Nu är Voyager 1 en ljusdag bort.

 

Bild wikipedia på Voyager 1.

Voyager 1 är en obemannad rymdsond som skickades upp i rymden av Nasa den 5 september 1977. Dess främsta upptäckt var att Jupiters måne Io hade aktiva vulkaner. Förutom vetenskapliga instrument har Voyagersonderna (Voyager 2 finns även därute)  utrustats med varsin grammofonskiva: Voyager Golden Record. 

Skivorna innehåller bland annat ljud och bilder som skildrar livet och olika kulturer på Jorden. Voyager 1 liksom sin efterträdare Voyager 2 är båda nu i utkanten av vårt solsystem. Dock ej helt utanför solsystemet.

Voyager 1 en ljusdag bort. Något som innebär att den är lika långt bort som ljusets hastighet 300000 m/sek gör på en dag.

Det är möjligt att följa båda farkosternas  färd och avstånd från oss i realtid på denna länk. 

I Betegeuses atmosfär sveper Siwarha förbi

 

Bild wikipedia Betelgeuses position på stjärnhimlen (den röda pilen). Betelgeuse är en klarröd mycket stor stjärna (vars troliga framtid är att bli en supernova) som ses i stjärnbilden Orions axel. Den har länge fascinerat både astronomer och amatörastronomer då den i slutet av 2019 och början av 2020 dramatiskt mattades av i sken till sitt svagaste sedan ett sekel tillbaks, den tid man haft uppsikt över stjärnan. Nu visar en ny studie med hjälp av USA:s National Science Foundations Karl G. Jansky Very Large Array (NSF VLA) och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) att stjärnans utvidgade atmosfär till stor del har återhämtat sig från den händelsen och samma data visar övertygande att Betelgeuses atmosfär aktivt stördes av en närliggande stjärna.

Resultaten av studien under ledning av Dr. Lynn D. Matthews, huvudforskare och biträdande direktör vid MIT Haystack Observatory, tillsammans med kollegor från Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian, University of Manchester och European Southern Observatory baseras på observationer vid sju radiofrekvenser från 22 GHz till 485 GHz insamlade mellan 2021 och 2026. Eftersom radiovågor med olika frekvenser undersöker olika djup i en stjärnas atmosfär gjorde den kombinerade NSF VLA- och ALMA-data det möjligt för teamet att bygga en lager för lager-bild av Betelgeuses atmosfär från strax ovanför dess synliga yta ut till flera gånger stjärnans radie.

"Det var kombinationen av den datan från NSF VLA och ALMA som gav oss ett övertygande slutresultat." beskriver Matthews.

2019, månader före den stora dimmningen (när Betelgeuse sköt ut en miljard ton solmaterial och delvis blockerade vår sikt), hade det i en studie ledd av Matthews funnits att Betelgeuses atmosfär vid olika radiovåglängder var ovanligt kall, något som forskarna föreslog var att en chockvåg utlöst av konvektion djupt inne i stjärnan som hade stört gasen i dess yttre atmosfärlager. Något som lade grunden till det massiva dammiga utbrott som följde. De nya observationerna visar att ljusstyrkan från stjärnans atmosfär vid samma våglängder sedan dess har stigit tillbaka till de nivåer den hade innan dimmningen. Stjärnans gas mäter nu omkring 3200 grader Celcius (jämförbart med Betelgeuses egen yttemperatur 3400 Celcius ) ut till nära en radie på cirka 2,7 gånger stjärnans egen storlek.

Forskarteamet bekräftade också ett länge misstänkt "temperaturminimum" i Betelgeuses atmosfär  ett kallt lager inklämt mellan stjärnans synliga yta och kromosfären ovanför. Högfrekventa ALMA-mätningar, som nådde närmare stjärnans yta än någonsin tidigare visade att gastemperaturen sjönk till ungefär 1900 grader Celcius över 1 000 grader kallare än fotosfären själv. Det kalla lagret sammanfaller med den så kallade "MOLsfären", ett skal av molekylär gas som länge härletts från infraröda observationer men sällan undersökts så direkt i radiovåglängder.

Kanske det mest slående resultatet gäller Betelgeuses nyligen identifierade följeslagarstjärna, Siwarha, vars existens föreslogs 2024 för att förklara stjärnans mystiska 2100-dagars ljusstyrkedämpning och som sedan dess har bekräftats av direktavbildning och spektroskopiska studier. Eftersom Betelgeuse betyder "al-Jawzas hand" på arabiska, kallades följeslagarstjärnan Siwarha, vilket betyder "hennes armband."

Siwarha tros kretsa djupt inne i Betelgeuses utvidgade atmosfär, på ett avstånd som bara är ungefär dubbelt så stort som Betelgeuses radie. Matthews beskriver: "Denna följeslagare kretsar så nära stjärnan att den faktiskt passerar genom dess utvidgade atmosfär." Den lämnar troligen ett spår på sin väg när den svävar genom Betelgeuses  atmosfär”. Även om Siwarha själv sannolikt är alldeles för svaglysande för att upptäckas direkt i radiovåglängder, teamet beräknade att den skulle vara tiotals till hundratals gånger för svaglysande för att ses i deras observationer  verkar dess gravitationella och fysiska närvaro lämna märke i Betelgeuses atmosfär. Genom att mäta den subtila äggliknande formen ("ellipticitet") hos Betelgeuses radiovågutsändande atmosfär över tid fann forskarna att stjärnan blir märkbart mer avlång nära de tidpunkter då följeslagaren förväntas vara som störst separerad från Betelgeuse, och rundare när följeslagaren förväntas passera framför eller bakom stjärnan.

Studiens artikel heter "New Spatially Resolved Observations of Betelgeuse from the VLA and ALMA: Evidence for Atmospheric Perturbations from a Close Companion," och har publicerats i The Astronomical Journal. 

En ny mekanism av plasmaturbulens har upptäckts i solvinden

 

Bild wikipedia Heliosfärens huvuddrag. Heliopausen  är gränsen mot det interstellära mediet, med en bogchock framför. Innanför ligger en annan chockfront, termineringschocken  där solvinden saktas ned till subsonisk strömning (hastighet lägre än ljudhastigheten). Planetsystemet ryms inne i heliosfären. På bilden visas också de fyra rymdsonder som nått längst ut, Pioneer 10 och 11 samt Voyager 1 och Voyager 2.

Ett internationellt forskarteam vid Technische Universität Braunschweig och Tokyos universitet i samarbete med Tohoku University, Kyushu University, Osaka University och multinationella forskningsinstitut har nu för första gången visat ett omvändningsfenomen av magnetfältets rotation i turbulens i rymden. En struktur ses uppstå inom den ostrukturerade rymdplasman. Resultaten av studien publicerades i The Astrophysical Journal Letters (se nedan).

Teamet vid Institutet för teoretisk fysik vid Technische Universität Braunschweig och Tokyos universitet, i samarbete med forskare från totalt tio länder har visat ett fundamentalt nytt fenomen. Med hjälp av högprecisionsdata från magnetfält och partiklar insamlat genom från NASAs ParkerSolar Probe-uppdrag  visade för första gången att de turbulenta magnetfälten över solen uppvisar en tydlig omkastning av magnetfältets rotation över en viss våglängd och till och med att omkastningen växer och skiftar mot längre våglängder i radiell riktning bort från solen. Omkastningen sammanfaller med övergången från storskalig, vätskeliknande dynamik till småskalig, partikelliknande dynamik.

På större längdskalor beter sig rymdplasma som en vätska och turbulens utvecklas genom excitation av virvlar och elektromagnetiska vågor. Fluktuationerna blir slumpmässiga och turbulenta. Magnetfältets rotation är däremot inte slumpmässig. Fälten roterar helst moturs när de ses radiellt bort från solen. Rotationen ser dock annorlunda ut på mindre längdskalor. Fälten roterar medurs när man ser på den turbulenta plasmat på mindre längdskalor. Denna skala råkar ligga på övergångsskalan från flödesliknande beteende i plasma till partikelliknande beteende.

"Vi ser en tydlig struktur i spektrumet även om turbulensen representerar ostrukturerade rörelser," beskriver Dr. Masatomi Iizawa (TU Braunschweig), artikelns försteförfattare (se nedan).

Dr. Yokoi (Tokyos universitet) betonar "Resultaten är av stor betydelse för både plasmafysik och astrofysik."

En struktur bildas när rymdplasmat blir turbulent och den viktigaste insikten ligger i övergången från strömningsdynamik till partikeldynamik. Plasmaturbulens spelar en viktig roll inom astrofysiken såsom i jordens magnetosfär, solvinden, solutbrottet, interplanetärt rum och ackretionsskivor. 

Turbulens i rymdplasma kan påverka chockvågor och magnetiska moln i interplanetärt rum som produceras av solutbrott och är en mycket viktig faktor för att förutsäga geomagnetiska stormar (de stormar som i första hand vid solcykelns maxium i sina 11 åriga cykler kan ge så starka effekter att all el och elektronik på jorden slås ut. Senast det var stort elände var 1859 då telegrafen slogs ut).

