Efter ett snart avslutat yrkesliv kan de sista åren av detta innebära ett totalt förödmjukande av människan om denne blivit arbetslös eller sjuk.
Du kan utförsäkras om du inte blir frisk till ett visst datum.
Du kan hamna i fas 3 om du inte hittar en arbetsgivare.
Du kan bli det du alltid lärt dig vara största skammen i ett samhälle, socialbidragstagare, de sista åren innan pensionen.
Förödmjukelsen blir total, alla värderingar av pliktkänsla och att man ska klara sig själv förfalskas, skammen breder ut sig.
Staten hånar vidare densamme genom jobbskatteavdrag till de med tur (friska med jobb) vilket får den förödmjukade att känna sig än mer värdelös, då denne vuxit upp i ett samhälle där alla beskattats lika utefter inkomst av vilket slag det än var.
Utöver det sänks, för den som har detta, a-kassan så förödmjukelsen blir total. Och sist men inte minst får denne genom media veta, att vi har en mycket bra ekonomi i vårt land, men att det inte fördelas till de som inte har arbete.
Skam blir den sista återstående känslan under de sista åren innan befrielsen, pensionen.
