Människors mikrober kan ha fått fäste på månens sydpol

 

Bild https://www.flickr.com/ på månens sydpol.

Några av jordens mikrober kommer sannolikt att följa med mänskliga upptäcktsresande ut i rymden och kan överleva i de skuggiga vrårna på månens sydpolsregion, beskriver NASA-forskare.

"För vissa forskare, mig själv inkluderad, kan den verkligheten vara oroande. Men det skapar också en möjlighet att undersöka detta för  ett användbart experiment." beskriver Prabal Saxena, en planetforskare som ledde studien från NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland

Att få med sig mikrober är oundvikligt vid en rymdfärd. Människor har i genomsnitt 1 miljon bakterier på varje hudfläck i storlek som ett ordinärt suddgummi. Dessa bakterier ventilerar ut från rymddräkter och habitat. Även om artikelns författare oroar sig för att kontaminering ska störa sökandet efter kemiska ledtrådar till forntida geologi eller biologi på en himlakropp menar de också att månen bör användas som ett naturligt laboratorium. I skuggade områden runt Sydpolen skulle forskare noggrant kunna testa de verkliga gränserna för mikrobiell överlevnad i en miljö som inte kan återskapas på jorden.

 Även med strikta steriliseringsprocedurer är vissa organismer envist motståndskraftiga. Ett bra exempel är Aspergillus niger, en svamp som trivs i varma fuktiga miljöer som badrum samt värme-, ventilations- och luftkonditioneringssystem. Astronauter har tagit prov på den inne i den internationella rymdstationen, och experiment visar att svampen kan överleva utanför stationen. Aspergillus niger var en av fem mikrober inklusive bakterier och svampar som valdes ut i studien på grund av dess kända tålighet i rymdmiljöer. 

Att mikrober överlevde på rymdstationens utsida förvånade forskarna. Dessa arter betraktas vanligtvis inte som "extremofiler" som kan tåla hårda förhållanden såsom rymdens vakuum, enligt Aaron Regberg, geomikrobiolog vid NASAs Johnson Space Center i Houston.

"Jag hade förväntat mig att dessa mikrober skulle torkat ut," beskriver Regberg, som studerar rymdstationens bakterier och var medförfattare till artikeln (se nedan).  datamodellerna visade kartor över "överlevnadsbara nischer" varierande i storlek från en fler kilometer bred kraterbotten till en astronauts stövelavtryck. Aspergillus niger var mest motståndskraftig mot UV-strålning och kunde överleva även i områden med viss solexponering. UV-strålning är så dödlig för de flesta mikrober och  används för sterilisering på sjukhus.

"När vi tänker på månen, tänker vi vanligtvis inte på biologi," beskriver Heather Graham, medförfattare till NASA Goddard och som hjälper till att utveckla verktyg och tekniker för att upptäcka biologi som kanske inte alls liknar jordens. "Men månen är en plats där en cell kan överleva så vår första utforskning av dessa platser bör ägnas extra uppmärksamhet.

Författarna noterar att även om vissa mikrober kan överleva i vilande tillstånd i områden runt Sydpolen och därmed förvirra framtida vetenskapliga undersökningar, finns det inga bevis för att månen har nyckelingredienser för att upprätthålla tillväxt och replikation. Sådana ingredienser inkluderar flytande vatten, som vanligtvis kräver atmosfär och måttliga temperaturer.

Den 19 augusti 2026  publicerades studien i Science Advances  där man belyser dessa fynd av ett behov av att bättre förstå mikrobiell persistens i extrem månmiljö. När människor bygger upp en permanent närvaro på månen kan det bli svårt att skilja uråldrig månkemi från föroreningar som tillhandahålls av besökande astronauter. En oro som  sträcker sig bortom månen och vidare till Mars, beskriver forskarna.

Påverkar mörk materia stjärnströmmars form?

 

Bild  https://www.washington.ed De flesta galaxer är sannolikt omgivna av långa filament bestående av stjärnor så kallade stjärnströmmar. I en ny studie från University of Washington simulerade astronomer stjärnströmmar  här avbildade som flerfärgade streck när de kretsar runt virtuellt sina galaxer. Syftet är att testa en ledande teori om hur mörk materia kan påverka stjärnströmmars form. Resultaten av studien kan hjälpa forskare att skilja verkliga bevis för mörk materia från falskt positiva. Källa: Visualisering av Arpit Arora och Adrian Price-Whelan. Bildkredit för Milky Way: Stefan Payne-Wardenaar.

"Mörk materia utgör större delen av massan i universum och utgör det galaxer växer på men vad det är vet vi inte," beskriver medförfattaren till studien (se nedan) Nora Shipp, biträdande professor i astronomi vid UW. "Vintergatan är ett av de bästa laboratorierna vi har för till arr försöka ta reda på det och stjärnströmmar är ett av de bästa verktygen för detta."

En stjärnström bildas när en grupp stjärnor kraschar in i en galax och fångas av gravitation. När stjärnorna kretsar runt galaxen sträcker dess gravitation ut hopen till en lång tunn tråd av stjärnor. De flesta galaxer innehåller stjärnströmmar.

I vintergatan är de flesta stjärnströmmar vi ser oregelbundna. Många astronomer tror att dessa oregelbundenheter kan bero på gravitation från små klumpar av mörk materia så kallade subhalos. Om det verkligen finns subhalos utspridda över galaxen kan studier av avvikelser i stjärnströmmar lära oss om vad  mörk materia är.

Studien var ett försök att förstå vilken roll galaxen  snarare än de mörka materia-klumparna inom den spelar i formandet av stjärnströmmar. Astronomer simulerade fyra galaxer i Vintergatans storlek utan några klumpar av mörk materia och pepprade dem sedan med ungefär 15 000 stjärnströmmar. Efter fem miljarder simulerade år observerade teamet oregelbundenheter i nästan varje stjärnström.

"I våra simuleringar orsakade galaxerna ensam samma typer av oregelbundenheter som vi observerar i verkliga stjärnströmmar," beskriver huvudförfattaren Arpit Arora, postdoktoral forskare i astronomi vid UW. "Nu när vi kan förutsäga vad galaxer gör på egen hand kan vi börja isolera den del som mörk materia kan ha påverkat."

Orsaken till oregelbundenheterna var galaxernas egen struktur. I varje simulerad galax var stjärnorna något ojämnt spridda över skivan, vilket skapade områden med större och lägre täthet för att efterlikna sammansättningen av en verklig galax som vintergatan. När de simulerade stjärnströmmarna passerade genom tätare områden i rymden böjdes och slets de sönder av oregelbunden gravitation.

Arora förväntade sig att galaxerna skulle orsaka vissa oregelbundenheter i strömmarna, men det stora antalet överraskade honom.

Resultaten kan verka nedslående, men UW-teamet tror att de har en tydlig och spännande kurs för framtidens mörkmateriaforskning. Arora vill inkludera klumpar av mörk materia i nästa simulering för att se om de ger stjärnströms-oregelbundenheter som skiljer sig från de som enbart orsakas av galaxer.

För min del anser jag att gravitationsmysteriet är löst galaxens egna rörelser och objekt är anledningen till stjärnströmmars rörelser. Mörk  materia behövs inte som förklaring och då ska man inte försöka få in den där den inte behövs i förklaringsmodeller för att den vägen bevisa dess existens.

Studien publicerades den 27 augusti i The AstrophysicalJournal. 

Lavavärldar kan ha atmosfär fast de har en närliggande bana runt sin sol

 

Bild https://news.stanford.edu  Ett konstnärligt koncept som visar hur en tjock atmosfär ovanför ett enormt magmahav på exoplaneten TOI-561 b skulle kunna se ut. | NASA, ESA, CSA, Ralf Crawford [STScI]

Baserat på datamodellering av planetatmosfärer och inre miljöer visas att lavavärldar kan upprätthålla tjocka gasformiga inkapslingar under ytan av gas i miljarder år tack vare den smälta sten som skvalpar över ytan. Lavan bromsar utsläppet av gaser från planetens insida till atmosfären och balanserar förlusten av atmosfär på grund av dess sols strålning.

Resultaten utvidgar ramverket för det avstånd av hur nära stenplaneter kan vara stjärnor och  behålla sina atmosfärer. Precis som jordens stränder utgör gränsen mellan land och vatten, representerar den  gränsen mellan att ha en atmosfär och att inte ha någon. Vissa lavavärldar finns mycket närmare sina stjärnor än den  tänkta gränsen och har likväl atmosfär, detta utmanar teorin.

"Dessa lavavärldar visar att något är fel med den teoretiska gränsen. Men nu har vi hittat ett sätt för lavavärldar att bevara sina atmosfärer genom att föreslå en ny teori," beskriver huvudförfattaren Barron Nguyen, doktorand i Laura Schaefers laboratorium vid Stanford Doerr School of Sustainability.

Namnet som föreslagits av Stanfordforskare och deras samarbetspartners för detta nya område är "cosmic-sandbar", analogt med de sandiga ryggar som bildas som sandrev i jordens hav.. Planeter mellan den ovan nämnda gränsen och cosmic-sandbar ligger tillräckligt nära sin stjärna för att  atmosfär ska kunna avlägsnas men svalnar för snabbt efter bildandet för att fylla på atmosfären. Forskarna kallar denna region för "den luftlösa dalen."

