Björndjur och Mars jord. Resultatet ej det man hoppats.

 

Bild wikipedia på björndjur (trögkrypare)

Forskarna använde två marsianska simulanter av Mars regolit (mars jord) båda efterliknar den regolit som NASAs Curiosity-rover tog prov från i Rocknest-fyndigheten vid Gale-kratern, söder om planetens ekvator. Forskarna använde två marsianska regolit-simulanter, båda efterliknar den regolit som NASAs Curiosity-rover tog prov från Rocknest-fyndigheten vid Gale-kratern, söder om planetens ekvator 2012. Ett av regolitproven MGS-1, utvecklades först för att fungera som en "global" regolit som representerade planetens yta i stort. Den andra, OUCM-1, utvecklades senare för att mer noggrant efterlikna det specifika provtagningsområdet Gale-kratern med särskild uppmärksamhet på kemisk sammansättning samt mineralsammansättning.

Tillsammans med Penn State Altoona-professor i mikrobiologi Corien Bakermans fann ett internationellt forskarteam nyligen att björndjurens aktivitet minskade avsevärt när de placerades i simulerad marsregolit.  Men att helt enkelt tvätta regoliten med vatten innan man introducerade björndjuren verkade dock ta bort något skadligt ämne och till stor del mildra effekten på deras inaktivitet. 

Studien publicerades i International Journal of Astrobiology, och är ett litet steg mot ett jättesteg för mänskligheten, enligt Bakermans. Tillsammans med Penn State Altoona-professorn i mikrobiologi Corien Bakermans fann ett internationellt forskarteam nyligen att björndjurens aktivitet är en viktig indikator på deras hälsa och att den minskade avsevärt när de placerades i simulerad marsregolit. De lösa mineralavlagringarna (damm som ju mindre kornen är är sylvassa, dock ej på jorden) som täcker en planets eller månes berggrund. 

"När vi överväger att skicka människor till icke-jordiska miljöer behöver vi förstå två saker: hur miljön kommer att påverka människorna och hur människorna kommer att påverka miljön," beskriver Bakermans, som samordnar Penn State Altoonas biologiprogram. Med denna forskning ser vi på en potentiell resurs för att kunna odla växter som en del av att etablera ett hälsosamt samhälle men även om det finns några  skadliga förhållanden i regoliten som vi kan skydda oss mot  eller vi för med oss för att skydda den främmande miljön från jordens påverkan.

Planetärt skydd syftar på att hålla utomjordiska kroppar säkra från jordens föroreningar och vice versa. Det strävas hålla en utomjordisk  miljö så fri från föroreningar som möjligt från människor eller robotar.

Bakermans beskriver att om en planet har sin egen försvarsmekanism mot utomjordiska inkräktare i regoliten som täcker dess yta, kan det vara en mindre oro för dem som planerar rymduppdrag. En sådan mekanism skulle dock sannolikt innebära att människor som hoppas etablera en bas inte skulle kunna anpassa regoliten för att stödja sina behov, som att odla mat. Om försvaret är tillräckligt starkt kan det också skada människor.

"Vi vet mycket om bakterier och svampar i simulerad regolit, men väldigt lite om hur de påverkar djur  även mikroskopiska djur, som björndjur," beskriver Bakermans och beskriver att simulerad regolit är utformad för att exakt efterlikna mineral- och kemisammansättningen som finns på Mars yta och i detta fall på de tåliga björndjuren. 

När vi överväger att skicka människor till icke-jordiska miljöer behöver vi förstå två saker: hur miljön kommer att påverka människorna och hur människorna kommer att påverka miljön," beskriver Bakermans som samordnar Penn State Altoonas biologiprogram. Med denna forskning tittar vi på en potentiell resurs för att kunna odla växter som en del av att etablera ett hälsosamt samhälle. Men vi undersöker också om det finns några inneboende skadliga förhållanden i regoliten som kan hjälpa till att skydda mot kontaminering från jorden, vilket är ett mål för planetens skydd."

"För MGS-1-simulanten såg vi betydande hämning minskad aktivitet inom två dagar avstannade den helt," beskriver Bakermans. "Det var mycket mer skadligt jämfört med OUCM-1, som dock även den var hämmande (i form av hur björndjuren rörde sig normalt. Två dagar senare började dock simulanten påverka björndjurens förmåga att röra sig normalt även i OUCM-1) men mycket mindre än i regolit MGS-1 där allt avstannade."

Björndjur har två tillstånd: aktiva och vilande. I sitt vilande tillstånd, vilket vanligtvis uppnås genom svår uttorkning kan de överleva rymdens vakuum, havets djup och nästan allt däremellan. När björndjur aktiveras genom återfuktning är de något mer ömtåliga men kan ändå förbli aktiva i frostgrader, förändrad tillgång på mat och andra svåra förhållanden. De björndjur som exponerades för MGS-1 visade dock ingen aktivitet efter endast två dagars exponering.

"Vi blev lite förvånade över hur skadligt MGS-1 var," beskriver Bakermans. "Vi teoretiserade att det kanske finns något specifikt i simulanten som kan tvättas bort."

Forskarna sköljde av MGS-1 med vatten och blandade det med färska björndjur. Dessa björndjur hade nästan ingen minskad aktivitet.

"Det verkar som att det finns något mycket skadligt i MGS-1 som kan lösas i vatten – kanske salter eller någon annan förening," beskriver Bakermans och noterade att teamet undersökte vidare. "Det var oväntat, men det är bra på ett sätt, eftersom det betyder att regolitens försvarsmekanism kan stoppa föroreningar. Samtidigt kan den tvättas för att stödja växttillväxt eller förhindra skador på människor som kommer i kontakt med den."

Vatten är knappt i utrymmet, så att tvätta regolit är inte en perfekt lösning, men Bakermans sade att förståelsen att den skadliga komponenten kan sköljas bort är hjälpsamt för att bygga en användbar kunskapsbas.

Mars vulkaner har en intressant historia

 

Bild wikipedia TEMIS IR-mosaik på dagtid av Pavonis Mons (en sköldvulkan på Mars). En stor solfjäderformad utvidgning av knöliga avsättningar (Pavonis Sulci) som tros vara lämningar av en tidigare nedisning sträckande sig mot nordväst från berget.

Ett internationellt forskarteam av bland annat forskare från Adam Mickiewicz University i Poznań, School of Earth, Environment and Sustainability (SEES) vid University of Iowa och Lancaster Environment Centre har undersökt ett långlivat vulkaniskt system söder om Pavonis Mons, en av Mars största vulkaner. Genom att kombinera en detaljerad kartläggning av ytan med data från vilka mineral som finns där rekonstruerade teamet områdets vulkaniska och magmatiska utveckling i en aldrig tidigare skådad detaljrikedom.

"Våra resultat visar att även under Mars senaste vulkanperiod förblev magmasystemen under ytan aktiva och komplexa," beskriver Bartosz Pieterek vid Adam Mickiewicz-universitetet. "Vulkanen hade inte bara ett utan den utvecklades över tid när förhållandena i under marken förändrades."