För mer information se nedan artikel av Masatomi Iizawa, Yasuhito Narita, Tommaso Alberti, Stuart D. Bale, Axel Brandenburg, Abraham C.-L. Chian, Horia Comis, Shuichi Matsukiyo, and Nobumitsu Yokoi. 2026. Nonlocal Evolution of Magnetic Helicity across the Magnetohydrodynamic–Kinetic Interface. i The Astrophysical Journal Letters.  

ESA upptäckte en sedan tidigare okänd komet som fått namnet C/2026 S1

 

Bild ESA (European space agency) I denna bildsekvens rör den sig mot bakgrundsstjärnor och galaxer i tre av Euclids VIS-kameraexponeringar som fångades under Euclid Deep Field North-undersökningen.

Bilderna togs kl. 00:41:07, 00:58:53 och 01:16:39 UTC den 17 september 2026. Varje bild är en exponering på 560,52 sekunder, så kometen ser ut som ett streck eftersom den rör sig över himlen under den långa exponeringen. En suddig atmosfär ses runt objektet.

En svartvit teleskopvy av djup rymd visar en svagt lysande komet, märkt "C/2026 S1 (Euclid)", som rör sig långsamt mot en bakgrund av stjärnor. En pil pekar mot kometens ljusa centrala kärna och korta svans. En tidsstämpel uppdateras i takt med att animationen fortskrider och markerar kometens rörelse över tid. Orienteringsmarkörer  ger himmelska riktningar och avstånd.

Europeiska rymdorganisationens Euclid-teleskop har därmed upptäckt sin första  komet: C/2026 S1 (Euclid).

Upptäckten av en kollision 63 ljusår bort från Jorden.

 

Bild https://news.arizona.edu  Konstnärs illustration av Beta Pictoris-skivan  sedd från sidan sett från jorden. Här avbildas den virvlande gasen och dammet i orange färg. En sekundär skiva, som tidigare upptäckts, framträder som en vitaktig detalj under huvudskivans plan. Till höger syns "Cat's Tail"-funktionen och sträcker sig långt ut i rymden. NASA, ESA, CSA, STScI, Ralf Crawford (STScI)

Sextiotre ljusår från jorden, i den lilla, svaga stjärnbilden känd som Pictor (målaren), finns en märklig struktur som har förbryllat astronomer de senaste två åren. Kallad "Cat’s Tail" denna mörka formation sträcker sig över ett avgrundsdjup av rymden som är ungefär tusen gånger större än det genomsnittliga avståndet mellan jorden och solen.

Cat’s Tail upptäcktes i en så kallad skräpskiva känd som Beta Pictoris i ett annat solsystem inte helt olikt vårt men mycket yngre, bildat för bara några miljoner år sedan. Nu har astronomer för första gången fångat tidigare osedda detaljer av Cat's Tail i synligt ljus med hjälp av Hubbleteleskopet.

Kombinationen av nya och tidigare avbildningar som sträcker sig över 14 år tillbaka ger nya insikter om skivans läge och natur samt ytterligare bevis för dess sannolikt våldsamma ursprung. "Cat’s Tail tros vara efterdyningarna av en kollision mellan två stora objekt något i stil med två Pluto," beskriver planetforskaren Arin Avsar vid University of Arizona en doktorand som arbetar med Daniel Apais och Kevin Wagners forskargrupp vid U of A:s Lunar and Planetary Laboratory and Steward Observatory. "Underligt nog hade denna formation tidigare bara setts med James Webb Space Telescope, som detekterar i infrarött ljus, men förblev osynlig vid kortare våglängder vilket nu förbryllar då Hubbleteleskopet ser fenomenet i synligt ljus..

Vår sol med sina planeter prydligt organiserade i en uppsättning inbäddade banor runt solen och kvarvarande rymdstenar som är förpassade till  asteroidbälten, ser vi få spår i solsystemet idag av dess kaotiska och våldsamma tillblivelse  för 4,6 miljarder år sedan. Tiden då en skiva av gas och damm  virvlade runt vår då unga sol, innehållande gas, sten och damm som krossar varandra i våldsamma sammanslagningar och sprängs  i bitar, medan bara några få klarar dessa våldsamma händelser och istället samlade på sig mer massa och växte över tid till planeter.

För att samla ledtrådar om hur vårt unga solsystemet skulle ha sett ut, vänder sig astronomer därför till andra stjärnsystem som Beta Pictoris, med sin skiva som tros befinna sig i de sista stadierna av planetbildning.

"Vi tror att Cat's Tail har undgått våra observationer i synligt ljus hittills på grund av vad den besrår av," förklarade Avsar. "Det består nästan helt av vi organiskt eldfast material, som är starkt kolbaserat. Dessa långa kedjor av kolatomer absorberar synligt ljus, så de är ganska svarta."

Men numera möjligt att se även med Hubbleteleskopets optiska teleskop så något måste ha skett nyligen då enbart Webbteleskopet tidigare kunde se fenomenet i infrarött sken i sitt teleskop som enbart söker i det infraröda spektret..

Under ledning av planetforskaren Arin Avsar vid University of Arizona rapporterar teamet sina fynd i en artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters 

Kan gravitationsfält brytas och återkopplas?

 

Bild https://news.columbia.edu  Mer än ett sekel efter att Einstein först utvecklade ekvationerna som beskriver gravitation hittar fysiker fortfarande fler sätt att tolka dem.

Luca Comisso, biträdande forskare vid Columbia Universitys institutioner för astronomi och fysik samt Columbia Astrophysics Laboratory, och Felipe A. Asenjo från Universidad Adolfo Ibáñez i Chile har nyligen funnit ett nytt sätt att se på Einsteins ekvationer som avslöjar en slående analogi med "magnetisk rekonnektion"(magnetisk omkoppling) i plasman, något som uppstår när magnetfältlinjer bryts och återkopplas och som driver explosiva fenomen som solutbrott.

Deras arbete visar att något liknande kan hända med gravitationen: Under rätt förhållanden kan gravitationsfältstrukturer brytas och återansluta. En process forskarna kallar "gravitationell återkoppling." När detta sker rör sig energin ut ur gravitationsfältet och in i materia.

Upptäckten kan hjälpa fysiker att bättre förstå några av universums mest extrema händelser och även kollisioner mellan svarta hål. I dessa miljöer är gravitationen så kraftfull att rumtiden blir förvrängd vilket gör dess beteende oerhört svårt att beräkna. Forskarnas nya metod erbjuder ett sätt att identifiera grundläggande regler som styr hur gravitationsfält beter sig vilket potentiellt kan avslöja insikter som konventionella datorsimuleringar ensamma inte kan ge.

För att förstå hur gravitationell återkoppling fungerar hjälper det att börja med ett mer bekant fenomen: magnetisk omkoppling. De flesta har sett en bild av magnetfältlinjer i form av järnfilspån runt en stavmagnet eller slingorna som kastas ut från solens yta. I ett plasma dras dessa linjer runt, sträcks ut och ibland vrids.

"Magnetisk omkoppling är när dessa fältlinjer, i någon specifik konfiguration, bryts och åter fästs i en annan konfiguration," beskriver Comisso. "När de bryts och återförenas släpper de från sig energi." Detta är processen bakom solutbrott och en av de viktigaste mekanismerna för energifrigörelse inom hela astrofysiken. "Den tar energi från magnetfältet och ger den till partiklarna i plasman, vilket skapar explosioner."

Gravitation, ken enligt forskarnagöra något liknande. Men geometrin är annorlunda eftersom Einsteins rumtid har fyra dimensioner istället för tre (längd, bredd och höjd) som enbart beskriver rummet (den fjärde är tiden).

"Eftersom rumtiden är fyrdimensionell snarare än tredimensionell, involverar gravitation något som kan ses som fält snarare än fältlinjer," förklarar Comisso. "Att lägga till en dimension till en linje ger dig ett plan. Du kan tänka på det som att sätta ihop många rader för att bilda ett 'blad.'" Så istället för magnetfältlinjer som sträcks ut, återkopplas och frigör energi, tar gravitationsfältet formen av ett ark som rör sig, omkopplar och frigör energi. Dessa ark är matematiska strukturer snarare än fysiska objekt, men deras omkoppling beskriver en process genom vilken energi kan överföras från gravitationsfält till materia.

Upptäckten kom från ett okonventionellt sätt att se på Einsteins ekvationer och byggere på tidigare forskning om de grundläggande reglerna som styr hur rumtiden utvecklas.

Comisso och Asenjos artikel om forskningen, "Reconnection of Gravitational Fields", som publicerades nyligen i Physical Review D en vetenskaplig tidskrift utgiven av American Physical Society, vilken i sin tur bygger vidare på en tidigare artikel publicerad i Physical ReviewLetters tillsammans med Maricarmen A. Winkler. Den forskningen identifierade en uppsättning tidigare okända regler som begränsar hur rumtiden tillåts böjas, sträckas ut och utvecklas.

För tillfället är gravitationell rekonnektion (omkoppling) en teoretisk upptäckt. Nästa utmaning är att undersöka hur processen kan utvecklas i specifika astrofysiska sammanfogade miljöer, såsom sammansmältande svarta hål och om den ger mätbara effekter. Comisso hoppas att metoden så småningom kommer att hjälpa forskare att förutsäga hur mycket energi sådana händelser frigör och vilka signaturer de kan lämna i gravitationsvågor.

Forskningen stöddes av National Science Foundation och NASA.

