aaron Regberg, geomikrobiolog vid NASAs Johnson Space Center i Houston.

"Jag hade förväntat mig att dessa mikrober skulle torkat ut," beskriver Regberg, som studerar rymdstationens bakterier och var medförfattare till artikeln (se nedan).  datamodellerna visade kartor över "överlevnadsbara nischer" varierande i storlek från en fler kilometer bred kraterbotten till en astronauts stövelavtryck. Aspergillus niger var mest motståndskraftig mot UV-strålning och kunde överleva även i områden med viss solexponering. UV-strålning är så dödlig för de flesta mikrober och  används för sterilisering på sjukhus.

"När vi tänker på månen, tänker vi vanligtvis inte på biologi," beskriver Heather Graham, medförfattare till NASA Goddard och som hjälper till att utveckla verktyg och tekniker för att upptäcka biologi som kanske inte alls liknar jordens. "Men månen är en plats där en cell kan överleva så vår första utforskning av dessa platser bör ägnas extra uppmärksamhet.

Författarna noterar att även om vissa mikrober kan överleva i vilande tillstånd i områden runt Sydpolen och därmed förvirra framtida vetenskapliga undersökningar, finns det inga bevis för att månen har nyckelingredienser för att upprätthålla tillväxt och replikation. Sådana ingredienser inkluderar flytande vatten, som vanligtvis kräver atmosfär och måttliga temperaturer.

Den 19 augusti 2026  publicerades studien i Science Advances  där man belyser dessa fynd av ett behov av att bättre förstå mikrobiell persistens i extrem månmiljö. När människor bygger upp en permanent närvaro på månen kan det bli svårt att skilja uråldrig månkemi från föroreningar som tillhandahålls av besökande astronauter. En oro som  sträcker sig bortom månen och vidare till Mars, beskriver forskarna.

Påverkar mörk materia stjärnströmmars form?

 

Bild  https://www.washington.ed De flesta galaxer är sannolikt omgivna av långa filament bestående av stjärnor så kallade stjärnströmmar. I en ny studie från University of Washington simulerade astronomer stjärnströmmar  här avbildade som flerfärgade streck när de kretsar runt virtuellt sina galaxer. Syftet är att testa en ledande teori om hur mörk materia kan påverka stjärnströmmars form. Resultaten av studien kan hjälpa forskare att skilja verkliga bevis för mörk materia från falskt positiva. Källa: Visualisering av Arpit Arora och Adrian Price-Whelan. Bildkredit för Milky Way: Stefan Payne-Wardenaar.

"Mörk materia utgör större delen av massan i universum och utgör det galaxer växer på men vad det är vet vi inte," beskriver medförfattaren till studien (se nedan) Nora Shipp, biträdande professor i astronomi vid UW. "Vintergatan är ett av de bästa laboratorierna vi har för till arr försöka ta reda på det och stjärnströmmar är ett av de bästa verktygen för detta."

En stjärnström bildas när en grupp stjärnor kraschar in i en galax och fångas av gravitation. När stjärnorna kretsar runt galaxen sträcker dess gravitation ut hopen till en lång tunn tråd av stjärnor. De flesta galaxer innehåller stjärnströmmar.

I vintergatan är de flesta stjärnströmmar vi ser oregelbundna. Många astronomer tror att dessa oregelbundenheter kan bero på gravitation från små klumpar av mörk materia så kallade subhalos. Om det verkligen finns subhalos utspridda över galaxen kan studier av avvikelser i stjärnströmmar lära oss om vad  mörk materia är.

Studien var ett försök att förstå vilken roll galaxen  snarare än de mörka materia-klumparna inom den spelar i formandet av stjärnströmmar. Astronomer simulerade fyra galaxer i Vintergatans storlek utan några klumpar av mörk materia och pepprade dem sedan med ungefär 15 000 stjärnströmmar. Efter fem miljarder simulerade år observerade teamet oregelbundenheter i nästan varje stjärnström.

"I våra simuleringar orsakade galaxerna ensam samma typer av oregelbundenheter som vi observerar i verkliga stjärnströmmar," beskriver huvudförfattaren Arpit Arora, postdoktoral forskare i astronomi vid UW. "Nu när vi kan förutsäga vad galaxer gör på egen hand kan vi börja isolera den del som mörk materia kan ha påverkat."

Orsaken till oregelbundenheterna var galaxernas egen struktur. I varje simulerad galax var stjärnorna något ojämnt spridda över skivan, vilket skapade områden med större och lägre täthet för att efterlikna sammansättningen av en verklig galax som vintergatan. När de simulerade stjärnströmmarna passerade genom tätare områden i rymden böjdes och slets de sönder av oregelbunden gravitation.

Arora förväntade sig att galaxerna skulle orsaka vissa oregelbundenheter i strömmarna, men det stora antalet överraskade honom.