Studien visar att det vulkaniska systemet utvecklades genom flera utbrottsfaser, och övergick från tidig sprickmatad lavaplacering till senare punktkällaktivitet som gav konbildande ventiler ur vulkanismen. Även om dessa lavaflöden ser olika ut på ytan, kom de från samma underliggande magmasystem. Varje utbrottsfas bevarade en distinkt mineralsignatur vilket gjorde det möjligt för forskare att spåra hur magman förändrats över tid.

"Dessa minerals skillnader visar oss att magman själv utvecklades," förklarar Pieterek. "Detta speglar sannolikt förändringar i hur djupt ner i marken magman har sitt ursprung och hur länge den lagrades under ytan innan den fick ett utbrott till ytan."

Eftersom direkt provtagning från marsvulkaner för närvarande inte är möjlig ger studier som denna sällsynta insikter i Mars inre struktur och utveckling. Resultaten belyser hur kraftfulla omloppsobservationer kan vara för att avslöja den dolda komplexiteten hos vulkaniska system både på Mars och på andra planeter.

Källa: Pieterek, B., m.fl., 2026, Spektrala bevis för magmatisk differentiering inom ett marsianskt rörsystem,https://doi.org/10.1130/G53969.1 

NASAs Perseverance Rover har slutfört sin första AI-planerade körning på Mars

 

Bild NASA NASAs Perseverance Mars-rovern bredvid klippan med smeknamnet "Cheyava Falls" tog denna selfie den 23 juli 2024 och består av 62 individuella bilder. "Cheyava Falls", visar egenskaper som kan påverka frågan om den röda planeten för länge sedan var hem för mikroskopiskt liv. Den ses till vänster om rovern nära bildens mitt. Det lilla hålet som syns i berget är där Perseverance samlade in "SapphireCanyon"-kärnprovet (ett prov taget från en åderfylld sten vid namn "Cheyava Falls." Den pilspetsformade stenen innehåller övertygande egenskaper som kan hjälpa till att svara på om Mars var hem för mikroskopiskt liv i det avlägsna förflutna). NASA/JPL-Caltech/MSSS

Under Perseverances körningar under den 1707 och 1709 marsdagen av uppdraget gjorde teamet följandet: Generativ AI arbetade med analysen av högupplösta omloppsbilder från HiRISE (High Resolution Imaging Science Experiment)-kameran ombord på NASAs Mars Reconnaissance Orbiter samt terränglutningsdata från digitala höjdmodeller. Efter att ha identifierat kritiska terrängformationers berggrund, utlöpare, farliga stenfält, sandkrusningar och liknande genererade den en sammanhängande väg komplett med vägpunkter.

För att säkerställa att AI:ns instruktioner var fullt kompatibla med roverns mjukvara bearbetade ingenjörsteamet även drivkommandona via JPL:s "digitala tvilling" (virtuell kopia av rovern), och verifierade över 500 000 telemetrivariabler innan de skickade kommandon från jorden till Mars.

Den 8 december, med generativa AI-vägpunkter i minnet, körde Perseverance 689 fot (210 meter). Två dagar senare körde den 807 fot (246 meter).

"De grundläggande elementen i generativ AI visar stor potential när det gäller att effektivisera  för autonom navigation av körning utanför jordens kommando (för att se stenar och krusningar), lokalisering (och veta var rovern befinner sig) och planering och kontroll (att bestämma och genomföra den säkraste vägen)," beskriver Vandi Verma, rymdrobotiker på JPL och medlem i Perseverances ingenjörsteam. "Vi rör oss mot en tid då generativ AI och andra smarta verktyg kommer att hjälpa våra rovers därute att hantera kilometerstora körningar samtidigt som operatörernas arbetsbelastning minimeras och att identifiera intressanta ytor för vårt vetenskapsteam genom att genomsöka enorma mängder roverbilder." 

"Föreställ dig intelligenta system inte bara på marken på jorden utan även i applikationer i våra rovers, helikoptrar, drönare och andra element som tränas med den samlade visdomen från våra NASA-ingenjörer, forskare och astronauter," beskriver Matt Wallace, chef för JPL:s Exploration Systems Office. "Det är den banbrytande teknologin vi behöver för att etablera infrastrukturen och systemen som krävs för en permanent mänsklig närvaro på månen och även på Mars mm."

Vad är klockan på Mars?

 

Bild wikipedia (engelsk) Topografisk karta över Mars med märkta formationer och Mars-dikotomin synlig (norra låglänta och södra höglandshalvklotet)

Marsianska dagar och år är längre än de på jorden. Planetens dag, eller full rotation runt sin axel är 40 minuter längre än jordens och det tar 687 dagar att fullborda en omloppsbana runt solen, jämfört med jordens 365 dagar. Forskare behöver veta hur snabbt eller långsamt varje sekund passerar på Mars jämfört med på jorden.

Om du skulle landa på Mars yta med en atomklocka skulle den fortfarande ticka på samma sätt som på jorden. Men om du jämför Marsklockan med en på jorden kommer de att vara ur synk. Utmaningen är att avgöra hur mycket Mars tid är förskjuten från jordens.

Det var mycket knepigare än vad NIST:s fysiker (National Institute of Standards and Technology, en amerikansk organisation under handelsdepartementet) hade förväntat sig. Einsteins relativitetsteori säger att gravitationens styrka påverkar tidens gång. Klockor tickar långsammare där gravitationen är starkare, och snabbare där gravitationen är svagare. Hastigheten på en planets bana får även klockorna att ticka antingen långsammare eller snabbare beroende på banans längd.

NIST valde en punkt på Mars yta som referens. Tack vare år av data insamlade från tidigare Marsuppdrag kunde Patla och NIST-fysikern Neil Ashby uppskatta gravitationen på Mars  yta, som är fem gånger svagare än jordens gravitation på ytan.

Men de behövde ta hänsyn till mer än bara Mars gravitation. Vårt solsystem har andra massiva kroppar som drar i varandra. Solen står ensam för mer än 99 % av massan i vårt solsystem. Mars position i solsystemet och avstånd från solen inclusive dess grannplanater som jorden, månen, Jupiter och Saturnus  ger den in i en mer excentrisk bana. Jordens och månens banor är relativt konstanta. Tiden på månen är konsekvent 56 mikrosekunder snabbare än tiden på jorden.

"Men för Mars är det inte så. Dess avstånd från solen och dess excentriska bana gör tidsvariationerna större. Ett trekroppsproblem är extremt komplicerat. Nu har vi att göra med fyra: solen, jorden, månen och Mars," beskriver Patla. "

Efter att ha tagit hänsyn till Marsytans gravitation utifrån Mars excentriska bana, solens, jordens och månens effekt på Mars kom Patla och Ashby fram till ett svar. Just nu är kommunikationen mellan jorden och Mars försenad med allt från fyra till 24 minuter (ibland mer).