"Var gränsen vid linjen går mellan luftlösa världar och de som kan upprätthålla en atmosfär har varit en öppen fråga inom vetenskapen," beskriver Schaefer, studiens Senior author and an assistant professor of Earth and planetary sciences in the Doerr School of Sustainability. "Den nya modellen utökar vår förståelse av denna gräns och de faktorer som påverkar var den ligger för specifika stjärnor och planeter." 

Begreppet cosmic-sandbar har under det senaste decenniet uppstått som en lovande metod för att identifiera potentiellt gästvänliga världar för uppföljande observation. Men forskare har nyligen börjat ifrågasätta den på grund av planeter som 55 Cancri e, en "superjord" nästan åtta gånger större än jordens massa som kretsar ungefär 20 gånger närmare sin stjärna än Merkurius gör vår sol. År 2024 avslöjade James Webb Space Telescope att 55 Cancri e har en häpnadsväckande tjock atmosfär. Och under de senaste månaderna har en mängd nya observationer visat en växande lista av liknande lavavärldar med tjocka atmosfärer.

För att förklara dessa motstridiga planeter satte Nguyen och kollegor ihop en modell som simulerar gasutbytet mellan en atmosfär och en smält lavayta, samtidigt som de tar hänsyn till gasens utsläpp från atmosfären ut i rymden samt för avkylning och slutlig stelning av lavan. De inkluderade sedan de atmosfärsbevarande lavavärldarna i modellen, tillsammans med andra kända exoplaneter och solsystemvärldar för jämförelse. Modellen visade att atmosfärer främst kan regleras antingen genom att gas släpps ut i rymden eller genom att gas släpps ut i luften (känt som "utgasning"). Den cosmic-sandbar omfattar de heta, närliggande världar där utgasning balanserar flykten.

Planeterna i detta område, likt 55 Cancri e, är generellt tunga superjordar med ytor täckta av lava. Planeter som ligger något längre från sina stjärnor som Merkurius runt vår sol, tenderar att kylas ner och stelna snabbare vilket fångar  gasen under ytan. Oförmögna att fylla på sina minskande atmosfärer blir dessa planeter utan atmosfär. Endast på tillräckligt avstånd från sina stjärnor det vill säga på den cosmic-sandbar kan mindre, kallare planeter som Venus och jorden undvika att deras atmosfärer bränns bort av stjärnstrålning.

Forskarna på Stanford ser fram emot att se hur framtida exoplanetära undersökningar kommer att utveckla och bygga vidare på teorin.

"En viktig slutsats från vår studie publicerad i TheAstrophysical Journal Letters  är att den kcosmic-sandbar inte är en förlorad sak," beskriver Nguyen. "Det har funnits viss pessimism kring det på grund av dessa lavavärldar. Men nu vet vi att det finns en bredare uppsättning parametrar som kan göra det möjligt för en planet att generera och upprätthålla en atmosfär."

Komet hittades i Subaru-teleskopets arkiverade bilder

 

Bild https://subarutelescope.org/ Kometen 28P/Neujmin fångad av Subaru-teleskopets Hyper Suprime-Cam (HSC) (vit låda och förstorad infällning). Bilden som visas är från en av HSC:s 104 CCD-detektorer. Utöver kometen ses mer än 2 000 stjärnor och galaxer på bilden. Bild NASA.

Kometer är naturliga "tidskapslar" som bevarat is och damm från solsystemets bildande för 4,6 miljarder år sedan. Den fasta kärnan i en komet ses sällan eftersom den normalt är dold bakom ett moln av gas och damm kallat koma.

Ett forskarteam bestående av forskare från University of Occupational and Environmental Health, Kyoto Sangyo University och Japans nationella astronomiska observatorium upptäckte nyligen en nästan orörlig komafri komet i offentligt tillgänglig arkivdata från Subaru-teleskopets Hyper Suprime-Cam (HSC). Observationen möjliggjorde den första precisa markbaserade mätningen av reflektansegenskaperna av en kometkärna vilket gav nya rön om hur kometer skiljer sig från asteroider och hur de utvecklats över tid.

Kometer är små objekt som huvudsakligen består av is och damm. Man tror att de bildades i det yttre av solsystemet och har förblivit i stort sett oförändrade sedan solsystemets första tid och merparten finns och kommer från Oorts kometmoln i utkanten av solsystemet. Asteroider, däremot är steniga objekt som huvudsakligen finns mellan Mars och Jupiters banor i asteroidbältet.

Under undersökning i  Subaru-teleskopets arkiverade bilder upptäckte de kometen 28P/Neujmin på ett avstånd av mer än 10 astronomiska enheter från solen. Innebärande längre från solen än avståndet till  Saturnus från solen. Anmärkningsvärt nog hade kometen observerats under nästan idealiska förhållanden, nära opposition, där solen, kometen och jorden var nästan perfekt i linje. Detta gjorde det möjligt för teamet att göra den första tydliga markbaserade upptäckten av oppositionens ljusning av en kometkärna.

Upptäckten möjliggjordes av Subaru-teleskopets 8,2 meter stora primärspegel, som kan upptäcka en så svag och avlägsen kometkärna, tillsammans med HSC:s exceptionellt breda synfält  gjorde att kometen dök upp i bilddatan av en slump i observationer gjorda i ett annat vetenskapligt syfte.  Analysen visade att 28P/Neujmin färg på ytan liknar den som mörka, rödaktiga asteroider har. Dessa asteroider har mycket låg reflektans och anses vara rika på vattenbärande material. Resultat som stämmer överens med tidigare studier av asteroider.

Men då forskarna undersökte hur kometens ljusstyrka förändrades nära oppositionen fann de en oväntad skillnad. Dessa mörka asteroider uppvisar generellt bara en måttlig ökning i ljusstyrka när de betraktas nära opposition. I kontrast visade kometen 28P/Neujmin en mycket starkare ljusförstärkning, jämförbar med den hos högreflektans-asteroidtyper. Dr. Takafumi Ootsubo (University of Occupational and Environmental Health) och huvudförfattare till artikeln om fenomenet (se nedan) kommenterar: "Samma arkiv innehåller sannolikt många fler solsystemobjekt som väntar på att hittas. Genom att tillämpa samma observationsmetod på  fler kometer i framtiden hoppas vi kunna avslöja hur ytstrukturerna hos kometkärnor har utvecklats över tid vilket i slutändan ger nya rön i hur solsystemets kroppar bildades och utvecklades till de objekt vi ser idag."

Studien publicerades i Publications of the AstronomicalSociety of Japan (PASJ) den 25 augusti 2026 (Ootsubo et al., "Opposition effect of comet 28P/Neujmin observed with Subaru Hyper Suprime-Cam") 

Säkert finns mycket att finna i all insamlad data som inte analyserats från alla de teleskop som fotograferar universum. Arbeten som ibland medborgarforskare hjälper till med. Oppostion som nämns i inlägget ovan innebär läget då  en komet (eller planet) är i opposition står den i 180 graders vinkel från solen sett från jorden. Detta innebär att när solen går ner i väst, går kometen upp i öst.

När rymdens sten blir meteoriter.

 

Bild https://www.seti.org  En stenmeteorit i NASA Ames Research Centers Arcjet Interaction Heating Facility. En tunn svart linje avgränsar hållaren som bär upp stenen (vänster). Luftflödet går från vänster till höger. Smälta delar strömmar från meteoritytan och en tunn chockvåg syns framför stenen. Källa: Foto: NASA Ames/SETI Institute, med tillstånd av Zev Hoover och Ron Dantowitz, Dexter Southfield Schools/MARS Scientific.

Vi antar att sten skulle avdunsta av den enorma värme och  ljusskenet som genereras vid luftkollisionen," beskriver meteorastronomen och huvudförfattaren till studien (se nedan) Dr. Peter Jenniskens från SETI-institutet och NASA Ames Research Center. "Vi fann istället att först smälter stenen av värmen och sedan fragmenteras den och förlorar massa."

Teamet upptäckte att ett eldklot går igenom sju steg. fas 1 är när den rör sig genom jordens atmosfär. Varje steg formas av olika fysiska processer. Då luften är tillräckligt tät för att skapa en chockvåg framför den fallande stenen. Kollisionen med luftmolekyler värmer stenen och gasen runt omkring tills objektet lyser. Detta är vad vi ser som en meteorit (stjärnfall)."

När stenen faller ner i tätare luft börjar fas 2 och meteoren ses ljusna. Vissa meteorer snurrar snabbt genom att ändra ljusstyrka i ett regelbundet mönster. De snabbast snurrande stenarna i studien gjorde ett helt varv var 0,5 till 5:e sekund. I fas 3 blir meteoren än ljusare och förvandlas till en eldklot. Forskarna fann att smältning nu orsakar det mesta av stenens massförlust. Den snabbt rörliga luften drar bort smält material från ytan och lämnar droppar kvar som fortsätter att avdunsta.

"I laboratoriet kan vi inte generera den mängd strålning som sker i ett naturligt atmosfäriskt inträde i dessa hastigheter," beskriver Eric Stern, tidigare på NASA Ames och nu chefsforskare på Hyperspace Technologies, Inc. "Sten skulle kunna fragmenteras aggressivt men då skulle vi inte förvänta oss den observerade systematik i hur eldbollar blir ljusare."