Kan man tänka sig att gravitationsvågor vilka är svåra att mäta och finna överhuvudtaget kan ändra riktning av något skäl? Om så skulle all form av gravitationseffekt bli dess motsatts (tyngdkraften) och allt skulle bli kaos och vi och hela jorden med allt den innehåller försvinna som grus och kanske sedan upplösas totalt atomer splittras i positron neutron och så vidare  mm.

Ignorerad partikel skulle kunna lösa mysteriet om varför vi existerar

Bild https://picryl.com/

Forskare har utarbetat en ny teori om kosmos tillblivelse och i den föreslås att det tidiga universum formades av en uråldrig partikel som har förbisetts i sammanhanget i årtionden.

Studien tar sig an ett av de största gåtorna inom modern fysik. Gåtan hur materia segrade över antimateria efter Big Bang. Vi ska komma ihåg att vi och universum lika väl kunde bestått av antimateria. Det skulle inte haft någon betydelse för livet eller materians tillblivelse då människan likväl exempelvis skulle kunnat byggts upp av antimateria om allt annat som finns även bestod av detta. 

Men enligt nuvarande teorier borde båda ha utplånat varandra efter den kolossala explosionen kallad BigBang och lämnat kvar ett tomt universum av energi.

Men fysiker vid University of Southampton och Indian Institute of Technology Kanpur beskriver att de hittade en ledtråd i en neutrino, en av universums lättaste partiklar (förväxla inte neutrino med neutron som atomer byggs upp av) . 

Teamet upptäckte att en ofta ignorerad släkting till dessa partiklar, känd som en 'avkopplad' tung neutrino kunde ha hjälpt materia att dominera över antimateria.

Författare Dr Rishav Roshan från Southampton beskriver: "Denna avkopplade tunga neutrino har länge avfärdats som en irrelevant bakgrundsdetalj inom partikelfysiken.

"Men den klingade av otroligt långsamt. När kosmos svalnade efter Big Bang bestod partikeln tillräckligt länge för att tillfälligt ta över universums energitäthet och utlösa en materiedominerad period."

De flesta teorier om varför materia vann över antimateria ignorerade denna tunga partikel eftersom experter ansåg den för svag för att påverka andra, tillägger Dr Roshan.

Dock fann forskarna i Southampton och Kanpur att den bortglömda partikeln kunde påverka partikel–antipartikel-asymmetrin vilken är avgörande för vår existens.

"Det faktum att vi överhuvudtaget finns bevisar att en asymmetri mellan materia och antimateria har uppstått" tillägger Dr Roshan.

"Den frikopplade neutrinon försköt temperaturen i det tidiga universum där fundamentala partiklar som elektroner och andra leptoner  interagerade med sina antipartiklar med hjälp av  standardmodellen av Higgs boson.  Den temperatur som finns här fungerar som en strömbrytare som formar hur materia-antimateria-obalansen byggdes upp."

Artikeln (se nedan )medförfattare Dr Sudipta Show från Kanpur beskriver att resultaten förändrar vår förståelse av hur det tidiga universum kunde expandera så snabbt efter Big Bang.

Show tillägger: "Det ger oss en ny förklaring till hur materien vann över antimaterian.

"Den dramatiska förändringen i kosmos tidiga expansioner lämnar tydliga men märkbara avtryck av förändringar, till exempel på uråldriga gravitationsvågor. Dessa gravitationsvågssignaturer öppnar nya vägar för oss att nysta upp utvecklingen av det tidiga universum efter Big Bang."

Läs hela studien på Physical Review Letters här.  https://journals.aps.org/prl/abstract/10.1103/nfkx-q6z7

Nya kvantmaterial kan öka möjligheten att finna vad mörk materia är.

 

Bild wikipedia Galaxhopen MACS J0025.4-1222. Det rosa visar den vanliga materiens fördelning, det blå det vi kallar mörk materia.

Fysiker har sökt efter och söker ännu efter mörk materia sedan många år, Knut Lundmark var astronom vid Lunds universitet var den som första gången använde begreppet mörk materia då han sökte en förklaring till vad som drev universums expansion. Året var 1930.  Ungefär 85 % av all materia i universum anses bestå av mörk materia. Även om dess gravitationella påverkan formar galaxer och kosmos storskaliga struktur har mörk materia aldrig setts bara effekter av det vi kallar mörk materia. 

Till skillnad från vanlig materia avger, absorberar eller reflekterar mörk materia inte ljus vilket gör den i praktiken osynlig. Forskare kan bara söka efter den genom att leta efter de små mängder energi som avsätts när mörk materia-partiklar interagerar med vanliga material. Att upptäcka mörk materia i dessa samspelar med vanlig materia är särskilt utmanande eftersom dessa interaktioner är extremt svaga och kräver material som kan känna av mikroskopiska energiöverföringar.

Forskarteamet från bland annat Hebrew University of Jerusalem (HU) identifierade tre lovande kandidater för detta, titandiselenid (TiSe₂), strontiumruthenat (Sr₂RuO₄) och Hole-doped diamond vars kvantegenskaper naturligt förstärker dessa små signaler. Varje material hyser lågenergikollektiva elektroniska excitationer som kallas plasmoner vilket gör att de kan reagera mycket starkare på de små energiavlagringar som förväntas från synliga mörka materiepartiklar än konventionellt detektormaterial.

Med avancerade kvantmekaniska simuleringar av förstaprinciper beräknade forskarna hur varje material skulle reagera på potentiella interaktioner med mörk materia. Deras resultat visar att detektorer byggda av dessa material kan undersöka tidigare otillgängliga områden av mörk materia  parameterutrymme och därmed prestera bättre än dagens ledande material över ett brett spektrum av partikelmassor. Särskilt detektorer baserade på titandiselenid kan förbättra känsligheten med så mycket som två till tre storleksordningar jämfört med nuvarande referensmaterial.

Studien avslöjar också en annan kraftfull fördel, att två av de föreslagna materialen uppvisar riktad känslighet. Istället för att svara identiskt på partiklar som anländer från alla håll beror deras signaler på orienteringen av de inkommande mörka materiepartiklarna i förhållande till kristallstrukturen. När jorden roterar skulle detta skapa en förutsägbar daglig modulering av detektorsignalen vilket ger forskare ett kraftfullt sätt att skilja äkta mörk materia-händelser från bakgrundsbrus.

Utöver deras exceptionella känslighet är materialen också praktiska kandidater till framtida experiment. Forskarna noterar att alla tre kan syntetiseras med befintliga tekniker där titandiselenid är särskilt väl lämpad för skalbar produktion. I kombination med befintliga detektorteknologier med låg tröskel skulle dessa material kunna utgöra grunden för en ny generation av experiment med mörk materia.

"Mörk materia är och förblir en av fysikens största mysterier och att upptäcka dess natur kräver att vi omprövar inte bara vad de partiklar vi söker är utan också omprövar de material vi använder för att leta efter det," beskriver forskarna. "Genom att identifiera kvantmaterial som naturligt förstärker de små signaler som förväntas från synlig (synligt i så motto att man kan se effekten av den och kanske även ljuset optiskt)  mörk materia har vi upptäckt en lovande ny väg mot experiment som är betydligt känsligare än de som finns idag."

Forskarna anser att deras resultat sträcker sig bortom de tre material som nämns i denna studie. Många kvantmaterial hyser outforskade lågenergikollektiva excitationer som kan visa sig lika kraftfulla för framtida sökningar efter mörk materia och öppna en ny tvärvetenskaplig gräns i skärningspunkten mellan partikelfysik, kvantmateria och detektorteknologi.

Forskningen utfördes av professor Yonit Hochberg och Rotem Ovadia från Hebreiska universitetet i Jerusalem (HU), Dr. Dino Novko från Institutet för fysik i Kroatien och professor Antonio Politano från universitetet i L'Aquila. Arbetet samlade expertis inom partikelfysik, kondenserad materiefysik och materialvetenskap för att ta itu med en av de största obesvarade frågorna inom modern vetenskap. Frågan vad är mörk materia.

Studien, som publicerades i Physical Review Letters, identifierar material vars unika elektroniska egenskaper potentiellt kan överträffa befintliga detektordesigner med flera storleksordningar i sökandet efter den mörka materian. 

Kan det vara så att mörk materia är ett slags kvantmateria? Det är mer rimligt än att leta efter något okänt som inte verkar finnas men likväl ger effekter. Likväl som jag tror mörk energi kan vara ett slags gravitationseffekt vi ännu ej förstår.

Bortom Pluto har Vera Rubin teleskopet upptäckt ett objekt.

 

Bild wikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.  Här finns säkert många objekt av överraskande slag att upptäcka. 70 000 så kallade transneptuner (TNO) (objekt bortom Neptunus bana) med en diameter större än 100 kilometer beräknas finnsa i detta bälte, mestadels bestående det av mindre asteroider.

Nyligen  tillkännagav MPC (The Minor Planet Center) upptäckten i ett Minor Planet Electronic Circular. Mario Jurić vid fakultet vid University of Washington och Rubin Solar System Lead Scientist, samt Holman nya resultaten vid en presskonferens vid det 58:e årliga mötet för Division for Planetary Sciences (DPS) i Spokane, Washington. 