Att ha en ram för timing mellan planeter banar väg för att skapa synkroniserade nätverk över enorma avstånd.  Einstein visade oss att klockor inte tickar i samma takt i universum. Klockor går något snabbare eller långsammare beroende på gravitationens styrka i omgivningen, vilket gör det knepigt att synkronisera våra klockor här på jorden, än mindre över det enorma solsystemet. Om människor vill etablera en långsiktig närvaro på den röda planeten behöver forskarna veta: Vad är klockan på Mars?

Nu vet man. I genomsnitt tickar klockor på Mars 477 mikrosekunder (miljondelar av en sekund) snabbare än på jorden. Mars excentriska bana och gravitationen från dess  grannar kan dock öka eller minska detta med så mycket som 226 mikrosekunder per dag under Mars-året.  Studiens resultat publicerades i The Astronomical Journal 

Studien är grundad på en tidigare artikel från 2024 där NIST:s fysiker utvecklade en plan för exakt tidmätning på månen.

Mycket gammalt grundvatten har hittats Mars

 

Bild wikipedia. Bilden  tagen av Mars Global Surveyor visar spår efter vatten på Mars yta

Forskare vid New York University Abu Dhabi (NYUAD) har hittat nya bevis på att vatten en gång flödade under Mars yta. Det är indicier på att planeten kan ha haft liv mycket längre än man  i tidigare teorier trott.

Under ledning av Dimitra Atri försteforskare vid NYUAD:s Space Exploration Laboratory, tillsammans med forskningsassistenten Vignesh Krishnamoorthy, jämförde forskargruppen insamlad data från rovern Curiosity på Mars med stenformationer i Förenade Arabemiratens öken som bildades under liknande förhållanden på jorden som på Mars.

De upptäckte att vatten från ett närliggande berg på Mars en gång sipprade in i sanddynerna genom små sprickor, blötte ner sanden underifrån och lämnade efter sig mineraler som gips vilket är samma mineral som finns i jordens öknar.

Dessa mineraler kan fånga och bevara spår av organiskt material vilket gör dem till värdefulla mål för framtida uppdrag på Mars med syftet undersöka om tidigare liv funnits.

Upptäckten ger ny insikt i hur Mars utvecklats över tid och belyser potentialen av underjordiska miljöer som lovande platser för att söka efter tecken på forntida liv.

Studien har publicerats i Journal of Geophysical Research  Planets 

Här beskrivs att uråldriga sanddyner i Gale-kratern, ett område som utforskats av NASA:s Curiosity-rover, gradvis förvandlades till sten efter att ha interagerat med underjordiskt vatten för miljarder år sedan.

Dynamiken i damm, vind och sand blev till strimmor på Mars

 

Bild https://www.esa.int Bilden täcker en yta på cirka sex kvadratkilometer och togs den 24 december 2023. Mars position: 7.1°S, 173.4°E. CaSSIS-bild MY37_027142_351."Dust, Sand and and Wind Drive Slope Streaks on Mars" av Valentin Bickel publicerades i Nature Communications den 6 november 2025.

När en meteoroid skakade kanten på Apollinaris Mons på Mars resulterade det i ca hundra nya repor på ytan. Europeiska rymdorganisationens sond ESA:s ExoMars Trace Gas Orbiter  upptäckte dessa stoftlaviner på sluttningarna natten före julafton 2023.

Bilden  ovan från CaSSIS (Colour and Stereo Surface Imaging System) ombord på den europeiska rymdsonden visar även en  hop av nedslagskratrar i det missfärgade området vid foten av sluttningarna. Ytterligare bilder hjälpte forskarna att fastställa att nedslaget och strimmorna bildats mellan 2013 och 2017.

Forskare tror att dessa strimmor på Mars bildas när lager av fint stoft plötsligt glider neråt i brant terräng. Eftersom det inte fanns några tecken på vatten drogs  slutsatsen att glidningen  främst beror på  vind och dammrörelser.

En ny studie publicerad i Nature Communications tyder på  en sällsynt händelse att meteoroider slår ner på Mars. Man anser att färre än en av tusen strimmor orsakats av meteorider som slår ner på Mars. I de flesta fall är det istället årstidsväxlingar som rör upp damm och vind som  orsak.

"Dynamiken i damm, vind och sand verkar därför vara de främsta drivkrafterna bakom bildandet av strimmor i sluttningar. Meteoroidnedslag och skalv verkar vara lokalt distinkta, men globalt sett relativt obetydliga drivkrafter, förklarar huvudförfattaren till den nya studien Valentin Bickel vid universitetet i Bern i Schweiz.

Valentin använde djupinlärningsalgoritmer för att analysera mer än två miljoner lutningsstreck i bilder från NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter (MRO). Den resulterande streak census lokaliserar dem i fem distinkta hotspots på Mars mellan 2006 och 2024.

– Dessa observationer kan leda till en bättre förståelse för vad som händer på Mars idag. Att få till långsiktiga, kontinuerliga och globala observationer som avslöjar ett dynamiskt Mars är ett viktigt mål för nuvarande och framtida satelliter beskriver Colin Wilson, ESA:s projektforskare för ExoMars Trace Gas Orbiter.

Trace Gas Orbiter fortsätter att avbilda Mars från sin omloppsbana med syftet att förstå planetens uråldriga förflutna och potentiella livsformer förr och kanske nu. Rymdfarkosten ger spektakulära bilder och ger den bästa inventeringen av atmosfärens innehåll och kartläggning av planetens yta för att finna platser med vatten nuvarande eller historiskt.

Att förstå vattnets historia på Mars och om det en gång gjorde att livsformer existerade  är kärnan i ESA:s ExoMars-uppdrag.

Nu har satelliterna Blue och Gold börjat sin färd mot Mars

 

Bild https://news.berkeley.edu/ De blå och guldfärgade satelliterna från ESCAPADE-uppdraget anlände till Astrotech Space Operations Facility i Titusville, Florida, i september för att packas ihop för uppskjutning. De vetenskapliga instrumenten är synliga på toppen. Den vita skivan på var och en är huvudantennen för att kommunicera med jorden. Vikta solpaneler är synliga på sidorna av varje satellit. Den grå beläggningen är värmeisolering.

UC Berkeley, RocketLab och Astrotech

NASA:s ESCAPADE är det första UC Berkeley-ledda planetuppdraget (University of California Universitet i Berkeley, Kalifornien). Dess två identiska satelliter (Blue och Gold)  kommer att ge en aldrig tidigare skådad stereobild av Mars magnetosfär. Satellitparet kommer planeras anlända till Mars 2027 och har fått smeknamnen Blue and Gold för att hedra UC Berkeleys skolfärger.

Att kartlägga jonosfären och rymdmiljön på Mars är nyckeln till att förstå Mars utveckling och att skydda astronauternas kommunikation och överlevnad på planeten.