På cirka 60 kilometer höjd ovan jorden når eldklotet fas 4 genom att lägga sig i en smältjämvikt. Dess ljusstyrka är densamma eller växer i jämn takt. Stenen kan till slut förlora upp till 40 procent av sin massa bara genom att smälta.

Djupare i atmosfären gör högre tryck att berget bryts isär, vilket startar fas 5. Eldklotet kan då flamma upp flera gånger när bitar lossnar.

Forskarna upptäckte att sten börjar brytas sönder när lufttrycket framför stenen bara är ungefär en femtedel av styrkan som uppmätts i meteoriter som hittats på jorden. Man tror att värme och sprickor från tidigare kollisioner i rymden kan förklara varför stenarna bryts tidigare än väntat.

Först vid denna tidpunkt blir den återstående bergarten snabbt mindre och saktar ner avsevärt, snabbare om stenen bryts aggressivt. När baksidan av stenen slutligen bryts sönder i fas 6 ger eldklotet ifrån sig en sista ljus flamma och skickar ut stenbitar snabbt. Eftersom ursprungstenen (meteoren) redan har saktat ner i hastighet är dessa sena utbrott vanligtvis röda istället för det klart gröna som tidigare.

"Den sista störningen skickar fragment ut i högre relativa hastigheter," beskriver Jenniskens. "Vid tidigare fall märkte vi att meteoriter större än cirka 20g tenderade att vara utspridda på en bredare yta och många kom från ytan av den ursprungliga meteorens baksida."

Meteoriterna som når marken började som större bitar, men de smälte mer och bröts sönder ytterligare innan de saktade ner farten tillräckligt för att nå marken och inte brinna upp i atmosfären.

I fas 7 fortsätter smältning och fragmentering tills de sista bitarna saktar ner tillräckligt och sluta lysa.  Vindarna kan sedan blåsa de mörka fragmenten ur kurs när de faller till marken som meteoriter.

Studien kan läsas här.

MeerKAT upptäcker gigantisk laserstråle långt ut i universum

 

Bild https://www.sarao.ac.za  illustration av en galax 8 miljarder ljusår bort (rött), förstärkt av en orelaterad förgrundsskivgalax vilket resulterar i en röd ring. Genom att dela upp radioljuset i olika färger, som ett prisma, avslöjas hydroxyl-gigamasern (övre högra högra regnbågsfärgade linje). Bildkälla: Inter-University Institute for Data-Intensive Astronomy (IDIA).

Hydroxylmegamasrar finns i centrum i en klass av galaxer som kallas ljusstarka infraröda lysande galaxer (LIRG), med fjärrinfraröda luminositet av mer än  hundra miljarder i solljusstyrka.  Dessa mycket höga infraröda ljusstyrkor är  i många fall inte särskilt ljusstarka i synligt ljus. Till exempel är förhållandet mellan infraröd ljusstyrka och ljusstyrka i blått ljus ungefär 80 för Arp 220 platsen där den första  megamasern observerades. 

Astronomer som använder MeerKAT-radioteleskopet i Sydafrika har upptäckt den mest avlägsna hydroxylmegamaser som någonsin upptäckts. Den är belägen i en galax där en sammanslagning med en annan galax pågår i mer än 8 miljarder ljusår bort vilket öppnar en ny gräns för radioastronomi.

Hydroxylmegamasrar är naturliga "rymdlasrar". Här sker extremt ljusstarka radiovåglängdsutkast som uppstår när hydroxylmolekyler i gasrika, galaxer sammanslås. Dessa kosmiska kollisioner komprimerar gas och stimulerar stora reservoarer av hydroxylmolekyler som förstärker radioutsläpp. Den fysiska mekanismen är mycket lik laserljus på jorden, men verkar vid en mycket längre våglängd  cirka 18 centimeter, snarare än av optisk ljus som våra ögon kan se. När detta speciella radioljus är exceptionellt starkt kallas det en megamaser och kan ses som en "kosmisk fyr" som kan ses över stora delar av universum.

Detta upptäckta system, HATLAS J142935.3–002836, är så avlägset att vi ser det som det var när universum var mindre än hälften av sin nuvarande ålder. Det är både det mest avlägsna och mest lysande som vi känner till. Det är så lysande att den förtjänar klassificeringen gigamaser istället för megamaser. Trots sitt avstånd producerade den en förvånansvärt stark signal vilket beror på den kombinerade kraften från MeerKAT och ett fenomen känt som stark gravitationlinsning. 

"Detta system är extraordinärt," beskriver Dr Thato Manamela, SARAO-finansierad postdoktoral forskare vid University of Pretoria och huvudförfattare till den nya studien. "Studieresultat är en kraftfull demonstration av vad MeerKAT kan åstadkomma när det kombineras med avancerad beräkningsinfrastruktur, ändamålsenliga databehandlingspipelines och högutbildad mjukvarusupportpersonal," beskriver professor Roger Deane, medförfattare till studien och chef för Inter-University Institute for Data Intensive Astronomy (IDIA), samt professor vid universiteten i Kapstaden och Pretoria. "Denna synergistiska kombination ger unga sydafrikanska forskare, som Dr Manamela möjlighet att leda banbrytande vetenskap och konkurrera med världens bästa."

"Det här är bara början," beskriver Dr Manamela. "Vi vill inte bara hitta ett system utan hundratals till tusentals. Här vid University of Pretoria genomför vi systematiska undersökningar av universum, bygger nödvändiga beräkningspipelines och algoritmer för att öppna denna observationsfront, och i framtiden med hjälp av radioteleskopet  i Square KilometreArray i Australien då det blir klart.."

Upptäckten understryker Sydafrikas växande ledarskap inom dataintensiv radioastronomi, drivet av det starka partnerskapet mellan IDIA och SARAO för att leverera MeerKAT-vetenskap och förbereda för SKA-eran.

Artikeln om studien är godkänd för publicering i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society Letters och förtrycket kan nås via denna länk: https://arxiv.org/abs/2602.13396.

Solutbrott laboreras i laboratoriet

 

Bild https://www.aip.de En koronamassutkastning på solen, observerad av Solar and Heliospheric Observatory (SOHO). Sådana händelser inträffar regelbundet vid solen, men observeras mycket sällan på andra stjärnor. Credit: SOHO/ESA/NASA.

Ett internationellt team av astrofysiker och plasmafysiker har gett det första experimentella beviset på att starka magnetfält runt aktiva stjärnor kan undertrycka koronamassutkastningar helt. Detta ger ledtrådar till varför massiva stjärnutbrott sällan observeras på andra stjärnor än solen.

Koronamassutkastningar (CME) är gigantiska utskjutningar av enorma mängder magnetiserad plasma från en stjärnas atmosfär ut i rymden. De spelar en stor roll för  att forma stjärnutvecklingen, driva mass- och rörelsemängdsmomentförlust samt påverka rymdvädermiljöerna på planeter runt stjärnan. Utkastningar observeras regelbundet på solen men upptäcks mycket sällan på andra stjärnor.

Studien har  nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften "Physical Review Letters". Förffare var S. N. Chen, K. Burdonov, W. Yao, J-D. Alvarado-Gómez et al. Titel “Experimental evidence for coronal mass ejection suppression in strong stellar magnetic fields” och kan läsas här, 

"Den unika kombinationen av teori, laboratorietester och numeriska simuleringar utgör de första experimentella bevisen som stöder en långvarig förutsägelse den att stjärnors magnetfält kan begränsa storskaliga solutbrott." förklarar Julián D. Alvarado-Gomez, seniorforskare vid forskargruppen för stjärnfysik och exoplaneter vid Leibnizinstitutet för astrofysik i Potsdam (AIP).

Alvarado-Gomez bidrog med astrofysiskmodellering som kopplar laboratorieexperimenten till verkliga stjärnmiljöer. Med hjälp av skalningslagar som troget återger astrofysiska förhållanden genererade det internationella teamet laserdrivna plasmaflöden i laboratoriet för att efterlikna kärnan i stjärnornas CME. När plasman utsattes för relativt svaga omgivande magnetfält spred den sig fritt.

 Starkare magnetfält orsakade dock att flödet fragmenterades, blev instabilt och slutligen upphörde helt. "Detta kom som en överraskning när vi ökade magnetfältets styrka och observerade förändringen i beteendet hos det propagerande plasmat, men detta är kärnan i experimentell upptäckt", beskriver Julien Fuchs, dåvarande seniorforskare vid LULI/CNRS i Frankrike och numera professor vid Technion i Israel.

Resultaten har också viktiga implikationer för exoplaneter. CME representerar en extrem form av stjärnväder i rymden och som kan förändra planetatmosfärer eller förändra deras kemiska sammansättning vilket därmed påverkar planeternas långsiktiga möjligheter för att liv kan finnas där. Om många CME:er är magnetiskt undertryckta kan vissa exoplaneter exponeras för en mindre fientlig rymdmiljö än tidigare förväntat, vilket förbättrar deras chanser att behålla atmosfärer under miljarder år.

Forskningen stöddes av European Research Council (ERC) Project GENESIS, ELI-NP, Rumäniens ministerium för forskning och innovation, USA:s National Science Foundation (NSF) samt stora franska och europeiska högpresterande datorinfrastrukturer.

Man undrar varför vår sol har så svagt magnetfält och om det är  anledningen till att detta resultat av mängder av koronautkast fick atmosfären på Mars att försvinna till stor del? Kanske även detta påverkade Venus så den blev en död planet. Men då inställer sig frågan utan svar varför klarade sig Jorden så bra och fick sina skyddande sfärer?