Presentationen handlade om objektet ED138 som hittats i ett område på himlen nära Vintergatans plan ett område fyllt av miljontals stjärnor. För de flesta teleskop har ED138 gått förlorad bland de otaliga bakgrundskällorna vilket troligen är anledningen till att det inte upptäckts förrän nu. Rubin-observatoriets regelbundna och kontinuerliga övervakning av hela södra halvklotets himmel, kombinerat med kraftfulla algoritmer som sållar igenom miljarder ljuspunkter för att identifiera de som motsvarar små rörliga objekt gjorde det möjligt för teamet att upptäcka ED138.

I de yttre delarna av vårt solsystem, bortom Plutos omloppsbana, gjordes upptäckten av NSF–DOE Vera C. Rubin-observatoriet och det fick beteckningen 2026 ED138. Det är ett stort, ljust transneptuniskt objekt som forskare har identifierat som troligast en  dvärgplanet. Om det bekräftas skulle ED138 vara bland de största dvärgplaneterna som upptäckts i denna region av solsystemet.

ED138 ansluter sig till det snabbt växande urvalet av solsystemobjekt som upptäckts av Rubin sedan det började samla in data  LSST (NSF–DOE. Vera . Rubin Observatory, kom i drift i juni 2026. I april, innan LSST formellt påbörjades, skickade Rubin Solar System-teamet observationer av över 11 000 nya asteroider till IAU Minor Planet Center (MPC), vilket inkluderade ungefär 380 nya TNO:er. Vid den tiden kallade teamet detta för "toppen av isberget" och uttryckte sin entusiasm över de upptäckter som skulle komma när LSST började. Med upptäckten av ED138 börjar dessa förhoppningar gå i uppfyllelse.

"Om ED138 bekräftas som en dvärgplanet, skulle ED138 ansluta sig till en mycket liten familj av världar," beskriver Holman. "Rubin kommer att fotografera hela den södra himlen om och om igen i tio år, så alla andra eventuella dvärgplaneter som gömmer sig på de platser som tidigare kartläggningar hoppade över är nu inom räckhåll."

Nu när Rubin har identifierat ED138 kan forskare runt om i världen organisera uppföljande observationer för att avslöja mer information om dess natur. Bilder av ED138 görs tillgängliga för Rubin-datarättighetsinnehavare på Rubin Science Platform, en online, webbaserad miljö där forskare kan få tillgång till, utforska och bearbeta de enorma mängder data som produceras av LSST. Allmänheten kan också interagera med denna upptäckt i Orbitviewer, en interaktiv webbaserad app som erbjuder ett intuitivt sätt att utforska strukturen i vår kosmiska bakgård i tre dimensioner i realtid.

En unik stoftskiva som visar vårt solsystems framtid

 

Bild https://www.eso.org  Konstans gestaltning av  stoftskivan runt den vita dvärgstjärnan J1328−1450 som finns 1600 ljusår bort från oss. (Källa: ESO/L. Calçada)

När stjärnor som solen närmar sig slutet av sin tid sväller de och släpper ifrån sig sina yttre lager vilket då omsluter närliggande planeter (de som omsluts förintas eller görs omöjliga för liv vår planet tillhör de som förintas när vår sols sista tid kommer). Planeter som Mars som klarar sig  kan brytas isär och bilda en skiva av skräp runt stjärnreliken (den vita dvärgen som är detta och även vår sols framtid)). Fram tills nu har varje gasskiva som hittats runt en vit dvärg varit av en enda, platt, roterande struktur.

Observationer med X-shooter- instrumentet på European Southern Observatory's Very Large Telescope i Chile visade att den vita dvärgen WD J1328−1450 bryter mot detta mönster. De 21 jämförbara system som hittills är kända ger alla en signal med två toppar. Här upptäcktes fyra, signaturen av två koncentriska gasringar separerade av ett tomt gap.

Den inre ringen sträcker sig från cirka 100 000 till 240 000 kilometer ut från WD J1328−1450 medan den yttre ringen sträcker sig från ungefär 375 000 kilometer till mer än 1,3 miljoner kilometer från stjärnan. Upprepade observationer mellan 2021 och 2023 visar att strukturerna förblev stabila under dessa år.

Dr Felipe Lagos-Vilches, institutionen för fysik vidUniversity of Warwick, beskriver ”Strukturer vi ser i detta system är särskilt spännande eftersom de två gasformiga ringarna är anmärkningsvärt stabila och förblir separerade av ett mellanrum. Det antyder att vita dvärgar kan ha skivstrukturer som är mycket mer komplexa än man tidigare trott.”

Gasen i strukturerna innehåller kalcium, syre, magnesium och järn, en blandning som liknar det steniga materialet som finns i vårt eget solsystem. De två ringarna skiljer sig dock markant åt. Den inre ringen är rik på magnesium, medan den yttre ringen har betydligt mindre av detta. Det tyder på att skräpet antingen kommer från två planetkroppar som bildats under olika förhållanden, eller från olika lager av en och samma planet. Teamet föreslår att här finns två planetrester som var och en kretsar kring sin egen ringbehåller strukturen intakt. Genom att interagera med omgivande stoft skulle de frigöra den gas som observeras. Deras storlek kan inte mätas direkt, men modeller tyder på att den inre kroppen inte är större än en typisk asteroid, några kilometer i diameter, medan den yttre kroppen skulle kunna vara lika stor som Pluto eller till och med månen.

Studien, som publicerades i Nature Astronomy  fokuserar på WD J1328−1450, en vit dvärgstjärna cirka 1 600 ljusår från jorden. En vit dvärg är den täta, utbrända kärna som lämnas kvar när en stjärna som solen får slut på bränsle.

Innehållet i gasen ovan kan ge associationer till att en av planetresterna kan ha varit en liknande planet som Jorden och kanske haft livsformer.

Kan Venus haft en måne som kraschat på dess yta?

 

Bild Wikipedia Nedslagskratrar på Venus yta (inte naturlig färg, 3D-projektion rekonstruerad från radardata)

Forskare har teoretiserat att Venus kan ha haft  en måne som träffades av något massivt och utplånade den. Andra teorier kretsade kring idén att Venus aldrig genomgick en kollision med ett främmande objekt som resulterade i en måne.  Att jämföra med jorden där den rådande teorin är en sammanslagning med Theia  resulterade i vår måne. 

 "Min studie (se nedan) visar att Venus inte behövde någon katastrof för att bli det vi kan se idag," beskriver UCR:s (University of California, Riverside) astrofysiker och huvudförfattare Stephen Kane. "Det visar sig att planetens gravitation i kombination med den hastighet den naturligt roterar orsakade att en eventuell måne då skulle kollapsat ner på Venus."

Forskare kan exakt mäta avståndet mellan jorden och månen eftersom NASAs Apollo 11-landning lämnade speglar där (mätningen sker med utkast av laserpulser från jorden mot speglarna på månen och dess hastighet tillbaks som reflex.). "Vi vet att månen långsamt rör sig bort från jorden med en hastighet på ungefär fyra centimeter per år," beskriver Kane. Denna distansering, beskriver Kane, sker eftersom jorden roterar relativt snabbt på 24 timmar per rotation. Energin från denna rotation överförs till månen vilket gör att den avlägsnar sig.

Venus har precis motsatt situation. Det tar Venus 243 jorddagar att genomföra en enda rotation. Så istället för att gradvis röra sig bort, skulle den långsamma rotationen och planetens gravitation få en måne att i spiralform dras inåt mot Venus och sluta med en kollision.

För att testa idén om det hänt skrev Kane datormodeller baserade på fysiken bakom hur planetkroppar interagerar genom gravitation. Han återgav först jordens och dess månes utveckling för att säkerställa att modellen korrekt återgav ett känt system.

Sedan varierade han Venus rotationshastighet och storleken på dess hypotetiska månar, och testade månar med massor från hälften till tio gånger större än jordens månes massa. I de flesta simuleringar var resultatet detsamma: en eventuell måne skulle krascha ner på Venus. Och ju mer massiv månen var desto snabbare kraschade den i tid.

"När jag gjorde denna upptäckt blev jag chockad," beskriver Kane. "Jag trodde säkert att det breda spektrum av scenarier jag utforskade skulle leda till olika resultat. Men allt gick i stort sett åt samma håll."

Upptäckten bevisar inte att Venus en gång haft en måne. Om en måne funnits över Venus är  en öppen fråga. Studien visar däremot att om Venus hade haft en måne, skulle den inte kunna ha fortsatt existera i all oändlighet.

Att hitta fysiska bevis på en sådan kollision är svårt. Ungefär 80 % av Venus yta är liknande i ålder, vilket är bevis på en stor händelse där ytan återbildades för ungefär en miljard år sedan som raderade mycket av planetens tidigare geologiska historia.

Bevis på om en måne kraschat på ytan kan istället finnas under ytan. Forskare tror att jordens måne bildades efter en massiv kollision tidigt i planetens historia och seismologiska studier har avslöjat ovanliga strukturer djupt inne i jorden som kan vara rester av den händelsen. Liknande mätningar på Venus kan ge ledtrådar om huruvida den en gång absorberat en måne.

En sådan kollision skulle också kunna hjälpa forskare att förstå ett annat långvarigt mysterium kring Venus: om jordens närmaste  granne någonsin varit kapabel att hysa liv.