ESCAPADE kommer även att bana väg för en ny bana till Mars som kommer att behövas för framtida mänsklig bosättning när vi skickar flottor av rymdfarkoster till planeten. Vad de upptäcker kommer att hjälpa forskare att förstå hur och när Mars förlorade sin atmosfär och ge viktig information om förhållanden på planeten som kan påverka människor som landar eller bosätter sig på Mars.

"Att förstå hur jonosfären varierar kommer att vara en mycket viktig del i att förstå hur man korrigerar de förvrängningar i radiosignaler som vi kommer att behöva korrigera för att kommunicera med varandra och för att navigera på Mars", beskriver Robert Lillis, forskningsledare för ESCAPADE vid UC Berkeleys Space Sciences Laboratory (SSL).

Att kartlägga planetens magnetfält och dess påverkan från rymdväder är viktigt eftersom Mars varken har ett globalt magnetfält som jordens eller en tjock atmosfär för att skydda ytan från skadliga solstormar. Istället har Mars en  inducerad magnetosfär. En skyddande barriär runt en planet utan ett inre magnetfält, som Mars. Den bildas när den laddade partikelströmmen från solen, solvinden, interagerar direkt med planetens atmosfär. Till skillnad från jorden har Mars ingen egen planetär magnetosfär och förlitar sig istället på en "inducerad" variant för att skydda sin atmosfär från rymden. Som ett resultat måste alla som lever på ytan skydda sig mot den högenergirika partikelstrålningen från rymden som skadar DNA och ökar risken för cancer.

En bakgrundsstrålningsnivå från Vintergatan är alltid närvarande på Mars, beskriver Lillis, 2024 dokumenterade NASA:s Curiosity-rover en intensiv solstorm som på en dag levererade motsvarande 100 dagar av den "normala" bakgrundsstrålningen.

Perseverance insamlade mineral från Mars ska analyseras på Jorden.

 

Bild https://www.mpg.de/ Formation,  kallas Cheyava Falls och är belägen i Bright Angel-regionen i Jezerokratern på Mars där Perseverance tog stenprov förra året. Motsvarande borrhål kan ses till vänster. Nyligen genomförda studier av urvalet av mineral kan ge bevis på eventuellt tidigare liv på Mars. © NASA/JPL-Caltech/ASU/MSSS

I mer än fyra år har den uttorkade Jezerokratern varit NASA-rovern  Perseverances arbetsplats på Mars. Rovern utför inte bara vetenskapliga mätningar här utan har även samlat in 33 sten-, jord- och atmosfärsprover varav några har stuvats undan ombord. I ett framtida uppdrag ska dessa prover transporteras till jorden.  De relativt små och få vetenskapliga instrument som Perseverance har ombord erbjuder endast mycket begränsade analysmöjligheter.

Endast på jorden kan en mängd olika analysmetoder användas och mätningar utföras med hög känslighet och precision. Under de senaste två åren har ett internationellt team på 21 forskare under ledning av de amerikanska och europeiska rymdorganisationerna NASA och ESA diskuterat hur man ska gå vidare med Perseverances prover ur ett vetenskapligt perspektiv då de kommer till jorden.

Den omfattande studien av förslag om detta har publicerats i tidskriften Astrobiology. 

Bland de författare som NASA och ESA valt ut bland ett stort antal sökande i arbetet från USA, Kanada och ESA:s 22 medlemsländer är Christian Schröder från MPS och Andreas Pack från Geosciences Center vid universitetet i Göttingen som är de enda representanterna för tyska forskningsinstitutioner. NASA hedrade nyligen teamet med NASA Group Achievement Award. I en annan rapport i samma tidskrift undersöker forskare hur proverna från Mars kan skyddas från markbunden kontaminering (påverkan av liv eller föroreningar här på jorden).

En av medförfattarna till denna är Christoph Burkhardt från MPS. Väl på jorden kommer Mars-proverna först att tas in i den provmottagande anläggningen. Enligt experternas rekommendation ska den vara utrustad med 18 vetenskapliga instrument, inklusive en röntgentomograf, ett elektronmikroskop och olika slag av masspektrometrar. Vid provmottagningsanläggningen ska forskarna först beskriva och katalogisera proverna för vidare undersökning och bedöma den potentiella biologiska fara de utgör. Efter det kan alla tidskritiska utredningar genomföras. En viktig slutsats i rapporten är att de flesta av de vetenskapligt nödvändiga mätningarna utföras och då utanför provtagningsmottagningen i specialiserade laboratorier.

En slags ansökningsprocess kommer att avgöra vilka laboratorier i världen som kommer att få delar av det ovärderliga materialet. Denna procedur säkerställer att proverna hamnar i de mest erfarna och kvalificerade händerna. Forskarna i Göttingen hoppas få både sten- och gasprover från Perseverance. Om och när Mars-proverna från Perseverance kommer till jorden som en del av ett gemensamt NASA- och ESA-uppdrag är för närvarande oklart. Den ursprungliga tidtabellen var inriktad på början av 2030-talet men har ändrats flera gånger under tiden så det kan försenas ytterligare.

Svaveldioxid påverkade Mars klimat i det förgångna

 

Bild wikipedia på Mars största vulkan Olympus Mons som även är det högsta kända berget i vårt solsystem. Fotot är taget av sonden Viking 1 i juni 1978. Bilden är en mosaik  av svartvita fotografier i medelhög upplösning och färgfotografier i lägre upplösning.

Svaveldioxid är en färglös, giftig och stickande gas som bildas vid förbränning av svavelhaltiga ämnen, såsom fossila bränslen, samt vid naturliga processer som vulkanutbrott. Gasen är även starkt försurande för mark, vatten och atmosfär.

I en ny studie från  University of Texas  i Austin beskrivs att Mars  atmosfär kan ha varit lämplig för liv i det förgångna på grund av vulkanisk aktivitets utsläpp av svavelgaser som bidrog till  växthusuppvärmning.

Detta resultat presenteras i en studie publicerad i Science Advances  under ledning av forskare vid University of Texas i Austin.

Med hjälp av data av sammansättningen av meteoriter från Mars körde forskarna mer än 40 datorsimuleringar med varierande temperaturer, koncentrationer och kemi för att uppskatta hur mycket kol-, kväve- och sulfidgaser som kan ha släppts ut på Mars historiskt.

Istället för de koncentrationer av svaveldioxid (SO₂) som tidigare klimatmodeller av Mars förutspått visar ny forskning att vulkanisk aktivitet på Mars för cirka 3-4 miljarder år sedan kan ha lett till höga koncentrationer av en rad kemiskt "reducerade" former av svavel, Former som är mycket reaktiva. Detta inkluderar svavelväte (H₂S), Sulfidjon (S₂) och eventuellt svavelhexafluorid (SF6) en extremt potent växthusgas.

Enligt huvudförfattaren till studien Lucia Bellino, doktorand vid UT Jackson School of Geosciences, kan dessa koncentrationer skapat en unik miljö på Mars som kan ha varit gästvänlig för vissa former av liv.

