En av de märkligaste aspekterna av kvantmekaniken ses vid en magnetar

 

Bild https://www.swinburne.edu.au

Astronomer kan nyligen ha bekräftat en av de mest udda aspekterna av kvantmekaniken: att ett till synes tomt rum kan förändra ljusets beteende. Bild tillhandahållen via NASA.

Fenomenet kallas 'vakuumdubbelbrytning', och förutspåddes för nästan 90 år sedan av Werner Heisenberg en av kvantmekanikens grundare. Han föreslog även att ett perfekt vakuum borde vara fullt av 'virtuella partiklar' som snabbt dyker upp och försvinner igen.

Astronomer, bland annat Dr Marcus Lower vid Swinburne University of Technology i Australien använde egenskaperna hos en magnetar en sällsynt typ av neutronstjärna med universums starkaste magnetfält till att studera nedkylda kvantbitar. 

Citerat från wikipedia "En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en vanlig neutronstjärna. En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den till en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material bestående av utspridda rester från supernovan".

Deras observationer avslöjade vad som kan vara den första upptäckten av vakuumdubbelbrytning i en magnetars ultrastarka magnetfält och kan öppna nya vägar för att utforska kvantuniversum. I närvaro av ett extremt kraftfullt magnetfält förväntas ett hav av Heisenbergs virtuella partiklar bryta ljus på specifika sätt och skapa vakuumdubbelbrytning. Endast magnetaren har magnetfält som är tillräckligt starkt för att göra denna kvanteffekt synlig.

Dr Lower var en  av medlemmarna i de internationella teamet som observerade en magnetar med namnet  1E 1547.0–5408 med hjälp av NASAs Imaging X-ray Polarimetry Explorer (IXPE), med stöd av NICER-röntgenteleskopet på den internationella rymdstationen och Murriyang, CSIRO:s Parkes-radioteleskop, som ägs och drivs av Australiens nationella vetenskapsmyndighet.

Dr Lowers observationer med Murriyang och efterföljande analys med Swinburnes Ngarrgu Tindebeek-superdator kan vara den första direkta upptäckten av denna tidigare teoretiska kvanteffekt.

Dr Lower beskriver att trots förutsägelsen redan på 1930-talet av fenomenet har en konkret upptäckt av vakuumdubbelbrytning hittills varit svår att bevisa. Genom att noggrant följa riktningen radiovågorna  magnetaren sände ut (deras 'polarisationstillstånd') när den roterade fann teamet att det magnetiska och rotationsaxlar för 1E 1547 är nästan i linje och ses nästan pol-på. Denna kombination av magnetisk och betraktande geometri gör 1E 1547 idealisk för att leta efter vakuumdubbelbrytning.

Teamet identifierade sedan två tydliga tecken på att vakuumdubbelbrytning verkar runt magnetaren; de fann att de röntgenstrålar producerades av magnetaren och fångades upp av IXPE hade extremt höga polarisationsnivåer och att polarisationsriktningen var låst till 1E1547:s magnetfält på samma sätt som radiovågorna.

"På grund av magnetfältets styrka blir Heisenbergs virtuella partiklar i linje med den riktning fältet visar," beskriver Dr Lower.

"Genom att noggrant följa riktningen på radiovågor och röntgenstrålar när magnetaren roterar fann teamet att justeringen av 1E1547:s magnetiska och rotationspoler var idealisk för att upptäcka vakuumdubbelbrytning."

Om det bekräftas banar denna upptäckta väg förståelse av hur våra teorier inom kvantfysik fungerar i en av de mest extrema miljöerna i universum.

Dr Lower påtalar att denna betydande upptäckt snart kan bekräftas med ytterligare data och förbättrade datorsimuleringar för att bättre särskilja vakuum-dubbelbrytningssignalen från andra processer som sker runt magnetarer.

"Med dessa framtida data till hands och våra uppdaterade simuleringar kan vi äntligen slutföra det uppdrag som Heisenberg påbörjade för nästan 90 år sedan."

En artikel som beskriver studien med titeln "Vacuum birefringence and the polarized X-ray emission of a radio magnetar" har publicerats i Nature

Kvantfysiken är svår att hålla sig informerad om då det händer nya och oväntade upptäckter hela tiden så man får tänka om. Men den är otroligt fascinerande och intressant.

Sökande efter mörk materia med världens största detektor "Jorden".

 

Bild Wikipedia Jorden sett från Meteosat-12 år 2025  under vårdagjämningen.

Att mörk materia finns är nästan 100% bekräftat. Astronomer tror att den utgör ungefär en fjärdedel av universums totala energiinnehåll men ännu vet ingen vad det är. Två av de ledande teorierna om vad  mörk materia är är att det är hypotetiska ultraljusa axioner (en hypotetisk elementarpartikel med spinn noll, det vill säga den är en boson).

Alternativt mörka fotoner cirka 19 till 21 i  storleksordning ljusare än elektronen.

Konventionella axionsökningar tenderar att involvera att omvandla dem till fotoner med hjälp av starka laboratoriemagneter. Laboratorieforskning  begränsar dock utrymmet av vilket ett sådant fält kan tillämpas på. Ett samarbetsteam av forskare från Kyoto University, Hiroshima University och Nihon University förespråkar att Jordens eget magnetfält spänner över en skala som inget laboratorium kan matcha och därmed skulle kunna användas.

"Vi frågade oss själva om vi kunde använda jorden själv som en jättedetektor i sökandet," beskriver korresponderande författare Atsushi Taruya. "Jordens jonosfärs hålighet fungerar som en naturlig resonator som förstärker elektromagnetiska vågor precis runt det område vi vill undersöka." 

Dock kunde den befintliga teorin endast hantera frekvenser under 1 Hz, vilket lämnade resten av detta område oförutsägbart. Detta inspirerade teamet att konstruera en ny teoretisk ram som tar hänsyn till atmosfärens elektriska ledningsförmåga, både genom att visa att jordens jonosfärs hålighet förstärker signaler nära 8 Hz och därmed utvidga tillförlitliga prognoser upp till cirka 30 Hz. De förväntade sig att axion-ursprungssignalerna skulle variera beroende på plats, högst i Sydostasien, medan mörka fotonsignaler borde se nästan likadana ut överallt.

Med utgångspunkt av sitt nya ramverk analyserade teamet cirka ett decenniums geomagnetfältdata, från 2012 till 2022 från British Geological Surveys Eskdalemuir Observatory. 

De tog bort artificiellt brus, sökte sedan efter den stadiga, smalfrekventa signal som mörk materia förväntas ge över långa tidsskalor och följde upp detta med statistisk analys. Teamet utvidgade sedan samma teoretiska ramverk till mörka fotoner vilka till skillnad mot axioner genererar elektromagnetiska vågor även utan magnetfält och sökte i samma datamängd efter deras distinkta signatur.

Genom att behandla hela jorden som en jättedetektor i ett specifikt intervall av axionmassor satte teamet gränserna för hur starkt axioner kopplas till ljus vilket blev ungefär 100 gånger snävare än det tidigare bästa från ett markbaserat experiment. Dessa resultat kan till och med mäta sig med begränsningar i astrofysiska röntgenobservationer som Chandra och NuSTAR  som i sig bygger på vissa teoretiska antaganden. På ett mystiskt sätt visade mörk materia fotonanalysen också flera signalkandidater som potentiellt kan härstamma från mörk materia, även om deras sanna natur ännu inte har bekräftats.

För tillfället är identiteten på mörk materia fortfarande ett mysterium. Men det teoretiska ramverk som utvecklats i denna studie förväntas ligga till grund för en ny fas av mörk materia-sökningar.

Sökandet efter mörk materia har pågått med många skilda metoder  under många år nu. Men inte har den påvisats utan enbart tecken och effekter har hittats av något som vi kallar mörk materia. Kommer vi finna den någonsin ingen vet. Ovan är ytterligare en metod att försöka finna den.

Månskalv hjälper till att finna is under månens yta.

 

Bild https://cmns.umd.edu En bild av månens Haynkrater tagen av NASAs Lunar Reconnaissance Orbiter. Fruset vatten kan finnas djupt inne i denna och liknande månkratrar. Källa: NASA/GSFC/Arizona State University.

I en ny studie (se nedan) av geologer vid University of Maryland, Lawrence Berkeley National Laboratory och University of Hawaii beskrivs att seismiska vågor av samma typ som uppmäts under jordbävningar på jorden kan användas för att lokalisera och kartlägga is  under månens yta under månbävningar . "Det är avgörande att identifiera alla material på månen som en astronaut kan använda medan de är där uppe," beskriver Nicholas Schmerr,  associate professor in UMD’s Department of Geological, Environmental and Planetary Sciences och medförfattare till studien. "Eftersom de kommer att vara begränsade av de få resurser de tagit med sig från jorden kommer allt de hittar på månen att hjälpa dem att i princip klara sig med det som finns på plats särskilt vid längre uppdrag eller utposter."

Ingen vet hur mycket is som finns på månen eller var den finns. Satelliter kan skanna månens yta från omloppsbana, men de kan bara se det översta månlagret. Avlagringar av fruset vatten kan ligga mycket djupt ner under månens yta.

