Atomklockor, i kombination med exakta astronomiska
mätningar visar att dagens längd plötsligt ökat och ingen förstår varför.
Detta får kritiska effekter inte bara för vår
tidtagning utan även exempelvis på GPS och annan teknik som numera styr våra liv.
Om vi börjar från början har det under de senaste decennierna upptäckts att jordens rotation
runt sin axel det som avgör hur lång en dag är har ökat. Det har resulterat i att dygnen blivit kortare; i själva verket satte vi i juni 2022 rekord för den kortaste dagen
under det senaste halvseklet.
Men sedan
2020 har denna förkortning avmattats och nu blir dagarna längre igen, varför är ett
mysterium.
Medan klockorna i våra telefoner visar att det
finns exakt 24 timmar på ett dygn varierar den faktiska tiden det tar för
jorden att slutföra en rotation runt sin axel. Dessa förändringar förändras
långsamt under perioder på miljontals år
till nästan omedelbara förändringar. Jordbävningar och stormar kan tillfälligt ha en
betydelse.
Det är mycket sällan ett dygn är exakt
86400 sekunder (exakt 24 timmar). Under miljontals år har jordens
rotation avtagit på grund av friktionseffekten som har samband med tidvattnet vars
orsak är månen. Den processen lägger till cirka 2,3 millisekunder till längden
på varje dag per århundrade.
För några miljarder år sedan var ett dygn cirka 19 timmar men sedan ca 20000 år tillbaks är ett dygn 24 timmar.
Men under de
senaste 20000 åren har även en annan process gått i motsatt riktning och påskyndat jordens
rotation. När den senaste istiden då smältande polarisar gjorde att yttrycket på jordens mantel resulterade i att denna började stadigt röra sig mot polerna vilket resulterade i en minskning av dygnslängden igen.
Precis som en balettdansös snurrar snabbare när denne för armarna mot kroppen - axeln runt vilken de snurrar - så ökar vår planets
rotationshastighet när denna massa av mantel rör sig närmare jordens axel. Processen förkortar varje dag med cirka 0,6 millisekunder per århundrade.
Men det finns ett överraskande skeende när vi tar bort de rotationshastighetsfluktuationer som vi vet händer på grund av tidvatten och säsongseffekter. Trots att jorden nådde sin kortaste dag den 29 juni 2022 verkar det långsiktiga skeendet likväl ha skiftat från förkortning till förlängning av dygnet igen sedan 2020. Denna förändring saknar motstycke under de senaste 50 åren.
Orsaken till förändringen är inte förstådd. Den kan bero på
förändringar av vädersystem, La Niña-händelser exempelvis även om dessa har inträffat
tidigare. Det kan vara ökad avsmältning av inlandsisarna även om de inte har
avvikit enormt från sin stadiga smälthastighet de senaste åren. En del har
frågat sig om det kan ha att göra med den enorma vulkanexplosionen i Tonga som
sprutade ut enorma mängder vatten i atmosfären. Men det verkar inte troligt med
tanke på att detta utbrott inträffade i januari 2022.
Forskare har spekulerat i att denna senaste
svårförklarade förändring i planetens rotationshastighet är relaterad till ett
fenomen som kallas "Chandler wobble" – vilket innebär en liten
avvikelse i jordens rotationsaxel som sker i cirka 430 dagsperioder. Observationer från radioteleskop visar även att vacklandet har minskat de
senaste åren vilket visar att Chandler wobble och 430 dagsperioden kan ha ett
samband (men det är en teori).
En annan eventuell möjlighet som är trolig är att inget
specifikt har förändrats inuti eller runt jorden. Det kan bara vara långsiktiga
tidvatteneffekter som arbetar parallellt med andra periodiska processer som ger
en tillfällig förändring av jordens rotationshastighet.
Att exakt förstå jordens rotationshastighet är däremot
avgörande för en mängd applikationer numera - navigationssystem som GPS kan inte
fungera helt perfekt annars. Med några års mellanrum sätter tidsbevarare också in
språngsekunder i våra officiella tidsskalor för att se till att tidsskalorna
inte glider ur synkroniseringen med vår planets dygnsrytm och internet vilkets applikationer (ex GPS) annars riskerar
att kollapsa över tid om vi inget gör åt fenomenet.
Uppgifterna som ligger till grund för ovan inlägg är från https://theconversation.com/ och skribenter är Matt King Director of the ARC Australian Centre for Excellence in Antarctic Science, University of Tasmania och
Christopher Watson Senior Lecturer, School of Geography, Planning, and Spatial Sciences, University of Tasmania Disclosure statement.
Bild pxhere.com