"Närvaron av reducerat svavel kan ha orsakat en dimmig miljö som ledde till att växthusgaser, såsom svavelhexafluorid vilket fångar upp värme och flytande vatten", beskriver Bellino. "Svavelslagen och redoxförhållandena finns också i hydrotermiska system på jorden som här upprätthåller olika mikrobiella liv."

Tidigare studier av Mars har ex varit hur utsläpp av gaser vid ytan ofta genom vulkanutbrott, kan ha påverkat planetens atmosfär. Däremot simulerade den nya studien  hur svavel förändrades när det rörde sig genom geologiska processer, inklusive hur det separerades från andra mineraler när det införlivades i magmalager under planetens yta. Detta är viktigt att veta eftersom det ger en mer realistisk känsla av gasens kemiska tillstånd innan den släpps ut på ytan där den kan ha format de tidiga klimatförhållandena på Mars.

Studien avslöjade också att svavel ofta kan ha ändrat form. Medan marsmeteoriter har höga koncentrationer av reducerat svavel, innehåller Mars yta svavel som är kemiskt bundet till syre.

"Detta tyder på att svavelcykeln i form av övergången av svavel till olika former  kan ha varit en dominerande process som ägde rum på tidiga Mars", beskriver Bellino.

2024 då teamet var mitt uppe i sin forskning, gjorde NASA en upptäckt som verkade stödja deras resultat. NASA:s Mars-rover Curiosity välte och spräckte upp en sten och avslöjade i denna rent svavel. Även om Mars är känd för att vara rik på svavelhaltiga mineraler, var det första gången mineralet hittades i ren form obundet till syre.

"Vi var mycket glada över denna nyhet från NASA", beskriver Chenguang Sun, Bellinos rådgivande assistant professor at the Jackson School’s Department of Earth and Planetary Sciences. "En av de viktigaste slutsatserna från vår forskning är att när Sulfidjon S₂ släpps ut skulle det fällas ut som rent svavel. När vi började arbeta med det här projektet fanns det inga sådana kända observationer.

Forskningen ska fortsätta och har hittills finansierats av University of Texas at Austin Center for Planetary Systems Habitability, National Science Foundation och Heising-Simons Foundation.

Ett nytt enkelt sätt att testa om liv finns eller liv fanns på Mars.

 

Bild https://www.imperial.ac.uk/ Curiosity-rovern på Mars (NASA)

Doktorand Solomon Hirsch och hans handledare professor Mark Sephton, vid Imperial College Londons Department of Earth Science & Engineering  har insett att ett redan befintligt instrument på curiosity rovern på Mars kan användas för att upptäcka livstecken till en bråkdel av kostnaden för att utveckla nya uppdrag och instrument för sökandet efter detta på Mars.

Rovern har instrumentet som har potential att användas för att upptäcka levande organismer på planeter eller månar på plats. Instrumentet kallat gaskromatograf-masspektrometer (GC-MS), har installerats på Marssonder sedan mitten av 1970-talet  tidiga versioner av instrumentet fanns redan på landarna Viking I och Viking II som var först på Mars och landade 1976.

Solomon och Mark kom fram till att instrumentet kunde användas för att upptäcka en kemisk bindning i cellmembranmolekyler något som finns i många levande och nyligen avlidna, organismer. "Rymdorganisationer som NASA och ESA har inte vetat att deras instrument redan kan göra detta", beskriver professor Sephton. – Här har vi utvecklat en elegant metod som snabbt och tillförlitligt identifierar en kemisk bindning som visar om det finns eller funnits liv, beskriver han. "Rovern Curiosity som varit 13 år på Mars kan med detta instrument programmeras till att användas för ovan ändamål”.

Den nya metoden detekterar en unik sekvens av atomer som binder de molekyler som ingår i de yttre membran som finns hos levande bakterier och eukaryaceller. 

 Dessa utgör den stora majoriteten av biologisk materia på jorden och inkluderar de typer av livsformer som forskarna också förväntar sig kan finnas bortom jorden.

Forskningens resultat har publiceras i tidskriften Nature Space Exploration.

Högenergirika partiklar i rymden kan bevara liv under Mars yta.

 

Bild wikipedia Mars i naturlig färg tagen av Förenade Arabemiratens första rymdsond. rymdsonden Hope. Tharsis Montes kan ses i mitten, med Olympus Mons precis till vänster och Valles Marineris till höger.

I en ny studie från NYU Abu Dhabi beskrivs hur man funnit att högenergirika partiklar från rymden i form av kosmisk strålning, kan skapa den energi som behövs för att stödja liv under dess yta på planeter och månar i vårt solsystem.

NYU Abu Dhabi är det första omfattande liberala konst- och forskningscampuset i Mellanöstern som drivs utomlands av ett stort amerikanskt forskningsuniversitet. Times Higher Education rankar NYU ses som de 35 bästa universiteten i världen, vilket gör NYU Abu Dhabi till det högsta globalt rankade universitetet i Förenade Arabemiraten och MENA-regionen. NYU Abu Dhabi har integrerat en mycket selektiv läroplan för grundutbildningen.

Forskningsresultatet visar att kosmisk strålning inte bara kan vara ofarlig i vissa miljöer utan även kan hjälpa mikroskopiskt liv att överleva. Detta studieresultat utmanar den traditionella uppfattningen att liv bara kan existera i direkt solljus eller vulkanisk värme.

Teamet fokuserade på vad som händer när kosmisk strålning träffar vatten eller is under marken. Händelsen bryter sönder vattenmolekyler och frigör små partiklar  i form av elektroner. Vissa bakterier på jorden kan använda dessa elektroner till energi, på samma sätt som växter använder solljus. Processen kallas radiolys , och processen kan bevara liv även i mörka, kalla miljöer utan solljus.

Med hjälp av datorsimuleringar har forskarna studerat hur mycket energi denna process skulle kunna ge på Mars och på de isiga månarna runt Jupiter och Saturnus. Dessa månar är täckta av tjocka lager av is och tros innehålla vatten under isen. I studien fann visas att Saturnus isiga måne Enceladus hade störst potential att stödja liv på detta sätt, följt av Mars och därefter Jupiters måne Europa.

- Upptäckten förändrar vårt sätt att tänka på var liv kan finnas, beskriver Dimitra Atri, försteforskare vid Space Exploration Laboratory vid NYUAD:s Center for Astrophysics and Space Science (CASS och som var den som ledde forskningsprojektet. 

– I stället för att bara leta efter solvarma planeter kan vi nu titta på platser som är kalla och mörka, så länge de har lite vatten under ytan och utsätts för kosmisk strålning. Livet kanske kan överleva på fler platser än vi kan föreställa oss."