Idén bakom teamets arbete är enkel. Frusen jord och torr jord beter sig olika när en seismisk våg passerar genom dem. Is i regoliten (månjord) gör att vibrationerna färdas två till tre gånger snabbare genom detta än genom torr jord. Isrika zoner kan också få seismisk energi att studsa tillbaka istället för att passera igenom materia ungefär som ljud kan eka mot en vägg. Schmerr noterade att en välplacerad seismometer på månen skulle kunna upptäcka dessa effekter.

"Vi kan använda seismiska vågor för  inte bara för att se om is finns utan också ungefär hur mycket det finns," förklarade han.

För att testa sina teorier använde forskarna tre metoder. Studiens huvudförfattare, Harrison Lisabeth (Ph.D. '16, geologi), bergartsfysiker vid Lawrence Berkeley National Laboratory och UMD-alumn, frös en vulkanisk sten från Arizona som, när den krossats efterliknar måndamm. Han använde sedan röntgenbilder för att studera hur is sjunker ner i små springor mellan jordkornen. Medförfattaren Matthew Siegler från University of Hawaii modellerade detaljerade temperaturkartor över månens sydpolområde och identifierade vilka kratrar som förblev tillräckligt kalla för att bevara is i miljarder år.

Vid UMD körde Schmerr datorsimuleringar av små månskalv som rörde sig genom och interagerade med is under månens yta. I varje fall lämnade isen tydliga och mätbara märken på de seismiska data.

Utöver sitt praktiska värde för astronauter har månens is också vetenskaplig betydelse. Månens skuggiga kratrar kan frysa och fånga flyktiga ämnen som fruset vatten vilket bevarar dem orörda över långa tidsskalor  och eftersom månens stenar själva är omkring fyra miljarder år gamla, kan studier av den isen avslöja hur vatten blev till i det tidiga solsystemet.

Schmerr beskriver. "Att studera isen som avsatts under tiden då solsystemet bildades kan avslöja hur vatten spreds och slutligen hur jordens hav bildades."

Forskarna behöver inte vänta länge med att testa sina förutsägelser. Kinas Chang'e-7-uppdrag, som kommer att bära en seismometer, förväntas landa nära Shackleton-kratern i slutet av 2026 och det finns många misstänkta avlagringar av is i dess närhet. År 2028 kommer NASAs Artemis-astronauter potentiellt att placera ut Lunar Environmental Monitoring Station, ett instrument som Schmerr hjälpt till att utveckla för seismisk utforskning.

"Ingen har fysiskt mätt isen på månen än, men vi har nu en prognos för vad vi ska hålla utkik efter. Det är ett viktigt första steg." beskriver Schmerr. 

Teamets resultat, publicerade i tidskriften Science Advancesden 31 juli 2026 under titeln "The seismmic signature of lunar ice".  

Samma metoder som används på jorden visar sig kunna användas även på månen och bör då även i framtiden kunna användas på andra objekt därute i kosmos.

Asteroid 44 NYSA är ett unikt objekt

 

Bild https://lowell.edu  Asteroid (44) Nysa observerades med SHARK-VIS-instrumentet vid Large Binocular Telescope som finns på Mount Graham, 3 300 meter över havet i Pinaleñobergen i sydöstra Arizona, USA. Observationen skedde den 21 mars 2026 UTC.

Ett internationellt astronomteam har avslöjat  nya bevis för att asteroiden (44) Nysa, en av de ljusaste och största asteroiderna  i asteroidbältet har en trekroppsuppbyggnad och åtföljs av en liten måne. Upptäckten, baserad på högupplöst adaptiv optikavbildning från några av världens mest avancerade teleskop och ger en sällsynt inblick i den komplexa historien om en av solsystemets asteroider.

Studien presenteras som "Unmasking (44) Nysa: Evidence for a Trilobate Structure", i  Astrophysics > Earth and Planetary Astrophysics här visas att Nysa skiljer sig från alla asteroider som tidigare observerats. I mer än ett sekel har astronomer studerat Nysa, vars ovanliga ljusstyrka och sammansättning gjorde den till ett intressant mål för undersökning. Tidigare observationer antydde en förlängd eller potentiellt oregelbunden form, men asteroidens verkliga natur förblev oklar.

Först nu med hjälp av det italienska SHARK-VIS-instrumentet på Large Binocular Telescope i Arizona och SPHERE/ZIMPOL-instrumentet på European Southern Observatorys Very Large Telescope i Chile kunde forskarna få de högst upplösta bilderna som någonsin tagits av Nysa. Dessa unika bilddata avslöjade flera stora ytformationer, inklusive två framträdande dalar som verkar omsluta asteroidens omkrets. Teamet tolkar dessa drag som "colli" eller halsliknande förbindelser mellan separata lober. "Bilderna avslöjar ett anmärkningsvärt ovanligt föremål," beskriver huvudförfattaren Kate Minker vid Lowell Observatory. "Den mest sannolika förklaringen är att Nysa antingen består av tre sammankopplade komponenter eller är en extremt oregelbunden sammanhängande kropp olik allt vi tidigare observerat."

Min tanke är att det kan finnas betydligt fler och än annorlunda asteroider där ute eller i andra solsystem. Tredelad som denna eller kanske så mycket som hundratals hoplänkade delar till en. Sedan vi fann den tvådelade asteroiden 486958 Arrokoth  (bild från

wikipedia) vet vi att dessa kan finnas därute och begränsning i hur de bildas är obegränsat anser jag hur många delar som helst kan dessa objekt ha av varierande storlek enligt mig.

Webbteleskopet fann ett stort svart hål som bildats innan en galax fanns i dess närhet.

 

Bild wikipedia Djupfält James Webb Space Telescope-bild av Abell 2744-QSO1  Skala i bågsekunder. JD1-sekvensen  har ett liknande exempel på en gravitationslins.

Nu har forskare som använder Webbteleskopet upptäckt tydliga bevis på att vissa supermassiva svarta hål var enorma från början och bildades utan en stjärnkollapsfas och utan en massiv galax som kunnat ge dem materia. Abell 2744-QSO1 är ett av dessa ett supermassivt svart hål med en massa på 50 miljoner solar som färdas genom rymden nästan ensamt. Det finns ungefär 13 miljarder år bort  bakom galaxhopen Abell 2744. Det är omgivet av en mycket liten galax. 

"Detta är en anmärkningsvärd upptäckt," beskriver Roberto Maiolino vid Cambridge University i Storbritannien, medförfattare till studier som publicerats i i Nature och Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 

 "Det är ett paradigmskifte, en total omprövning av de klassiska scenarierna för hur svarta hål bildas och växer." QSO1 är 1300 ljusår tvärs över och dess ljus har färdats i mer än 13 miljarder år. Den är  lättare att studera än de flesta andra Little Red Dots eftersom den är gravitations linsad av galaxhopen Abell 2744 (Pandoras hop). QSO1 är både förstorad och tredubbelt avbildad och visas på tre olika platser på himlen. 

Inledande studier av QSO1 visade övertygande bevis för att det kunde vara något annat än ett moln av glödande väte- och heliumgas som kretsar kring ett supermassivt svart hål uppskattat till 40 miljoner gånger solens massa. Men precis som med andra tidiga svarta hål som upptäcktes av Webb fanns det osäkerhet om det var så massivt.

"Tidigare har alla massmätningar av svarta hål i det tidiga universum varit indirekta, baserat på antaganden utifrån vad vi vet om dem utifrån tid närmare vårt universum. Vi visste inte om dessa antaganden verkligen gällde det avlägsna universum (i tid och rum)," beskriver medförfattaren Francesco D'Eugenio, även han från Cambridge University. Cambridge-doktoranden Ignas Juodžbalis och Cosimo Marconcini vid universitetet i Florens i Italien, huvudförfattare till en av studierna där man använde IFU:s observationer för att kartlägga rörelser av vätgas runt det svarta hålet. När de analyserade rotationshastigheten som en funktion av avståndet från centrum fann de att gasen kretsar runt en central punkt på samma sätt som planeter i vårt solsystem kretsar runt solen.

"Detta är viktigt eftersom det visar att större delen av massan i QSO1 är koncentrerad till det svarta hålet i centrum," beskriver Ignas. "Om massan var mer fördelad som gas som den skulle vara om det fanns många stjärnor i närområdet skulle gasen inte ha denna perfekta Kepleranska rotation. 

Eftersom Kepler-rörelsen styrs av enkla gravitationslagar kunde teamet använda gashastighetsmätningarna för att direkt beräkna massan av det svarta hålet något som tidigare inte varit möjligt. De fann att det svarta hålet består av ungefär 50 miljoner solmassor och utgör otroliga två tredjedelar av QSO1:s totala massa. Denna andel är tusentals gånger större än i närliggande galaxer, där supermassiva svarta hål bara utgör en mycket liten del av värdgalaxens totala massa.

Resultatet  visade att gasen i QSO1 nästan helt består av väte och helium, med mycket lite av  tyngre grundämnen som syre som skulle förväntats i en galax rik på stjärnor och damm. Med en metallisk hållfasthet mindre än 0,5 % av solen är QSO1 en av de mest orörda galaktiska miljöer som någonsin mätts.

