Google

Translate blog

fredag 3 december 2021

Parengo 2042 är en ny stjärna vilken skickar ut en stråle av en längd av 2 ljusår.

 


Det är inte första gången som Hubble överraskar med foton på strålar från unga stjärnor men protostjärnan Parengo 2042 sticker ut då den visar upp en ovanligt tydlig stråle från vår position räknat på grund av att strålningen från en närliggande stjärna får den att lysa väldigt skarpt.

Stjärnan Parengo 2042  sänder en klar ljusstråle in i reflektionsnebulosan NGC 1977 som man kan se i bilden ovan tagen av Hubbleteleskopet. Jetstrålen (det ljusa streck av sken i bilden) avges av den unga stjärnan Parengo 2042 som är inkapslad i en skiva av skräp (damm och gas)  som kan ge upphov till nya planeter runt stjärnan. Stjärnan driver ut en pulserande plasmastråle som sträcker sig mer än två ljusår ut i rymden och som böjer sig norrut från vår synvinkel sett vilket kan ses i bilden. Gasen i strålen har joniserats tills den ses glöda genom skenet från stjärnan 42 Orionis som finns i närområdet. Denna effekt är  intressant för forskare eftersom detta utflöde då förblir synligt under den joniserande strålningen från 42 Orionis. Vanligtvis skulle utflödet av jetstrålar som detta bara vara synligt när det kolliderade med omgivande material vilket då skapar ljusa chockvågor som försvinner när de svalnar ut i mörkret. Men här syns denna effekt under en längre tid.

I  bilden indikerar röda och orange färger strålstötar av glödande  gas. Man kan även se glödande blå krusningarna på bilden vilka verkar strömma från strålen till höger i bilden något som kallas bogchockstrålar. Dessa fortsätter mot stjärnan 42 Orionis (visas dock inte på bilden ovan). Bogchockstrålar inträffar i rymden när strömmar av gas  kolliderar och begreppet är uppkallat efter de halvmåneformade vågor som ett fartyg gör när det rör sig genom vatten.

Jetstrålens ljusa västra sida är uppdelad i en serie orange bågar som minskar i storlek med det ökande avståndet från stjärnan och då bildar en kon eller spindelform. Dessa bågar kan spåras i den joniserade ytterkanten på en skiva av skräp runt stjärnor vilka har en radie på 500 gånger avståndet mellan solen och jorden och ett stort 170 astronomiska enheter (En astronomisk enhet är avståndet solen - jorden) hål i mitten av skivan. I den spindelliknande formen här har man räknat ut ett det sker ett utflöde av material bort från skivans massa av cirka hundra miljoner solar varje år.

 

NGC 1977 ingår i en trio reflektionsnebulosor som utgör Löparnebulosan i stjärnbilden Orion. Se morgondagens inlägg för än mer om detta område.

Bild från NASA på fenomenet. Bild tagen av Hubbleteleskopet.

Inga kommentarer: