Det är inte första gången som Hubble överraskar med
foton på strålar från unga stjärnor men protostjärnan Parengo 2042 sticker ut
då den visar upp en ovanligt tydlig stråle från vår position räknat på grund av att
strålningen från en närliggande stjärna får den att lysa väldigt skarpt.
Stjärnan Parengo 2042 sänder en klar ljusstråle in i
reflektionsnebulosan NGC 1977 som man kan se i bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet.
Jetstrålen (det ljusa streck av sken i bilden) avges av den unga stjärnan
Parengo 2042 som är inkapslad i en skiva av skräp (damm och gas) som
kan ge upphov till nya planeter runt stjärnan. Stjärnan driver ut en pulserande
plasmastråle som sträcker sig mer än två ljusår ut i rymden och som böjer sig
norrut från vår synvinkel sett vilket kan ses i bilden. Gasen i strålen har joniserats tills den ses glöda
genom skenet från stjärnan 42
Orionis som finns i närområdet. Denna effekt är intressant för
forskare eftersom detta utflöde då förblir synligt under den joniserande
strålningen från 42 Orionis. Vanligtvis skulle utflödet av jetstrålar
som detta bara vara synligt när det kolliderade med omgivande material vilket då
skapar ljusa chockvågor som försvinner när de svalnar ut i mörkret. Men här syns denna effekt under
en längre tid.
I bilden indikerar röda och orange färger strålstötar av glödande gas. Man kan även se glödande blå krusningarna på bilden
vilka verkar strömma från strålen till höger i bilden något som kallas bogchockstrålar.
Dessa fortsätter mot stjärnan 42 Orionis (visas dock inte på bilden ovan).
Bogchockstrålar inträffar i rymden när strömmar av gas kolliderar och begreppet är uppkallat efter de halvmåneformade vågor som ett fartyg gör när det rör sig genom vatten.
Jetstrålens ljusa västra sida är uppdelad i en serie
orange bågar som minskar i storlek med det ökande avståndet från stjärnan och då
bildar en kon eller spindelform. Dessa bågar kan spåras i den joniserade
ytterkanten på en skiva av skräp runt stjärnor vilka har en radie på 500
gånger avståndet mellan solen och jorden och ett stort 170 astronomiska
enheter (En astronomisk enhet är avståndet solen - jorden) hål i mitten av
skivan. I den spindelliknande formen här har man räknat ut ett det sker ett utflöde
av material bort från skivans massa av cirka hundra miljoner solar varje år.
NGC 1977 ingår i en trio reflektionsnebulosor som
utgör Löparnebulosan i stjärnbilden Orion. Se morgondagens inlägg för än mer om
detta område.
Bild från NASA på fenomenet. Bild tagen av
Hubbleteleskopet.