"Det här är ett fenomenalt resultat," påtalar Cosimo. "Det är den första direkta mätningen av en massa av ett svart hål inom de första miljarderna år efter Big Bang och den är förenlig med de tidigare mätningarna." Teamet anser att detta är ett gott tecken på att antagandena som används för indirekta massmätningar är giltiga och att massorna hos andra svarta hål i det tidiga universum inte har överskattats. Den överdimensionerade massan av QSO1 i förhållande till dess värdgalax tyder på att den inte kan ha bildats gradvis från mycket mindre svarta hål med mindre massa som smält samman och dragit åt sig damm och gas. "Det verkar som att vi har hittat ett svart hål som inte har en betydande värdgalax och som har föregått stjärnbildningar," beskriver Ignas. "Detta är mycket spännande eftersom det är bevis för primära svarta hål eller direktkollapsande svarta hål som har funnits teoretiskt  men tidigare inte bekräftats."

Oavsett om QSO1:s svarta hål utvecklades från ett 'tungt frö' som bildades inom den första sekunden av Big Bang eller något senare från kollapsen av ett gigantiskt gasmoln blev det till stort med en gång  och kan vara i de tidiga stadiet av att bygga en galax runt det (där vi ser det i tid och rum).

Teamet anser att små röda prickar som QSO1 kan ha varit vanliga i det tidiga universum och håller på att analysera liknande objekt för att ta reda på om supermassiva svarta hål faktiskt fanns före galaxerna där de nu finns.

Jag anser att dessa röda prickar som ses (litte red dot)  är ursprungliga svarta hål och dessa genom sin gravitation över tid drog till sig materia och gas där stjärnor bildades och en galax till slut blev resultatet. Början till dessa röda punkter är intressantast anser jag och min tanke är att de bildades vid BigBang eller kom med från ett annat universums avslocknande vid BigBang.

De första mikrosekunderna efter Big Bang var extrema. Här något av det som skedde.

 

Bild https://home.cern Ett år efter de första syrekollisionerna vid Large Hadron Collider (LHC) har de viktigaste LHC-samarbetena, ALICE, ATLAS, CMS och LHCb  rapporterat tecken på materiens tillstånd känt som kvark–gluonplasma (QGP) som härstammar från dessa kollisioner mellan syre- och neonkollisioner.

QGP är ett tillstånd av materie som bildas under intensivt tryck och vid temperaturer som är 100 000 gånger varmare än i solens centrum (temperatur i solens centrum är 15 miljoner grader Celsius). Under dessa extrema förhållanden bryts sammansatta partiklar ner till kvarkar och  gluoner som vanligtvis är det håller kvarkar samman. Forskare tror att detta var universums tillstånd under de första miljondelarna av en sekund efter Big Bang. I dagens universum nästan 14 miljarder år senare, kan man återskapa och studera QGP med högenergikärnkollisioner vid LHC.

Tidigare ansågs det att kolliderande tungjoner som bly vilka är över 200 gånger tyngre än de protoner som vanligtvis kolliderade vid LHC var det enda sättet att skapa de förhållanden som krävdes för att bilda QGP (kvark–gluonplasma). Men nyligen har denna premiss ifrågasatts bland annat tidigare i år vid  ALICE Collaboration platsen där man specialiserar sig på studier av detta extrema materietillstånd, rapporterade tecken på QGP från kollisioner mellan proton, proton och proton. Och under 2025 öppnade LHC-samarbetena en ny sannolikhet av QGP när de fann de första tecknen på QGP från syre–syre-kollisioner. Nu, efter att ha letat ännu mer har LHC-experimenten sett flera tecken på QGP-bildning i syre–syre- och neon – neonkollisioner.

En av ledtrådarna till QGP-bildning är att snabbrörliga kvarkar och gluoner förlorar energi när de passerar genom detta heta, täta medium  ett fenomen som kallas parton energiförlust. ATLAS - samarbetet observerade entydigt effekten av parton energiförlust genom en obalans mellan par  partikeljetstrålar som producerades vid syre–syre- och neon–neon-kollisioner. Denna effekt blev mer uttalad vid fler frontala (centrala) kollisioner där en större volym QGP leder till större energiförlust. Preliminära ATLAS-studier av laddade partiklar som studsar mot fotoner visar samma beroende av kollisionscentralitet, vilket stämmer överens med energiförlusten hos de rekylerande partiklarna när de passerar QGP.

ALICE-, CMS- och LHCb-samarbetena använde en annan metod för att hitta tecken på partonenergiförlust genom att studera hur det undertrycker produktionen av olika typer av energirika partiklar.

CMS observerade en minskning av produktionen av laddade partiklar i syre–syre- och neon–neonkollisioner  jämfört med proton–proton-kollisioner, vilket tyder på partonenergiförlust och förekomst av QGP i ljusjonkollisionerna. I en annan studie jämförde LHCb hur partiklar bestående av en charmkvark och en light kvark https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvark undertrycktes i syre–syre- och neon–neon-kollisioner, och fann bevis för att undertryckningen blir mer framträdande vid de tyngre neonkollisionerna. Detta är en förväntad egenskap vid partonenergiförlust och är förenlig med bildandet av en större volym QGP när kollisionsstorleken ökar.

För att ta hänsyn till möjligheten att mekanismer utöver partonenergiförlust kan bidra till undertryckning av partikelproduktion jämförde  ALICE produktionen med en annan typ av partikel – neutrala pioner (en subatomär partikel  mindre än atomer) i syre–syre- och proton–syrekollisioner. Denna jämförelse gav entydiga bevis för partonenergiförlust vid syre–syre-kollisioner.

En annan ledtråd till QGP-bildning är undertryckandet av kortbundna tillstånd bestående av en tung kvark och dess antikvark, vilka ofta produceras vid högenergikollisioner. Kvarkarna i dessa par kan bindas till varandra i varierande grad och forskare kan härleda förekomsten av QGP genom att mäta hur det undertrycker varje slag av de olika bundna tillstånden. CMS fann bevis för denna varierande suppression för upsilonmesoner vilket är bundna tillstånd för en bottenkvark och dess antikvark, genom att jämföra syre–syre- och neon–neon-kollisioner. LHCb fann preliminära bevis för samma undertryck ur data från kollisioner mellan proton–syre och syre–syre.

Slutligen har ALICE-samarbetet släppt preliminära resultat som antyder ytterligare  om QGP. Samarbetet fann att partiklar bestående av tre kvarkar (baryoner) som produceras i syre–syre-kollisioner emitterades med en primär  riktning,  ett fenomen känt som olikartat flöde  starkare än partiklar bestående av två kvarkar (mesoner). Den främsta förklaringen till detta är förekomsten av QGP, som får partiklar som produceras vid en kollision och rör sig vid mellanliggande moment att uppvisa anisotropt (innebär att ett material har olika fysikaliska egenskaper i olika riktningar och därmed varierar beroende på från vilken riktning man mäter detta ) flöde. Det faktum att baryoner innehåller en kvark mer än mesoner innebär att de övertar mer av detta flöde.

Studier av möjlig QGP-bildning vid ljusjonkollisioner fortsätter medan forskarna går igenom LHC-data. Under tiden omvandlas LHC till den ännu kraftfullare High-Luminosity LHC, som utan tvekan kommer att kunna  undersöka QGP:s natur ännu djupare.

Det finns säkert mycket vi inte förstår av vad som hände vid BigBang och varför det skedde eller vad det skedde i. Min reflektion.

Ett månliknande objekt har upptäckts runt en exoplanet i solsystemet CD-35 2722 (en röd dvärgstjärna).

 

Bild https://www.eso.org  Konstnärs gestaltning av CD-35 2722-systemet.

Kevin Hoy, ESO-student i Chile och huvudförfattare till studien (se nedan) som publicerades nyligen i Nature, beskriver solsystemet han tillbringade månader med att analysera som jämfört med vårt eget. Det största och mest massiva objektet i detta unga system är stjärnan eller solen själv CD-35 2722 (solsystemet finns 73 ljusår bort i stjärnbilden Duvan), vars massa är ungefär hälften av vår sols. Kring stjärnan kretsar en brun dvärgstjärna, ett objekt med för stor massa för en att vara planet men för liten för att klassificeras som stjärna (det som kallas en misslyckad stjärnbildning). Det nu upptäckta objektet kretsar kring denna bruna dvärg.

"Detta system (av brun dvärg och trolig måne) är något svårt att definiera med hjälp av solsystembaserade ord som 'planet' och 'måne'", beskriver Hoy, som också är knuten till Universidad Diego Portales och Millennium Nucleus of Young Exoplanets and their Moons (YEMS) i Chile. Objektet kallar forskargruppen exosatellit och det är minst lika massivt som Jupiter medan den bruna dvärgen har mer än 30 gånger större massa än Jupiter. ”Exosatelliten är helt klart tillräckligt massiv för att vara en planet, men den kretsar inte kring en stjärna utan kretsar kring ett objekt som kretsar kring en stjärna ( den bruna dvärgen)”, beskriver Hoy. ”Att det är det tredje objektet i detta system får oss att vilja kalla den en måne även om den inte alls liknar de små, stenmånarna vi har i vårt solsystem.”