En måne som kraschar in i Venus skulle ha överfört enorm energi och rörelsemängdsmoment till planeten, vilket potentiellt skulle förändrat dess rotation, geologi och klimat. Om Venus en gång hade hav eller andra livsfördelaktiga förhållanden, skulle en sådan kollision kunnat förändrat planetens utveckling.

Konsekvenserna sträcker sig bortom Venus. Forskare som söker efter potentiellt beboeliga världar runt andra stjärnor letar ofta efter planeter som liknar jorden och betraktar närvaron av en måne som en faktor som kan påverka livsmöjligheten där.

Jordens måne driver tidvattnet, kan ha hjälpt till att hålla planeten geologiskt aktiv och har haft en djupgående inverkan på jordens utveckling. Forskare vet dock inte om en stor måne är nödvändig för liv på planet.

"Min känsla är att det finns fördelar med att ha en måne, men det är inte nödvändigt för  för liv ska finnas på planet," beskriver Kane. "Månen har definitivt förändrat hur jorden har utvecklats genom tiden, men vi vet inte helt hur viktig den rollen varit."

Kanes resultat tyder på att även planeter där månar bildats kanske inte kan behålla dem. Långsamt roterande planeter kan få månar att i spiral dras ned mot dess yta och krascha och dramatiskt förändra planeterna i processen.

"När folk tänker på planeter som liknar jorden runt andra stjärnor frågar de sig om här finns en måne?'" påtalar  Kane. "Min studie visar ett oroande scenario för många av dessa fall. Om dessa planeter inte roterar tillräckligt snabbt kommer månen att krascha mot ytan, och det skulle förändra historiens gång för dessa planeter."

Den nya forskningens resultat är publicerad i TheAstrophysical Journal, 

Så kan istället återjoniseringen ha gått till

 

Bild wikipedia Schematisk tidslinje över universum, som skildrar rejoniseringens plats i kosmisk historia.

Rejonisering (återjoniseringen) den process som fick elektriskt neutrala atomer i det ursprungliga universum att rejoniseras efter att ogenomsikten upphört (då universum vid sin första tid var omöjligt att se igenom allt man såg var ett vätemoln). Att upptäcka och studera rejoniseringsprocessen är utmanande flera vägar har prövats. Denna rejonisering drevs som man antar i dag av bildandet av de första stjärnorna och galaxerna.

Ett internationellt forskarteam med bland annat forskare från University of Michigan har avslöjat överraskande resultat som kan omskriva vår förståelse av en viktig övergång i det tidiga universum (Återjoniseringen).

Inom de första miljarderna år efter Big Bang fylldes universum med en dimma av neutralt väte som var ogenomtränglig för ultraviolett ljus. Idag har dock dimman lättat tack vare en epok som började för cirka 13 miljarder år sedan, känd som rejonisering (återjoniseringen).

Under rejoniseringen kolliderade energirik strålning från galaxer i det tidiga universum med neutralt väte som utgjorde dimman och bröt upp den i laddade, eller joniserade, protoner och elektroner.

"Så småningom, när den joniserade majoriteten av vätet som fyllde det intergalaktiska rummet, var återrejoniseringat blev universum det vi ser idag," beskriver Cody Carr, postdoktoral forskare vid U-M vid astronomiska institutionen. "Vi kallar rejonisering för universums sista stora fasövergång."

Men att identifiera källorna till den joniserande strålningen och förstå hur den undkom tidiga galaxer är en utmaning inom astronomin.

"Vi vet inte exakt vilka objekt som orsakade rejonisering eller hur den utvecklades," beskriver Carr, som ledde och genomförde studien som postdoktoral forskare vid Zhejiang University i Kina innan han började på U-M. "Vi vet att det ägde rum, men vi har inga fullständiga svar på de frågorna."

En ledande teori för vad som möjliggjorde rejonisering var att vindar skapade av supernovor, eller exploderande massiva stjärnor, i tidiga galaxer banade väg för joniserande strålning att undkomma. Nu, däremot, med hjälp av Hubbleteleskopet som har bland annat uppdraget att observera närliggande galaxer, har teamet visat att dessa vindar faktiskt saknades i de galaxer där joniserande strålning skedde..

"I princip är det inte vad vi trodde att dessa galaxer läckte joniserande strålning," enligt Carr.

Teamets resultat, publicerade i tidskriften Nature Astronomy (se nedan) stärker en alternativ teori bakom rejonisering. Denna teori hävdar att aktivitet från unga stjärnor hjälpte strålningen att försvinna innan supernovadetonationer skapade vindar tillräckligt kraftfulla för att omforma galaxer.

"Våra observationer visar att dessa fotoner flyr ut innan galaktiska vindar bildades," beskriver Carr.

Carr och hans kollegor arbetar för att säkra mer tid med Hubbleteleskopet för att samla in mer data som kan hjälpa till att besvara frågorna om hur joniserande strålning undkom galaxer. Och under tiden kan denna observation testas i datorsimuleringar och hjälpea astronomer att bättre förstå rejonisering.

"Supernovor spelar en central roll i kosmologiska hydrodynamiska simuleringar som förklarar hur den joniserande strålning undkommer från galaxer," beskriver Renyue Cen, seniorförfattare till studien samt professor och chef för Center for Cosmology and Computational Astrophysics vid Zhejiang University. "Våra fynd understryker behovet av att undersöka hur strålning och vindar från unga stjärnor formar den omgivande gasen innan de första supernovorna exploderade." OBS förstå skillnaden mellan joniserings och återjoniseringens tid.

Med Hubbleteleskopet observerade teamet närliggande galaxer där stjärnor bildas i astronomisk takt  vilka liknar några av de galaxer som tros ha hjälpt till att rejonisera det tidiga universum. Forskarna analyserade spektra från dessa galaxer, mätte vilka våglängder av ljus som undkommer galaxerna och hastigheterna på deras galaktiska vindar.

Gas i dessa vindar absorberar ljus vid specifika våglängder och lämnar dalar i spektra vars positioner och bredder avslöjar hur gasen rör sig. Teamet fann att galaxer med de snabbaste vindarna tillät den liten  del joniserande strålning att undkomma.

"Det verkar som att energitillförsel från supernovor har rört om omgivningen och ökat, snarare än minskat, täckningen av neutral gas och damm som hämmar joniserande strålningsutsläpp," beskriver Stephan McCandliss, huvudförfattare till den nya studien och chef för Center for Astrophysical Sciences vid Johns Hopkins University.

Studien inkluderade nästan 30 samarbetspartners från mer än ett dussin institutioner världen över. Sally Oey, professor i astronomi vid U-M, var en av dessa. Ytterligare finansiering för projektet tillhandahölls av Zhejiang University; Zhejiang provinsiella forskningsstödsprogram på högsta nivå; Nationella naturvetenskapliga stiftelsen i Kina; Ministeriet för vetenskap, innovation och universitet i Spanien; Europeiska regionala utvecklingsfonden; och Europeiska unionens forsknings- och innovationsprogram Horizon 2020.

Studien med namnet: Lyman continuum escape during the onset of galactic winds in compact starbursts  kan läsas här.

Återjoniseringen är intressant man frågar sig helt enkelt hur det skedde och varför? För att inte tala om varför och hur och från vad och i skedde BigBang självt. Allt kan egentligen besvaras som det var omöjligt att något skedde från och av noll. Utöver det universums accelererande expansion åt alla håll samtidigt i dag. Kan det expanderas utifrån att allt genom gravitation dras allt närmre mot något i tid och rum?

Här kan den farliga solvinden hitta en väg förbi jordens magnetiska sköld.

 

Bild https://www.oulu.fi/ I ovan simulering av jordens magnetfält kommer solvinden från höger sida på bilden och Kelvin–Helmholtz-vågor är synliga högst upp. Färgen anger plasmats densitet. Bild: Lauri Holappa / Oulu universitet. Kelvin–Helmholtz-vågor uppstår när två skikt av gas eller vätska av olika hastighet eller densitet glider förbi varandra. Då detta sker påverkas skikten dem emellan och krusning uppkommer som bildar vågor som liknar de vågor som bryts på havet.

Jorden omges av ett magnetfält som bildar ett skyddande område känt som magnetosfären. 

 Den skyddar planeten från partiklar och energi som strömmar ut från solen, den såkallade solvinden vilken om den blir för stark kan störa el och internet på jorden. Men megnetosfären är inte förseglad. Vid dess ytterkant interagerar solvinden ständigt med jordens magnetiska sköld.

Dessa interaktioner styr till stor del rymdvädret. På jorden kan effekter uppträda som norrsken, men starka solstormar kan också störa satelliter, positioneringssystem, radiokommunikation och elnät. Den nya studien fokuserar på vågrörelsen som bildas där den snabbt rörliga solvinden sveper förbi magnetosfärens kant.

Vågorna kallas Kelvin–Helmholtz-vågor. Liknande vågmönster kan ibland ses i moln, och relaterade fenomen förekommer i solens atmosfär, vid kanterna av planeters magnetfält och i interstellärt rymd.