Studien introducerar en ny idé som kallas den Radiolytic Habitable Zone. Till skillnad från den traditionella "Guldlockszonen" området runt en stjärna där en planet kan ha flytande vatten på sin yta fokuserar denna nya zon på platser där vatten finns under jorden och kan aktiveras av kosmisk strålning. Eftersom kosmisk strålning finns i hela rymden kan det betyda att det finns många fler platser i universum där liv kan existera än vi trodde.

Resultaten ger ny vägledning för framtida rymdfärder. I stället för att bara leta efter tecken på liv på ytan kan forskare också utforska underjordiska miljöer på Mars och de isiga månarna med hjälp av verktyg som kan upptäcka kemisk energi under ytan som skapats av kosmisk strålning.

Studien, som är publicerad i International Journal of Astrobiology,  av Dimitra Atri, med kolleger vid Space Exploration Laboratory vid NYUAD:s Center for Astrophysics and Space Science (CASS).

Det verkar som om det fanns eller finns mer vatten på Mars än vi trodde.

 

Bild wikipedia Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta 

Upptäckten av mer än 15 000 kilometer uråldriga flodbäddar på Mars tyder på att den röda planeten en gång i tiden kan ha varit mycket blötare än man tidigare trott.

Forskare såg på fluviala slingrande åsar (även kända som inverterade kanaler) över regionen Noachis Terra på Mars södra högland. Dessa tros ha bildats när sediment som avsatts av floder hårdnade och senare exponerades när det omgivande materialet eroderade.

Liknande åsar har hittats i  terräng på Mars. Detta tyder på att strömmande vatten en gång var utbrett i denna region på Mars från trolgen nederbörd som källa till vattnet.

Den nya forskningen, under ledning av Adam Losekoot doktorand vid Open University, och finansierad av UK Space Agency. Studien  presenterades nyligen vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham. 

Resultatet tyder på att ytvattnet kan ha varit stabilt i Noachis Terra under övergången mellan Noachian och Hesperian, en period av geologiska och klimatiska förändringar för cirka 3,7 miljarder år sedan."Vårt arbete är ett nytt bevis på att Mars troligen en gång var en mycket mer komplex och aktiv planet än den nu är vilket är ", beskriver Losekoot.

Det faktum att åsarna bildar omfattande sammanlänkade system tyder på att vattenförhållandena måste ha varit relativt långlivade vilket innebär att Noachis Terra upplevde varma och våta förhållanden under en geologisk period.

Fyndet utmanar befintliga teorier som säger att Mars generellt sett var kall och torr med några dalar som bildats av smältvatten från istäcket under sporadiska, korta perioder av uppvärmning.

Arbetet med att hitta byggmetoder på Mars pågår för fullt

 

Bild: https://engineering.tamu.edu Kaitlyn Johnson/Texas A&M Engineering

Jin är biträdande professor i programmet för tillverknings- och maskinteknik vid Institutionen för ingenjörsteknik och industriell distribution vid Texas A&M University. Hennes forskarkollegor är från University of Nebraska-Lincoln är Dr. Richard Wilson, Nisha Rokaya och Erin Carr. 

Dessa har tillsammans arbetat i åratal med försök med biotillverkning av konstruktioner bestående av levande material och har utvecklat ett syntetiskt lavsystem som kan bilda byggmaterial utan inblandning utifrån. Deras senaste studie, finansierad av NASA:s Innovative Advanced Concepts-program och nyligen publicerad i Journal ofManufacturing Science and Engineering, beskrivs tillämpning i forskning på  autonoma konstruktioner  till strukturer på Mars, med hjälp av planetens regolit (jord) som innehåller damm, sand och sten.

 – Vi kan bygga ett syntetiskt samhälle genom att efterlikna naturliga lavar, förklarar Jin. – Vi har utvecklat ett sätt att bygga dessa syntetiska lavar för att skapa biomaterial som limmar fast marsianska regolitpartiklar till strukturer. Sedan, genom 3D-utskrift, kan ett brett spektrum av strukturer tillverkas, såsom byggnader, hus och möbler.

Även om mikrobkonstruerad självodlingsteknik är mycket lovande är de nuvarande metoderna inte helt autonoma eftersom de mikrober som används är begränsade till en enda art eller stam vilket innebär att deras överlevnadsförmåga kräver en kontinuerlig tillförsel av näringsämnen vilket innebär att extern tillförsel av detta behövs. Bristen på arbetskraft på Mars är  också utmanande.

För att lösa detta problem har Jins team därför utvecklat en helt autonom självodlande teknik genom att designa ett syntetiskt samhälle som utnyttjar fördelarna av flera arter. Detta system eliminerar behovet av extern tillförsel av näringsämnen. Designen använder heterotrofa filamentösa svampar som producenter av bindematerial eftersom de kan främja stora mängder biomineraler och överleva tuffa förhållanden mycket bättre än heterotrofa bakterier. Dessa svampar paras ihop med fotoautotrofa diazotrofa cyanobakterier för att skapa det syntetiska lavsystemet.

Hur fungerar det? Jo, de diazotrofa cyanobakterierna fixerar koldioxid och dikväve från atmosfären och omvandlar dem till syre och organiska näringsämnen för att hjälpa överlevnad och tillväxt av filamentösa svampar och öka koncentrationen av karbonatjoner genom fotosyntetiska aktiviteter. De filamentösa svamparna binder metalljoner på svampens cellväggar och fungerar som kärnbildningsplatser för biomineralproduktion, samt förbättrar tillväxten av cyanobakterier genom att förse dem med vatten, mineraler och koldioxid. Båda komponenterna utsöndrar biopolymerer som förbättrar vidhäftningen och sammanhållningen mellan Mars regolit och utfällda partiklar för att skapa en konsoliderad kropp.

Systemet växer med hjälp av endast marsiansk regolitsimulator, luft, ljus och ett oorganiskt flytande medium. Med andra ord behövs ingen arbetskraft. Nästa steg i projektet, som redan är igång, är att skapa regolitbläck för att skriva ut biostrukturer med hjälp av 3D-utskriftstekniken för direkt bläckskrivning.

En stank av ruttna ägg i Mars?

 

Bild https://www.space.com  Ett tvärsnitt av Mars som visar dess smälta kärna som i det förflutna troligen genererade ett globalt magnetfält som inte längre existerar. (Bildkredit: NASA–JPL/GSFC)

Forskare vid NASA Johnson Space Center's Astromaterials Research and Exploration Science (ARES) Division kan ha listat ut hur Mars kärna kan ha bildats. De har  utarbetat en teori som visar att Mars kärna bildades mycket snabbare än jordens kärna. Detta då smält järn och nickelsulfider sipprade ner genom fast berg och in i de centrala delarna av Mars.

Planeter i sig är skiktade, ungefär som en lök är skiktad. Jordytan  benämns jordskorpan och ligger ovanpå manteln. Under manteln finns en solid yttre kärna och en smält inre kärna som roterar och ger ett globalt magnetfält.