Alice Zurlo, YEMS-direktör och samarbetspartner i studien förklarar: ”Satelliten vi rapporterar är en gigantisk gaskropp som kretsar kring en mycket massiv följeslagare, som i sin tur har flera gånger Jupiters massa.”

”Det finns en tydlig avgränsning mellan planeterna och solen i vårt solsystem, varför det är enkelt att definiera objekt som månar här. I CD-35 2722-systemet, där gränserna mellan stjärnor, planeter och månar suddas ut, blir det hela mer komplicerat att beskriva”, tillägger Zurlo, astrofysiker vid Universidad Diego Portales.

Oavsett hur man ska beteckna detta objekt har astronomer försökt hitta satelliter utanför vårt solsystem i åratal. Men ännu har ingen sådan med säkerhet upptäckts som kan kallas exomåne. Trots att över 6000 exoplaneter är kända har bara ett fåtal exomånekandidater upptäckts och bevisen för dem är ej säkerställda. För bara några månader sedan rapporterade en forskargrupp ledd av Quentin Kral att observationer med ESO:s Very Large Telescope Interferometer av solsystemet HD 206893 antydde förekomsten av en satellit, men det är ingen säker detektion. 

För observationerna av CD-35 2722 använde Hoy, Zurlo och deras forskarkollegor instrumentet CRIRES+ på ESO:s Very Large telescope i Chile (VLT) samma metod som användes för att hitta den första exoplaneten runt en solliknande stjärna användes. Denna radialhastighetsmetod tillämpas för att upptäcka små rörelser hos den bruna dvärgen som orsakas av det objekt som kretsar kring den och forskarna fann starka bevis för en "måne". "Hur exotiskt det än är, är detta system  unikt och representerar ett genombrott: den första troligt säkra upptäckten av en exosatellit", beskriver Zurlo. 

Det är inte bara spännande att upptäcka nya typer av objekt, detektioner av satelliter i andra planetsystem kan dessutom bidra med kunskap om variationen i deras bildningsprocesser och utveckling. Med en 39-metersspegel och avancerade instrument kommer ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) att göra det möjligt för astronomer att upptäcka exomånar. Upptäckterna med ELT kommer att ännu en gång få oss att revidera beteckningarna på planetlika objekt i system som skiljer sig från vårt eget. 

Forskningsresultatet presenterades i en artikel med titeln "Planetary-Mass Exosatellite Detected Around a Star’s Substellar Companion"i  tidskriften Nature  

Säkert är månar lika vanliga omkring exoplaneter som de är i vårt solsystem bara svårare att hitta då de är betydligt mindre än exoplaneter vilka de också kan vara svåra att upptäcka om de inte är gasjättar (min tanke).

Venus är betydligt mer geologiskt aktiv än vi ansåg.

 

Bild https://ethz.ch/en  Det finns enorma riftdalar (långsträckta dalgångar) på Venus som enligt en ny studie  visas vara  geologiskt aktiv. (Bild: NASA/JPL/USGS)

Venus är en ogästvänlig planet med temperaturer på flera hundra grader Celsius och här finns inga hav som de på jorden. Planetforskare trodde länge att Venus var geologiskt vilande. Dock visar nyare forskning att Venus är geologiskt aktiv och hyser aktiva vulkaner.

Riftdalar, som indikerar tektonisk aktivitet, kan vara enorma och likna de på jorden, såsom African Rift Valley.  (Bild från https://www.dreamstime.com/)  På Venus kan de sträcka sig över upp till 10 000 kilometer. 

Tidpunkten för dessa sprickors bildande på Mars är osäker. Geovetare tror att de härstammar från mer än 100 miljoner år sedan och är rester från detta förflutna. ETH-forskare (Eidgenössische Technische Hochschule Zürich) under ledning av Taras Gerya, Professor of Geodynamics at the Department of Earth and Planetary Sciences har använt en ny datormodell för att visa att vissa riftdalar på Venus kan ha bildats relativt nyligen. 

Forskarna tog också upp den långvariga frågan om Venus är geologiskt aktiv.  Huvudförfattaren till studien (se nedan) Xi Yang conducted the research as part of his Master’s studies under Gerya’s supervision genomförde forskningen som en del av sina magisterstudier under Geryas handledning. Baserat på datorsimuleringar och observationsdata drar forskarna slutsatsen att Venus fortfarande är en aktiv planet med ett mer dynamiskt inre än man tidigare trott. "Resultaten hjälper oss att bättre bedöma den tektoniska aktiviteten på Venus," beskriver Gerya.

Resultaten av forskarnas modell kan hjälpa till att identifiera aktiva regioner värda detaljerad undersökning i framtiden. Dessutom förbättrar studien vår förståelse för hur stenplaneter bildas. Viktigt är också att forskarna nu siktar på att hitta ledtrådar som kan förbättra upptäckten av steniga exoplaneter.

Medverkande i studien med namnet Recent active rifting on Venus revealed by wide rift flank uplifts var Yang X, Gerya T, Gülcher A: och kan läsas här i  Nature Geoscience 2026. 

Varför är då vår tvillingplanet så ogästvänlig, het och orolig. Min tanke, på grund av att den ligger betydligt närmre solen än jorden och därför utvecklades annorlunda. Hade den haft ungefär samma bana som jorden runt solen  utan att dessa planeter stört varandra för mycket genom gravitation skulle vi haft två planeter att leva på.

Månen Europas hav blir svårare att nå än vi hoppades

 

Bild wikipedia på  Europa Jupiters i storleksordning  fjärde största måne vilken är täckt av is. Under istäcket finns troligen ett  flytande hav bestående av  vatten. Då Jupiter har ett starkt magnetfält och vulkanisk aktivitet kan detta ge värme till havet och då finns möjligheten att primitiva livsformer finns i  havet.

Det under ishöljet dolda havet gör månen Europa till en av de mest lockande platserna i solsystemet  att studera då det finns möjligt liv i havet. Ny forskning under ledning av  Lujendra Ojha  (an associate professor in the Department of Earth and Planetary Sciences at the Rutgers School of Arts and Sciences) tyder dock på att en av de mest lovande genvägarna till Europas hav kan vara mycket mer komplicerat än man tidigare trott.

"Det finns ett isskal  och det spekuleras om vattnet kan komma upp från djupet under isen och ta sig hela vägen upp utan att frysa på vägen," beskriver Ojha.

Om så kan ske har viktiga konsekvenser för framtida utforskning av Europa. Om grunda fickor av flytande vatten finns närmare månens yta behöver de inte nödvändigtvis innehålla vatten från Europas djupa hav. Istället kan de ha bildats lokalt från is som smält inuti isen.

Den skillnaden spelar stor roll. Forskare är intresserade av Europa eftersom flytande vattens kemi och energi  är viktiga ingredienser i jakten på livsmiljöer bortom jorden. En grund reservoar skulle vara lättare att nå än djuphavet. Men om reservoaren inte är kopplad till havet kanske den inte avslöjar vad som händer och sker i Europas mest fascinerande miljö, dess hav.

Arbetet med denna fråga sker samtidigt som två stora rymdfarkostuppdrag är på väg till Jupitersystemet. NASAs Europa Clipper-uppdrag  som sköts upp i oktober 2024 och är planerat att anlända till Jupiter i april 2030, där den kommer att kretsa runt planeten och göra 49 överflygningar på Europa. Europeiska rymdorganisationens Jupiter Icy Moons Explorer-uppdrag, känt som JUICE, sköts upp i april 2023 och är planerad att anlända till Jupiter i juli 2031. 

Tillsammans förväntas dessa farkoster ge forskarna en mycket mer detaljerad bild av Europas is och ytans sammansättning och eventuellt underjordiskt vatten. Europa Clippers radarinstrument kan hjälpa forskare att avgöra om grunda reservoarer finns i isen och hur de är strukturerade (obs detta är inte det troliga havet utan just vattensamlingar i isen ).

Under Europas extremt kalla yta kan ett globalt hav finnas eftersom Jupiters kraftfulla gravitation ständigt pressar och sträcker ut månen, vilket genererar intern värme som fångas in av den överliggande isen och här kan ge reservoarer av vatten här och där närmare ytan.

Men då ska man enligt mig förstå att dessa fickor av vatten inte kan ge information om eventuellt liv i havet nedanför isen utan enbart är smältvatten i fickor i ishöljet.

Studien fokuserar på gångar, smala sprickor eller sprickor som teoretiskt skulle kunna tillåta vatten från havet att stiga uppåt genom isen. Idén liknar något hur smält sten kan röra sig genom sprickor på jorden innan den ger näring åt vulkanisk aktivitet. På isiga världar kallas processen kryovulkanism, eller vulkanism som involverar is och vatten snarare än smält berg.

Ojha påtalar att jämförelsen bara är användbar till en viss gräns.

"Is och flytande vatten är fundamentalt annorlunda än lava och de vulkaner vi har här på jorden," beskriver han. En saknad pusselbit är  hur turbulens fungerar på denna måne. Tidigare modeller behandlade ofta vatten som steg genom Europas is som om det rörde sig på ett relativt ordnat sätt. Men Rutgers-ledda simuleringar antyder att vattnet sannolikt skulle röra sig snabbt och turbulent genom sprickorna blandas mot de kalla väggarna i sprickan och snabbt förlora värme till den omgivande isen.