Planeters materia bildades mycket tidigare än man tror.

Bild wikipedia När en stjärna är mycket massiv kan gammastrålarna som produceras i dess kärna bli så energirika att en del av denna energi dräneras för produktion av partikel- och antipartikelpar. Det resulterande fallet i detta strålningstryck gör att stjärnan delvis kollapsar under sin egen enorma gravitation. Efter denna våldsamma kollaps följer okontrollerade termonukleära reaktioner (inte visade på bilden) och stjärnan exploderar.

Dessa explosioner, kända som 'Pop III-supernovor', var universums första bildningsplatser för de grundämnen som som sedan  byggde upp planeter och i slutändan liv.

Dr Daniel Whalen, från University of Portsmouths Institute of Cosmology and Gravitation, beskriver: "Vår nya artikel, där min doktorand Chris Jessop körde den första delen av simuleringskedjan, visar att föregångare till jordiska planeter kan bildas runt l långlivade stjärnor med låg massa i spillrorna från de första kosmiska explosionerna 100 miljoner år efter Big Bang.

"För att sätta detta i perspektiv är universum ungefär 13,8 miljarder år gammalt, så detta är anmärkningsvärt tidigt i kosmisk historia."

Byggstenarna till stenplaneter kan ha börjat bildas bara 100 miljoner år efter Big Bang långt innan de första galaxerna  enligt ny forskning från University of Portsmouth.

Forskare hade tidigare antagit att planetbildning var en långsam process som egentligen bara kom igång flera miljarder år in i universums historia men en ny studie har visat att det skedde mycket tidigare än någon tidigare trott.

Några av de allra första stjärnorna i universum var enorma och avslutade sin existena i kraftfulla explosioner. Dessa explosioner spred enorma mängder av de kemiska grundämnen som behövdes för att bygga upp planeter, såsom kol, syre och järn i den omgivande gasen.

En särskild typ av supernova en Pair-instability supernova . En så kraftfull nova att den kan spränga ut mer än 100 gånger solens tunga grundämnesmassa i en enda explosion ”Citat wikipedia översatt från engelska "en typ av supernova som förutspås inträffa när parbildning produktionen av fria elektroner och positroner vid kollisionen mellan atomkärnor och energirika gammastrålar – tillfälligt minskar det interna strålningstrycket som stöder en supermassiv stjärnas kärna mot gravitationskollaps.  Detta tryckfall leder till en partiell kollaps, vilket i sin tur orsakar kraftigt accelererad förbränning i en okontrollerad termonukleär explosion vilket resulterar i att stjärnan förintas utan att lämna kvar en stjärnrest".

Detta material kan berika närliggande gasmoln till förvånansvärt höga koncentrationer av tunga grundämnen. Dessa berikade moln kan sedan kollapsa under gravitationen och bilda en virvlande skiva av material runt en ung stjärna, ungefär som skivan som vårt eget solsystem bildades från.

Våra fynd tyder på att förutsättningarna för planetbildning kan ha funnits mycket tidigare än man tidigare trott. Om så är fallet väcker det en intressant fråga: kan potentiellt beboeliga världar ha uppstått mycket tidigare i universums historia också?

Astrofysiker Dr Whalen beskriver: "I våra datorsimuleringar av det tidiga universum fann vi en sådan skiva runt en ung stjärna som är ungefär 70 procent så massiv som solen. Inom den skivan samlades tillräckligt med fast material för att skapa flera jordmassor av planetbyggstenar på ungefär samma avstånd från stjärnan som jorden är från solen.

"Mest överraskande var att skivan också innehöll betydande mängder vatten endast några gånger mindre än vad som fanns tillgängligt när vårt eget solsystem bildades. Detta innebär att eventuella planeter som bildades där potentiellt kan ha fått vatten på liknande sätt som jorden, som tros ha fått mycket av sitt vatten från material som blev kvar under planetbyggandet.

"Våra fynd tyder på att förutsättningarna för planetbildning kan ha funnits mycket tidigare än man tidigare trott. Om så är fallet  kan potentiellt beboeliga världar ha uppstått mycket tidigt i universums historia."

The paper is published in The Astrophysical Letters Journal Tyvärr har jag inte hittat den och kan ej förmedla en länk till studien.

En stjärna kretsar så nära Vintergatans supermassiva svarta hål att den påverkas

 

Bild https://www.eso.org  Very Large telescope i Chile avbildat rörelsen från stjärnan S301 kring Sagittarius A* (Källa: ESO/GRAVITY collaboration)

Den hittills snabbast stjärna  i hastighet i Vintergatan som kretsar kring det fyra miljoner solmassor tunga svarta hålet i vintergatans centrum runt det svarta hålet Sagittarius A* upptäcktes   nyligen  med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope Interferometer (ESO:s VLTI i Chile). Den når en hastighet av 25 000 km/s i sin bana runt det svarta hålet. Dess beteckning är S301.

S301 kommer närmare det svarta hålet än någon annan känd stjärna och passerar så nära att den påverkas av det svarta hålets rotation. ”Det speciella är att den kretsar kring Sagittarius A* i en mycket tät omloppsbana med en period av endast 8,7 år och därför kommer så nära det svarta hålet motsvarande endast 12 gånger jordens avstånd till solen. Det är exempellöst.”, beskriver Felix Mang, doktorand vid MPE och författare till studien som publicerades nyligen i Nature. 

Då den kommer som närmst det svarta hålet färdas stjärnan med en hastighet av cirka 25 000 kilometer per sekund 100 000 gånger snabbare än ett kommersiellt flygplan eller drygt 8 % av ljusets hastighet vilket gör den till den snabbaste stjärnan i Vintergatan. S301 kommer också närmare Sagittarius A* än någon annan stjärna som hittills observerats ungefär på samma avstånd från det svarta hålet som Saturnus avstånd från solen. Det gör den till den först kända stjärna som kan användas för att direkt mäta rotationen hos ett svart hål.

Liksom de flesta objekt i vårt universum förutspår astronomerna att Sagittarius A* roterar. Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori drar ett roterande svart hål med sig rumtiden och vrider den vilket påverkar omgivande stjärnors banor. Effekten är starkast för objekt som kretsar mycket nära snabbt roterande svarta hål.

"Med hjälp av denna stjärna hoppas vi att inom de närmaste tio åren kunna mäta det svarta hålets rotation", beskriver Mang. MPE-forskaren Stefan Gillessen, som också hade en ledande roll i den nya studien. Han tillägger: ”För första gången skulle vi faktiskt kunna mäta rotationen hos ett massivt svart hål direkt vilket skulle innebära ett viktigt test av Einsteins teori.”

Juan Osorno, astronom vid LIRA Observatoire de Paris–PSL, Frankrike vilken också hade en nyckelroll i studien, tillägger: ”Utan denna stjärna skulle vi behövt mäta andra stjärnors rörelse i flera decennier för att ha en chans att mäta det svarta hålets rotation.”

Att hitta S301 som är två miljarder gånger svagare i ljusstyrka än Betelgeuse (den orangea stjärnan i stjärnbilden Orion) på himlen var ingen enkel uppgift. Forskarna använde VLTI, en anläggning vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile, och dess GRAVITY-instrument, som efter en infrastrukturuppgradering nu benämns GRAVITY+. VLTI:s stora kraft ligger i dess förmåga att kombinera ljuset från fyra 8-metersteleskop för att skapa ett "virtuellt" teleskop med 15 gånger högre upplösning än ett enstaka 8-metersteleskop.

"Paranalobservatoriet är det enda i världen där man kan göra den här typen av observationer eftersom inget annat observatorium har fyra 8-metersteleskop som tillsammans kan fungera som en interferometer", beskriver medförfattaren Frank Eisenhauer, chefsforskare för GRAVITY+ och MPE.

Med GRAVITY och GRAVITY+ lyckades forskargruppen få en första glimt av stjärnan våren 2023 och de har sedan dess följt dess rörelse för att kunna bestämma dess omloppsbana. Astronomerna kunde också spåra rörelsen för S301 tillbaka till 2017 och se att den senast närmade sig det svarta hålet i början av 2023. Stjärnans omloppsbana, plus det faktum att stjärnor inte kan bildas så nära ett massivt svart hål indikerar att den ursprungligen ingick i ett dubbelstjärnpar som slets isär av tidvattenkrafterna från Sagittarius A*. I processen blev S301 fångad av det svarta hålets gravitation medan dess följeslagare kastades ut med stor hastighet troligtvis tillräcklig hög för att stjärnan skulle lämna galaxen helt och hållet.

Uppföljande observationer med GRAVITY+ och MICADO-instrumentet på ESO:s kommande Extremely Large Telescope (ELT) kommer att vara avgörande för att kunna följa rörelsen för S301 under det kommande decenniet och under dess nästa närpassage 2031. Att observera minst två kompletta omloppsbanor för S301 gör att dess bana kan beräknas med tillräckligt hög precision för att direkt bestämma rotationen för Sagittarius A* för första gången. "Det skulle vara en dröm som går i uppfyllelse”, påtalar Mang.

Sammanslagningsmysteriet i Vintergatans början löst.