Planetforskare kallar denna skiktning för "differentiering", i den meningen att olika element skiljde ut sig från varandra vid planetens bildande. Tyngre grundämnen, särskilt järn och nickel, sjunker vanligtvis ner till kärnan medan lättare silikatelement stannar kvar i de yttre lagren.

Forskare har historiskt antagit att för att järn och nickel ska kunna sjunka ner i en planetkärna måste en planets inre vara i smält form av den värme som frigörs av det radioaktiva sönderfallet av aluminium-26 och möjligen järn-56.

För cirka 4,5 miljarder till 4,6 miljarder år sedan bildades planeterna i vårt solsystem ur en skiva av gas och stoft som omgav solen i form av en så kallad protoplanetär skiva 

Den unga solens gravitation drog de tyngsta grundämnena och mineralerna, inklusive järn och nickel, in mot skivans innersta. Samtidigt fanns de lättare materialen som vatten och väte i de yttre delarna av skivan.

Platsen där Mars bildades låg någonstans mellan dessa sektioner. Det fanns fortfarande gott om järn och nickel i dess närhet, men det fanns också plats för lättare grundämnen som syre och svavel. Teamet vid ARES (The ARES division performs the physical science research at the Johnson Space Center and is curator for all NASA-held extraterrestrial samples.) insåg att detta kunde ha fått en inverkan på hur Mars kärna bildades, därför testades idén med datasimuleringar. Genom detta fick de de första direkta bevisen för att smält järn och nickelsulfider kan sippra ner genom små sprickor mellan mineraler i fast berg och slutligen ackumuleras i en planets kärna efter bara några miljoner år, långt innan radioaktivt sönderfall gjorde det inre till smält materia.

Kretsloppet av vatten i Mars förflutna har omtolkats

 

Bild https://www.jsg.utexas.edu  Karta som visar vatteninfiltrationen på Mars för miljarder år sedan, enligt forskning från UT Jackson School of Geosciences. Det tog mellan 50 år (varmare färger) och 200 år (kallare färger) för vattnet att sjunka genom Mars jord för att nå grundvattennivån, en mil ner ifrån ytan. Upphovsman: Mohammad Afzal Shadab

För miljarder år sedan flödade vatten på Mars yta. Men forskarna har en ofullständig bild av hur den röda planetens vattenkretslopp fungerade.

Något som snart kan komma att ändras efter att två doktorander vid University of Texas i Austin fyllt en stor lucka i kunskapen om Mars vattencykel. Speciellt den del som finns mellan ytvatten och grundvatten. Studenterna Mohammad Afzal Shadab och Eric Hiatt utvecklade en datormodell som beräknar hur lång tid det tog för vatten på den tidiga Mars att sippra  från ytan ner till akviferen (akvifer är underjordisk lagring av grundvatten), oftast i porösa och genomsläppliga bergarter eller sediment), som tros ha legat ungefär en mil under Mars yta.

De fann att det tog allt från 50 till 200 år. På jorden, där grundvattennivån på de flesta platser finns mycket närmare ytan, tar samma process vanligtvis bara några dagar. Mars i är i stort sett torr, åtminstone på ytan. Men för 3 till 4 miljarder år sedan  ungefär vid den tid då livet började på jorden  karvade hav, sjöar och floder ut dalar genom Mars berg och kratrar och präglade strandlinjer i den steniga ytan.

Till slut tog Mars vatten en annan väg än jordens. Det mesta är numera antingen låst i jordskorpan eller försvann ut i rymden tillsammans med Mars atmosfär. Att förstå hur mycket vatten som fanns tillgängligt nära ytan kan hjälpa forskare att avgöra om det var på rätt plats tillräckligt länge för att skapa de kemiska ingredienser som behövs för liv.

De nya upptäckterna bidrar till en alternativ bild av den tidiga Mars där det fanns lite vatten som gick tillbaka till atmosfären genom avdunstning och regnade ner för att fylla på hav, sjöar och floder likt det skulle ha gjort på jorden beskriver medförfattaren Hiatt, som nyligen tog sin doktorsexamen från UT Jackson School of Geosciences.

"Jag tänker på den tidiga Mars där alla hav eller stora stillastående sjöar var mycket flyktiga", beskriver Hiatt. – När vattnet väl kom ner i marken på Mars var det så gott som borta. Det vattnet kom aldrig upp till ytan igen."

Forskarna säger att resultaten inte bara är dåliga nyheter för potentiellt liv på Mars. Om inte annat så försvann inte vattnet som sipprade in i jordskorpan eller ut i rymden, beskriver Hiatt. Den kunskapen kan en dag vara viktig för framtida upptäcktsresande som letar efter underjordiska vattenresurser för att upprätthålla en bosättning på den röda planeten.

Studien utfördes samtidigt som Shadab tog sin doktorsexamen vid Oden Institute for Computational Engineering and Sciences vid UT Austin. Andra medförfattare var Rickbir Bahia och Eleni Bohacek från European Space Agency (nu vid UK Space Agency), Vilmos Steinmann från Eotvos Lorand University i Ungern och professor Marc Hesse från Jackson School's Department of Earth and Planetary Sciences vid UT Austin.

Resultatet av studien har publicerats i tidskriften Geophysical Research Letters. 

Strimmor utmed sluttningar på Mars är troligen inte gamla vattenflöden

 

Bild wikipedia Sluttande strimmor i Acheron Fossae 2010 

I en ny studie gjord av planetforskare vid Brown University och University of Bern i Schweiz kastas tvivel över om att vatten kan flöda på dagens Mars under vissa förhållanden eller årstider.

I åratal har forskare hittat märkliga strimmor som löper längs Mars klippor och kraterväggar. Vissa har tolkat dessa strimmor som e forntida uttorkade flöden av vatten (eller eventuellt små fuktiga flöden under Mars vår), vilket tyder på att det kan finnas miljöer där mikroskopiskt liv kan ha överlevt eller fossiliserats. Men i den nya studien där man använde maskininlärning för att skapa och analysera massiva datamängder av egenskaper på sluttningarna visar på en annan förklaring. Förklaringen att strimmorna beror på en torr process avl vind- och dammaktivitet.

"Ett stort fokus i Marsforskning är att förstå dagens processer på Mars – inklusive om det finns flytande spår av vatten på ytan", beskriver Adomas Valantinas, postdoktoral forskare vid Brown university och medförfattare till studien tillsammans med Valentin Bickel, forskare vid Bern. "Vår studie granskade Mars ytstrimmorr men fann inga bevis av förekomst av vatten.

Forskarna såg först de udda ränderna i bilder som returnerades från NASA:s Viking-uppdrag på 1970-talet. De steniga linjerna är i allmänhet mörkare i nyansen än den omgivande terrängen och sträcker sig hundratals meter nerför sluttande terräng. Vissa linjer består i åratal eller decennier medan andra kommer och går under kort tid. De mer kortlivade kallas återkommande sluttningslinjer och verkar dyka upp på samma platser under de varmaste perioderna av marsåret (kan ev vara kortlivad kondens uppstått och sedan torkat upp på denna yta). I hopp om nya insikter vände sig Bickel och Valantinas till en maskininlärningsalgoritm för att katalogisera så många sluttningar som möjligt. Efter att ha tränat sin algoritm på bekräftade observationer av sluttningar använde de algoritmen för att skanna mer än 86 000 högupplösta satellitbilder.