"Det här vattnet som eventuellt stiger kommer att bli turbulent," beskriver Ojha. "Det kommer att skvalpa åt alla håll i en virvlande rörelse. Och när det händer kommer det flytande vattnet att svalna mycket snabbt när det närmar sig ytan."

När vattnet svalnar kan det bli överkylt vilket innebär att det förblir flytande även efter att ha sjunkit under sin normala minusgrad. Under dessa förhållanden kan små iskristaller bildas, byggas upp och täppa till vägen från uppstigande vatten.

Simuleringarna visar att smala sprickor kan frysa igen inom några timmar. Bredare sprickor kan leda mer vatten under idealiserade förhållanden, men turbulens gör dessa scenarier mycket mindre gynnsamma. Forskarna fann att för att leverera tillräckligt med vatten för att bilda några av Europas formationer som visar var de kan finnas skulle sprickorna behöva vara orealistiskt långa eller förekomma i stora antal.

Resultatet är en bild av Europa där grunt vatten i fickor om de finns kan ha ett annat ursprung än vad många forskare har hoppats på. Istället för att stiga direkt från havet kan vattnet bildas genom lokal uppvärmning och smältning inuti isen.

"Vårt arbete tyder på att Europas isytal kan vara en starkare barriär mellan havet och ytan än vad man tidigare antagit," beskriver Ojha. "Detta hjälper framtida uppdrag att tolka vad de hittar och bättre förstå var de ska leta efter tecken på liv."

Problemet enligt mig är att förstå vad för vatten man finner. Vattenfickor i isen kan vara just smält vatten inget annat kanske med vissa mineral men knappast mer. Hur det ska göras för att borra ner till det intressanta hav som finns under ytan är kanske en omöjlighet med dagens teknik då isens tjocklek beräknas vara 15-25 km. Att ta prov från  botten i havet är en än svårare uppgift då havets djup beräknas till mellan 60-150 km djup.

Studien är publicerad i Nature Astronomy Här beskriver använde Ojha med sina  kollegor datorsimuleringar för att testa om flytande vatten från Europas djupa hav kan stiga genom sprickor i isen och samlas i grunda reservoarer närmare ytan. Om sådana reservoarer finns kan det vara lättare i framtida uppdrag att upptäcka eller ta prov  på vattnet där än i havet långt nedanför. Men resultatet av dessa prov får tas med en nypa salt och inte ses som prov på själva havet.

Neptunus månar Larissa, Galatea och Proteus kan vara kvarlämningar.

 

Bild wikipedia på Proteus.  Bild tagen av Voyager 2 den 16 juni, 1989.

Neptunus verkar nästan enbart bestå av ett ytligt lager bestående av väte, helium och ammoniak. Djupare ner under molnen ca 8 000 kilometer från planetens synliga yta finns dess mantel bestående av is, ammoniak och metan. Neptunus har 14 bekräftade månar. Den största är Triton. Av månarna är sju inre månar (innebärande att de ligger innanför Tritons bana), Naiad, Hippocamp,Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus. I detta inlägg koncentreras på Galatea, Proteus och Larissa.

På grund av att de är så små och dess placering har dessa satelliter varit svåra att studera från jorden. Men med hjälp av NASAs James Webb Space Telescope (JWST) har ett team  forskare vid Caltech observerat Neptunus ringar och tre av dess månar, Larissa, Galatea och Proteus och funnit att dessa månars sammansättning är unik bland det yttre solsystemets objekt.

Fyndet pekar på existensen av ett ursprungligt månsystem som förstörts när Triton, Neptunus största måne, troligen fångades in av planetens gravitation efter att denna måne bildats någon annanstans i solsystemet. Forskarna tror att rester från händelse  sedan samlades innanför Tritons bana och i dag är de månar som finns här.

"Om Neptunus en gång hade haft ett system av månar som såg ut ungefär som det vi ser finns vid Uranus idag, anses att det att dessa skulle ha blivit helt förstörda av processen när Triton fångades," beskriver den tidigare Caltech-doktoranden Ryleigh Davis (PhD '26), huvudförfattare till en artikel om teamets resultat som publiceras den 29 juli 2026 i Science Advances (se nedan). "Detta är spännande nya bevis på att något katastrofalt hände vid Neptunus som helt förstörde dess ursprungliga månar och vi får se de rester som lämnats kvar efter av den processen."

Neptunus är en märklig planet, eftersom det är den enda i solsystemet som saknar ett "typiskt" månsystem med stora, ordnade satelliter vilket innebär att dess evolutionära bana också kan vara unik. Faktum är att en annan nyligen genomförd studie i samma JWST-forskningsprogram, ledd av Caltech-postdoktorn Matthew Belyakov (PhD '26), ger oberoende bevis för existensen av det ursprungliga satellitsystemet vilket tyder på att Neptunus måne Nereid kan vara den enda intakta månen från den katastrofen.

"Om Triton som vi antar drogs in mot Neptunus och krossade dess stora månar, tror vi att bara ungefär 1 procent av det materialet stannade kvar i systemet," beskriver Davis. "Men det faktiska beteendet hos det materialet förändras över tid än i dag då Triton fortfarande är där och skakar om saker (månarna) än i dag. Så, framåt vore det intressant att förstå hur den processen faktiskt fortskrider. Därifrån är frågan: 'Kan vi lära oss något om hur stora de ursprungliga månarna har varit och tillhandahållit detta material?'" De månar som ses som rester:

Artikel  som beskriver studien har titeln "Neptune's Inner Moons and Rings Are Exposed Icy Body Interiors" och kan läsas här

 Förutom Belyakov, Brown och Davis var postdoktorala forskaren Zachariah Milby (PhD '26) och tidigare Caltech-doktoranden Ian Wong (PhD '18), nu vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland medarbetare och medförfattare till artikeln. Finansiering  av arbetet kom från NASA genom ett bidrag till Space Telescope Science Institute vilket drivs av Association of Universities for Research in Astronomy.

Teorin ovan kan vara rimlig enligt mitt förmenande men inte bevisad om den nu kan bevisas.

Hur utvecklades de mystiska röda fläckarna i universums början över tid?

 

Bild Forskare har föreslagit en utveckling som de små röda prickar  funna i tidens begynnelse kan ha följt när universum åldrades, baserat på en analys av spiralgalaxen WISEA J123635.56+621424.2, (Saguaro). De föreslår att små röda prickar kan vara en tillfällig fas av mycket aktiva supermassiva svarta hål.

Bild: https://science.nasa.gov  NASA, ESA, CSA, STScI, Pierluigi Rinaldi (Steward Observatory); Bildbehandling: Alyssa Pagan (STScI)

Sedan deras upptäckt av NASAs James Webb Space Telescope 2022 har små röda prickar (LRD) varit intressanta bland astronomer. Att förstå naturen hos dessa extremt avlägsna, kompakta röda källor har varit en vetenskaplig uppgift sedan dess.

En populär teori är att de små röda prickarna är supermassiva svarta hål kända som aktiva galaxkärnor även om de uppvisar egenskaper som skiljer sig från närliggande i vår  tid aktiva galaxkärnor. Även om de verkar vara rikliga vid hög rödförskjutning innebärande existerande i universum första tid minskar de snabbt i antal vid lägre rödförskjutningar (över tiden). Ju högre rödförskjutning, desto större sträcka har ljuset färdats över universum i tiden. Denna förbryllande förändring i antal väcker frågan: Vad hände med små röda prickar när universum åldrades?

Ett forskarteam under ledning från Pierluigi Rinaldi vid University of Arizonas Steward Observatory, numera vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, har byggt vidare på sin tidigare forskning i en ny studie publicerad den 29 juli 2026 i The Astrophysical Journal  och föreslagit en bana som LRD:er kan följt när universum åldras.

 Även om de kan se ut som en unik galaxpopulation kan dessa prickar påverkas av observationstekniken  vissa egenskaper syns helt enkelt inte vid högre rödförskjutningar med dagens teknik. Forskarnas slutsatser baseras på deras analys av den lägre rödförskjutna spiralgalaxen WISEA J123635.56+621424.2,  kallad även "Saguaro". En särskilt fascinerande egenskap hos denna rödskiftande galax ungefär 3,3 miljarder år efter Big Bang, är dess lilla rödpunktsliknande centrum som påminner om den rubinröda frukten hos ökenkaktusen Saguaro som finns i Sonoraöknen i sydvästra USA. 

Bild https://se.dreamstime.com/ på Saguarokaktusen och dess blomma som finns i Sonoraöknen,

"Allt som skapades i det tidiga universum måste utvecklas till något över tid. Vi har haft liten aning om vad LRD (little red dot) blir men den nya studien visar  hur vi kan hitta deras utveckling," beskriver medförfattaren George Rieke vid University of Arizona. Tidigare studier av NASAs pensionerade Spitzer-rymdteleskop gav den första ledtråden om den dammdämpade, kompakta galaxpopulationen i det mindre rödförskjutna universum (längre fram i tiden)  som Saguaro tillhör, vilket banade väg för NASAs Hubble- och James Webb-rymdteleskops högupplösta analyser.