 

Bild https://science.nasa.gov  För ungefär 12 miljarder år sedan kolliderade en dvärggalax känd som LKH med den unga Vintergatan och blev en del av denna. Ovan konstnärs koncept skildrar  kollisionen. NASAs Hubbleteleskop har avslöjat säkra bevis för denna kollision genom att studera klotformade stjärnhopar. Illustration: NASA, ESA, Joseph Olmsted (STScI)

Vintergatan, växte till sin nuvarande storlek delvis genom att slås samman med  mindre galaxer. Nu visar nya data från NASAs Hubble-teleskop definitiva bevis på att en dvärggalax slogs samman med  Vintergatan i de tidigaste faserna av dess utveckling. Upptäckten ökar vår kunskap om galaxens historia 1,8 miljarder år längre tillbaka i tiden än vi tidigare haft kunskap om. Den senaste massiva sammanslagningen i vår galaxs historia ägde rum med en dvärggalax i Skyttens stjärnbild och började för över 6 miljarder år sedan och pågår än idag. När forskarna blickar tillbaka i än mer avlägsen tid upptäckte de att Vintergatan slukade en annan dvärggalax kallad Gaia-Sausage-Enceladus  för 10 miljarder år sedan. Denna uråldriga sammanslagning påverkade i hög grad strukturen på vintergatans skiva. Andra, mindre sammanslagningar skedde mellan de nämnda två.

Men vår galax historia slutar inte där. Både observationer och simuleringar har antytt att en annan stor sammanslagning föregick dessa två även om detaljerna kring händelsen har debatterats kraftigt. Hubbleteleskopet har nu avslöjat definitiva bevis på en tidigare sammanslagning som ägde rum för cirka 11,8 miljarder år sedan bara 2 miljarder år efter Big Bang.

"Vi vet ännu inte hur Vintergatan galaxen där började byggas upp," påtalar Davide Massari, huvudförfattare till Astrophysics and Space Science Observatory of Bologna i Italien. Enorma astronomiska undersökningar och precisionsdata från rymdfarkoster som ESA:s (Europeiska rymdorganisationens) Gaia-uppdrag har varit avgörande för att pussla ihop galaxens historia. Ju längre bak i galaxens historia forskare försöker se  desto svårare blir det att avgöra vad som hänt. När vår galax var ung var den mindre och lika i storlek som galaxerna den krockade med. Det var också mer kaotiskt, och det är möjligt att tecknen på sammanslagningar har suddats ut under tidens gång.

Forskare använde Hubbleteleskopet för att studera några av Vintergatans klotformiga stjärnhopar bestående av enorma, ungefär sfäriska samlingar av tiotusentals till några miljoner stjärnor. Klotformiga stjärnhopar innehåller några av de äldsta stjärnorna i vintergatan och de kan fungera som kosmiska arkeologiska platser som bevarar stjärnor från andra galaxer som Vintergatan har sammanslagits med.

"Tack vare den höga upplösningen och djupet i Hubble-avbildningen kunde vi mäta åldern och metallinnehållet i dessa kluster med en aldrig tidigare skådad precision," beskriver Chiara Zerbinati, medförfattare till studien vid universitetet i Bologna i Italien. "I kombination med mätningar från Gaia gjorde detta det möjligt att särskilja en population av klotformade hopar som skiljer sig från de andra.

Teamet analyserade Hubbles observationer av 39 klotformiga stjärnhopar i de inre av 20000 ljusåren i vår galax avståndmässigt, där bevis på de äldsta sammanslagningarna bör bevarats. De förväntade sig att analysen skulle innehålla klotformiga hopar som bildats inom den unga Vintergatan samt sådana som  Gaia-Sausage-Enceladus-dvärggalaxen som för cirka 10 miljarder år sedan slogs samman med det som skulle bli vintergatan. Med hjälp av Hubble fastställde de att det fanns en tredje population av klotformiga hopar i galaxens inre regioner. Teamet fann att dessa kluster är äldre än de som samlades in vid Gaia-Sausage-Enceladus-sammanslagningen, men yngre än de stjärnor som kom till i Vintergatan oavsett metallinnehåll. Dessa hopar kom därför från en separat och ännu tidigare sammanslagning.

Resultaten publicerades nyligen i en artikel tidskriften Nature Astronomy. 

Men något vi aldrig kan visa är vilken dvärggalax eller stjärnsamling som kan ses som utgångssamlingen till det som skulle bli vintergatan om nu inte det svarta hålet i centrum är det som är vintergatans  början.  

Så har troligen Mars måne Deimos bildats

 

Bild wikipedia En bild av Deimos tagen av Viking 1 sonden som sändes upp 1975.

Deimos är den mindre och yttersta av Mars två månar. Oval form med en djup sänka vid sin sydpol. Till skillnad från sin kraftigt ärrade systermåne Phobos är Deimos täckt av ett löst lager damm ett så kallat regolitlager vilket ger ett slätt och dammigt utseende. Även om många rymdsonder har gett alltmer detaljerade bilder av dess yta under de senaste decennierna är ursprunget till skräplagret (damm och sten) och sänkan vid sydpolen oklart.  För att undersöka hur sänkningen och ytstrukturen i Deimos kan ha bildats använde forskare Berns SPH-kod (Bern Smoothed Particle Hydrodynamics (SPH)"-koden), utvecklad vid universitetet i Bern under två decennier.

Utformad för att simulera kollisioner mellan asteroider, kometer eller planeter. Med Berns datorkod bryts kolliderande kroppar ner i miljontals partiklar vars beteende vid kollision styrs av interaktionen mellan olika slag av variabler såsom gravitation, densitet och materialstyrka.

Universitetet i Bern är en global ledare inom numerisk modellering av nedslag och metoden användes även till att simulera kollisionen mellan NASAs DART-farkost och asteroiden Dimorphos. 

"Koden körs på ett högpresterande datorkluster här vid universitetet i Bern och är en av de få koderna som kan utföra denna typ av simulering," förklarar studieledaren Sabina Raducan, som bland annat är medordförande i Hera Impact Physics Working Group  för ESAs Hera-uppdrag. I många simuleringar varierade i storlek, hastighet och nedslagsvinkel på ytan liksom Deimos inre struktur. "Vi genomförde ungefär hundra datorsimuleringar där varje simulering tog ungefär en vecka." Forskarna jämförde sedan dessa simuleringar med observationsdata från ESAs rymdsond. Studiens resultat pekar tydligt på scenariot att det var en asteroid som slog ner i en 45-graders vinkel med en diameter på cirka 320 meter som orsakade den observerade Sydpolssänkningen och resulterade i månens ovala form.

Det förklarar även det tunna lager av regolitt som observeras över hela månen. Under kollisionen kastades stora mängder material ut över ytan vilket täckte många av ytformationerna på vissa ställen till ett djup av mer än tvåhundra meter. "Vår simulering visar alltså att en enda kollision var tillräcklig för att forma Deimos nuvarande landskap," förklarar medförfattaren till studien Martin Jutzi från the Division of Space Research and Planetary Sciences (WP) vid universitetet i Bern som även är medordförande i Hera Impact Physics Working Group. "Nedslaget var tillräckligt våldsamt för att omfördela material globalt, men inte så starkt att det det krossade månen."

Studien skrevs av ett internationellt forskarteam under ledning av Dr. Sabina Raducan, i samarbete med bland andra Observatoire de la Côte d'Azur, University of Arizona och University of Tokyo. Raducan var forskare vid avdelningen för rymdforskning och planetvetenskap (WP) vid Fysikinstitutet vid universitetet i Bern fram till oktober 2025 och är nu programchef för science vid International Space Science Institute samt senior fellow vid Vrije Universiteit Brussel. Med hjälp av högupplösta datorsimuleringar från "Bern Smoothed Particle Hydrodynamics (SPH)"-koden kunde forskarna visa att den karakteristiska sänkan nära Deimos sydpol troligen bildades av en enda, icke-destruktiv asteroidnedslag. Studien är den första vetenskapliga publikationen som använder data från förbiflygningen av Deimos av ESA:s rymdsond Hera, som för närvarande är på väg till den avlägsna asteroidmånen Dimorphos. Studien publicerades i NatureAstronomy.  

Säkert helt riktiga resultat och slutsatser av månens bildande anser jag.

NASA-ingenjörer lyckades förlänga Voyager 2:s uppdrag

 

Bild NASAs rymdfarkost Voyager 2 som avbildas i denna konstnärs koncept, har tillräckligt med kraft för att fortsätta driva tre vetenskapliga instrument i interstellär rymd längre än väntat tack vare skicklig ingenjörskonst av teamet på NASA.  NASA/JPL-Caltech

Ingenjörer vid NASAs Jet Propulsion Laboratory har framgångsrikt frigjort kraft på Voyager 2 vilket förlänger hur länge rymdfarkosten kan fortsätta ta emot och sända information.

Smeknamnet "Big Bang" innebar insatsen och innebar att samtidigt stänga av vissa strömförsörjningsenheter och ersätta dem med lågströmsalternativ samtidigt som farkosten förblir tillräckligt varm för att fungera.

Voyagers 1-2 får sin kraft från radioisotop-termoelektriska generatorer innebärande apparater som omvandlar värme då plutonium omvandlas till elektricitet. På grund av att plutoniumförsörjningen ständigt minskar förlorar farkosterna cirka 4 watt effekt per år. Efter nästan ett halvt sekel sedan uppskjutningen har farkosternas effektmarginaler blivit mycket små vilket kräver att teamet lyckas hitta sätt att spara energi genom att stänga av icke-nödvändiga enheter och system.