Resultaten kan verka nedslående, men UW-teamet tror att de har en tydlig och spännande kurs för framtidens mörkmateriaforskning. Arora vill inkludera klumpar av mörk materia i nästa simulering för att se om de ger stjärnströms-oregelbundenheter som skiljer sig från de som enbart orsakas av galaxer.

För min del anser jag att gravitationsmysteriet är löst galaxens egna rörelser och objekt är anledningen till stjärnströmmars rörelser. Mörk  materia behövs inte som förklaring och då ska man inte försöka få in den där den inte behövs i förklaringsmodeller för att den vägen bevisa dess existens.

Studien publicerades den 27 augusti i The AstrophysicalJournal. 

Lavavärldar kan ha atmosfär fast de har en närliggande bana runt sin sol

 

Bild https://news.stanford.edu  Ett konstnärligt koncept som visar hur en tjock atmosfär ovanför ett enormt magmahav på exoplaneten TOI-561 b skulle kunna se ut. | NASA, ESA, CSA, Ralf Crawford [STScI]

Baserat på datamodellering av planetatmosfärer och inre miljöer visas att lavavärldar kan upprätthålla tjocka gasformiga inkapslingar under ytan av gas i miljarder år tack vare den smälta sten som skvalpar över ytan. Lavan bromsar utsläppet av gaser från planetens insida till atmosfären och balanserar förlusten av atmosfär på grund av dess sols strålning.

Resultaten utvidgar ramverket för det avstånd av hur nära stenplaneter kan vara stjärnor och  behålla sina atmosfärer. Precis som jordens stränder utgör gränsen mellan land och vatten, representerar den  gränsen mellan att ha en atmosfär och att inte ha någon. Vissa lavavärldar finns mycket närmare sina stjärnor än den  tänkta gränsen och har likväl atmosfär, detta utmanar teorin.

"Dessa lavavärldar visar att något är fel med den teoretiska gränsen. Men nu har vi hittat ett sätt för lavavärldar att bevara sina atmosfärer genom att föreslå en ny teori," beskriver huvudförfattaren Barron Nguyen, doktorand i Laura Schaefers laboratorium vid Stanford Doerr School of Sustainability.

Namnet som föreslagits av Stanfordforskare och deras samarbetspartners för detta nya område är "cosmic-sandbar", analogt med de sandiga ryggar som bildas som sandrev i jordens hav.. Planeter mellan den ovan nämnda gränsen och cosmic-sandbar ligger tillräckligt nära sin stjärna för att  atmosfär ska kunna avlägsnas men svalnar för snabbt efter bildandet för att fylla på atmosfären. Forskarna kallar denna region för "den luftlösa dalen."

"Var gränsen vid linjen går mellan luftlösa världar och de som kan upprätthålla en atmosfär har varit en öppen fråga inom vetenskapen," beskriver Schaefer, studiens Senior author and an assistant professor of Earth and planetary sciences in the Doerr School of Sustainability. "Den nya modellen utökar vår förståelse av denna gräns och de faktorer som påverkar var den ligger för specifika stjärnor och planeter." 

Begreppet cosmic-sandbar har under det senaste decenniet uppstått som en lovande metod för att identifiera potentiellt gästvänliga världar för uppföljande observation. Men forskare har nyligen börjat ifrågasätta den på grund av planeter som 55 Cancri e, en "superjord" nästan åtta gånger större än jordens massa som kretsar ungefär 20 gånger närmare sin stjärna än Merkurius gör vår sol. År 2024 avslöjade James Webb Space Telescope att 55 Cancri e har en häpnadsväckande tjock atmosfär. Och under de senaste månaderna har en mängd nya observationer visat en växande lista av liknande lavavärldar med tjocka atmosfärer.

För att förklara dessa motstridiga planeter satte Nguyen och kollegor ihop en modell som simulerar gasutbytet mellan en atmosfär och en smält lavayta, samtidigt som de tar hänsyn till gasens utsläpp från atmosfären ut i rymden samt för avkylning och slutlig stelning av lavan. De inkluderade sedan de atmosfärsbevarande lavavärldarna i modellen, tillsammans med andra kända exoplaneter och solsystemvärldar för jämförelse. Modellen visade att atmosfärer främst kan regleras antingen genom att gas släpps ut i rymden eller genom att gas släpps ut i luften (känt som "utgasning"). Den cosmic-sandbar omfattar de heta, närliggande världar där utgasning balanserar flykten.

Planeterna i detta område, likt 55 Cancri e, är generellt tunga superjordar med ytor täckta av lava. Planeter som ligger något längre från sina stjärnor som Merkurius runt vår sol, tenderar att kylas ner och stelna snabbare vilket fångar  gasen under ytan. Oförmögna att fylla på sina minskande atmosfärer blir dessa planeter utan atmosfär. Endast på tillräckligt avstånd från sina stjärnor det vill säga på den cosmic-sandbar kan mindre, kallare planeter som Venus och jorden undvika att deras atmosfärer bränns bort av stjärnstrålning.

