Vico pratade om gudarnas, hjältarnas och människans tid.
På gudarnas tid var det religionen som var det som dominerade samhället och människans vardag. Riter och tabun fanns inom all samvaro och naturen var besjälad allt var gudars verk.
Hjältarnas tid som kan ses som den tid som Homeros skildrar då florerade barbari, men också hjältedyrkan och hjältesagor.
Därefter tog människans tidsålder vid. Då förfinades sederna konsten och vetenskapen blomstrade. Men denna förfining av mänskligheten innebär också en förvekling av densamma ansåg Giambattista Vico (1668-1744). De krigiska konsterna försvagas och detta får till följd att civilisationen till slut kommer att försvagas.
Nya heroiska och barbariska folk tog snart över. En ny hjältetid kom.
En tid som efter hand går över i en ny civilisation av förfining.
Denna cykliska kedja återupprepas i nya former men väl igenkänd genom tidernas förlopp.
Här ser vi en vanlig syn som har sitt ursprung från antiken. Världen uppstår utvecklas går under och återföds igen. I vissa av dessa föreställningar återupprepas allt i detalj en kedja av händelser och återupprepningar som kallas för världsår.
I andra som i Vicos idé återupprepas det med vissa skillnader men ändå med ungefär samma utvecklingskedja. Man kan se det som att civilisationer kommer och går. Lite tillspetsats som med den nusvenska där vi lite äldre upplevt uppbyggnaden och utvecklingen av ett välfärdsamhälle från 40 talet till slutet av 80-talet och som sedan dess åter omvandlas till ett segregerat klassamhälle. Men efter tillräckligt lång tid bör då enligt teorin ett välfärdssamhälle för alla åter igen byggas upp med vissa skillnader mot det gamla men ändå med samma idéer i bakgrunden fast då präglade av den tid vi då lever i. Cykler kommer och cykler går, men värden förändras över tid.
Till slut önskar jag rikta ett tack till en kyrkoherde som sätter gränser när det gäller ett nytt vansinnesförslag som kommit i dagarna. Kyrkoherde Annika Anderbrandts nej till att upplåta kyrkogården på Kristine kyrka i Falun till dansbana är civilkurage som inte alla skulle förstå vikten av. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=150836
Man förundras på respektlösheten hos de eller den som kommit med förslaget. Skulle dessa velat ha rockgala eller dans på gravarna på sina anhörigas ben? Mer osmakligt förslag är svårt att tänka sig. Men även detta ligger kanske i tiden. Skulle våra förfäder fått veta hur respektlösa deras efterkommande skulle bli skulle de utan tvekan chockats.
På gudarnas tid var det religionen som var det som dominerade samhället och människans vardag. Riter och tabun fanns inom all samvaro och naturen var besjälad allt var gudars verk.
Hjältarnas tid som kan ses som den tid som Homeros skildrar då florerade barbari, men också hjältedyrkan och hjältesagor.
Därefter tog människans tidsålder vid. Då förfinades sederna konsten och vetenskapen blomstrade. Men denna förfining av mänskligheten innebär också en förvekling av densamma ansåg Giambattista Vico (1668-1744). De krigiska konsterna försvagas och detta får till följd att civilisationen till slut kommer att försvagas.
Nya heroiska och barbariska folk tog snart över. En ny hjältetid kom.
En tid som efter hand går över i en ny civilisation av förfining.
Denna cykliska kedja återupprepas i nya former men väl igenkänd genom tidernas förlopp.
Här ser vi en vanlig syn som har sitt ursprung från antiken. Världen uppstår utvecklas går under och återföds igen. I vissa av dessa föreställningar återupprepas allt i detalj en kedja av händelser och återupprepningar som kallas för världsår.
I andra som i Vicos idé återupprepas det med vissa skillnader men ändå med ungefär samma utvecklingskedja. Man kan se det som att civilisationer kommer och går. Lite tillspetsats som med den nusvenska där vi lite äldre upplevt uppbyggnaden och utvecklingen av ett välfärdsamhälle från 40 talet till slutet av 80-talet och som sedan dess åter omvandlas till ett segregerat klassamhälle. Men efter tillräckligt lång tid bör då enligt teorin ett välfärdssamhälle för alla åter igen byggas upp med vissa skillnader mot det gamla men ändå med samma idéer i bakgrunden fast då präglade av den tid vi då lever i. Cykler kommer och cykler går, men värden förändras över tid.
Till slut önskar jag rikta ett tack till en kyrkoherde som sätter gränser när det gäller ett nytt vansinnesförslag som kommit i dagarna. Kyrkoherde Annika Anderbrandts nej till att upplåta kyrkogården på Kristine kyrka i Falun till dansbana är civilkurage som inte alla skulle förstå vikten av. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=150836
Man förundras på respektlösheten hos de eller den som kommit med förslaget. Skulle dessa velat ha rockgala eller dans på gravarna på sina anhörigas ben? Mer osmakligt förslag är svårt att tänka sig. Men även detta ligger kanske i tiden. Skulle våra förfäder fått veta hur respektlösa deras efterkommande skulle bli skulle de utan tvekan chockats.
Tack alla ni som vågar säga ifrån och stå för er tro och vägra upplåta kyrka och kyrkogård till världsliga nöjen. Tack för att ni försöker få omogna nöjesarrangörer att förstå skillnad på nöje och respekt för människors tro och gravfriden. Ingen ska dansa på våra fäders gravar! Tack Annika!
