Under en nyligen avslutad studie undersökte forskare
öppna stjärnhopar. Dessa bildas när tusentals stjärnor skapas inom en kort tid i
ett enormt gasmoln. När de "antänds" blåser dessa stjärnor bort
resterna av gasmolnet som blev kvar. I processen expanderar stjärnklustret
avsevärt. Det skapar en lös bindning av upp till flera tusen stjärnor. Den
svaga gravitationskraften mellan stjärnorna håller likväl stjärnklustret samman.
"I de flesta fall hålls öppna stjärnhopar samman av gravitationen några hundra miljoner år innan de upplöses", säger
professor Dr. Pavel Kroupa vid Helmholtz Institute of Radiation and Nuclear
Physics vid universitetet i Bonn.
I processen förloras regelbundet stjärnor ut i form AV två
så kallade svansar. En av dessa svansar bildas bakom klustret när det färdas
genom rymden. Den andra tar däremot ledningen som en spjutspets.
En
kanske naiv tanke; Kan dessa svansar vara början till en framtida spiralgalax.
De kanske sveper i ett senare skede i en båge runt det kluster som troligen
blir kvar i centrum, Men denna tanke förklarar dock ej hur ett svart hål i
centrum då skapas vilket vad vi vet alla galaxer har eller har detta funnits
hela tiden eller skapats i samband med den expansiva stjärnbildningen vid början
i gasmolnet (mina funderingar). Men det handlar ju inte om miljarder stjärnor
här utan stjärnhopar med några tusental stjärnor i en redan existerande galax. Men kanske början på en
insamling till en ny dvärggalax.
"Enligt Newtons tyngdkraftslagar skulle det vare
en slump i vilken av svansarna en förlorad stjärna hamnar", säger Dr. Jan
Pflamm-Altenburg vid Helmholtz Institute of Radiation and Nuclear Physics. Så
båda svansarna ska enligt slumlagen innehålla ungefär lika många stjärnor.
”I vårt arbete kunde vi för första gången bevisa att
det inte är sant: I de kluster vi studerade innehåller den främre svansen
alltid betydligt fler stjärnor än den bakre svansen. Hittills har det varit
nästan omöjligt att bland stjärnorna i ett kluster bestämma vilken svans de ska
ta väg till” säger Dr. Jan Pflamm-Altenburg.
"För att göra detta måste du se på hastigheten,
rörelseriktningen och åldern för var och en av dessa stjärnor", förklarar
Dr. Tereza Jerabkova som var medförfattaren till artikeln, vilken doktorerade i
Kroupas grupp och som nyligen har flyttat från Europeiska rymdorganisationen
(ESA) till Europeiska sydobservatoriet i Garching.
Hon utvecklade en metod som gjorde det möjligt för
henne att noggrant räkna stjärnorna i svansarna för första gången. – Hittills
har fem öppna kluster undersökts i närheten av oss varav fyra finns i vårt
`närområde`, säger hon. ”När vi analyserade all data från dessa stötte
vi på en motsägelse med den nuvarande teorin. De mycket exakta
undersökningsdata från ESA:s rymduppdrag Gaia var oumbärliga i arbetet."
Observationsdata passar mycket bättre med en teori
som går under förkortningen MOND ("Modified Newtonian Dynamics")
bland experter. Enkelt uttryckt, enligt MOND kan stjärnor lämna ett kluster
genom två olika riktningar", förklarar Kroupa. (detta till skillnad mot Einsteins teori att slumpen styr och svansarna
bör innehålla ungefär lika många stjärnor om inget utifrån påverkar).
" Den ena riktningen (dörren kallar forskarna det) leder till den bakre svansen, den
andra till den främre. Den bakre svansen (dörren) är dock mycket smalare än den
andra - så det är mindre troligt att en stjärna kommer att lämna klustret genom
den. Newtons gravitationsteori, å andra sidan, förutspår att båda dörrarna ska
ha samma bredd. Teamet beräknade den stjärnfördelning som förväntas enligt MOND-
teorin. "Resultaten överensstämmer förvånansvärt bra med
observationerna", belyser Dr. Ingo Thies, som hade en nyckelroll i
motsvarande datasimuleringar. " Vi var dock tvungna att ta till relativt
enkla beräkningsmetoder för att göra detta. Vi saknar för närvarande de
matematiska verktygen för mer detaljerade analyser av modifierad newtonsk
dynamik. Ändå sammanföll simuleringarna också med observationerna i ett annat
avseende: De förutspådde hur länge öppna stjärnhopar vanligtvis överlever. Och
detta tidsspann är betydligt kortare än vad som kan förväntas enligt Newtons
lagar. – Det här förklarar ett mysterium som varit känt länge”, påpekar Kroupa.
Men jag anser att det likväl kan ge funderingar om inte likväl något påverkar vi inte förstår och som då ger den olikartade fördelningen i dessa svansar av stjärnor. I så fall är inte Einsteins teori förfalskad utan vi har bara missat något (min anm.).
MOND-teorin är dock inte obestridd bland experter.
Eftersom Newtons tyngdlagar inte skulle vara giltiga under vissa
omständigheter, utan behöva ändras, skulle detta få långtgående konsekvenser
även inom andra områden inom fysiken.
"Mondo
löser många av de problem som kosmologin står inför idag", förklarar
Kroupa, som också är medlem i de tvärvetenskapliga forskningsområdena
"Modelling" and "Matter" vid universitetet i Bonn.
Teamet utforskar nu nya matematiska metoder för mer exakta simuleringar.
De kan sedan användas för att hitta ytterligare bevis för om MOND-teorin är
korrekt eller inte.
Förutom universitetet i Bonn omfattade studien deltagare från Karlsuniversitetet i Prag, Europeiska sydobservatoriet (ESO) i Garching,
Observatoire astronomique de Strasbourg, European Space Research and Technology
Centre (ESA ESTEC) i Nordwijk, Institute for Advanced Studies in Basic Sciences
(IASBS) i Zanjan (Iran), University of Science and Technology i Kina,
Universidad de La Laguna på Teneriffa och University of Cambridge. Resultaten
har nu publicerats i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden.
Om Newtons lagar behöver ändras blir det ett nytt paradigm inom fysiken och motståndet innan det sker kommer att bli stort då det förändrar mycket både i läroplaner inom universitetsvärlden. Men även arbetssätten inom naturvetenskapen. Risken blir även att fler nu accepterade naturlagar behöver ändras för att passas in. Men det är troligen nödvändigt om vi inte ska få fler och fler anomalier redan nu finns många.
Bild vikipedia på en stjärnhop och detta fall Messier
37 i Kusken, en öppen stjärnhop.
