Nya rön om månen Titans hav och floder

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet störst är Jupiters måne Ganymedes. 

Cassini-Huygens 20-åriga uppdrag med att utforska Saturnus och dess planetsystem avslutades för nästan sju år sedan och genererade mängder av data som fortfarande analyseras.

Astronomer från Cornell-university har spelat en viktig roll i analysen och en ny studie av radarexperimentdata visar nya insikter relaterade till sammansättning och aktivitet i de flytande kolvätehaven nära nordpolen på Titan.  Med hjälp av data från flera bistatiska radarinsamlingar kunde en Cornell-ledd forskargrupp separat analysera och uppskatta sammansättningen och ojämnheten av Titans havsytor, något som tidigare analyser av monostatiska radardata inte kunnat visa.

Resultatet kommer att hjälpa till att bana väg för framtida kombinerade undersökningar av Titans hav med hjälp av Cassini-data.

I analysen fann man skillnader i sammansättningen av kolvätehavens ytskikt, beroende på latitud och läge (nära floder och flodmynningar ex). Närmare bestämt visar den sydligaste delen av havet Kraken Mare den högsta dielektriska konstanten – ett mått på ett materials förmåga att reflektera en radiosignal. Till exempel är vatten på jorden mycket reflekterande, med en dielektrisk konstant på cirka 80; Titans etan- och metanhav är cirka 1,7.

Forskarnas resultat visade att alla tre haven på Titan var mestadels lugna vid tidpunkten för förbiflygningarna, med ytvågor som inte var större än 3,3 millimeter höga. En något högre nivå– upp till 5,2 mm – uppmättes dock nära kustområden, flodmynningar och bassänger vilket kan vara indikationer på tidvattenströmmar.

"Vi har också indikationer på att floderna som matar haven består av ren metan", beskriver Poggiali "tills de rinner ut i de öppna flytande haven, som är mer etanrika. Det är som på jorden, när sötvattenfloder rinner ut i och blandas med havens salta vatten.

"Detta stämmer väl överens med meteorologiska modeller för Titan", beskriver Nicholson, "som förutspår att "regnet" som faller från dess himmel sannolikt består av nästan ren metan (likt vårt regn består av nästan bara sötvatten)  med spår av etan och andra kolväten.

Valerio Poggiali, forskningsassistent vid Cornell Center for Astrophysics and Planetary Science (CCAPS) vid College of Arts and Sciences (A&S), var huvudförfattare till artikeln"Surface Properties of the Seas of Titan as Revealed by Cassini Mission Bistatic Radar Experiments", som publicerades den 16 juli i Nature Communications.

Medförfattare inkluderar Alexander Hayes '03, M.Eng. '04, Jennifer och Albert Sohn Professor och chef för CCAPS; Philip Nicholson, professor vid institutionen för astronomi (A&S); och Daniel Lalich, forskningsassistent vid CCAPS.

Bild wikipedia (engelska). Struktur av Titans isiga skorpa.

På planeten HD 189733 b regnar det smält glas.

 

Exoplaneten HD 189733 b finns i solsystemet HD 189733  ett dubbelsolsystem i riktning mot stjärnbilden Räven 64,5 ljusår bort från oss. Planeten är något större än Jupiter och sveper runt sin sol på endast 2,2 dagar. Den upptäcktes 2005 av både NASA:sChandra X-ray Observatory och ESA:s XMM Newtons röntgenteleskop

 Som synes på bilden kan den tolkas som en vacker och lugn värld vars sken liknar glasblå marmor. Exoplaneters sken kan dock ge bedrägliga förnimmelser. Något som är fallet då det gäller denna gasplanet.

Faktum är att dess vackra blå nyans härrör från extrema vädersystem och då från regn av smält glas som plågar planetens yta. Här sveper även vindar som innehållande silikatpartiklar i vindhastigheter upp till 8700 km/h.

Dessa överljudsvindar får exoplanetens glasregn att båga i sidled ner mot marken snarare än att bara falla rätt ner. Skeendet med dessa otroliga vindar plockar även upp silikatpartiklar från marken och förvandlar dem till mikroskopiska projektiler i vinden. Något som gör miljön omöjlig att besöka.

 

HD 189733 b är dock inte bara intressant för astronomer på grund av dess ovanliga och farliga vädersystem. Den gigantiska exoplaneten har även observerats ha en atmosfär i ett  mycket större omfång än NASA förväntar sig av en sådan värld. Den täta och kraftiga atmosfären fångar in mycket av strålningen från sina solar i HD 189733 vilket innebär att gasjätten upplever temperaturer så höga som 930 grader C).

Stjärnorna i solsystemet HD 189733  består av en orange dvärgstjärna och en röd dvärgstjärna.

Ingen värld man kan eller vill besöka. Men en vacker planet att beskåda (min anm.).

Vad man kan lära sig om detta är att aldrig döma något eller någon efter dess  skönhet. Istället ska man bedöma efter vad en människa gör eller säger. Detsamma om ting efter dess användbarhet och dess ofarlighet vilken ofta för samman. Faran lockar tyvärr många.

Bild från vikipedia som visar hur en illustratör föreställer sig HD 189733b.

Regnet öser ner på solen

Mason är en doktorand vid The Catholic University of America i Washington, D.C.,  forskar om solens plasma (elektrifierade gas). 