Sedan 2024 har den minskande strömförsörjningen inneburit att de tvingats stänga av två vetenskapliga instrument på varje Voyager-farkost (varje farkost har 10 instrument flertalet tidigare  av de som endast användes för uppdragets planetmöten i vårt solsystem). Utan BigBang aktiviteten skulle man tvingats  stänga av något annat instrument på Voyager 2 innan slutet av 2026. Besparingarna bör ge kraft för att hålla dess tre instrument igång minst ett extra år.

Teamet planerar att genomföra samma byte på Voyager 1 som är längre bort från jorden än Voyager 2 och att slutföra detta under de kommande månaderna.

Voyager 2 sköts upp av NASA den 20 augusti 1977 några dagar efter Voyager 1. De befinner sig nu i den interstellära rymden (stjärnrymden) utanför solsystemets heliosfär på ett avstånd av ungefär 21 miljarder kilometer från jorden. Det är spännande att följa både Voyager 2 och Voyager 1 vem vet vad de upptäcker långt därute. Det kan göras i realtid genom att följa denna länk. 

Sprider sig högenergipartiklar i jordens strålningsbälten slumpmässigt eller inte.

 

Bild wikipedia Jordens inre och yttre strålningsbälten (van Allenbältena).

Medförfattaren till en studie om fenomenet Dr Oliver Allanson vid University of Birmingham beskriver "I över 60 år har forskare tolkat observationer i strålningsbältet som bevis på att partiklar sprider sig genom rymden på ett slumpmässigt och diffust vis. Nya fynd utmanar dessa antaganden om hur strålningsbälten fungerar vilket tyder på att vi kanske måste ompröva hur vi tolkar och förutsäger farliga rymdmiljöer runt jorden och andra planeter därute.

"Strålningsbälten innehåller högenergirika partiklar som kan skada satelliter, störa kommunikationen och påverka rymduppdrag. Vår studie antyder stora konsekvenser för hur forskare tolkar rymdfarkostdata och bygger modeller för partikelacceleration och transporter. Dessa bör efter  decennier nu omtolkas."

När en rymdfarkost färdas genom strålningsbältena tar den prov på partiklar som rör sig runt Jorden  i något olika hastigheter. På grund av dessa hastighetsskillnader liknar välorganiserade partikelstrukturer mycket vad som skulle förväntas om partiklar slumpmässigt sprids av vågor.

Huvudförfattaren till studien (se nedan) Dr Adnane Osmane från Helsingfors universitet beskriver: "Våra resultat visar att vissa observationer också kan förklaras av en fundamentalt annorlunda process. Huvudbudskapet är inte att diffusion inte sker, utan att observationer ensamma inte alltid kan skilja mellan diffus och icke-diffus transport.

"Detta har viktiga konsekvenser för hur vi tolkar rymdfarkosters insamlade data och utvecklar modeller av farliga rymdmiljöer runt jorden och andra planeter. Om olika fysiska processer kan se likadana ut i observationerna måste vi vara försiktiga med hur vi drar slutsatser om den underliggande fysiken."

Högenergipartiklarna i jordens strålningsbälte kan verka sprida ut sig slumpmässigt även när de rör sig på ett förutsägbart sätt. Detta beror på att rymdfarkostobservationer naturligt suddar ut den finskaliga strukturen hos partikelpopulationen (genom ex själva farkostens rörelser eller betraktningsriktning), visas i en ny studie.

Genom att publicera sina resultat i Physical Review Research visar forskarteamet från International Space Science Institute (ISSI) under ledning av University of Birmingham och Tjeckiska vetenskapsakademin att partiklar som rör sig på ett 'förutsägbart' sätt kan skapa mönster som liknar slumpmässiga rörelser eller 'diffusion' när de observeras av en rymdfarkost.

Ja vid mätningar av fenomen som detta bör man alltid ta hänsyn tull vem som mäter och var det mäter och riktningen och rörelsen av mätutrustning i detta fall rörliga farkosters mätningar.

CismoCub ska lyssna från månens baksida.

 

Bild https://www.cam.ac.uk  Konstnärs intryck av Cosmo Cube. Källa: Surrey Space Technology Lts

Ett internationellt forskarteam under ledning från University of Cambridge kommer att använda månens mörka sida som en 'sköld' så allt radiobrus från jorden stoppas till  satelliten  CosmoCube  då dennas uppdrag blir att lyssna efter en svag a signaler från det allra tidiga universum.

Den radiosignal det lyssnas efter är  21-centimeterslinjen, en signal som sänds ut av väteatomer under perioden mellan efterglöden från Big Bang den kosmisk gryning då kärnfusion lyste upp de första stjärnorna. Ingen har direkt observerat denna era tidigare.

Att upptäcka signalen från mer än 13,5 miljarder år tillbaka är extremt svårt med jordbaserade teleskop, då jordens jonosfär blockerar rätt frekvenser, och störningar från FM-radio, satelliter och telekommunikation dränker den.

Månen utgör  en naturlig sköld. När CosmoCube kretsar runt månens bortre sida kommer den att vara skyddad från alltbrus från jorden under ungefär 40 minuter per tvåtimmarsbana. Under ett förväntat tvåårigt uppdrag kommer farkosten att samla in 1000 timmar data om en av universums sista outforskade perioder vilket hjälper oss att förstå hur universum gick från mörkt och nästan tomt till den komplexitet vi ser idag.

Uppdraget har fått finansiering från den brittiska rymdmyndigheten, och forskarna hoppas att CosmoCube kan skjutas upp inom de närmaste fem åren. Detaljer om projektet har publicerats i tidskriften Nature Astronomy under titeln  Eloy de lera Acedo et al. The CosmoCube lunar mission for probing the dark ages and cosmic dawn via 21-cm cosmology.  

Det blir störningsfritt sökande till stor del, från jordens radiobrus.

En upphittad meteorit från Mars ger ledtrådar till Mars förflutna

 

Bild https://www.eurekalert.org  Konstnärs skildring av jättelikt nedslag som inträffade på Mars för 4,5 miljarder år sedan. Nedslag  som dessa frigör bitar av nedlaget från planeten och kastar ut dem i rymden vilka kan hamna på jorden. Forskare vid Boston College har fastställt att en meteorit som upptäcktes i Algeriet 2019 härstammar från Mars och är 1,27 miljarder år gammal.

Stenar från Mars måste slås bort från planetens yta genom  någon form av nedslag vilket har begränsat antalet prover som forskare har tillgång till för studier. Men   cirka 400 meteoriter är hittade på jorden som är fragment från nedslag på Mars. Prover från den vanligaste gruppen av magmatiska marsbergarter kallade shergottymeteoriter som tidigare hittats har nästan alla varit under 600 miljoner år gamla. 

Mellan den tidpunkten och de näst äldsta karaktäriserade shergottymeteoriterna går tillbaka 2,4 miljarder år däremellan finns ett ungefär 1,8 miljarder år långt glapp i förståelsen av Mars geologi och historia, en period då forskarna inte haft några shergottymeteoriter för att berika information om geologisk aktivitet på Mars, beskriver rapportens medförfattare vid Boston College Professor of Earth and Environmental Sciences Ethan Baxter.

Teamet har nu studerat en marsmeteorit kallad Northwest Africa (NWA) 13441 som upptäcktes i Algeriet 2019. Baxters team vid BC fick ett litet prov av denna från en kollega vid Appalachian State University som rengjordes och krossades, samt en tunn bit  NWA 13441 monterad på en glasskiva.

Provet hade ännu inte karaktäriserats. I samarbete med kollegor från Scripps Institution of Oceanography och Storbritanniens The Open University satte Baxters team igång för att bekräfta det misstänkta marsianska ursprunget fastställa dess kristallisationsålder och analysera dess kemiska sammansättning jämfört med andra marsmeteoriter.

Centralt i studien var analysen av neodym, ett naturligt förekommande men sällsynt grundämne som består av sju isotoper. Neodym-isotopsammansättningen i provet stämmer överens med värdet för det ursprungliga i solsystemet, till skillnad från alla andra shergottymeteoriters, rapporterade teamet. 

"Marsmeteoriter av denna typ är antingen yngre än 600 miljoner år gamla, eller ungefär 2,4 miljarder år gamla," beskriver medförfattaren Dylan M. Seal, doktorand i BC. "Vi daterade detta prov till att vara 1,273 miljarder år gammalt, vilket fyller ett ungefär 2 miljarder år långt gap där vi inte hade några shergottyprover för att ge information om magmatisk och vulkanisk aktivitet på Mars under den persioden." Mars bildades mycket snabbt, noterar Seal, mindre än cirka 5 miljoner år efter solsystemets tillkomst. På Mars finns inte plattektonik som på jorden vilket gör att dessa tidigt bildade sammansättningar är orörda.

Förutom dess ålder på 1,27 miljarder år var meteoritens kondritiska initialisotopsammansättning lika överraskande vilket ger viktiga nya gränser för de processer som skedde i  solsystemet tidigaste tid  då Mars bildades, rapporterade Baxter och Seal tillsammans med medförfattarna Melody Z. Chen  grundutbildningsforskare och tidigare postdoktoral forskare och nuvarande Lunar and Planetary Institute-forskaren Robert W. Nicklas.