"Denna upptäckt växte fram ur en lång process i att tänka igenom vad jag såg. År 2020, när jag besökte NASA som postdoktoral forskare, lade jag märke till ovanliga simuleringsbilder av magnetosfären. Jag insåg senare att de visade Kelvin–Helmholtz-vågor vid magnetosfärens kant och att det skiftande beteendet hos vågorna på olika sidor var en del av samma fenomen," beskriver akademins forskningsstipendiat Lauri Holappa från forskningsenheten för rymdfysik och astronomi vid University of Oulu. Vågorna bildas inte som prydliga spegelbilder. Istället uppträder de asymmetriskt på olika sidor av magnetosfären.

Att studera dessa gränsvågor är utmanande eftersom satelliter bara snabbt passerar genom de mest aktiva områdena. Detta har lämnat forskarna med begränsad information om hur vågorna beter sig under olika solvindsförhållanden. I den nya studien undersökte forskarna deras bildning med datormodeller av hela magnetosfären.

"Asymmetrier i vågrörelsen vid magnetfältets kant har observerats tidigare, men nu kunde vi visa hur de uppstår," beskriver Holappa.

Resultaten visar att den asymmetriska vågaktiviteten orsakas av hur solvindens magnetfält möter jordens magnetfält. Solvinden rör sig  inte jämnt runt jorden. Istället sveper den och draperar sig runt magnetosfären på ett asymmetriskt sätt. Detta draperade magnetfält kan dämpa vågorna, men dämpningseffekten är inte densamma överallt.

Den starkaste vågaktiviteten  bildas på vinterhalvklotet då  norra delen av jordaxeln lutar bort från solen.. Beroende på solvindens magnetfälts riktning koncentreras det antingen på gryningssidan eller skymningssidan.

Studien IMF By-Controlled Dawn–Dusk and Hemispheric Asymmetries of Kelvin–Helmholtz Waves and Reconnection Geometry Under Negative Dipole Tilt publicerades i september 2026 i den vetenskapliga tidskriften Geophysical Research Letters. 

Kan ett svart hål bli två?

 

Bild https://www.sdu.dk/

Två svarta hål kan kollidera och slås samman till ett. Men kan det motsatta hända att ett svart hål delas upp i två mindre? Den frågan utforskas i en ny teoretisk studie: "When Black Holes Admit Pair-of-pants Topologies", publicerad i tidskriften Physical Review D. Se nedan;

- I vår studie undersöker vi vilka fysikaliska lagar som normalt förhindrar att ett svart hål delas till två. Vi undersöker också om vissa omständigheter ändå kan möjliggöra en splittring, beskriver Francesco Sannino, medförfattare till studien och professor i fysik vid Neapels universitet Federico II i Italien och Quantum Field Theory Center vid Syddanska Universitet.

Svarta hål delar sig normalt inte. Ett viktigt hinder som förhindrar detta kommer av termodynamiken.

Ett svart hål har det som fysiker kallar entropi. Enkelt uttryckt är entropi ett mått på hur många olika mikroskopiska sätt ett fysiskt system kan arrangeras samtidigt som det ser likadant ut utifrån. För ett vanligt, icke-roterande svart hål skulle en uppdelning i två mindre svarta hål minska den totala entropin. Det gör processen termodynamiskt ogynnsam.

Men saker kan vara annorlunda med snabbt roterande svarta hål. Teamets beräkningar visar att snabbt roterande svarta hål ger ett möjligt kryphål som möjliggör en splittring.

- Men de två resulterande svarta hålen måste också kunna separera istället för att falla tillbaka tillsammans och bli ett enda svart hål igen. När vi inkluderar detta krav stängs möjligheten till stor del , förutom möjligen för svarta hål som roterar nära sin maximala möjliga hastighet, beskriver Francesco Sannino.

Om en sådan delning skulle inträffa skulle det svarta hålets yttre gräns, känd som händelsehorisonten, bilda en byxliknande form (se bild ovan)  över tid: en sektion som delar sig i två "ben". Detta förklarar studiens ovanliga term "“pair-of-pants topologies”.

Författarna utforskar även mer exotiska möjligheter. I teorier som involverar ytterligare dimensioner av rummet känner fysiker redan till svarta hål-liknande objekt som kan bli instabila och börja brytas isär.

Under vissa av dessa förhållanden kan splittring bli termodynamiskt fördelaktigt, särskilt när ett av de resulterande svarta hålen är mycket mindre än det andra. Men det visar fortfarande inte att fragmenteringen faktiskt ska ske.

- Vi kan ännu inte ge en enda sannolikhet för att ett svart hål ska splittras. Det beror på hur gravitationen beter sig bortom Einsteins teori,och vi arbetar för att kvantifiera detta. Vi förväntar oss att små primordiala svarta hål är mer benägna att splittras än mycket större astrofysiska svarta hål. Vi kan upptäcka en splittring indirekt: gammastråleteleskop som Fermi-LAT kan söka efter signaler från små svarta hålfragment som kan bildas under sammanslagningar, säger Francesco Sannino.

Studien kan läsas här 

Medförfattare till studien är Giacomo Cacciapaglia, forskare vid Centre Nacional de la Recherche Scientifitque (CNRS) vid Laboratoire de Physique Théorique et Hautes Énergies, ett gemensamt CNRS–Sorbonne Université laboratorium i Paris, samt Manuel Del Piano och Vania Vellucci, båda från Quantum Field Theory Center.

Splittring kan säkert ske då gigantiska gravitationskrafter är i rörelse. Men splittring till två nej det tror jag inte på utan dessa gigantiska gravitationskrafter drar enligt mig säkert all materia samman till en enda kropp efter en eventuell tillfällig gravitationell splittring.

Kan mörk energi förändras över tid.

 

Bild wikipedia

Mörk energi anses av många förbli oförändrad. Genom hela kosmiska historien tros den mystiska energin som tros driva universums accelererade expansion ha betett sig på samma sätt sedan tidens och rummets början. Men nu har ny Data från Dark Energy Spectroscopic Instrument (DESI), som skapar den största tredimensionella kartan över universum visat tecken på att mörk energi kan ha förändrats över tid. Tänk om mörk energi inte är konstant? Det är frågan bakom nyare teoretisk forskning ledd av forskare vid Istanbul tekniska universitet (ITU).

I en artikel från 2025 i Physical Review D (se nedan) beskrivs hur ett internationellt team under ledning av professor Özgür Akarsu vid ITU:s fysikinstitution  undersökte en alternativ gravitationsteori där de medvetet utforskade ett område av teorin som tidigare studier hade lämnat  åt sidan. Det de fann var att mörk energi naturligt kunde producera en form av mörk energi vars densitet var negativ under universums första miljarder år innan den senare blev positiv som den är i dag (att tänka sig som materia och antimateria är). Arbetet utfördes i Akarsus forskargrupp vid ITU tillsammans med postdoktor Dr. N. Merve Uzun och doktoranden Bilal Bulduk, i samarbete med professor Nihan Katırcı från Doğuş universitet, en tidigare postdoktoral forskare i gruppen och professor Antonio De Felice vid Yukawa-institutet för teoretisk fysik vid Kyoto universitet, ett av världens ledande centra för teoretisk fysik.

Föreställ dig en karta med många vägar, men de flesta har färdats på samma väg i flera år. De andra vägarna finns redan på kartan, de har bara inte utforskats lika mycket. En liknande situation uppstod med teorin som studerades av ITU-drivna teamet. De uppfann inte en ny form av mörk energi utan återbesökte en befintlig alternativ gravitationsteori kallad teleparallellf(T)-gravitation. 

 Till skillnad från Einsteins allmänna relativitetsteori, som beskriver gravitation genom rumtidens krökning, använder teleparallell gravitation torsion som grund. Forskare har experimenterat med utvidgningar av denna teori i åratal för att se om modifierad gravitation kan förklara universums accelererande expansion.

Skillnaderna var betydande. Samma mängd materia idag kan leda till två mycket olika kosmiska utvecklingar. En väg stämmer nära överens med den standardiserade kosmologiska modellen, medan den förbisedda grenen uppvisar ett annat beteende av mörk energi som att dess densitet var negativ tidigare, korsade noll vid cirka rödskift 1,5, för ungefär nio och en halv miljard år sedan och blev positiv sedan dess.

Viktigt är att detta ovanliga beteende inte skapades bara genom att lägga till en fri parameter. Värdet som avgör vilken gren som dyker upp beror på universums nuvarande materietäthet. Följaktligen har denna modell samma antal kosmologiska parametrar som den standardiserade ΛCDM-modellen med sex parametrar. 

Trots sitt ovanliga beteende på kosmiska skalor visas i artikeln att denna gren kan förbli förenlig med de precisa gravitationstester som utförts i solsystemet, eftersom dess avvikelser från Einsteins teori naturligt undertrycks i täta miljöer.

Akarsu beskrev detta resultat som en påminnelse om att även etablerade teorier kan dölja outforskade möjligheter.

"I flera år har vi studerat ett scenario där mörk energi byter tecken och det har hållit sig anmärkningsvärt bra mot data som DESI samlar in. Den öppna frågan var vilken fysisk mekanism som kunde framkalla ett sådant beteende. Så vi tittade medvetet på en gren av en välkänd gravitationsteori som hade lämnats åt sidan eftersom den bryter mot den vanliga förväntningen att mörk energi förblir och alltid varit positiv. Teckenförändringen uppstod naturligt ur teorin själv."