Detta fenomen kan ses droppa från solens yttre atmosfär ner på solen.


Nu verkar ett  70-årigt mysterium vara löst som förklrar fenomenet. Mysteriet varför solens yttre atmosfär (koronan) är betydligt varmare än dess yta vilket har betydelse för att ovanstående ska kunna ske.

 I tidskriften   Astrophysical Journal Letters, beskriver Mason och hennes medförfattare de första observationerna av koronaregn i en mindre tidigare förbisedd magnetisk slinga på solen. Efter en lång tid av sökning i fel riktning resulterade en ny  sökningsidé upptäckten mellan avvikande uppvärmning av koronan och källan till den långsamma solvinden — två av de största mysterierna i solvetenskap idag.


Ser vi ur Jordens synvinkel har vi vattencykeln. Utifrån flytande vatten när Jordens havsyta, sjöar eller vattendrag, värms upp av solen och avdunstar. Avdunstat vatten   stiger upp i atmosfären där det kyls ner och kondenseras till moln. Moln vilka snart blir överfulla av tyngden av vatten  så småningom blir dessa moln så tunga att tyngdkraftens effekt resulterar i att regn uppstår (molnet töms på vikt).  Därefter sker  samma sak igen. Vattnets kretslopp.


På solen fungerar det på samma vis säger Mason. Koronaregn fungerar på samma sätt. Men istället för vatten är det en miljongraders plasma. Plasma är en elektriskt laddad gas vilken rör sig slingvis. Vid dennas fot vid  solens yta blir plasma överhettad från några tusen till över 1 milj grader C.


Då expanderar plasman upp i slingan och samlas på toppen långt från värmekällan. Som plasma kondenseras (förtätas) den däruppe och gravitationen får den till slut att falla som regn ner på ytan (samma skeende som när molnets tyngd lättas vid reg på Jorden) och förloppet återupprepas (plasmans kretslopp).


Det är detta man kan se som regn på solen. Plasmacykel kan man kalla det likt vi på Jorden kan se regn som regncykel. 

Iskalla regn utlöses på Saturnus måne Titan och översvämningar blir följden

Likt på Jorden stormar det rejält även på Titan. Sjöar översvämmas och floder forsar över annars snustorra slätter.

Inte är det ofta men ca vartannat Titanår sker det vilket innebär ca en gång vart 50:e jordår. Ett titan-år är 29,5 jordår.

Skillnaden är att det inte är vatten som regnar här utan metan. Iskall metan. I övrigt är det samma sak där som här det regnar och stormar ibland.

För mer information om hur regn uppkommer på Titan se följande länk. Bilden visar hur det kan se ut från en sjöstrand på Titan med Saturnus i skyn ovanför.

Regnet det bara öste ner. På Mars!

För över 3 miljarder år sedan regnade det på Mars liksom det gjorde på Jorden. Idag är det länge sedan det föll regn på Mars medan regnet fortsätter falla på Jorden.

Jag har alltid frågat mig varför det slutade på Mars när det ändå en gång hade börjat.

Svaret är, tror man, att atmosfären försvann på Mars medan den blev kvar på Jorden.  Jag har alltid frågat mig varför den försvann på Mars när den en gång likväl kommit till där medan så ej skedde på Jorden.

Följ följande länk och läs om diskussionerna om hur stora droppar det kan ha varit i Mars atmosfär den gången regn föll och vilka vindar som svept i den atmosfär vilken en gång uppstått och senare försvunnit. 

Inte kan de varit stora (eller var de det)  men  tillräckliga för att ge spår av regn och förundran för oss senare levande varelser på Jorden att förundras över.

Bilden kommer från NASA och här ser man is på Mars

Inga övernaturliga förklaringar till färgat regn. Förklaring hittad. Redskap används av all slags djur och människor redan för över 3 millioner år sedan.

 

Redskapsanvändning av förtida människor funnit. Men är det så förvånande?

Citat: Forskare har i Kenya grävt fram stora redskap som skapat förvåning i forskarvärlden. De är nämligen 3,3 miljoner år gamla, 700 000 år äldre än de äldsta mänskliga redskap som tidigare hittats. Dessutom långt äldre än människosläktet Homo, rapporterar TT. Slut citat.

Jag ser inget konstigt i detta mer än att människoliknande varelser fanns redan då och kan ses som våra förfäder.

Många slags djur vet vi använder redskap

Kråkor exempelvis. 

Apor är ett annat exempel.

Fiskar ett.

Inte behövs ett paradigmskifte med anledning av ovanstående fynd. Fyndets ålder är förvånande men inte dess resultat.

Den 6 februari föll mjökfärgat  regn på en ort i USA.

Nu har forskare upptäckt källan. En torr sjöbotten i Oregon vars botten piskats upp genom en sandstorm och vars natriumhalt missfärgat det regn som sedan bildats och fallit.

Med detta kan vi garanterat se samma ovanliga väderfenomen som förklaring till allsköns färgat regn på andra platser i historien. Även de fall där man trott sig se eller sett nedfallna grodor mm smådjur eller småsten mm. Vi har ju även i Sverige haft rött sandfärgat regn ursprunget från sandstormar i Sahara.