Resultatet blev en global karta över sluttningar på Mars Den första i sitt slag och som innehåller mer än 500000 strimmor. Forskarna drar slutsatsen att strimmorna med största sannolikhet bildas när lager av fint damm plötsligt glider nerför branta sluttningar. Sluttningsstrimmor verkar vara vanligare nära nyligen inträffade nedslagskratrar, där chockvågor kan ha skakat loss ytdamm. Strimmorna är dock vanligast där sten glidit utmed en sluttning.

Sammantaget kastar resultaten av studien nytt tvivel på strimmor och miljöer som dessa som miljöer som kan hysa någon form av liv.

Forskningen har stor betydelse för den framtida utforskningen av Mars. Även om livsvänliga miljöer kan låta som bra utforskningsmål, vill NASA hellre hålla sig på avstånd från den tolkningen. Jordiska mikrober  kan däremot ha liftat med  rymdfarkoster, rymdbilar etc  och kan förorena miljöer på Mars vilket komplicerar sökandet efter Mars-baserat liv. Denna studie tyder dock på att föroreningsrisken vid sluttningsområden inte är eller har blivit något större problem.

Forskningen publicerades i Nature Communications måndagen den 19 maj. 

Mars kraterytor liknar de kalla ytor på Jorden

 

Bild https://www.rochester.edu Trots de stora planetära skillnaderna kan jorden och Mars formas av några av samma grundläggande krafter och isiga processer. (Foto från Getty Images)

I en ny studie har forskare vid University of Rochester  där doktoranden JohnPaul Sleiman och Rachel Glade, biträdande professor vid institutionen för geo- och miljövetenskap vid universitetet och deras kollegor funnit att markegenskaperna på Mars ser anmärkningsvärt lika ut som de vågformade formationer som finns på jorden där denna är som kallast.

Forskarna använde i arbetet högupplösta satellitbilder för att analysera nio kraterplatser på Mars och jämförde dessa platser med platser på jorden. De fann att de vågliknande landformationerna på Mars kan ses även på Jorden. Dessa finns i kalla, bergiga områden på Antarktis och i Klippiga bergen.

Dessa mönster, beskriver Rachel  Glade, biträdande professor vid institutionen för geo- och miljövetenskap vid University of Rochester, "är detaljerade exempel på vanliga mönster som även kan ses i vardagliga vätskor som då färg droppar nerför en vägg."

– På mars är dessa formationer i genomsnitt 2,6 gånger högre än på jorden, beskriver Glade Rachel.

Forskarna visar att denna höjdskillnad är precis den siffra som förväntas om jordens fysikaliska egenskaper och Mars svagare gravitation gör att loberna kan växa sig högre innan de kollapsar på Mars. På jorden bildas formationerna när marken fryser och delvis tinar, vilket luckrar upp jorden tillräckligt för att jorden långsamt ska sjunka över tid.

Forskningen tyder på att Mars en gång kan ha haft isiga förhållanden som formade dess yta på ett sätt som liknar jordens vilket kastar ljus över planetens klimatutveckling, vattnets potentiella roll och var man ska leta efter tecken på tidigare liv.

"Att förstå hur dessa mönster bildas ger värdefull insikt i Mars klimathistoria, särskilt potentialen för tidigare frysnings- och upptiningscykler även om mer forskning behövs för att avgöra om dessa egenskaper bildades nyligen eller för länge sedan", beskriver doktorand JohnPaul Sleiman vid institutionen för geo- och miljövetenskap vid University of Rochester.

En artikel som beskriver och resultatet av studien  har publicerats i tidskriften Icarus. 

Vulkaner på Mars kan ha varit viktiga för livs uppkomst på forntida Mars

 

Bild https://quantumzeitgeist.com  i en ny studie av Dr. Michael Tice vid Texas A&M University ges information i Mars vulkaniska historia och potentiellt liv i det förgångna genom en analys av olika järnrika bergartsprov i Jezerokratern. Forskningens resultat publicerades i Science Advances  där det beskrivs hur man undersökt prover som samlats in av NASA:s Perseverance-rover vilken landade i kratern den 18 februari 2021. 

I en ny studie av Dr. Michael Tice vid Texas A&M University som medförfattare beskrivs upptäckter från Mars vulkaniska historia och potentiella liv i det förgångna genom analys av olika järnrika bergartsprov i Jezerokratern.

Med hjälp av PIXL-spektrometer som röntgar ytan och vilken finns med på Perseverance-rovern  med vars hjälp det internationella forskarlaget identifierade två olika typer av vulkaniska bergarter. En mycket differentierad lavasvit som tyder på en långvarig magmatism i jordskorpan. Dessa fynd kastar inte bara ljus över Mars geologiska utveckling utan antyder också att regionen kan ha upprätthållit förhållanden som främjar liv under långa perioder under Mars tidiga historia.

NASA:s Perseverance-rover avslöjade övertygande bevis av två olika typer av vulkaniska stenar i Jezerokratern något som kastar ljus över planetens dynamiska geologiska historia. Detta avslöjande ökar inte bara vår förståelse av Mars förflutna utan öppnar också nya vägar till att utforska dess potential att ha haft någon form av organiskt liv i det förflutna (att det finns något i dag är enligt mig däremot tveksamt).

Med hjälp av roverns PIXL-instrument (Planetary Instrument for X-ray Lithochemistry) har identifierats bergarter som bildats genom fraktionerad kristallisation, en process som tyder på långvarig magmatisk aktivitet. Detta tyder på att magman genomgått flera stadier av avkylning och kristallbildning vilket pekar på en komplex evolutionär historia av Mars yta.

Dessutom upptäckte PIXL tecken på assimilering av jordskorpan, där uppstigande magma inkorporerade redan existerande material i jordskorpan. Denna dynamiska interaktion kan ha introducerat olika geokemiska element i regionens geologi och berikat dess sammansättning över tid.

Fynden är viktiga för att bedöma Jezerokraterns potential som en eventuellt tidigare livsmiljö för mikrobiellt liv. Långvarig vulkanisk aktivitet kan ha skapat stabila miljöförhållanden som bidrog till att upprätthålla liv. Dessutom kunde anrikningen av den lokala geologin genom assimilering av jordskorpan ha gett viktiga näringsämnen vilket ytterligare förbättrade regionens möjlighet till mikrobiellt liv.

Forskningsresultatet som publicerats i ScienceAdvances beskriver provresultat som samlats in av NASA:s Perseverance-rover vilken landade i kratern den 18 februari 2021.

Men vi ska komma ihåg att det är teori inte fakta. Inget bevis på mikrobiellt liv har hittats på Mars.