"Saguaro är viktig eftersom det är en prototypisk liten röd prick och är en av de få vi har hittat vid lägre rödförskjutning (hur en red spot förändrats över tid). Den kan användas för att studera vägen för dessa prickar genom kosmisk tid," beskriver Fabio Pacucci vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i Cambridge, Massachusetts, medförfattare till studien.

Bland de tusentals källor Rinaldi tittade på i flera undersökningar var Saguaro ett exempel på rätt plats för undersökning med Webbteleskopet som kunde ta ett foto som visade perfekt inramning över galaxens kärna för att kunna ta spektroskopiska data  och vid rätt tid vid lägre rödförskjutning (närmare oss i tid). För att få en så bred bild av spiralgalaxen som möjligt över det elektromagnetiska spektrumet använde teamet Hubbles ultravioletta och Webbs infraröda avbildnings- respektive spektroskopiska arkivdata.

"Eftersom Saguaro är närmare oss i tid och är en ursprunglig red spot kan vi se den mycket vackra och ljusa värdgalaxen i hög upplösning och detaljrikedom med Webb och Hubble," beskriver Zihao Wu vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics och medförfattare till studien. "Webbs observationer kan hjälpa oss att förstå hur galaxen och dess lilla rödpunktsliknande kärna har utvecklats. "Med tanke på Saguaro-fallstudien tror teamet att LRD:er kanske inte är en unik galaxpopulation, utan istället en tillfällig fas av mycket aktiva supermassiva svarta hål.

Även om Saguaro inte är representativ för alla LRD:er föreslår teamet att detta är en senare fas av dessa kompakta röda källor. För att få mer säkerhet i analysen  krävs vidare studier av Saguaro och sökning efter fler liknande LRD galaxer med lägre rödförskjutning innebärande i riktning mot vår tid. Teamet avser också att gå igenom Webbs rikliga arkivdata för att räkna små röda prickar för att studera hur deras miljöer kan påverkats och förändras över tid. Dessa olika metoder av teleskop är alla inriktade på att hjälpa till att avslöja utvecklingen av små röda prickar.

Det har gjorts en del teorier om dessa från början som jag anser ursprungliga svarta hål och dess utveckling över tid till galaxer. Början av dessa röda punkter är intressantast anser jag och min tanke är att de bildades eller kom med från ett annat universums avslocknande vid BigBang.

Ett ensamt svart hål ses sluka en stjärna som kom i dess väg

 

Bild https://science.nasa.gov  Konstnärs koncept som skildrar en tidvattenstörningshändelse som inträffar då en stjärna passerar farligt nära ett supermassivt svart hål. Delar från den splittrande stjärnan värms upp när de virvlar runt det svarta hålet och skapar ett sken som astronomer kan se långt tillbaka i tid och rum i kosmos då det svarta hålet skjuter ut en stråle i rymden när det sker. NRAO/AUI/NSF/NASA

NASAs Neil Gehrels Swift Observatory fångade ett "ensamt" svart hål som lyste upp när det slukade en stjärna i utkanten av en avlägsen galax. Dessa fenomen av ensamma svarta hål är ovanliga och inget hade någonsin tidigare setts så långt utanför galaxens kärna och detta slukar en stjärna då vi ser det.

Nästan (Troligen alla enligt mig. Annars är det inte en galax.) varje galax i universum är förankrad av ett supermassivt svart hål som sitter precis i mitten. Ungefär en gång vart 100 000:e år kommer en stjärna att driva för nära detta osynliga svarta hål och utlösa en tidvattenstörning.

Även om fenomenet är ganska sällsynt i en galax genomsöker forskare miljontals galaxer efter dem. Varje år upptäcks vanligtvis omkring 30 tidvattenstörningar någonstans i universum.

Före 2024 hade dessa endast setts i galaxkärnor. Det beror delvis på att astronomerna främst letade efter dem där; Det är ju trots allt där alla kända supermassiva svarta hål ansågs finnas tills dess och man kan inte få en tidvattenstörning utan ett svart hål (gravitationskraften från lättare svarta hål som rester av en supernova är inte tillräckligt stark för tidvatteneffekt).

Sedan såg forskarna de tydliga tecknen på att en stjärna höll på att slitas sönder 2 600 ljusår från centrum i sin galax. Det inspirerade fler astronomer att titta bortom galaxkärnor efter liknande händelser och nu har ett team identifierat en som ligger mer än 30 000 ljusår från galaxens centrum.

Forskarna har skisserat två möjligheter till varför stora svarta hål finns på platser som denna. Tre eller fler galaxer kan en gång sammanslagits och gravitationen mellan deras centrala supermassiva svarta hål kan ha slungat ut ett av dessa svarta hål till galaxens kant.

Alternativt kan en dvärggalax just nu sammanslås med en annan galax och dess svarta hål sammanfogas. När dvärgens stjärnor föll in i den större galaxen kan en ha passerat för nära dvärgens supermassiva svarta hål och då fgett tidvattenseffekten.

"Ytterligare upptäckter kan avslöja ursprunget till detta till synes 'ensamma' svarta hål," beskriver Stein. "Den centrala vetenskapliga frågan vi vill besvara är: Hur vanliga är vandrande svarta hål?"

Min tanke är att ensamma svarta hål efter galaxsammanslagning där hålen inte sammanslås och blir ett enda utan trycks bort finns lite varstans och upptäcks först när ett större objekt råkar komma i dess väg och slukas av detta.

En artikel som beskriver studien som Stein var ledare för publicerades nyligen i The Astrophysical Journal Letters. 

Stjärnbildningstakten minskar kontinuerligt i Andromedagalaxen

 

Bild wikipedia på Andromedagalaxen vilken är mycket lik vår egen galax Vintergatan.

I en ny studie med insamlad data från NASAs Hubble-rymdteleskop visas att stjärnbildningen i den närliggande Andromedagalaxen har minskat de senaste 500 miljoner åren och ökat än mer de senaste 40 miljoner åren. Andromeda är en spiralgalax jämförbar i storlek med vår Vintergata och ses som en tvillinggalax till Vintergatan. En gång i framtiden kommer dessa galaxer att slås samman till en enda. Andromedagalaxen kan ses utan teleskop från områden med mörk himmel.  Den finns cirka 2,5 miljoner ljusår från jorden.

Tidigare forskning visade att Andromedagalaxen upplevde en dramatisk stjärnbildningsexplosion för cirka 2 miljarder år sedan troligen på grund av en tidigare interaktion eller sammanslagning med en annan galax. Sedan dess har stjärnbildningen stadigt minskat.

Astronomer mäter hastigheten för stjärnbildning i termer av mängden gas och damm som omvandlas till stjärnor per år. Forskarna beräknade att Andromeda för 500 miljoner år sedan bildade stjärnor med en hastighet av ungefär en solmassa per år. Men bildningshastigheten sjönk till ungefär hälften för 40 miljoner år sedan och denna minskning har fortsatt.

Teamet undersökte också om denna nedgång var konsekvent över hela galaxen eller koncentrerad till vissa områden. De fann att mycket av den senaste stjärnbildningen har skett i en stjärnbildningsring som ligger cirka 32 000 ljusår från galaxens centrum. Som ett resultat drivs mycket av den minskning de mäter av minskad aktivitet inom just detta område.

Istället för att vara resultatet av reducerat material som nya stjärnor kan bildas ur är nedgången mer sannolikt en naturlig avtrappning från dess tidigare mer aktiva tillstånd.

"Det är precis som efter att ha sprungit ett maraton, ibland måste man ta en liten paus," beskriver Tobin Wainer, huvudförfattare till studien (se nedan) och arbetande på University of Washington vilken gjorde det möjligt för teamet att studera stjärnbildningens historia i Andromeda nära dvärggalaxen M32. 

De fann att detta område visade tecken på mer minskad stjärnbildning jämfört med andra regioner. Tidpunkten för denna minskning, som studien visar började för ungefär 60 miljoner år sedan kan hjälpa till att begränsa när M32-galaxen interagerade med Andromedas skiva.

"Vi kan inte uttryckligen säga att vi ser en minskning av stjärnbildning på grund av M32. Men det sker precis där och det är definitivt den mest sannolikt misstänkte," beskriver Wainer.

Min tanke blir att stjärnbildning sker i cykler. Så länge det finns mycket damm och gas i en galax är takten snabb när detta minskar efter hand som stjärnbildning sker  minskar stjärnbildningen tills ett moln av gas och stoff kommer i galaxens väg igen och processen ökar igen..

Resultaten av studien publicerades nyligen i The Astrophysical Journal. 

Söker vi utomjordiska signaler på fel radiofrekvenser?

 

Bild https://www.ras.ac.uk/ ALMAs DV-59-antenn i förgrunden med flera andra antenner i bakgrunden. Credit ALMA / Alex Pérez / CC BY 4. Licenstyp Attribution (CC BY 4.0)

De flesta radiofrekvensundersökningar av SETI (Search for Extraterrestrial Intelligence) har fokuserat på frekvenser mellan 1,42 och 1,66 GHz. Detta område kallas ' water hole ' eftersom det ligger mellan de naturliga radiofrekvenser som sänds ut av väte och hydroxyl (kombination av väte och syre), två molekyler vars kombination bildar vatten (två väteatomer plus en syreatom) .