Tidpunkten för den teoretiska utforskningen kunde knappast ha varit bättre. DESI mäter positionerna för miljontals galaxer och kvasarer vilket gör det möjligt för forskare att spåra universums expansion över miljarder år bakåt i tiden. I mars 2025 tillkännagavs i DESI-samarbetet resultat från de första tre årens insamlade data. När dessa fynd kombineras med observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden, supernovor och svag linsbildning, förstärktes tidigare antydningar om att mörk energi kan förändras över tid istället för att fungera som en enkel kosmologisk konstant. Styrkan i dessa bevis varierar beroende på vilka dataset som används och har ännu inte nått nivån för en definitiv upptäckt. Ändå driver den potentiella betydelsen forskare att utforska olika förklaringar. Efter att ha slutfört sin planerade femåriga undersökning har DESI observerat över 47 miljoner galaxer och kvasarer. Dess fullständiga datamängd kommer att erbjuda ett ännu noggrannare  test av om mörk energis till synes utvecklade utveckling fortsätter. Denna utveckling möjliggör att teorier som tidigare ansågs okonventionella kan testas mot precisa observationsdata. Den ITU-ledda studien lämnades först in i oktober 2024, månader före DESI:s resultat i mars 2025; modellen har ännu inte konfronterats med hela DESI-datamängden och att göra det är teamets nästa steg.

En för alla öppen tillgänglig version av studien kan läsas här: 

Men omöjligt är det inte om den så kallade mörka energin varit negativ en gång. Men då anser jag att i början av kosmos var den 50-50, Hälften positiv och hälften negativ likt materia under en kort tid var både antimateria och vanlig positiv materia (hälften hälften) där den positiva materian materia av i dag blev slutresultatet av ej förklarad anledning. Mörk energi kan ha gått samma bana och slutade som positiv men varför just positiv blev segrare både i materiauppbyggnad och i mörk energi substans vet vi inte båda var för sig är lika stabila. Sedan är det en annan sak vad mörk energi är.

NASAs Curiosity-rover och en gryning på Mars

 

Bild https://www.jpl.nasa.go Dessa  former av vindpinade klippor som ses i denna inzoomade beskärning av ett bredare panorama togs av NASAs Curiosity Mars-rover den 11 augusti 2026. Forskare vill lära sig mer om hur dessa vindformade klippor bildades. Källa: NASA/JPL-Caltech/MSSS

Panoramat fångades av Curiositys Mastcam den 11 augusti, 2026, den 4 982:a marsdagen, (dagen av marsuppdraget) och består av sex individuella bilder som lades ihop efter att ha skickats till jorden. Till skillnad från de flesta av Curiositys Mastcam-bilder bearbetades denna utan vitbalansering, vilket bevarade det tidiga morgonutseendet. 

Yardanglagret  (så kallas klippor på Mars) sträcker sig ungefär 16 kilometer över de nordvästra delarna av Mount Sharp, ett 5 kilometer högt berg som Curiosity har kravlat uppför sedan 2014. Faktum är att rovern nyligen passerade ytterligare en milstolpe i sin uppstigning, då den nådde 1 kilometer i höjd med den högsta höjd som någonsin bestigits på Mars. När den närmar sig yardangerna förväntar sig uppdragets forskare på att få ännu mer fantastiska bilder på hur dessa klippor skapades.

Mount Sharp består av lager där varje lager dokumenterar en distinkt period i Mars historia. Genom att studera dem har forskare kunnat lära sig mer om sjöar och bäckar som täckte denna del av Mars för miljarder år sedan. Till slut torkade vattnet ut och lämnade kvar salta mineraler. Efter att nytt material slutade sedimenteras på berget kan en del av detta ha eroderats bort av vinden vilket gav upphov till yardangerna.

När man ser bilden går tankarna  till en gryning i ett kargt landskap på jorden. Om man inte visste att bilden visar Mars kunde man tro den tagits på jorden.

Stora utmaningar väntar om en längre närvaro på månen ska bli möjlig.

 

Bild https://www.engineering.upenn.edu  Forskarna upptäckte att de partiklar som tillverkare använder för att separera lager av Mylar (ett slag av plastfilm)  också spelar en roll i värmeöverföringen. (Kredit: Bargatin Lab) 

Att etablera en långsiktig närvaro på månen kräver att man löser problem som är lätta att förbise när man befinner sig på jorden. Månens temperaturer kan till exempel variera från hundratals grader under noll till kokande vilket gör effektiv isolering nödvändigt för de material som används på månen.

Men många material som är bra på att bromsa värmeöverföringen är inte designade för att tåla de temperaturförändringar som sker på månen.

Ingenjörer vid University of Pennsylvania har funnit ett ett förvånansvärt enkelt alternativ som kan lösa detta genom att stapla hundratals ark Mylar, samma lätta plast som används som hushållsmatfolie. Då  folien täcks med aluminium  används den som nödfiltar och delas ut efter maratonlopp för att spara löparnas kroppsvärme.

I en ny artikel i ACS Applied Materials & Interfaces beskriver teamet ett nytt sätt att montera filmen, som de kallar hybridlager-isoleringsfilmstackar (HyLIFS), och som förenar två egenskaper som sällan förekommer: stark termisk isolering och mekanisk hållbarhet. 

"Dessa plasfolier av Mylar kan böjas och tål betydande kompression och behåller sin isolerande prestanda," beskriver seniorförfattaren Igor Bargatin, docent i maskinteknik och tillämpad mekanik (MEAM), "vilket potentiellt gör att de kan packas, transporteras och klara hård behandling under många års användning."

Om teknologin kan gå vidare från laboratoriet till massproduktion kan materialet visa sig vara avgörande för allt från skydd på rymddräkter på månen och annan teknik som måste fungera under långa perioder i rymdens vakuum.

"Kombinationen av termisk och mekanisk robusthet är avgörande för långsiktig användning på månen, "noterar huvudförfattaren till en studie om detta Danielle R. Levin, nybliven doktorsstudent i kemi från Penn, som tog en masterexamen i MEAM. "Detta material kan öppna en väg till billig, hållbar och återanvändbar månisolering."

Forskarna testade Mylar-film av flera tjocklekar och belade vissa med ett extremt tunt lager aluminiumoxid för att öka styvheten. De staplade sedan filmerna, ett ark i taget. "Just nu är processen mycket tidskrävande," beskriver Levin. "Vi använder två par pincetter och små vikter för att hantera och stapla de känsliga filmerna. Till och med att andas nära stapeln kan få lagren att flyga iväg."

När den enkla konstruktionen testades i vakuum gav den enkla konstruktionen ett material med en ovanlig kombination av egenskaper. Komprimerade som det sannolikt skulle vara i en månmiljö som innehåller luft med atmosfärstryck i rymddräkten nådde de bäst värmeledningsförmåga jämförbar med andra högpresterande vakuumisoleringsteknologier samtidigt som de förblev flexibla.

Forskarna komprimerade upprepat prover till cirka 20 megapascal, ungefär motsvarande att koncentrera 90 kilo på en fingertopp. "Vi var oroliga för att materialet skulle ge vika under så hög tryckbelastning," minns Levin. "Men staplarna klarade inte bara en högstresscykel de klarade även  tio i rad." Den hållbarheten kan ha en viktig praktisk fördel utöver att klara en oavsiktlig kollision i rymden.

Allt som behövs för byggnation på månen måste först transporteras dit vilket gör flexibilitet och återanvändbarhet till viktiga faktorer för månens infrastruktur. Extremt tunna plastfilmer tenderar att fästa sig vid sig själva och andra ytor vilket gör dem svåra att tillverka och hantera. För att förhindra detta använder tillverkarna mikroskopiska "antiblockerande" partiklar i materialet. Partiklarna sticker ut något från ytan och hjälper till att förhindra att intilliggande lager fastnar ihop.

Det var teamets tunnaste framgångsrikt karaktäriserade filmer och filmer med medeltjocklek som fungerade bäst när de behandlades med alumina (aluminiumoxid). Att skala upp processen till de meterstora skivor som behövs för praktisk isolering kräver i slutändan en annan metod, men forskarna pekar på tillverkningstekniker som kan fungera, som att kontinuerligt belägga stora rullar Mylar.

Så småningom kan det vara möjligt att justera filmtjockleken, beläggningen och fördelningen av antiblockerande partiklar innan materialet lindas till stora stackar.

Frågor kvarstår om hur filmerna skulle bete sig i dessa större skalor, inklusive om de kan klara flera böjningscykler samt gupp och repor vid verkliga tillämpningar. Men om filmernas småskaliga egenskaper håller kan materialet visa sig ovärderligt som flexibel isolering i mansdräkter, rovrar, elektroniska system mm.

För Levin visar arbetet hur mycket man fortfarande kan lära sig av material som ingenjörer tror sig känna väl. "Den enklaste konfigurationen visade sig vara den bästa," påtalar Levin.

Nancy Grace roman space telescope är bättre än man förväntat.

 

Bild https://science.nasa.gov Här är teleskopet just nu. 

NASAs Nancy Grace Roman Space Telescope-team har genomfört ett maraton av aktiviteter för att finjustera teleskopets skärpa och förbereda huvudinstrumentet för rutinanvändning.