Baxter beskriver att hans laboratorium vid Boston College fortsätter att studera det viktiga meteoritprovet tillsammans med grundutbildningsstudenter och externa samarbetspartners.

"Vårt mål är att analysera ytterligare isotopsystem som hjälper oss att bättre förstå hur detta unika prov relaterar till andra marsianska meteoriter på Mars tidigaste tid," beskriver Baxter.

Studien kan läsas i Geochimica et Cosmochimica Acta med titeln Implications for martian mantle reservoirs from petrogenesis of the 1.27 Ga olivine-phyric shergottite Northwest Africa 13441

Fortfarande finns mycket kvar att lära och förstå av vad Mars är i dag och dess historia för att inte tala om vad Mars kanske kan betyda för mänskligheten en i framtiden.

Antineutrinos strålar ut från avstängt kärnkraftverk

 

Bild wikipedia Antineutrino är en antimateria-version av neutrinon. Antineutrinon har samma massa som neutrinon men motsatt laddning. Neutrinor är elektromagnetiskt neutrala. De har ingen elektrisk laddning eller magnetiskt moment men de har en annan typ av laddning i form av leptonnummer. Leptonerna för en antineutrino är alltså motsatta de från en neutrino.

Fast kärnreaktorer stängs av fortsätter  radioaktiva, långlivade fissionsprodukter att sönderfalla i månader eller till och med år och producerar ett svagt flöde av en specifik typ av partiklar som kallas antineutriner. (Anti)neutriner är de lättaste och mest svårfångade kända partiklarna i universum, vilket gör att de kan fly ohindrat från både reaktorn och den omgivande reaktorskärmen.

Forskare inom Double Chooz-samarbetet har nu för första gången mätt detta kvarvarande antineutrinoutsläpp. Studien, som nyligen publicerades i Physical Review Letters, var under ledning av Anthony Onillon och Thierry Lassere från Max-Planck-Institut für Kernphysik (MPIK) i Heidelberg, Tyskland. Studien visar att antineutrinodetektorer kan undersöka kärnreaktorer även under avstängningsperioder, vilket öppnar nya perspektiv för reaktorövervakning, kärnsäkerhet och skyddsåtgärder. Studien  publicerades den 4 augusti 2026 i Physical Review Letters

Mätningen utfördes vid kärnkraftverket Chooz i norra Frankrike. Double Chooz-detektorn är placerad under jord på ett avstånd av cirka 400 meter från de två reaktorkärnorna. Detektorn innehåller mer än 30 kubikmeter flytande scintillator, ett material som avger små ljusblixtar när en antineutrino interagerar inuti detektorn.

"Antineutriner interagerar extremt sällan med materia. Men när de interagerar inom Double-Chooz-detektorn produceras en karakteristisk dubbelljussignal som kan särskiljas från bakgrundshändelser", förklarar Thierry Lasserre från den oberoende forskargruppen OMINA även denna vid MPIK. Detta gör det möjligt för forskare att identifiera reaktorns antineutriner.

I samarbetet analyserades 17,2 dagars data som samlats in medan båda reaktorenheterna var helt avstängda. Under denna period observerade detektorn omkring 100 antineutrinokandidathändelser som härstammade från kvarvarande radioaktivitet i reaktorkärnorna och i närliggande kylbassänger för förbrukat bränsle.

Den uppmätta signalen stämmer anmärkningsvärt väl överens med detaljerade simuleringar av det kvarvarande kärnbränslelagret och sönderfallet av långlivade fissionsprodukter. Detta utgör den första direkta experimentella valideringen av prognoser för antineutrinoutsläpp från avstängda reaktorer och använt bränsle.

"Hittills har reaktorantineutrinoexperiment främst fokuserat på reaktorer i drift där antineutrinoflödet är mycket större. Att upptäcka den lilla kvarvarande signalen efter avstängning krävde exceptionellt låga bakgrunder och noggranna analystekniker utvecklade i Double Chooz-samarbetet under många år", tillägger Dr Onillon.

Nyligen presenterades de första resultaten från JUNO-TAO, (Jiangmen Underground Neutrino Observatory) på Neutrino 2026 här visades att denna nya riktning redan utforskas i andra experiment. Genom att analysera reaktoravstängningsdata syftar TAO till att isolera den svaga antineutrinosignalen från använt kärnbränsle. Double Chooz-resultatet ger nu den första publicerade referenspunkten för att förstå denna kvarvarande glöd från avstängda reaktorer och använda bränslepooler.

Resultatet visar att antineutrinodetektorer i framtiden kan ge information inte bara under reaktordrift utan även under underhållsperioder och efter avstängning. Sådana mätningar kan bli relevanta för oberoende verifiering av reaktorstatus och förbrukningsbränsleinventarier.

Double Chooz designades ursprungligen för att studera neutrino-oscillationer och spelade en nyckelroll i mätningen av neutrinoblandningsvinkeln θ13, en grundläggande parameter som beskriver hur neutriner transformeras mellan och av olika typer när de rör sig. Denna mätning öppnar vägen för framtida studier av materia-antimateria-asymmetrier i neutrinosektorn. Med detta nya arbete har experimentet uppnått ytterligare en förstaplats i att observera det svaga neutrinoskenet som finns kvar efter att en reaktor stängts av.

Ett nytt fenomen upptäckt tolkat som en svart hål stjärna

 

Bild: iStock; Jose-Luis Olivares Jose-Luis Olivares, MIT (Massachusetts Institute of Technology) Stjärnan (till vänster) kan ses och tolkas som en tät gasboll som drivs av kärnfusion i sitt centrum. Svarta hål (centrum) växer vanligtvis genom att konsumera materia via en pannkaksliknande ackretionsskiva. Svarta hål-stjärnor (till höger) representerar en ny sorts objekt spirande svarta hål insvepta i tät gas så att de effektivt strålar ut på ett stjärnliknande vis.

"Vår bild av detta objekt utvecklades mycket snabbt," beskriver huvudförfattaren Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKItill  en artikel som publicerats nyligen i tidskriften Nature. 

Studiens medförfattare är MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research MKI:s direktör Robert Simcoe, Bruno B. Rossi-professor i experimentell fysik; och Wendy Sun '26, tillsammans med samarbetspartners från flera andra institutioner.

James Webb Space Telescope (JWST) upptäckte den ljusröda pricken i  universum  några hundra miljoner år efter Big Bang. Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKI) beskriver. "Vi tror att det finns ett centralt svart hål som är 100 000 gånger massivare än vår sol. Runt detta svarta hål  finns ett mycket utsträckt gashölje som ser ut som en stjärna och som är  lika stort som vårt solsystem."

Om den klarröda pricken verkligen är en stjärna i svart hål, skulle det hjälpa till att lösa identiteten på andra mystiska "små röda prickar" som har dykt upp i nästan varje djuprymdbild JWST hittills tagit.

"Dessa små röda prickar verkar finnas överallt i det tidiga universum men försvinner i princip till nutid," beskriver Naidu. "Vad exakt dessa objekt är har varit ett av de mest omdebatterade ämnena sedan teleskopet upptäckte dem."

Upptäckten gjorde Naidu och hans kollegor då de letade efter de mest avlägsna och tidigaste galaxerna, som en del av en undersökning som de kallade "Mirage eller Miracle" (MoM). Teamet använde JWST för att undersöka när universum då det var några hundra miljoner år gammalt. Deras mål var att leta efter galaxer som bildades under tidens början.

När de gick igenom JWST:s bilder efter intressanta källor att rikta in sig på med sin undersökning, lade de märke till en detalj som stack ut från mängden: en prick som var mycket röd och mycket ljus. Men det fanns andra signaturer i ljuset som inte riktigt stämde överens med vad fysiker förväntade sig av damm. Teamet observerade ett märkligt mönster: prickens ljus var extremt starkt, förutom under vissa våglängder där ljuset helt försvann.

Denna spektrala avvikelse kallas ett "Balmerbrott"  en signatur som traditionellt förknippas med tät gas som suger upp fotoner i atmosfärerna från stjärnor som är några hundra miljoner år gamla. Vega, en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen, visar exakt detta mönster. 

"Den brytning vi observerade i detta objekt är den djupaste brytning vi någonsin observerat i något objekt, vilket utesluter 'vanliga' stjärnor som källa," beskriver Naidu.

Dessutom innehöll rödpunktens ljus nästan inga metaller eller några andra grundämnen än väte och helium. För att lista ut vad källan till den röda pricken kunde vara, körde teamet datasimuleringar av olika scenarier för att se vilken kombination av astrofysiska egenskaper som kunde ge rödpunktens distinkta färg.

”Frågan var skulle det gå att göra något så rött med bara väte, utan något damm?" beskriver Simcoe. "Till vår förvåning visar det sig att man kan, om man har en extremt tät väteskärm, så tät att den mer liknar ytan på en enorm stjärna än en tunn interstellär nebulosa."

Deras simuleringar pekade på att den röda pricken möjligen var någon kraftfull inhöljd energikälla omgiven av en extremt tät vätekokong. Om så vore fallet skulle det förklara det ljusblockerande Balmer-brottet och bristen på annat än väte och helium som astronomerna observerade. Men det skulle  inte förklara objektets extrema ljusstyrka.