Forskare har länge ansett att denna relativt tysta del av radiospektrumet skulle vara en logisk plats för kommunikation eftersom en teknologiskt avancerad civilisation borde känna igen betydelsen av väte och hydroxyl och sannolikt sända och lyssna på dessa frekvenser.

Med hjälp av arkiverade observationer från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-teleskopet) i Chile genomförde astronom Louisa Mason, doktorand vid University of Manchester den första SETI-undersökningen någonsin med teleskopet. Istället för att göra nya observationer analyserade hon befintlig data som ursprungligen samlats in för andra astronomiska ändamål.

Hon letade efter smalbandsignaler som kunde indikera närvaron av teknik snarare än naturliga astrofysiska processer. "Millimeter- och submillimeterradiobanden är nästan helt outforskade av SETI, så det handlar egentligen om att öppna ett nytt område av parameterutrymme att söka i."

Mason sökte i två små frekvensfönster i ALMAs Band 3-observationer men fann inga kandidat-teknosignaturer (utomjordiska signaler). Även om undersökningen endast undersökte fyra arkiverade ALMA-observationer, beskriver Mason att arbetet visar att högfrekventa radioteleskop kan spela en viktig roll i framtida SETI-program. "Även en mycket liten observation kan innehålla ett enormt antal av stjärnor som vi kanske aldrig hade tänkt studera. Genom att kombinera högfrekventa observationer med galaktiska simuleringar kan vi bättre förstå exakt vad vi har sökt efter och var vi bör leta härnäst."

Mason betonar att frånvaron av någon upptäckt signal inte betyder att intelligent liv inte existerar utan att ingen kandidatsignal hittades inom de små frekvensområden som undersöktes i denna studie. Istället hoppas hon att arbetet ska uppmuntra framtida SETI-undersökningar att söka bredare över radiospektrumet och bättre utnyttja befintliga astronomiska observationer.

Min tanke är att eventuella avancerade intelligenser därute kanske använder andra kanaler för kommunikation är radiofrekvenser. Ex kvantkommunikation kommunikation med fotoner istället för radiofrekvenser. 

Arbetet utfördes i samarbete med professor Michael Garrett, Dr Andrew Siemion och Dr Kelvin Wandia.

Studien antyder att högre radiofrekvenser kan erbjuda en ny viktig väg i sökandet efter möjliga teknologiska signaler från andra civilisationer. Forskningen presenterades nyligen vid Royal AstronomicalSocietys National Astronomy Meeting i Birmingham.

En källa till extremt högenergirika partiklar i Vintergatan har nu identifierats

 

Bild https://www.hiroshima-u.ac.jp  Observationer av NASAs Fermi Gamma-ray Space Telescope identifierade ett GeV-gammastråleöverskott  i riktning mot  LHAASO J1912-1014u ( finns stjärnbilden Aquila, nära den kända stjärnan Altair) som nu  bekräftas vara en proton-PeVatron (en extrem astronomisk källa i rymden som kan accelerera protoner upp till petaelektronnivåer (PeV, 10¹⁵ eV). Det motsvarar en miljon miljarder elektronvolt, vilket gör dem till universumets kraftfullaste naturliga partikelacceleratorer.) genom multivåglängdsobservationer och modellering. Källan är markerad av en hel cirkel och är till stor del utsträckt, med en diameter på mer än 1 grad. Som jämförelse visas månens storlek med en streckad cirkel. (Anpassad från Tsunefumi Mizuno, m.fl. Astrofysisk dagbok. 16 juli 2026)

Kosmiska strålar består främst av protoner tillsammans med några elektroner insprängda och de kan nå energier högre än vad partikelacceleratorer på jorden kan producera. Med tanke på att människotillverkade acceleratorer, såsom Large Hadron Collider vid gränsen mellan Schweiz och Frankrike kan flytta protoner till nästan ljusets hastighet är det inte konstigt att dessa superenergirika partiklar därute kan påverka kosmiska händelser i galaxen.

En accelerator av högenergirika kosmiska strålningsprotonerna i vår galax har identifierats tack vare ett internationellt forskarteam lett av Hiroshima University som bedömde data från tre stora observatorier. Upptäckten kan hjälpa forskare att bättre förstå naturen hos dessa snabbt rörliga partiklar som fyller rummet mellan stjärnorna och påverkar kosmiska händelser i Vintergatan.

"Denna enorma energi gör kosmiska strålar viktiga att utforska och förstå inom astronomi och astrofysik," beskriver studiens förste och korresponderande författare Tsunefumi Mizuno, docent vid Hiroshima Universitys Hiroshima Astrophysical Science Center. Han beskriver att dessa energier mäts i elektronvolt. Den energi en elektron får när den rör sig från viloläge och ökar sin elektriska potential med en volt. "

De har den högsta energin galaktiska kosmiska strålar kan nå och överstiga en biljard (10¹⁵) elektronvolt, eller en peta-elektronvolt (PeV). Att hitta en kosmisk strålprotonaccelerator över den PeV-nivån, kallad en proton-PeVatron, är ett av de mest spännande ämnena inom modern astrofysik och vi identifierade ett sådant objekt som tidigare var känt som LHAASO J1912+1014u."

Tibet AS-gammaexperimentet, ett projekt lett av Japan och Kina sedan 1990, och senare Kinas Large High Altitude Air Shower Observatory (LHAASO), fann dussintals gammastrålningskällor över 0,1 PeV, inklusive den vid namn LHAASO J1912+1014u. Dessa gammastrålar, som är den mest energirika elektromagnetiska strålningen i universum  kan härstamma från kosmiska strålningskällor som har energi ungefär en tiondel av sina moderpartiklar från kosmiska strålar. Följaktligen är dessa sub-PeV gammastrålningskällor, inklusive den som heter LHAASO J1912+1014u, potentiella kosmiska PeVatron-kandidater. Tidigare studier inom området föreslår att källan kan vara en pulsarvindnebulosa eller annat skräp från en massiv stjärnexplosion. Men vi vet inte säkert vad deras ursprung är.

Studien publicerades den 16 juli 2026 i The Astrophysical Journal 

NASAs Webb upptäckte en tredje planet i solsystemet Beta Pictoris

 

Bild: NASA, ESA, CSA, STScI; Naturvetenskap: Aidan Gibbs (UC San Diego), Jean-Baptiste Ruffio (UC San Diego); Bildbehandling: Alyssa Pagan (STScI)

 Det är den tredje planeten hittats omkring stjärnan Beta Pictoris som finns 63 ljusår bort i stjärnbilden Målaren och som är den ljusstarkaste stjärnan där. Beta Pictoris d är dess beteckning på denna upptäckta exoplaneten. Den syns i rekonstruerade bilder från NASAs James Webb Space Telescopes NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph).

Astronomer som använder NASAs James Webb Space Telescope har upptäckt en jätteplanet utanför vårt solsystem gömd inom ett av de mest intensivt studerade planetsystemen i vår Vintergata.

Den unga, närliggande stjärnan Beta Pictoris var redan känd för att hysa två jätteplaneter: Beta Pictoris b, en av de första exoplaneterna som någonsin avbildats direkt, och Beta Pictoris c. Den nyligen identifierade Beta Pictoris d gör detta solsystem till det andra planetsystem som är känt för att innehålla minst tre avbildade planeter. Till skillnad från Beta Pictoris b och c upptäcktes dock Beta Pictoris d inte genom att identifiera en ljuspunkt utan genom att upptäcka atmosfärens unika kemiska fingeravtryck, en teknik som nu kan förändra sökandet efter världar runt andra stjärnor.

Teamet uppskattar att Beta Pictoris d sannolikt är minst två gånger mer massiv än Jupiter vilket dock gör den till den minsta av de tre kända jätteplaneterna i Beta Pictoris system. Modellering tyder på att den sannolikt kretsar runt sin stjärna på ett avstånd av cirka 30 astronomiska enheter vilket är  jämförbart med det område som Neptunus kretsar runt vår sol. Det är den längsta  banan av de tre kända planeterna runt Beta Pictoris.

"Denna upptäckt lägger till ytterligare en del till ett redan fascinerande planetsystem, Beta Pictoris har länge tjänat som ett laboratorium för att förstå hur planetsystem bildas och utvecklas och nu har vi ännu en annan planet där som hjälper oss att berätta den historien." beskriver Aidan Gibbs postdoktoral forskare vid University of California, San Diego och huvudförfattare till en ny studie som publicerades nyligen i Astrophysical Journal Letters 

Två gigantiska jätteplaneter med en densitet mindre än sockervadd.

 

Bild Jämförelse av exoplaneterna i TOI-791-systemet med planeter i vårt solsystem. Bildkredit: NASA/Daniel Rutter. Bildkredit: NASA/Daniel Rutter.

