Hoppet om arbete och hoppet om ett värdigt liv för den som är arbetslös och den som är sjuk tog Alliansen effektivt bort.
Den sjuke skulle inte få vara sjuk, utan skulle stå till arbetsmarknadens förfogande, i många fall som socialbidragstagare. Att sedan få en arbetsgivare som, mot ersättning, önskade en arbetshandikappad eller sjuk på sin arbetsplats, hade ingen betydelse.
Den långtidsarbetslöse som sökt arbeten tills han eller hon gav upp skulle fostras genom att ges mindre ersättning när de var arbetslösa. Istället skulle arbetsgivare få ersättning för att ta emot dessa som gratis arbetskraft.
Detta utnyttjas av många skrupelfria arbetsgivare. Där inga arbetsuppgifter finns får dessa arbetslösa sitta av tiden och ticka in bidragspengar till arbetsgivaren.
På andra platser får de göra ett fullgott arbete - utan lön. I båda fall är de lönande för arbetsgivaren. Hur det känns för den som utnyttjas på detta sätt bryr sig varken stat, arbetsförmedling, arbetskamrater, arbetsgivare eller fackförening om.
Dessa gratisarbetare, som kan ses som arbetsslavar, är accepterade i 2011 års samhälle som ett normalt inslag på arbetsmarknaden.
Hur blev det så?
Jag vet inte, kanske jag är en av mycket få som reagerar på detta, och som få förstår reaktionen från.