Svarta hål producerar dock rutinmässigt energi på de skalor som teamet observerade. Naidu och hans kollegor inkluderade ett aktivt, ackreterande svart hål i sina simuleringar av den vätekokoronade stjärnan och varierade det svarta hålets massa, tillsammans med andra parametrar. De jämförde sedan den resulterande ljusstyrkan hos den simulerade "svarta hålstjärnan" med den ljusstyrka som JWST observerade från den röda pricken.

Från dessa simuleringar fann de den närmaste matchningen och drog slutsatsen att det mest sannolika scenariot för att förklara den röda pricken är en svart hål-stjärna. Specifikt innehåller objektet sannolikt ett centralt svart hål som är ungefär 100 000 gånger så massivt som vår sol. Denna kraftfulla kärna omges av en tät, stjärnliknande vätekokong som är ungefär lika stor som solsystemet.

Teamet har döpt objektet till MoM-BH*-1, efter undersökningen som upptäckte det, samt kallat det "black hole star – one", vilket antyder att objektet är det första av troligen fler. Forskarna misstänker att svarta hål-stjärnor kan förklara många av de andra små röda prickarna som syns i JWST-bilder.

Min tolkning är att det troligast likväl ska ses som enbart ett svart hål som slukar materia.

Unikt fynd Tre stora svarta hål i samma galax

 

Bild https://www.mpg.de  En AI-genererad visualisering av en avlägsen galax som förutom damm, gas och unga stjärnor innehåller tre massiva, aktiva svarta hål (de svarta sfärerna på bild är ej skalenliga)  med ljusa ackretionskivor. Andra avlägsna galaxer visas i bakgrunden få stjärnor ses i förgrunden. © MPE (genererad med AI) 

Ett internationellt team av astronomer under ledning från Max Planck-institutet för Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) har identifierat tre aktivt växande supermassiva svarta hål i galaxen J0148-4214 som finns 12,5 ljusår bort. Det här är svarta hål i vilka materia faller från en ackretionsskiva som omger dem. På detta avstånd blir själva rymdens expansion tydlig. Galaxen verkar därför röra sig bort från oss vilket får ljuset som tas emot från galaxen att förskjutas mot längre våglängder, vilket resulterar i en så kallad rödförskjutning på z=5,02. Med hjälp av den rödförskjutningen beräknade forskarna galaxens enorma avstånd till 12,5 miljarder år. Vi ser därför galaxen som den såg ut bara cirka 1,2 miljarder år efter Big Bang.

”Detta är det första beviset på tre aktiva svarta hål i en galax i det avlägsna universum”, beskriver Hannah Übler, forskningsgruppsledare vid MPE och huvudförfattare till studien om upptäckten. Två av dem ligger i galaxens centrum och finns endast 620 ljusår från varandra i projektionen. Ett tredje svart hål finns i galaxens yttre del på ett avstånd av cirka 5500 ljusår från centrum. ”Det tyder på att processer i det tidiga universum var effektiva på att sammanföra massiva svarta hål vilket banade väg för massiva svarta hålssammanslagningar något vi förväntar oss att upptäcka med framtida gravitationsvågsobservatorier”, beskriver Übler. Teorier om galaxers evolution baserade på observationer antyder att galaxer tidigt i universums historia kom mycket nära varandra och slogs samman. I processen slogs då även de svarta hålen i galaxers  centrum samman och gav upphov till svarta hål med växande massor i den sammanslagna galaxens centrum. 

Forskarna identifierade de svarta hålen genom deras spektrala fingeravtryck: signaturerna av väteatomer som rör sig med hög hastighet i de svarta hålens gravitationsområde. I den centrala regionen uppvisar spektrumet en komplex struktur som bäst förklaras av två svarta hål i nära anslutning till varandra. För att separera de två centrala källorna använde teamet spektroastrometri, en teknik som exakt mäter rumsliga förändringar i linjeemission över galaxen. Detta gjorde det möjligt att bestämma de svarta hålens positioner, även om de inte kan spatialt upplösas som separata punktkällor.

Ett tredje svart hål upptäcktes i den yttre regionen. Analysen  visar deras massor på var och en till cirka 80 miljoner, 0,6 miljoner och 2 miljoner solmassor. Det massivaste svarta hålet växer i en lägre takt än det närliggande svarta hålet med en massa på 0,6 miljoner solmassa, vilket aktivt växer och till och med överstiger den maximala ackretionshastighet som förutsägs av grundläggande teorier om svarta håls möjliga tillväxt (Eddingtongränsen). 

Det centrala svarta hålparet förväntas smälta samman inom de närmaste hundra miljoner åren. "Forskningsresultatet är oerhört spännande," tillägger Roberto Maiolino, professor vid University of Cambridge och medförfattare till studien. "Det föreslår att sammansmältning av svarta hål kan vara en ytterligare snabb väg för svarta håls och galaxers snabba tillväxt i det tidiga universum."

Det tredje svarta hålet, som ligger utanför kärnan kan vara rester av en tidigare sammanslagning och som förskjutits från centrum av en gravitationsrekyl eller  att det migrerar inåt.

Unikt men troligen är det tre galaxers sammanslagning som gett denna effekt av tre svarta hål och än troligare finns det galaxer där fyra eller fler stora svarta hål finns efter än fler sammanslagningar av galaxer i tidens gryning.

Då det flödar en vätska på Pluto

 

Bild https://www.swri.or Plutos norra Sputnik Planitia-glaciär (på den  vänstra sidan av Plutos hjärtformation) visas här i en färgmosaik  av New Horizons-bilder. Riktningen mot norr visas på bilden. Bilden visar området som är ca 700 x 350 kilometer. Den röda rutan har lagts till för att visa större delen av området som innehåller mörka drag som tillskrivs fuktigheten i glaciären bestående av flytande kväve från en "basilikasmältningsprocess" under glaciären. Studien beskrivs i de publicerad artikeln av Dr. Alan Stern. (2026)

Studien (se nedan) under ledning från Southwest Research Institute (SwRI) visar bevis på att flytande kväve stiger upp till Plutos yta genom sprickor i den norra kanten av Sputnik Planitia en del av den massiva hjärtformade glaciären på Plutos yta. Studien baseras på data från NASAs rymdfarkost New Horizon vid dess förbiflygning 2015 och leds av SwRI:s biträdande vice president Dr. Alan Stern, huvudansvarig forskare för New Horizons-uppdraget. 

"Pluto slutar aldrig att överraska oss," påtalar Stern, förutom att antyda att vätskor nyligen har funnits på Plutos yta, antyder det också en ny typ av tidsvariabelegenskap på Pluto."

Sputnik Planitia är en enorm, frusen kväveglaciär på Pluto, större än Texas och Oklahoma tillsammans. År 2015 och 2016 visade New Horizons-bilder av de nordligaste delarna av denna region  geologiska konvektionsceller på Sputnik Planitia, åtskilda av tunna, mörka linjära och mer diffusa, mörka formationer. Nya analyser visar att dessa mörka, linjära och diffusa drag  ibland verkar bli tillfälligt blöta av vätska och då troligen  i form av flytande kväve.

Plutos atmosfäriska och termiska förhållanden gör däremot flytande kväveregn fysiskt omöjligt. Trots detta har ytmönstren på norra Sputnik Planitia mörkats på sätt som liknar glaciala formationer på jorden som fuktats av regnvatten eller av att vätskor under ytan har trängt upp.

Det SwRI-ledda teamet av Plutoforskare jämförde New Horizons-bilderna med NASA Landsat 9-bilder av platser på jorden, inklusive Grönlands inlandsis. Där har mörka, smala formationer i ytan identifierats i områden där flytande vatten förekommer på isen och snön. Bilderna från Sputnik Planitia från New Horizons ser mycket likartade ut vilket tyder på att underjordiska vätskor, specifikt kväve, stiger uppåt och blöter Plutos kväveis.

"Ytan på Sputnik Planitia är ganska ung, troligen mindre än en miljon år baserat på datamodellering av ytomvälvning och därför måste dessa drag vi nu undersöker ha bildats den senaste miljonen år," beskriver SwRI:s huvudforskare Dr. Kelsi Singer som även är en av studiens medförfattare. "Pluto har många unika slag av terräng som inte finns någon annanstans i solsystemet och detta område av Sputnik Planitia är ett av dem. Dess yta ger en annan uppsättning förhållanden jämfört med vad vi är vana vid på jorden och att utforska denna gör att vi bättre kan förstå hur material beter sig i miljöer som är svåra att undersöka på jorden."

Datormodeller under ledning av Dr. Orkan Umurhan, seniorforskare vid SETI-institutet, visar att is av kväve vid foten av Plutos flera kilometer djupa Sputnikglaciär kan smälta och bli flytande kväve. Dessutom visade dessa datormodeller att denna vätska kan transporteras uppåt till ytan genom små kanaler, liknande lava- eller gejserrör, drivna av flytkraft eller tryck underifrån. Forskarna fann att när det smälta kvävet når ytan kan det förbli flytande tillräckligt länge för att flöda nedåt på sluttningarna på Sputniks kväveglaciär, fukta den isiga ytan och skapa de observerade mörka dragen.

En studie med namnet  "Evidence for Possible N2 Basal Flow beneath Pluto’s Northern Sputnik Planitia" har publicerats i The Planetary Science Journal. https://iopscience.iop.org/article/10.3847/PSJ/ae7e85

Om man tänker på vätska på planeter utanför Jorden behöver det inte innebära sjöar och hav bestående av vatten utan av helt andra slag av vätska ex metan och etan.