Gasplaneterna TOI-791 b och TOI-791 c identifierades  som eventuella planeter 2019 respektive 2023 av volontärer som deltog i Planet Hunters TESS medborgarforskningsprojekt. I detta projekt söks i data från NASAs Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) efter möjliga exoplaneter. Forskarna mätte sedan planeternas densitet genom att kombinera observationer av deras storlek och massa med teleskop runt om i världen.

När en planet passerar framför sin sol dämpas stjärnans ljus något. Storleken av ljusets minskning avslöjar planetens storlek. I detta solsystem (TOI-791 ) upptäckte forskarna också subtila variationer i tidpunkten för passagerna orsakade av att de två planeterna genom gravitation dras mot varandra när de kretsar runt sin sol. Genom att analysera dessa tidsförskjutningar kunde teamet uppskatta planeternas massor och beräkna deras som det visade sig låga densitet.

Upptäckten byggde på åtta års observationer, inklusive  ASSTEPS (Antarctic Search for Transiting ExoPlanets)-teleskopet vid Concordia Station i Antarktis. Detta teleskop är gemensamt drivet av forskare från Université Côte d'Azur/Observatoire de la Côte d'Azur och internationella samarbetspartners. Den antarktiska vintern gav en unik fördel genom att månader av oavbrutet mörker gjorde det möjligt för astronomer att fånga planeternas exceptionellt långa passager vilka var och en varande mer än 11 timmar i en enda obruten observation. Detta är de längsta kontinuerliga planettransiterna som någonsin observerats i sin helhet från markteleskop.

Astronomer debatterar fortfarande hur superpuffplaneter bildas. En ledande teori är att de har enorma väte- och heliumrika atmosfärer som utgör en betydande del av deras totala massa. Dessa gigantiska gasformiga inkapslingar kan ha insamlats när planeterna bildades långt från sin sol i kalla delar av protoplanetarskivan (En protoplanet är skiva är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna.) där gas kunde kylas och snabbt samlas runt en fast kärna. 

Forskarna avser att genomföra uppföljande undersökningar för att förstå mer om hur dessa planeter bildades och för att utesluta några av de ledande superpuff-förklaringarna. Professor Tristan Guillot (Université Côte d'Azur), huvudansvarig forskare för ASTEP och medförfattare till studien, beskriver 'Dessa multiplanetära system som komplexa med gravitationsinteraktioner mellan planeterna som utvecklats under långa perioder, tiotals år eller mer. 

Denna upptäckt understryker vikten av fortsatt internationellt samarbete inom astronomi. Att samla observationer från Antarktis, rymdteleskop och observatorier över flera kontinenter var avgörande för att avslöja den sanna naturen hos dessa extraordinära planeter.'

Studien ‘ASTEP confirmation of a pair of long-period Jupiter-sized planets with extremely low densities transiting TOI-79’ har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Finns att läsa här.

Asteroiden Eulalias moderkropp kan ha resulterat i ett massbombardemang av jorden och månen.

 

Bild wikipedia En modell av Eulalia utifrån dess ljuskurva.

I en ny studie vid Southwest Research Institute föreslås en koppling mellan en specifik kollision i huvudasteroidbältet och ett bombardemang av hela solsystemet som kan ha fått mätbara biologiska och geologiska konsekvenser för jorden. Forskningen tyder på att den katastrofala uppdelningen av asteroiden Eulalias originalstorlek vid kollisionen med en annan okänd asteroid kan kopplas till en nedslagsskur som drabbade de terrestra planeterna för cirka 800 miljoner år sedan.

"Den roll som effekter har spelat i att forma livets ursprung och utveckling i vårt solsystem är dåligt förstådd," beskriver Dr. William Bottke, executive director in SwRI’s  Solar System Science and Exploration Division in Boulder, Colorado. Bottke leder också Center for Lunar Origin and Evolution (CLOE), SwRI:s team vid NASAs Solar System Exploration Research Virtual Institute och är huvudförfattare till en artikel som beskriver denna studie (se nedan). "Månens kraftigt kraterfyllda yta påminner om de stora nedslagen i jordens förflutna, men hittills har endast Chicxulub-nedslaget  för 66 miljoner år sedan varit starkt kopplat till en specifik effekt på livet på jorden nämligen dinosauriernas massutrotning."

Att hitta geologiska bevis för nedslag äldre än 650 miljoner år tillbaka på jorden är utmanande på grund av den ständiga förändringen av jordens yta. Jordens landskap förändras ständigt när  krafter som vulkaner och plattektonik bygger upp och river ner ytan och destruktiva krafter som väder nöter ner den. Ett forskare har sökt efter ledtrådar om jordens förflutna för att studera asteroidregnshändelser.

"Dessa sällsynta händelser, utlösta av stora,kollisioner i huvudasteroidbältet, bombarderar alla världar i det inre solsystemet," beskriver Bottke. "Så bevis bevarade på månens mer syerila yta kan användas för att dra slutsatser om vad som hände på jorden och Mars i forntiden."

Forskare har föreslagit att en betydande ökning av stora månnedslag inträffade för cirka 800 miljoner år sedan, baserat på åldern på stora månkratrar och åldersfördelningen av slagglasmaterial som hittades under Apollo-uppdragen. Den största utmaningen har varit att identifiera och testa en trovärdig källa till detta

Forskningsresultatet visar att Eulalia-uppdelningen rimligen kan förklara de observerade månkratrarna som bildades för cirka 800 miljoner år sedan och kan ha haft omfattande konsekvenser över hela det inre av solsystemet. Studier visar att för varje stort nedslag som inträffade på månen, inträffade ungefär tjugo lika stora eller större nedslag på jorden.

"Eftersom toppen av dessa nedslag sammanfaller med en period av omfattande avkylning och stora förändringar i vår biosfär är det frestande att föreslå att det förstnämnda följde på det senare," beskriver Bottke. "På Mars skulle dessa nedslag ha utlöst betydande episoder av seismiska skakningar och kan kopplas i tid till en ökning av vulkanisk aktivitet. Tillsammans visar detta hur vissa katastrofala kollisioner i asteroidbältet kan ha fått långtgående konsekvenser för de terrestra planeternas historia."

Kan denna händelse ligga bakom att eventuellt liv och floder av vatten försvann på Mars efter detta? Min fundering.

För att läsa artikeln i Planetary Science Journal med titeln "An 800-Million-Year-Old Impact Shower on the Terrestrial Planets from the Breakup of the Eulalia Parent Body"

Solen innehåller mer silver än vi trodde.

 

Bild https://www.uu.se/en  I de optiska våglängderna (de våra ögon ser) undersöktes djupare lager av solens atmosfär och den  analys som blev resultatet och kan läsas nedan  baserat på dessa lager. Källa: NASA/GSFC/Solar Dynamics Observatory

Silver bildades ursprungligen i rymden genom kosmiska händelser som supernovor (stjärnexplosioner) och krockar mellan neutronstjärnor.

Forskare vid Uppsala universitet har beräknat att solen innehåller 55 procent mer silver än vad man tidigare uppskattat. Resultaten baseras på en mer realistisk modell av solens atmosfär och löser ett långvarigt problem med saknat silver i solsystemet.

Liksom de flesta stjärnor består solen nästan helt av väte och helium och endast 1,5 procent av dess massa består av tyngre grundämnen som ex kol, järn eller silver. Men dessa ämnen är viktiga. De fungerar som ett fossilt register över kosmos.

"Den nya kunskapen om solens sammansättning är viktig för förståelsen av andra stjärnor, planeter och kosmiskt material eftersom solen är en av astronomins viktigaste referenspunkter," beskriver Sema Caliskan, som utförde arbetet under sina doktorandstudier vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Med vår nya modell kunde vi tolka spektrallinjerna av solen för att bestämma solens silvermängd mer exakt," beskriver Sema Caliskan, som började sina doktorandstudier med att studera atomers struktur och senare använde sin expertis på detta inom stjärnastrofysik.

Det nya silvervärdet löser det långvariga problemet med att silver saknas i solsystemet. Hittills har silvermängden som uppmätts i solen varit betydligt lägre än den som hittats i kemiskt primitiva meteoriter vilka bildades samtidigt från samma moln av gas och damm som solen för 4,6 miljarder år sedan. Det nya silvervärdet i solen stämmer nu mycket bättre överens med dessa meteoriter.

De nya resultaten förbättrar också vår förståelse av hur silver och andra grundämnen produceras i stjärnor och stjärnexplosioner (supernovor) och senare införlivas i nya generationer av stjärnor och planeter. Samma studiemetod kommer nu att tillämpas på andra stjärnor.

"Genom att studera ljuset från stjärnor av olika typer och åldrar hoppas vi förstå var silver bildas i universum och hur det har spridits över Vintergatan över tid," beskriver Sema Caliskan.

Beräkningarna utfördes med den svenska superdatorn Tetralith vid Nationella superdatorcentret vid Linköpings universitet. Liknande metoder har tillämpats på andra grundämnen. Men detta är första gången metoden använts för att analysera silver i solen.

En artikel som beskriver  studien av: S. Caliskan, A. M. Amarsi, P. Jönsson, N. Grevesse och B. K. Sahoo; Ag I model atom and the 3D non-LTE solar silver abundance; A&A, 711 (2026) A155; kan läsas här  i skriften Astronomy Astrophysics.