Forskarna på Stanford ser fram emot att se hur framtida exoplanetära undersökningar kommer att utveckla och bygga vidare på teorin.

"En viktig slutsats från vår studie publicerad i TheAstrophysical Journal Letters  är att den kcosmic-sandbar inte är en förlorad sak," beskriver Nguyen. "Det har funnits viss pessimism kring det på grund av dessa lavavärldar. Men nu vet vi att det finns en bredare uppsättning parametrar som kan göra det möjligt för en planet att generera och upprätthålla en atmosfär."

Komet hittades i Subaru-teleskopets arkiverade bilder

 

Bild https://subarutelescope.org/ Kometen 28P/Neujmin fångad av Subaru-teleskopets Hyper Suprime-Cam (HSC) (vit låda och förstorad infällning). Bilden som visas är från en av HSC:s 104 CCD-detektorer. Utöver kometen ses mer än 2 000 stjärnor och galaxer på bilden. Bild NASA.

Kometer är naturliga "tidskapslar" som bevarat is och damm från solsystemets bildande för 4,6 miljarder år sedan. Den fasta kärnan i en komet ses sällan eftersom den normalt är dold bakom ett moln av gas och damm kallat koma.

Ett forskarteam bestående av forskare från University of Occupational and Environmental Health, Kyoto Sangyo University och Japans nationella astronomiska observatorium upptäckte nyligen en nästan orörlig komafri komet i offentligt tillgänglig arkivdata från Subaru-teleskopets Hyper Suprime-Cam (HSC). Observationen möjliggjorde den första precisa markbaserade mätningen av reflektansegenskaperna av en kometkärna vilket gav nya rön om hur kometer skiljer sig från asteroider och hur de utvecklats över tid.

Kometer är små objekt som huvudsakligen består av is och damm. Man tror att de bildades i det yttre av solsystemet och har förblivit i stort sett oförändrade sedan solsystemets första tid och merparten finns och kommer från Oorts kometmoln i utkanten av solsystemet. Asteroider, däremot är steniga objekt som huvudsakligen finns mellan Mars och Jupiters banor i asteroidbältet.

Under undersökning i  Subaru-teleskopets arkiverade bilder upptäckte de kometen 28P/Neujmin på ett avstånd av mer än 10 astronomiska enheter från solen. Innebärande längre från solen än avståndet till  Saturnus från solen. Anmärkningsvärt nog hade kometen observerats under nästan idealiska förhållanden, nära opposition, där solen, kometen och jorden var nästan perfekt i linje. Detta gjorde det möjligt för teamet att göra den första tydliga markbaserade upptäckten av oppositionens ljusning av en kometkärna.

Upptäckten möjliggjordes av Subaru-teleskopets 8,2 meter stora primärspegel, som kan upptäcka en så svag och avlägsen kometkärna, tillsammans med HSC:s exceptionellt breda synfält  gjorde att kometen dök upp i bilddatan av en slump i observationer gjorda i ett annat vetenskapligt syfte.  Analysen visade att 28P/Neujmin färg på ytan liknar den som mörka, rödaktiga asteroider har. Dessa asteroider har mycket låg reflektans och anses vara rika på vattenbärande material. Resultat som stämmer överens med tidigare studier av asteroider.

Men då forskarna undersökte hur kometens ljusstyrka förändrades nära oppositionen fann de en oväntad skillnad. Dessa mörka asteroider uppvisar generellt bara en måttlig ökning i ljusstyrka när de betraktas nära opposition. I kontrast visade kometen 28P/Neujmin en mycket starkare ljusförstärkning, jämförbar med den hos högreflektans-asteroidtyper. Dr. Takafumi Ootsubo (University of Occupational and Environmental Health) och huvudförfattare till artikeln om fenomenet (se nedan) kommenterar: "Samma arkiv innehåller sannolikt många fler solsystemobjekt som väntar på att hittas. Genom att tillämpa samma observationsmetod på  fler kometer i framtiden hoppas vi kunna avslöja hur ytstrukturerna hos kometkärnor har utvecklats över tid vilket i slutändan ger nya rön i hur solsystemets kroppar bildades och utvecklades till de objekt vi ser idag."

Studien publicerades i Publications of the AstronomicalSociety of Japan (PASJ) den 25 augusti 2026 (Ootsubo et al., "Opposition effect of comet 28P/Neujmin observed with Subaru Hyper Suprime-Cam") 

Säkert finns mycket att finna i all insamlad data som inte analyserats från alla de teleskop som fotograferar universum. Arbeten som ibland medborgarforskare hjälper till med. Oppostion som nämns i inlägget ovan innebär läget då  en komet (eller planet) är i opposition står den i 180 graders vinkel från solen sett från jorden. Detta innebär att när solen går ner i väst, går kometen upp i öst.