"Alla Romans omfattande undersökningar kommer att förlita sig på Wide Field Instrument," beskriver Dave Hickey, systemingenjör vid NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Många av uppdragets huvudsakliga mål, som att studera mörk materia och mörk energi, skulle inte vara möjliga utan instrumentet så det är en stor lättnad att se att det fungerar bra!"

Sedan Wide Field Instrument aktiverades i september 2026 har det romerska teamet kört det genom en serie tester för att testa dess komponenter både individuellt och tillsammans. De började med att undersöka de 18 detektorerna i post-it-lappsstorlek och all elektronik innan de gick vidare till elementhjulet, en mekanism med filter med flera verktyg för att skicka insamlat infrarött ljus i specifika våglängder  till detektorerna och sprida ljuset i dess individuella färger.

Sedan tände ingenjörerna alla interna lysdioder i kalibreringssystemet vilket innebär dimmbara lampor i olika färger som ingenjörerna styr från marken. Dessa komponenter är utformade för att mäta hur detektorerna reagerar på olika ljusnivåer och korrigera för eventuella variationer i dess känslighet.

Teamet testade justeringsmekanismen och placerade den sedan till dess förväntade bästa fokusposition från den oskarpa position den förvarades i vid uppskjutningen. Slutligen testar ingenjörerna det termiska systemet noggrant och säkerställer att instrumentets olika komponenter håller rätt temperaturer.

Under tiden arbetade ett annat team med att skärpa teleskopets fokus.

"Teleskopets prestanda var utmärkt redan innan vi började justeringen av alla speglar mm optik, tack vare exceptionellt förberedande arbete på marken före uppskjutningen," beskriver Matthew Bolcar, Romans optiska systemchef på NASA Goddard. "Allt test- och modelleringsarbete som gjorts vid Goddard och av entreprenörer på L3Harris och BAE Space and Mission Systems lämnade bara små korrigeringar för oss att göra för att få allt i nästan perfekt linje."

Den precisionen är betydelsefull eftersom det är svårt att förutse exakt hur saker kommer att förändras under dess gång. Teleskopet ska Inte att förväxla med  Vera Roman observatory   ett markbaserat spegelteleskop som finns i Chile som kom i drift 2025 för att fotografera helauniversum   i optiskt ljus. NASAs Nancy Grace Roman Space Telescope sköts upp den 30 augusti 2026. Teleskopet är ett rymdteleskop  som söker i det infraröda sökfältet.

 Eftersom optiken redan var nästan perfekt arrangerad behövde teamet bara göra minimala justeringar.

"Vi flyttade sekundärspegeln med ungefär en sextondel av diametern på ett människohår," beskriver Alden Jurling, senior optisk ingenjör som arbetar med Roman på NASA Goddard. "Denna justering justerade höjden på sekundärspegeln över primärspegeln. Om vi skalar upp den höjden till höjden på Empire State Building är höjdskillnaden lite mindre än vad man skulle få om man staplar en enda amerikansk penny ovanpå tornets spets." Denna mikroskopiska modifiering kan få stor påverkan för uppdraget,

Inledningsvis var Coronagraph Instruments bilder något ur fokus, men inte till den grad teamet hade förväntat sig och det var därför relativt enkelt att rätta till. Nu uppfyller instrumentets prestanda teamets höga förväntningar. Coronagraph Instrument-teamet kommer att fortsätta kalibrera  kamerainställningar och fastställa de bästa inställningarna för de deformbara speglarna innan de försöker demonstrera dess ljusblockerande förmåga under de kommande veckorna.

Efter att ha finjusterat Coronagraph Instruments fokus gick teamet vidare till Wide Field Instrument för att göra ytterligare en omgång justeringar.

Nu är Wide Field Instruments prestanda nästan 30 % bättre än vad det romerska teamet förutspådde det skulle kunna ha. Kravet på bildkvalitet sattes till cirka 90 nanometer RMS (rotmedelskvadrat), vilket innebär att optiken bara avviker från absolut perfektion med 90 nanometer innebärande ungefär 1 000 gånger tunnare än ett människohår.

Teamet lyckades ännu bättre: Efter att korrigeringar gjorts har Wide Field Instruments optik ett fel på endast 63 nanometer RMS.

"Alla bilder från Romans kosmiska undersökningar kommer därför att vara ännu skarpare än vi förväntade oss," beskriver Jurling. "Det är ett fantastiskt resultat efter år av noggrann modellering, precisionsmetrologi och tester."

Detta innebär att teleskopet kommer att kunna upptäcka och undersöka mer än vad det vid första början ansågs ha kapacitet för.

Formen hos brännheta exoplaneters atmosfärer

 

Bild https://www.bristol.ac.uk  WASP-17b passerar framför sin sol Wasp-17 (som finns 1310 ljus år bort i riktning mot stjärnbilden skorpionen)  här avslöjas formen på dess absorberande atmosfär genom JWST-observationer (James Webb teleskopet) . Den heta, utsträckta röda sidan är gas som utvidgas från den permanent bestrålade dagsidan (värme utvidgar) , över planetens kvällskant kan ses och den kallare blå sidan som är mindre utsträckt eftersom gasen är svalare här över planetens nattsida då den transporteras över morgonkanten. OBS planeten är tidvattenlåst innebärande att den alltid vänder samma sida mot sin sol. Likt vår måne gör. Bildkredit: Engine House och Hannah Wakeford

Studien presenterar den första tillämpningen av en banbrytande metod kallad 'transmissionssträngar' utvecklad i Bristol av astrofysikerna Dr David Grant och Dr Hannah Wakeford, vilka för första gången avslöjar en exoplanets ojämna atmosfärs konturer med hjälp av James Webbtelekopet.

Dess forskningsresultat är publicerat i tidskriften Nature Astronomy 

 I studien  visas att atmosfären är cirkulär men också asymmetrisk med en sida mer  utsträckt. Sådana dimensioner visar hur intensiv värme och piskande vindar påverkar atmosfären på exoplaneten WASP-17b (en het Jupiter), som kretsar runt en stjärna cirka 1 300 ljusår från jorden.

Huvudförfattaren till studien Dr Lili Alderson, postdoktoral forskare vid Klarman vid Cornell University, påbörjade den extraplanetära undersökningen vid University of Bristol, där hon tog sin doktorsexamen i fysik med hjälp av Webbteleskopet. Dr Alderson beskriver: "Detta är bevis på konceptet att planeter faktiskt är tredimensionella objekt, och att det vi förutspår borde hända konsekvent på planeter som har sin bana runt en stjärna. Att få  beräkningsövningar bekräftade på riktigt är dock en annan sak."

Fyndet om WASP-17b:s atmosfäriska kemiska sammansättning (mest väte och helium) och temperatursskillnad från ekvator till poler och mellan permanent dag- och nattsida  är förenliga med teoretiska förutsägelser och andra datormodelleringstekniker. Tillsammans skapar de en av de mest omfattande 3D-vyerna av en exoplanets atmosfär och utgör en viktig jämförelse med de mer än 6 000 andra exoplaneter som hittills bekräftats.

Medförfattaren Dr Hannah Wakeford, docent i astrofysik vid University of Bristol beskriver: "Planeters atmosfärer  är kaotiska komplexa och kaotiska. Då  all data samlats in visades en strukturerad, dynamiska bild av denna gigantiska värld över 1 000 ljusår bort som var bara väldigt spännande."

10g material från Mars måne Phobos ska hämtas ner till jorden

 

Bild på uppdragets plan

Under ledning av JAXA är MMX Japans största rymduppdrag hittills och tar sig an utmaningen att hämta prover från en marsmåne. Med utgångspunkt i teknologin för landning och provtagning av små himlakroppar som utvecklats med asteroidutforskningsuppdragen Hayabusa och Hayabusa2, samarbetar JAXA med internationella rymdorganisationer, industripartners och det vetenskapliga samfundet för att göra uppdraget framgångsrikt.

MMX är ett uppdrag utformat för att genomföra en provtagningsoperation: resa till en himlakropp, genomföra detaljerade observationer, samla in ytmaterial (stenkorn ) och ta med provet tillbaka till jorden. Med utgångspunkt i erfarenheterna från det framgångsrika Hayabusa2-uppdraget  kommer nu MMX att besöka Marsmånen Phobos. Uppdraget är planerat till 2026 och sträcker sig över cirka fem år medan rymdfarkosten reser till Mars-systemet och tillbaka, genomför detaljerade observationer av de två månarna, samla in minst 10 g prov från Phobos och återföra provet till jorden vilket markerar världens första provåtertagningsuppdrag från Mars-sfären.

Uppdraget kommer främst att fokusera på Phobos, en marsiansk måne som aldrig har utforskats. Här kommer man att observera månens topografi, inre struktur, sammansättning och gravitation samt ta prover av regoliten (månens ytmateria).

Man önskar få svar på hur  de marsianska månarna bildades. Hur  Mars  utvecklades och  solsystemet. Genom detaljerade observationer och analyser av proverna från Phobos syftar  uppdraget till att klargöra bildandet av Marssfären och solsystemet, utforska hur livet började på jorden och bana väg för framtida djuprymdsutforskning.

Uppskjutningen skedde i oktober 2026, med återkomsten till jorden planerad till 2031.